Att fatta beslut i ärenden om uppehållstillstånd och att avgöra huruvida en person har rätt till skydd eller inte är en svår uppgift. En del av svårigheten ligger i att beslutsfattaren har att dels säkerställa att de som faktiskt har rätt till skydd också får det, dels att förhindra att asylrätten utnyttjas av de som inte har behov av skydd. Genom ovan undersökning har två bakomliggande tankar med asylprocessen kunnat identifieras, å ena sidan intresset av att ha en reglerad och kontrollerad invandring och å andra sidan strävan efter en effektiv asylprocess.
En slutsats av den diskussionen som förs om användningen av medicinska åldersbedömningar i asylprocessen är att det är tydligt att det att det handlar om en balansgång mellan å ena sidan effektivitetskravet och å andra sidan kravet på rättssäkerhet. Regeringen har uttalat att det är viktigt för barns säkerhet att vuxna inte behandlas som barn och att barn inte behandlas som vuxna. Det är inte lämpligt att barn som kommer till Sverige utan föräldrar eller vårdnadshavare bor med främmande vuxna eller att medel avsatta för barn gå till vuxna.
Att den svenska asylprocessen ska vara effektiv kan sägas motiveras med att det är rättsosäkert och att det kan få stora konsekvenser för den enskilde om det blir en alltför utdragen asyl-process. Därtill uppstår stora kostnader för samhället. Strävan efter effektivitet och skyndsamhet i asylprocessen får dock inte innebära att avkall görs på utredningen och rättssäkerheten i det enskilda fallet. Frågan handlar sålunda ytterst om att möjliggöra ett bra flyktingmottagande generellt, något som inte få ske med priset av att oprecisa och vetenskapligt diskutabla metoder tillämpas. I ärenden om asyl när det gäller ensamkommande barn och unga får det därmed anses viktigare att ärendena blir riktigt utredda än strävan efter en effektivitet i asylprocessen. Det är dessutom ett större problem att inte ge en person med ett större skydds-behov skydd än att en person med mindre skyddsskydds-behov ges skydd utan att ha rätt till det.
Migrationsverket har dessutom enligt grundläggande förvaltningsrättsliga principer ett utredningsansvar att se till att ärendet blir tillräckligt utrett och i förekommande fall ange vad som behöver kompletteras. När det kommer till ärenden som rör asyl, särskilt när det handlar om barn, har Migrationsverket ett utvidgat ansvar. Denna princip utgör en viktig förutsättning för tillgodoseendet av rättssäkerheten för den sökande. Med hänsyn till de stora konsekvenser som en medicinsk åldersbedömning kan få för ensamkommande asylsökande barn som uppger att de är minderåriga, är det viktigt att bedömningen genomförs på ett så rättssäkert sätt som möjligt. En grundläggande förutsättning för en rättssäker prövning är att den slutliga åldersbedömningen baseras på ett tillfredsställande beslutsunderlag. Att låta medicinska åldersbedömningar vara utslagsgivande, trots den otvetydiga otillförlitligheten, kan inte anses som rättssäkert.
Att därutöver i flertalet fall bortse från det test som har motsatt utgång och som visar underårighet innebär ytterligare brister i rättssäkerheten för den enskilda. Av genomgången kan konstateras att om en av de två undersökningarna visar att den sökande är äldre än 18 år så går Rättsmedicinalverket på den, oavsett resultatet av det andra testet. Migrationsverket går i sin
tur sällan emot Rättsmedicinalverkets utlåtande. Åldersbedömningarna måste vara tillförlitliga men av undersökningen ovan framgår att så inte är fallet.
Regleringen kring åldersbedömningar i asylprocessen har länge varit otydlig. Att justera en sökandes ålder har visat sig få betydande rättsverkningar för denne. Det var därför från rättssäkerhetssynpunkt positivt att införa en rättslig reglering i utlänningslagen som innebär att sökande nu kan överklaga Migrationsverkets beslut om åldersjustering och att det finns en möjlighet att tidigare i processen fatta beslut om den sökandes ålder med bibehållen rättssäkerhet. Det kan dock finnas en fara med detta tillvägagångssätt i det att Migrationsverket slentrianmässigt anger att medicinska åldersbedömningar ska utföras i samtliga fall utan att först ha tagit ställning till den sökandes muntliga uppgifter eller till övriga omständigheter eller bevisning i ärendet. Enligt Migrationsverkets egna uppgifter bedömdes under 2016 att 17 procent av utredningarna av personer som uppgett sig vara barn var vuxna. Under 2017 har antalet ärenden där Migrationsverket tvivlar på den sökandes ålder ökat betydligt. I cirka 70 procent av utredningarna av ensamkommande barn anser Migrationsverket att sökanden inte har gjort sin underårighet sannolik, vilket innebär drygt 9 000 beställningar av medicinska åldersbedömningar till Rättsmedicinalverket. Det är inte helt klart vad ökningen beror på men siffrorna kan ändå anses tala sitt tydliga språk, att Migrationsverket i större utsträckning än tidigare misstror de sökandes ålder. Häri ligger ett ansvar på det offentliga biträdet att tidigt inkomma med yttrande där det argumenteras kring värdet av det bevismaterial som redan framkommit i ärendet.
Ett stort problem är att det vid val av metod för åldersbedömning inte har tagits hänsyn till avsaknaden av relevant referensmaterial. Bristande folkbokföring gör medicinska åldersbedömningar ovetenskapliga. Utan folkbokföring kan inte referensstudier göras på till exempel afghanska ungdomar och utan referensstudier finns ingen data att jämföra ensam-kommande barns skelettutveckling emot. Som framkommit ovan har studier visat att MR av knä kan vara en potentiell metod för att bedöma barnets utveckling men att etniska och socio-ekonomiska faktorer kan påverka ett barns mognad åt båda hållen. Problemet kvarstår dock. Frivilliga europeiska ungdomar kan inte vara referensmaterial för barn och unga som levt större delen av sina liv i krigshärjade länder och på flykt. Detta innebär inte bara att metoderna kan ifrågasättas på vetenskaplig grund utan även att de brister i rättssäkerhet om de används som bevisunderlag i beslutsprocessen. Det medför stora rättsförluster för den enskilda.
Bristande tillförlitlighet i metoderna kan naturligtvis även innebära att vuxna felaktigt bedöms som barn och därmed placeras på boenden avsedda för barn. Redan i val av metod har Rättsmedicinalverket uppmärksammat denna fråga. Att vuxna placeras på barnboenden eller att resurser avsedda för barn går till vuxna får anses stå i strid med barnkonventionen och utlänningslagens syfte att skydda barn. Det får inte anses göra metodvalet bättre, men det får inte lika allvarliga konsekvenser för de ensamkommande. Att trots ovan nämnda problematik använda metoden i ett rättsligt sammanhang innebär sammantaget en inte obetydande rättsosäkerhet för den enskilde.
Sammanfattningsvis kan nämnas att rättsmedicinska utlåtanden om ålder, liksom andra expertutlåtanden, som en del av en effektiv migrationsprocess, är viktiga delar i säkerställandet av en välfungerande rättsstat; avsaknaden av en sådan är ofta en av anledningarna till varför människor flyr sina hemländer. Det är därför viktigt att det svenska mottagningssystemet är rättssäkert på så vis att erforderlig hänsyn tas till metodernas felmarginaler och konklusionernas osäkerhet. Utlåtandena måste innehålla tydliga uttalanden om åldersbedömningarnas tillförlitlighet så att beslutsfattaren på ett fullgott sätt ska kunna överväga eventuella tvivel och på så sätt fatta ett beslut som rätt och riktigt för den sökande.