Ny omständighet eller bevisning

3.3.2.1 Rekvisitens innebörd

Rekvisitet ny ”omständighet” tar sikte på ett nytt rättsfaktum, eller ett nytt moment i ett redan åberopat rättsfaktum.197 Ett rättsfaktum är en omständighet till vilken en rättsföljd är knuten, exempelvis att en låntagare inte har betalat i tid.198 I brottmål är rättsfaktumet den tilltalades gärning, exempelvis rån eller misshandel.199 Rättsfaktum är således fakta som korresponderar med lagens rekvisit. Kravet på ny bevisning omfattar enligt Ekelöf, Edelstam, Welamson och Munck främst nya bevismedel, exempelvis att ett tidigare ohört vittne träder fram. Författarna menar att även bevisfaktum kan omfattas av bestämmelsen, såsom ny information från ett vittne som tidigare hörts i målet.200 _Denna

åsikt delas även av Cars.201 _{Enligt Welamson och Munck kan vidare hjälpfaktum –}

sådana bevisfakta som haft betydelse för bedömning av ett annat bevisfaktums bevisvärde – omfattas.202 Exempel på en situation där ett ändrat hjälpfakta kan vara av betydelse är om det i efterhand kommer fram att ett vittne varit grovt berusad under händelsen han eller hon lämnat vittnesmål om.

För att nya rätts- och bevisfaktum ska vara resningsgrundande bör det vidare enligt Cars krävas att de har prekluderats genom domen, med andra ord träffats av dess rättskraft. Eftersom den klagande i så fall kan väcka talan i en ordinär process föreligger det i de fallen inte behov av resning.203 Av förarbetena till RB framgår att oriktig bevisvärdering inte kan utgöra en självständig resningsgrund.204 Anledningen uppges dels vara att det redan i den ordinarie processen finns chans att pröva bevisfrågan till ända till högsta instans, dels att bevismaterialets styrka minskar med tiden, med resultatet att en ny bevisvärdering inte skulle ge ett tillförlitligare resultat än den första. Resningsansökningar som grundades på felaktig bevisvärdering skulle därför regelmässigt avslås.205 Av doktrin framgår att detta synsätt fortfarande råder.206

197 _{Ekelöf & Edelstam a.a. s. 181, Welamson & Munck a.a. s. 200 och Cars, Om resning i rättegångsmål,}

s. 152.

198 _{Cars a.a. s. 152.} 199 _{Cars a.a. s. 160.}

200 _{Ekelöf & Edelstam a.a. s. 181 och Welamson & Munck a.a. s. 199.} 201 _{Cars a.a. s. 154 f.}

202 _{Welamson & Munck a.a. s. 200.} 203 _{Cars a.a. s. 154.}

204 _{Welamson & Munck a.a. s. 209 och NJA II 1940 s. 171.} 205 _{Cars a.a. s. 185, SOU 1938:44 s. 73.}

3.3.2.2 Senare dom ändrar eller upphäver en dom, som legat till grund för ett tidigare avgörande

Enligt förarbetena till RB 58:2 p. 4 är rekvisitet ”omständighet” bland annat avsett att ta sikte på de fall en senare dom ändrar eller upphäver en dom, som legat till grund för ett tidigare avgörande.207 Welamson och Munck illustrerar en sådan situation med exemplet att en lagakraftvunnen bötesdom upphävs efter resning. I sådana fall står det enligt författarna klart att även ett senare beslut där de nu återkallade böterna omvandlats till fängelse, måste resas.208 Resning har också beviljats i rättspraxis i fall som dessa, bland annat i NJA 1946 B 1233 och NJA 1954 C 803.209 Cars menar att samma sak även borde gälla i förhållande till senare domar från utländska domstolar.210

3.3.2.3 Ny dom grundar sig på samma processmaterial som tidigare avgörande

Frågan är då vad som gäller för nya domar som inte ändrar eller upphäver en dom, som legat till grund för ett tidigare avgörande. Om detta säger förarbetena ingenting. Welamson och Munck menar att frågan om att resning till följd av en senare dom främst är aktuell när det nya avgörandet baseras på bevisning som inte framkom under den tidigare processen.211 I en sådan situation, menar författarna, utgör den nya bevisningen i sig en resningsgrund.212 _{Det finns därför ingen anledning att se den senare domen som}

självständig resningsgrund.

I de fall en ny dom inte grundar sig på ny bevisning utan enbart på att två domstolar har kommit fram till olika domslut baserat på samma processmaterial – exempelvis när en gärningsperson i en senare process frias för samma handling som andra delaktiga redan dömts för – gör sig detta skäl inte gällande.213 Frågan är dock vad den senare domen egentligen visar. Den nya domen utgör i sig inte bevisning för att de första tilltalade inte                                                                                                                

207 _{NJA II 1940 s. 165 och Welamson & Munck a.a. s. 197.} 208 _{Se NJA 1946 B 1233 och 1954 C 803.}

209 _{Welamson & Munck a.a. s. 200.} 210 _{Cars a.a. s. 158.}

211 _{Welamson & Munck a.a. s. 200.} 212 _{Welamson & Munck a.a. s. 201.}

213 _{Jfr. Bengtsson, a.a. s. 13, som menar att ”om domstolen i detta senare mål hade att bedöma väsentligen}

samma bevisfråga, kan dess avvikande resultat utgöra synnerliga skäl för resning.” Det talar för att diskussionen istället borde ligga under tilläggsregeln. Mot detta talar dels att uppsatsens röda tråd går förlorad, dels att HD i NJA 1958 s. 206 inte tillämpade tilläggsregeln i ett fall där en senare dom grundade sig på samma processmaterial som en tidigare (se nedan).

har begått brottet, utan är endast ett bevisfaktum för att den tidigare domstolen antingen utgått från en annan bevisvärdering eller rättstillämpning. 214 _{Eftersom felaktig}

bevisvärdering inte i sig är en resningsgrund, och resning enligt RB 58:2 p. 5 endast ska beviljas om rättstillämpningen är uppenbart felaktig, menar Welamson och Munck att det skulle vara ett kringgående av resningsreglerna att bevilja resning i den typen av fall med stöd RB 58:2 p. 4.215 Författarna hänvisar dock till ett antal fall i rättspraxis där den tilltalade har beviljats resning med stöd av fjärde punkten till följd av en senare dom som grundat sig på samma processmaterial. Avgörandena gäller både mål där den senare domstolen gjort en annorlunda bevisvärdering och där den gjort en annan rättstillämpning.216 Gemensamt för målen är att resning beviljades med hänvisning till att det förelåg ”synnerliga skäl” för detta (se nedan om tilläggsregeln).217

Författarna lyfter dock även fram fall där domstolen inte beviljat resning, trots att en senare dom grundat sig på samma processmaterial som den första. I NJA 1995 s. 366 hade F, tillsammans med A och L, deltagit i ett bankrån. F dömdes i en separat rättegång för grovt rån. Sedan F:s dom vunnit laga kraft dömdes A och L i hovrätten för rån. Deras brott ansågs dock inte grova. Domen överklagades till HD, som inte fann anledning att frångå hovrättens brottsrubricering. Med stöd av HD:s dom ansökte F om resning. F yrkade att processmaterialet i de båda målen varit detsamma, och att skillnaden enbart låg i rättstillämpningen. Därför borde HD:s avgörande utgöra en sådan grund som medförde att resning beviljades. HD prövade fallet i enlighet med RB 58:2 p. 5, och kom fram till att rättstillämpningen i det tidigare fallet inte uppenbart stred mot

lag. HD nämner dock ingenting om RB 58:2 p. 4, och motiverar heller inte närmare

varför den inte valde att pröva ansökan enligt fjärde punkten, trots att det åberopats att processmaterialet var detsamma. Även i NJA 1958 s. 206 nekade HD resning i ett fall som baserades på samma processmaterial som ett senare, men där med hänvisning till att sannolikhetskravet (se nedan) inte var uppfyllt. Enligt min bedömning framstår det                                                                                                                

214 _{Cars a.a. s. 161.}

215 _{Welamson & Munck a.a. s. 201. Min kursivering.}

216 _{Angående rättstillämpning hänvisar Welamson & Munck, a.a. s. 201 not 45, till NJA 1938 s. 430, NJA}

1952 C 281 samt NJA 1954 C 924. Beträffande bevisvärdering hänvisar de till NJA 1973 C 279 och NJA 1979 s. 417 (i detta fall sägs visserligen uttryckligen att det senare avgörandet fattats efter ”omfattande muntlig bevisning” i målet, men det framgår inte att denna skulle skilja sig i förhållande till bevisningen det tidigare avgörandet). Det är min mening att även NJA 2000 s. 353 hänför sig till bevisvärderingssituationen. Bengtsson, a.a. s. 13, hänvisar (utöver NJA 1979 s. 417) även till Sö 1980 C 229. Han förefaller ta sikte på de fall som hänför sig till felaktig bevisvärdering.

217 _{Detta förutom NJA 1938 s. 430, som avgjordes innan nuvarande RB trädde i kraft, och NJA 1954 C}

sammanfattningsvis som något oklart om en senare dom baserad på samma processmaterial verkligen utgör en erkänd resningsgrund enligt svensk rätt.

3.3.2.4 Rättspraxis om senare domar från HD och EU-domstolen

I senare rättspraxis har HD, utan att nämna de två ovanstående undantagen eller utveckla sitt resonemang närmare, bland annat i NJA 2011 N 26, NJA 2013 s. 42218 och NJA 2013 s. 746219 konstaterat att ett nytt avgörande från HD i regel inte anses utgöra en sådan omständighet eller ett sådant bevis som avses i RB 58:2 p. 4. Det är enligt Welamson och Munck inte helt klart hur nya domar från EU-domstolen, som innebär att tidigare avgöranden strider mot EU-rätten, ska tolkas.220 HD tog, till min kännedom för första gången, ställning till frågan i NJA 2006 N 23. I det fallet hade en fråga med EU- rättslig anknytning fått sitt slutgiltiga svar först genom en senare dom från HD, där domstolen valt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Varken den nya domen från HD eller förhandsavgörandet från EU-domstolen, med ledning av vilka den tilltalade inte blivit dömd, ansågs utgöra ”sådana nya omständigheter eller bevis som [kunde] föranleda resning enligt 58 kap. 2 § 4 RB”. Domstolen motiverade inte denna slutsats närmare. HD fick anledning att återkomma till frågan i NJA 2013 s. 42. I det fallet menade HD att ny rättspraxis från EU-domstolen bör behandlas på samma sätt som ny praxis från HD, och kom således fram till att en ny dom från EU-domstolen inte kunde utgöra en ”ny omständighet” eller nytt ”bevis”.221 Slutsatsen upprepades i NJA 2013 s. 746, även där utan närmare motivering.222

Det kan ifrågasättas om det är riktigt att likställa domar från HD med domar från EU- domstolen. Som bekant anses EU-domstolens domar ge uttryck för den innebörd EU- rätten hade från den tid den aktuella regeln trädde i kraft. Prejudikat från HD anses å andra sidan i regel vara framåtsyftande.223 Eftersom HD har valt att likställa prejudikaten från de båda domstolarna utgör detta dock gällande rätt, och frågan ska därför inte diskuteras närmare av mig.

218 _{Beslutet p. 6.} 219 _{Beslutet p. 13.}

220 _{Welamson & Munck a.a. s. 201 not 46. Här hänvisas till Olla Abrahamsson i SvJT 2001 s. 690 där}

frågan tas upp, dock utan direkt lösningsförslag.

221 _{Beslutet p. 6.} 222 _{Beslutet p. 13.}