Nuvarande förhållningssätt hämmar utvecklingen av polisens

Höga förväntningar på Polismyndigheten och att resurserna är begränsade gör att det är naturligt att verksamhetsområden där förbättringsbehov får stor uppmärksamhet prioriteras framför verksamhetsfält som ger ett intryck av att polisens lyckas med sitt uppdrag. Hänvisningar till att antalet döda och allvarligt skadade i trafiken har minskat har framförts utgöra ett skäl till att polisens trafiksäkerhetsarbete har nedprioriterats (Holgersson, 2015a). Under rubriken ”Hastighet” i årsredovisningen för år 2019 har Polismyndigheten valt att lägga ut ett citat i blå stor text: ”Antalet omkomna 2019 var det lägsta sedan mätningarna började.” (Polismyndigheten 2020a, sidan 32). Det framhålls att det är svårt att mäta effekterna över tid men att ”polisens och andra aktörers trafiksäkerhetsarbete i ett långt perspektiv bidragit till att minska antalet döda och svårt skadade” (Polismyndigheten, 2020a, sidan 33). I årsredovisningen för år 2018 konstaterades visserligen att antalet omkomna var det högsta sedan år 2009, men att i längre perspektiv var ”antalet dock fortsatt lågt” (Polismyndigheten 2019a, sidan 29) och att minskningen berodde på att polisen och andra aktörer genomför olika aktiviteter för att öka trafiksäkerheten på våra vägar. I årsredovisningen för år 2017 framfördes förhållandet på ett liknanden sätt, där det angavs att polisen bidragit till att antal döda och skadade minskat genom ”att polisen årligen genomför en stor mängd aktiviteter för att dels minska hastigheterna på våra vägar, dels minska antalet påverkade i trafiken”. (Polismyndigheten 2018, sidan 24).

Polisens aktivitetsgrad vad gäller utandningsprov och hastighetskontroller (se kapitel 7 och 8) har över tid sjunkit kraftigt samtidigt som antalet döda och allvarligt skadade har minskat (se kapitel 2). I kapitel tre redovisas att det är ett flertal förhållanden som påverkar utvecklingen av antalet döda och svårt skadade i trafiken. I takt med att bland annat fordon och den fysiska trafikmiljön har förbättrats har betydelsen av regelefterlevnaden betonats av flera forskare för att lyckas nå nollvisionens mål. I årsredovisningen för år 2017 nämns att den positiva utvecklingen vad gäller antal döda har avmattats, men varken i denna eller några andra årsredovisningar görs någon koppling till den omständigheten att polisens aktivitetsgrad vad gäller trafiksäkerhetsarbetet har sjunkit kraftigt och att det kan vara ett skäl till att den positiva utvecklingen har avmattats. I trafikanalyser som publicerats innan framtagningen av polisens årsredovisningar för år 2018 och år 2019 åskådliggörs flera indikationer på att orsakerna till att trafiksäkerheten inte förändrats i tillräcklig takt är kopplade till bristande trafikantbeteenden (Trafikverket, 2018a; 2019a). Det konstateras i dessa analyser att ”Polisens övervakning har stor betydelse för utvecklingen” och att omfattningen på polisens trafikövervakning har gjort att upptäcktsrisken har minskat, vilket har en väsentlig betydelse

för regelefterlevnaden och möjligheterna att nå uppställda målsättningar och visioner (Trafikverket, 2019a). Inget av detta framskymtar i polisens årsredovisningar, utan intrycket av presentationerna är att polisen har en väl fungerande och omfattande trafiksäkerhetsverksamhet där utvecklingen av antal döda och svårt skadade utgör en bekräftelse på detta.

I början av polisens årsredovisning för år 2019 framförde exempelvis rikspolischefen:

”Vid sidan av allt detta har polisen utvecklat sin förmåga och arbetsmetoder inom ett flertal områden. Inom trafikområdet genomfördes fler alkoholutandningsprov och fler ordningsböter utfärdades, vilket bidrog till att sänka medelhastigheten samt att öka andelen nyktra förare. Sannolikt bidrog detta till att antalet döda och svårt skadade i trafiken minskade kraftigt.” (Polismyndigheten 2020a, sidan 4).

Rikspolischefens yttrande att det ”sannolikt bidrog” till att ”antalet döda och svårt skadade i trafiken minskade kraftigt” är väldigt positiva i förhållande till de analyser som görs av Trafikanalys och Trafikverket (se t.ex. Trafikverket, 2019a; 2020b), där polisens låga aktivitetsgrad ses som ett problem för möjligheterna att nå nollvisionens mål. Vidare skiljer sig den bild som polisen förmedlar officiellt angående sitt trafiksäkerhetsarbete markant från den vetskap som finns inom Polismyndigheten om hur verksamheten i realiteten fungerar. Ett exempel är vad som publicerades under rubriken ”Hur är läget med trafikövervakningen?” den 25 januari 2019 på polisens Intranät. Där formuleras ett antal frågor som ställföreträdande rikspolischefen svarade på, bland annat:

”Varför ser jag inga trafikkontroller ute på vägarna? Nollvisionen är ju ett uppdrag som vi har fått av regeringen.

– Om vi ska vara självkritiska så har polisens trafikövervakning legat på en alldeles för låg nivå de senaste åren – vi har inte det trafikarbete som ankommer på oss för att uppfylla vår del i nollvisionen.” (Polismyndigheten, 2019b)

Även i övrigt framgick en helt annan bild i denna interna information än vad som förmedlades i polisens årsredovisning några veckor senare (Polismyndigheten, 2019a). Det går att ha en förståelse för att journalister och andra aktörer såsom exempelvis politiker fäster stor tillit till information från polisen, men under rådande omständigheter bör officiella yttrande och information från Polismyndigheten betraktas som en partsinlaga – inte som objektiv och saklig information (se t.ex. Holgersson, 2018a; Holgersson 2018b).

När utvecklingen går i rätt riktning betonar polisen gärna sin del i denna utveckling. När däremot ett problem uppmärksammats undviker polisen nästan undantagslöst att officiellt göra kopplingar till sitt ansvar för att en viss utveckling skett (Holgersson, 2018c; 2019). Ett sådant agerande är inte bara tydligt vad gäller polisens trafiksäkerhetsarbete utan förekommer även vad gäller exempelvis hur polisen kommunicerar ut sin roll kopplat till utvecklingen av antal dödsskjutningar (se Holgersson & Grahn, 2020b). Oavsett vilket verksamhetsfält som blir föremål för denna form av skönmålning är det förrädiskt för

möjligheterna att få en väl fungerande verksamhet. Det handlar för det första om att dåligt fungerande arbetsmetoder behålls på grund av att deras effekter uppfattas som framgångsrika. För det andra om att det uppstår en risk för organisatoriska felprioriteringar när vissa verksamhetsgrenar ges sken av att fungera tillfredställande trots att så inte är fallet. Den primära effekten är att resultaten försämras. I det här fallet att antalet döda och skadade inte minskar på det sett som vore möjligt. En annan effekt är att tilliten till myndigheter riskerar att urholkas.