4.2 Bedömning av ålder
4.2.5 Något om sakkunnigbevisning
När den sökande inte lyckas åstadkomma ett tillräckligt bevisunderlag till stöd för sin identitet kan denne, som i exemplet ovan, åberopa medicinsk sakkunskap i form av medicinsk ålders-bedömning eller andra läkarutlåtanden för att göra sin ålder sannolik. Beslutsfattaren värderar sedan detta tillsammans med övriga omständigheter och bevisning som framkommit för att kunna dra en slutsats av den sökandes ålder. Migrationsöverdomstolen konstaterade i MIG 2014:1 att medicinska åldersbedömningar är behäftade med vissa felmarginaler och därför inte
179 Diesen i Lagerqvist Veloz Roca m.fl., Prövning av migrationsärenden, s. 244. 180 Diesen i Lagerqvist Veloz Roca m.fl., Prövning av migrationsärenden, s. 246–247.
181 I detta sammanhang bör nämnas att Högsta domstolen i dom den 11 juli 2016 (mål nr B1346-16) fann att en tandmognadsundersökning, som var gjord på det sätt som skett i målet och som grundar sig på tänder som är fullt utvecklade, utgör ett användbart underlag för påföljdsbestämningen när den tilltalades ålder är oklar. Domen ska dock inte ses som att HD har ”godkänt” medicinska åldersbedömningar som ett bevis som räcker för att åldern ska anses utredd, se Andersson, s. 713–721.
182 Migrationsverkets etiska råds svar på generaldirektörens fråga: ”Uppfyller vårt arbetssätt angående åldersbedömningar de etiska krav som kan ställas på Migrationsverket?”, 2013-12-11. Etiska rådet är utsett av regeringen. Rådets funktion är rådgivande och generaldirektören ska kunna inhämta yttranden från rådet när det gäller etiska frågor.
kan betraktas som absolut säkra. Medicinska åldersbedömningar ska därför vid bevis-värderingen endast ses som ett av flera bevismedel som den sökande kan åberopa för att uppfylla sin bevisbörda när det gäller den påstådda åldern. I enlighet med vad som sagts ovan beträffande principen om fri bevisprövning är juristen inte bunden av ett sakkunnigutlåtande på det sättet att det ett ensamt kan ligga till grund för ett beslut. Den framlagda sakkunnig-bevisningen bör således inte ensamt ges alltför stor betydelse vid den slutliga bevisvärderingen.
I doktrinen har påpekats att ett vanligt förekommande problem inom flyktingrätten rör bevis-värderingen av sakkunnigutlåtanden.183 Syftet med sakkunnigbevisning är att ge besluts-fattaren hjälp och kunskap om områden han eller hon själv inte behärskar men som är relevant vid prövningen av bevis inom ett visst område.184 Enligt Diesen finns en överhängande risk att sakkunnigbevisning ges alltför stor betydelse vid bevisvärderingen. Diesen framhåller att utlåtanden från exempelvis läkare och psykologer ofta får en avgörande roll i det att resultatet av utlåtandet inte sällan blir till beslut i ärendet.185
Till detta kan läggas det problem som består i att jurister ofta saknar medicinsk kunskap. Tolkning av utlåtanden från läkare kan lätt missuppfattas, inte minst när det gäller standard-avvikelser och sannolikheter för en viss minimiålder, eller övertolkas av en juridisk avnämare som inte besitter medicinsk eller statistisk kompetens.186 Enligt Lena Wahlgren, docent i allmän rättslära vid Lunds universitet med särskild inriktning mot medicinsk rätt, innebär det att den beslutsfattande juristen inte fullt ut förstår innebörden av det svar som den medicinska experten söker förmedla. Wahlgren anför även att på motsvarande sätt saknar medicinska experter normalt juridisk kunskap, vilket kan få till följd att de inte förstår vilka frågor de är ombedda att besvara.187 Det finns sålunda stora skillnader mellan juridiska och naturvetenskapliga frågor. Det kan, enligt Wahlgren förklaras som att om man i en strikt juridisk kontext ger de natur-vetenskapliga beviskraven och den naturnatur-vetenskapliga ontologin företräde, har man uteslutande besvarat en naturvetenskaplig fråga i stället för en juridisk fråga. Wahlgren benämner det Typ III-fel; felet att ge rätt svar men på fel fråga.188 Även Noll understryker problemet med att medicinsk sakkunskap förs in i beslutsfattandet där det finns liten, om någon alls, ex
183 Diesen i Lagerqvist Veloz Roca m.fl., Prövning av migrationsärenden, s. 252. 184 Diesen i Lagerqvist Veloz Roca m.fl., Prövning av migrationsärenden, s. 252. 185 Diesen i Lagerqvist Veloz Roca m.fl., Prövning av migrationsärenden, s. 252 ff. 186 Åklagarmyndigheten, Åldersbestämning, s. 16.
187 Wahlberg, s. 898–899. 188 Wahlberg, s. 895.
kunskap om medicinsk vetenskap.189 Noll konstaterar, i likhet med Wahlgren, att experten ofta oavsiktligt svarar på andra frågor än vilka juristen faktiskt ställde. Noll förklarar det med följande exempel:
Decision maker: – “How old is A?”
The answer delivered by the forensic expert could be this:
– “Compared to existing image banks of dental and skeletal developments in researched populations, the images of the proband suggests that there is a 95 per cent likelihood that he or she is 18.2 years old.”190
Noll menar att juristens fråga egentligen inte rörde sannolikheten av den sökandes ålder jämförd med en viss referensgrupp. Experten svarade emellertid att om individen är jämförbar med den referensgrupp som använts är det sannolikt att han eller hon är över 18 år. Konsekvensen av detta är att beslutsfattaren tror att det är mest sannolikt att den undersökte är över 18 år, oaktat vilken referensgrupp denne tillhör. Det är således rätt svar på fel fråga. Detta gäller inte minst inom området för medicinsk åldersbedömning.
I ljuset av detta konstaterar Wahlgren att domstolar ofta utan vidare avfärdar bevisning som irrelevant i stället för att göra en genomgående analys av materialet. Lika vanskligt är det om beslutsfattarna, vilket hon tycks uppfatta vara fallet, rätt och slätt accepterar de naturveten-skapliga slutsatserna. Det kan härvidlag konstateras att misstanken är att det sällan förs en grundlig diskussion av hur den vetenskapliga bevisningen förhåller sig till det som ska bevisas, i förevarande fall den sökandes ålder. Detta stärks enligt Wahlgren av att domstolar sällan är utförliga i sina domskäl när de diskuterar innebörden av medicinsk bevisning. Wahlgren menar att detta innebär ett problem i sig, inte bara för att domar och beslut kan komma att falla ut på ett juridiskt icke-ändamålsenligt sätt, utan också på grund av att det hotar förutsebarheten och på så vis skapar betydande rättsosäkerhet för den enskilde.191 Det har också visat sig att en vanlig uppfattning hos läkare är att det finns en övertro bland beslutsfattande jurister om vad som faktiskt kan visas med medicinsk åldersbedömning och att det kan leda till felaktiga beslut i beslutsprocessen.192
189 Noll, Junk Science?, s. 245. 190 Noll, Junk Science?, s. 247. 191 Wahlberg, s. 899.
I grund och botten handlar det om att juristen i detta läge aldrig får överlämna bevisvärderingen till experten. Diesen understryker att det är beslutsfattaren som bär ansvaret för att bevis-värderingen görs uteslutande på juridiska grunder och med beaktande av all bevisning och utredning som förekommit i ärendet.193 För att komma till rätta med problemet menar Wahlgren att juridiska beviskrav bör ges företräde framför naturvetenskapliga beviskrav.194 Det måste återigen understrykas att sakkunnigutlåtanden endast bör betraktas som hjälpfakta utan några rättsföljder i sig.195