3.4.1 Rättstillämpning
Av RB 58:2 p. 5 framgår att resning ska ske ”om den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag.” Nya domar från HD och EU-domstolen syftar till att klargöra hur en bestämmelse ska tolkas respektive skulle ha tolkats. Det är således den tidigare tolkningen av lagen som riskerar att ses som oriktig, och inte själva tillämpningen som sådan. 234 Om lagtolkning inte omfattas av rekvisitet ”rättstillämpning” kan nya domar från HD och EU-domstolen inte omfattas av RB 58:2 p. 5.
Förarbetena är motsägelsefulla vad gäller relationen mellan rättstillämpning och lagtolkning. Av propositionen framgår att processlagberedningen inte avsett att bestämmelsen skulle tillämpas på felaktig lagtolkning.235 Departementschefen tar inte direkt ställning i frågan, utan ger enbart exempel på fall när lagen skulle kunna tillämpas.236 Av betänkandet och propositionen framgår att såväl processlagberedningen
som utskottet avsett att RB 58:2 p. 5 ska kunna tillämpas i situationer där ”domstolen (…) uppenbart misstolkat en gällande lagbestämmelse”, vilket onekligen låter som felaktig lagtolkning.237 Utskottet varnade vidare för en alltför snäv tolkning av bestämmelsen, och menade att regeln borde kunna tillämpas i fall där en tidigare rättstillämpning vid tidpunkten för resningsfrågans bedömande framstår som ”klart och oemotsägligt” oriktig, vilket enligt utskottet även innefattar felaktig lagtolkning.238
Även Cars förespråkar att felaktig lagtolkning borde falla in under bestämmelsen.239 Slutsatsen är dels baserad på motsättningen i förarbetena, dels på att det ofta inte är möjligt att dra en klar gräns mellan lagtolkning och rättstillämpning, eftersom det förra i
234 Cars a.a. s. 183. 235 NJA II 1940 s. 164.
236 NJA II 1940 s. 170. Departementschefen menar att bestämmelsen exempelvis ska tillämpas i fall där
regler om förhöjt straff för återfall felaktigt dömts ut, en oriktig tillämpning av strafflagens konkurrensregler har lett till ett för högt straff, en ny lag tillämpats istället för en gammal eller det omvända, straffskalan i en lag överskridits eller där straff dömts ut trots att preskription inträtt. Åtminstone två av departementschefens exempel förfaller ta sikte på felaktig lagtolkning – en felaktig tillämpning av strafflagens konkurrensbestämmelser och när en lags straffskala överskridits. Även Cars menar att departementschefens exempel, åtminstone devis, tar sikte på felaktig lagtolkning, se Cars s. 186, not 326.
237 SOU 1938:44 s. 574 resp. NJA 1940 s. 172. Min kursivering. 238 NJA II 1940 s. 172.
många fall är en integrerad del av det senare.240 Utifrån den rättspraxis som kommits i kontakt med inom ramen för det här arbetet förefaller domstolarna ha gått på utskottets linje, och valt att tillämpa bestämmelsen på de fall där den tidigare rättstillämpningen framstått som ”klart och oemotsägligt” oriktig.241 Det får därför anses att även felaktig lagtolkning omfattas av rekvisitet ”rättstillämpning” i RB 58:2 p. 5.242
3.4.2 Legat till grund för domen
Rekvisitet ”till grund för domen” tar sikte på det resonemang som legat till grund för domen, oberoende av om domstolen med ett annat resonemang hade kunnat komma fram till samma slutsats.243 En ny dom från HD eller EU-domstolen går således in under rekvisitet såtillvida den tillför något till den argumentation som det tidigare avgörandet baserats på.
3.4.3 Uppenbart strider mot lag
Som framgått ovan definieras rekvisitet ”uppenbart” i förarbetena som att bestämmelsen är tillämplig så snart den tidigare rättstillämpningen ”klart och oemotsägligt” framstår som oriktig.244 Det är dock inte klarlagt till vilken grad en rättstillämpning måste vara felaktig för att motsvara uppenbarhetsrekvisitet.245 I syfte att besvara den frågan har Welamson gått igenom rättspraxis. I sin genomgång fann han domstolens ställningstagande till uppenbarhetsrekvisitet sällan kan isoleras från hur den ställer sig till graden av oriktighet i det konkreta fallet. Vid genomgången påträffades både fall där bedömningen gjorts anmärkningsvärt strikt, och där den gjorts påfallande mild.246 Det
är med andra ord inte klart vilken grad av tydlighet som krävs för att motsvara uppenbarhetsrekvisitet, utan bedömningen förefaller göras från fall till fall.
240 Cars a.a. s. 185 f.
241 Se exempelvis NJA 2016 s. 320 p. 23.
242 Se Cars a.a. s. 186. Jfr. Welamson & Munck a.a. s. 210. 243 Welamson & Munck a.a. s. 210.
244 Welamson & Munck a.a. s. 209, som hänvisar till NJA II 1940 s. 172. 245 Welamson & Munck a.a. s. 212.
3.4.4 Uppenbart strider mot lag
3.4.4.1 Relationen mellan lag och senare rättsfall i doktrin
I förarbetena diskuteras inte närmare vad som avses med rekvisitet lag. Enligt Welamson och Munck är det klarlagt att rekvisitet inte ska tolkas enligt sin statsrättsliga betydelse.247 Cars menar att varje av allmän myndighet utfärdad och vid det angripna avgörandets meddelande tillämplig norm, oberoende av dess stats- eller förvaltningsrättsliga kvalitet, bör kunna omfattas.248 I förhållande till arbetets syfte är det främst relevant att utreda hur rekvisitet förhåller sig till senare tillkommen rättspraxis.
Enligt Cars finns det i sådana situationer tre typfall. Det första är att den ändrade rättsuppfattningen har samma karaktär som retroaktiv lagstiftning – det vill säga att en viss sorts mål som enligt tidigare praxis bedömts på ett sätt, övergår till att bedömas på ett annat sätt.249 Den senare domen ändrar med andra ord ett redan befintligt rättsläge. Det andra typfallet är att ny lagstiftning tillkommer på ett angränsande område, och att de förarbeten som skrivs i samband med den nya lagen sprider nytt ljus över en tidigare tveksam tolkningsfråga. Detta typfall skiljer sig från det ovanstående på så sätt att det enbart klarlägger det redan befintliga rättsläget, och inte ändrar det. Cars menar att samma sak gäller för det tredje typfallet – att ett avgörande i rättspraxis från högsta instans löser en tidigare oklar tolkningsfråga.
Cars argumenterar för att resning inte borde vara möjlig i mål som typfall ett, när en senare dom ändrar rättsläget. Detta eftersom det ligger utanför resningsinstitutets uppgift att ge upphov till omprövning enligt rättsgrundsatser som inte fanns vid den tid som domen meddelades. Cars ifrågasätter vidare om det är rimligt att påstå att en viss rättstillämpning är felaktig enbart för att den har förändrats över tid, och menar att ett sådant ställningstagande skulle leda till orimliga och oöverskådliga konsekvenser.250
Cars menar däremot att resning borde vara möjligt i typfall två och tre. Eftersom det senare tillkomna rättsdatat i de fallen enbart klarlägger rättsläget, och inte ändrar det,
247 Welamson & Munck a.a. s. 210 f. 248 Cars a.a. s. 193 f.f.
249 Cars a.a. s. 203. 250 Cars a.a. s. 203.
finns enligt författaren inte samma principiella invändningar som i det första typfallet. Cars menar vidare att resning i det andra och tredje typfallet inte heller borde skapa några oöverstigliga konsekvenser i praktiken, eftersom den typen av tolkningsproblem inte lär förekomma i särskilt stor utsträckning innan ett vägledande tolkningsdatum skapas. 251 Härvid måste dock beaktas att Cars avhandling är skriven 1959, innan europarätten var en del av svensk rätt. Med tanke på att svenska domstolar idag följer två rättsordningar, både den svenska och den europarättsliga, är risken för feltolkning av lagbestämmelser större.252 I ljuset av att svenska domstolar är obenägna att inhämta förhandsavgöranden från EU-domstolen, och att EDMR endast tar upp fall där enskilda väljer att driva frågan vidare efter att ha uttömt alla nationella rättsmedel, kan en felaktig lagtolkning hinna tillämpas i flertalet fall innan en vägledande dom kan meddelas.253 Det innebär att det i dagens kontext skulle kunna få omfattande konsekvenser bevilja resning även i förhållande till typfall två och tre.254
3.4.4.2 Relationen mellan lag och senare rättsfall i rättspraxis
HD har i ett antal fall prövat vilken påverkan en senare dom från HD har i förhållande till RB 58:2 p. 5. Till min kännedom är de första fallen där frågan prövades NJA 1981 s. 350 och NJA 1995 s. 366. I målen yrkade den klagande på resning av ett strafföreläggande enligt jaktlagen respektive en hovrättsdom för grovt rån med stöd av att HD i en senare dom gjort en annorlunda rättstillämpning. Domstolen uttalade i båda fallen, utan närmare motivering, att den rättstillämpning som låg till grund för det tidigare domslutet inte kunde anses uppenbart lagstridig, även om den inte stod överens med ett senare avgörande från HD. Med hänvisning till sin ovanstående rättspraxis menade domstolen i NJA 2002 s. 619 att även om en rättstillämpning inte stämmer överens med ett senare avgörande från HD, så ”innebär detta inte att rättstillämpningen uppenbart strider mot lag”. Rättsläget beskrivs på samma sätt i NJA 2011 N 26 och NJA 2013 s. 746.255
251 Cars a.a. s. 205.
252 Se Wallerman JT 2016/17 s. 191.
253 Se Wallerman JT 2016/17 s. 190 och artikel 35.1 EKMR.
254 Ett belysande exempel är Nja 2013 s. 746, där HD bedömde att domstolars tidigare tolkning av ne bis
in idem var oförenlig med EKMR. I sviterna av fallet höjdes antalet resningsansökningar betydligt, se
Welamson & Munck a.a. s. 201 not 46 och Åklagarmyndighets hemsida, https://www.aklagare.se/om- oss/riksaklagaren/resning/.
HD har i NJA 2006 N 23 prövat om en ny dom från EU-domstolen kan medföra att tidigare rättstillämpning uppenbart strider mot lag. Klagande i målet var K.N., som av hovrätten bland annat dömts för brott mot lotterilagen. Efter att hovrättsdomen vunnit laga kraft kom HD i ett annat mål, efter att ha begärt förhandsavgörande från EU- domstolen, fram till att de aktuella bestämmelserna i lotterilagen egentligen inte kunde tillämpats mot enskild eftersom de inte anmälts till kommissionen. Baserat på den senare domen ansökte K.N. om resning. HD menade i sitt domskäl att rättsläget när hovrätten meddelat sin dom mot K.N. varit oklart, och att frågan fick anses ha fått sitt slutgiltiga svar först efter att HD meddelat sin dom i enlighet med EU-domstolens