EU och svenska resningsregler till förmån för den tilltalade: En avvägning mellan EU-rättens krav på genomslag och rättskraft

(1)

Juridiska institutionen

Vårterminen 2017

Examensarbete i EU-rätt och processrätt

30 högskolepoäng

EU och svenska resningsregler till

förmån för den tilltalade

En avvägning mellan EU-rättens krav på genomslag och rättskraft

EU and the Swedish procedure code on revision in criminal cases

– a compromise between the fulfilment of EU-law and res judicata

Författare: Matilda Anell-Haase

(2)

(3)

Innehållsförteckning

Förkortningar ... 6

1 Inledning ... 7

1.1 Bakgrund ... 7

1.2 Syfte och frågeställning ... 7

1.3 Rättskällor och metod ... 9

1.3.1 Metod ... 9

1.3.2 Urval av rättskällor ... 10

1.4 Avgränsning ... 11

1.5 Disposition ... 12

2 EU-rättens krav på genomslag ... 13

2.1 Principen om processuell autonomi och dess begränsningar ... 13

2.1.1 Principen om processuell autonomi ... 13

2.1.2 Principens begränsningar – grundläggande förutsättningar ... 13

2.1.3 Principen om ett effektivt rättsskydd ... 14

2.1.4 Effektivitetsprincipen ... 16

2.1.5 Likvärdighetsprincipen ... 17

2.1.6 Allmänna EU-rättsliga krav på tolkning och tillämpning ... 18

2.2 Principen om unionsrättens fulla verkan ... 19

2.2.1 Principens innebörd ... 19

2.2.2 Principen om processuell autonomi eller om unionsrättens fulla verkan ... 21

2.3 EU-rättens genomslag och nationella rättskraftregler i rättspraxis ... 21

2.3.1 Grundläggande förutsättningar ... 21

2.3.2 Lojalitetsprincipen ... 22

2.3.3 Likvärdighetsprincipen ... 27

2.3.4 Principen om unionsrättens fulla verkan ... 28

2.4 EU-rättens krav på genomslag och nationella rättskraftsregler – slutsatser från rättspraxis ... 34

2.4.3 Avvägning mellan EU-rättens genomslag och rättskraft i brottmål ... 36

2.5 EU-rätten och svenska brottmål ... 39

2.5.1 Svenska straffrättsbestämmelser med EU-rättslig anknytning ... 39

2.5.2 Resning i brottmål med EU-rättslig anknytning ... 41

3 Resning i svensk rätt före NJA 2016 s. 320 ... 41

3.1 Tillämpliga bestämmelser ... 41

(4)

3.2.1 Orubblighetsprincipen ... 42

3.2.2 Sanningsprincipen ... 43

3.3 Resning enligt RB 58:2 p. 4 vid nya domar från HD och EU-domstolen ... 43

3.3.2 Ny omständighet eller bevisning ... 44

3.3.3 Huvudregeln – sannolikt skulle ha lett till att… ... 48

3.3.4 Påverkan på utgången ... 48

3.3.5 Tilläggsregeln – synnerliga skäl ... 48

3.3.6 Slutsatser tillämpningen av RB 58:2 p. 4 före NJA 2016 s. 320 ... 49

3.4 Resning enligt RB 58:2 p. 5 vid nya domar från HD och EU-domstolen ... 50

3.4.1 Rättstillämpning ... 50

3.4.2 Legat till grund för domen ... 51

3.4.3 Uppenbart strider mot lag ... 51

3.4.4 Uppenbart strider mot lag ... 52

3.4.5 Slutsatser om tillämpningen av RB 58:2 p. 5 före NJA 2016 s. 320 ... 54

3.5 Resning enligt RB 58:2 p. 5 vid HD:s underlåtenhet att begära förhandsavgörande ... 54

3.5.2 Underlåtenhet att begära förhandsavgörande som resningsgrund ... 55

3.6 Resning till följd av en ny dom från EDMR – NJA 2013 s. 746 ... 56

3.6.1 Bakgrund ... 56

3.6.2 Bedömning enligt tidigare rättspraxis ... 56

3.6.3 Modifiering av RB:s regler ... 57

3.6.4 Rättsligt resonemang baserat på EKMR ... 57

3.6.5 Domstolens slutsats ... 58

3.6.6 Utgång i det enskilda fallet ... 58

3.7 Slutsatser om rättsläget före NJA 2016 s. 320 ... 59

4 Resning i svensk rätt enligt NJA 2016 s. 320 ... 59

4.1 Bakgrund ... 59

4.2 Ny dom från HD och EU-domstolen ... 60

4.2.2 Likvärdighets- och effektivitetsprincipen ... 61

4.3 HD:s underlåtenhet att begära förhandsavgörande ... 62

4.3.2 Förhandsavgörandeinstitutets syfte ... 62

4.3.3 Den materiella unionsrätten i förhållande till principen om rättskraft ... 63

4.3.4 Den materiella unionsrätten i förhållande till kränkning av enskild ... 63

4.3.5 Något mindre strikt tillämpning ... 64

4.3.6 Utgång i det enskilda fallet ... 64

4.4 Jämförelse mellan NJA 2013 s. 746 och NJA 2016 s. 320 ... 65

(5)

5 Slutsats ... 67

5.1 Bakgrund ... 67

5.2 Nya domar från EU-domstolen ... 67

5.2.3 Principen om lojalitet, likvärdighet och unionskonform tolkning ... 68

5.3 HD:s underlåtenhet att begära förhandsavgörande ... 70

5.3.3 Lojalitets- och likvärdighetsprincipen ... 71

5.3.4 Principen om unionskonform tolkning ... 71

5.4 Principen om effektivt rättsskydd ... 72

5.4.1 Principens betydelse i sammanhanget ... 72

5.4.2 Ny dom från EU-domstolen som visar på underrätts felaktiga lagtolkning .. 73

5.4.3 HD:s underlåtenhet att begära förhandsavgörande ... 74

5.5 Avslutande kommentarer ... 76

5.6 Slutord ... 77

(6)

Förkortningar

A.a. Anfört arbete

BrB Brottsbalk (1962:700)

EU Europeiska unionen

EKMR Europeiska konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna EU:s rättighetsstadga Europeiska unionens stadga om de grundläggande

rättigheterna

EDMR Europadomstolen för mänskliga rättigheter

FEU Fördraget om Europeiska Unionen

FEUF Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

HD Högsta domstolen

JT Juridisk tidskrift

NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I

NJA II Nytt juridiskt arkiv, avdelning II

RB Rättegångsbalk (1942:740)

RF Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

Prop. Proposition

SOU Statens offentliga utredningar

(7)

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Sverige blev medlem i EU den 1 januari 1995.1 Sedan inträdet har EU-rätten succesivt fått större inflytande över medlemsstaternas straffrätt. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 övergick straffrättssamarbetet från att vara mellanstatligt till att bedrivas på överstatlig nivå.2 Det medförde bland annat att medlemsstaternas implementering av straffrättsdirektiv ställdes under EU-domstolens juridistriktion. Domstolen fick därmed behörighet att granska straffrättsdirektivs tolkning och tillämpning.3 EU-domstolen har sedan tidigare även kompetens att avgöra om rent nationella strafflagar står i strid med EU-rätten.

EU:s ökade inflytande på straffrättsområdet har lett till att en relativt ouppmärksammad fråga blivit allt mer aktuell: Vad händer om en tilltalad döms till ansvar mot bakgrund av en nationell bestämmelse med EU-rättslig anknytning, och det efter att domen vunnit laga kraft – i ljuset av ett senare förhandsavgörande från EU-domstolen – uppdagas att nationell underrätt tolkat den EU-rättsliga bestämmelsen felaktigt? Vad händer om det dessutom blir tydligt att högsta instans har underlåtit att begära ett förhandsavgörande i strid med artikel 267 FEUF?4 Tillåter nationella processregler att resning till förmån för den tilltalade beviljas i ett sådant fall? Om inte, innebär det att bestämmelserna strider mot EU-rättens krav på genomslag? Frågan är av speciell vikt i Sverige eftersom svenska domstolar länge kritiserats för att vara alltför restriktiva med att inhämta förhandsavgöranden från EU-domstolen.5

1.2 Syfte och frågeställning

Det här arbetet syftar till att utreda om de svenska resningsreglerna till förmån för den

1_{Gröning & Zetterquist, EU: konstitution, institution, jurisdiktion, s. 58.} 2_{Gröning & Zetterquist a.a. s. 69.}

3_{Bergström SvJT 2011 s. 373.}

4_{Utgångspunkten för arbetet är således att HD inte kan göra en felaktig lagtolkning utan att det}

automatiskt innebär att domstolen borde ha inhämtat ett förhandsavgörande, jfr. Bergström, EU-rättslig

metod: Teori och genomslag i svensk rättstillämpning, s. 291. Antagandet styrks av att det är på så sätt problematiken behandlas i doktrin, se Groussot & Minssen Europarättslig tidning 2007 s. 545, Kornezov Common Market Law Review 2014 s. 810 och Ginter & Schasmin Europarättslig tidning 2016 s. 138 f. Till min kännedom finns dock inget rättsfall från EU-domstolen som bekräftar att så är fallet. Uppdelningen ska således ses med viss reservation. Frågan är dock huvudsakligen av teoretisk betydelse.

(8)

tilltalade i brottmål, specifikt RB 58:2 p. 4 och 5, är förenliga med EU-rättens krav på genomslag i medlemsstaters processrätt. Problemet, som enbart är aktuellt i brottmål med EU-rättslig anknytning, handlar ytterst om att definiera under vilka förutsättningar intresset av EU-rättens krav på genomslag väger tyngre än intresset av medlemsstaters nationella rättskraftsregler. Avvägningen kan göras med utgångspunkt i två principer – principen om unionsrättens fulla verkan eller principen om processuell autonomi. Principen om unionsrättens fulla verkan begränsar medlemsstaternas tillämpning av sina processregler främst genom dess starka koppling till företrädesprincipen, och kommer att presenteras mer ingående i det följande.6 Enligt principen om processuell autonomi är utgångsläget istället att medlemsstaterna, eftersom det saknas EU-rättsliga regler om resning, är fria att tillämpa sina egna processrättsregler.7 Det innebär i Sveriges fall att nationella domstolar i regel kan tillämpa bestämmelserna om resning till förmån för tilltalad i RB 58:2. Förutsättningarna för hur paragrafen tillämpas i fall med EU-rättslig anknytning ritades delvis om i ett fall från slutet av april förra året, NJA 2016 s. 320. Avgörandet är därför av särskild betydelse för framställningen.

Principen om processuell autonomi begränsas av EU-rättens krav på genomslag. I arbetet materialiseras kravet av principen om effektivt rättsskydd, likvärdighets- och effektivitetsprincipen samt principen om lojalitet och unionskonform tolkning.8 Nedan ska samtliga principer utredas närmare. Inledningsvis ska dock särskilt uppmärksammas att likvärdighetsprincipen innebär att medlemsstater ska behandla en talan om resning som grundar sig på en ny dom från EU-domstolen på samma sätt som en talan som grundar sig på en senare dom från nationell högsta instans.9_{Det finns även de som}

argumenterar för att principen innebär att en talan som grundar sig på en ny dom från EU-domstolen ska behandlas på samma sätt som en talan med grund i en senare dom från EDMR.10 Därför kommer arbetet inte enbart att utreda hur nya domar från EU-domstolen behandlas enligt gällande rätt, utan även hur rättsläget ser ut i relation till nya domar från HD och EDMR. Det innebär att också NJA 2013 s. 746, där HD för första gången beviljade resning i brottmål i ljuset av en ny dom från EDMR, är av speciell vikt för uppsatsen.

6_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 89 och Groussot & Minssen a.a. s. 2007 s. 551.} 7_{Lenaerts, Arts & Maselis, Procedural law of the European Union, 107.}

8_{Se Wallerman, Om fakultativa regler, s. 93 f.f. och Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder, s. 133.} 9_{Wallerman JT 2016/17 s. 185.}

(9)

Mot bakgrund av ovanstående ska syftet med uppsatsen uppfyllas med hjälp av följande frågeställningar:

- Vilka krav ställer EU-rätten på genomslag i förhållande till nationella processregler, och särskilt rättskraftsregler i brottmål?

- När har svenska brottmål EU-rättslig anknytning och i vilka fall kan resning vara aktuellt med EU-rätten som grund?

- Hur tillämpades svenska resningsregler till förmån för tilltalad i förhållande till nya domar från HD och EU-domstolen samt HD:s underlåtenhet att inhämta förhandsavgörande före NJA 2016 s. 320?

- Hur tillämpades svenska resningsregler till förmån för tilltalad i förhållande till en ny dom från EDMR i NJA 2013 s. 746?

- Hur tillämpades svenska resningsregler till förmån för tilltalad i förhållande till nya domar från EU-domstolen och HD:s underlåtenhet att inhämta förhandsavgörande i NJA 2016 s. 320?

- Är de svenska resningsreglerna till förmån för tilltalad i brottmål såsom de uttrycks i NJA 2016 s. 320 förenliga med EU-rättens krav på genomslag?

1.3 Rättskällor och metod

1.3.1 Metod

Uppsatsen utgår från en rättsdogmatisk metod. Enligt metoden utreds gällande rätt med hjälp av – i inbördes hierarkisk ordning – lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin.11 Metoden tillämpas både i förhållande till svensk rätt och rätt. Inom EU-rätten ser dock rättskällorna och rättskällehierarkin något annorlunda ut. EU-EU-rätten härleds huvudsakligen från primärrätt, i sammanhanget FEU och FEUF, samt EU:s rättighetsstadga, allmänna rättsprinciper, bindande och icke-bindande sekundärrätt, rättspraxis, förarbeten, generaladvokatens förslag till avgöranden och doktrin.12 Av dessa rättskällor är FEU, FEUF, rättighetsstadgan, allmänna rättsprinciper och bindande sekundärrätt bindande för medlemsstaterna. I princip är även rättspraxis bindande, medan övriga rättskällor enbart har en vägledande funktion.13 Eftersom bindande

11_{Kleineman, Juridisk metodlära, s. 21.}

12_{Hettne, EU-rättslig metod: Teori och genomslag i svensk rättstillämpning, s. 40.} 13_{Hettne a.a. s. 40.}

(10)

sekundärrätt till stor del saknas på området kommer störst tonvikt i det här arbetet att ligga på FEU, FEUF, rättighetsstadgan, allmänna rättsprinciper och rättspraxis.

I förhållande till de svenska resningsreglerna till förmån för tilltalad i brottmål är rättskällorna lag, förarbeten, rättspraxis och doktrin relevanta för att utreda gällande rätt. Om bestämmelserna bedöms stå i strid med EU-rättens krav på genomslag ska de åsidosättas.14 Huruvida RB 58:2 verkligen hindrar EU-rättens genomslag beror delvis på hur regeln tillämpas av svenska domstolar.15 Slutsatser om gällande rätt dras därför huvudsakligen utifrån hur HD har valt att tillämpa bestämmelsen i rättspraxis. I avsnittet som skildrar gällande rätt före NJA 2016 s. 320 används dock till stor del även doktrin och förarbeten för att beskriva rättsläget. Avsikten är att redogörelsen ska utgöra en teoretisk grund för beskrivningen av rättspraxis, eftersom HD i flertalet fall inte har motiverat sina slutsatser närmare.

1.3.2 Urval av rättskällor

Det viktigaste materialurvalet till arbetet har skett i förhållande till rättspraxis, både från HD och EU-domstolen. Underlag har inhämtats baserat på vilka avgöranden som nämns i doktrin och vilka mål som HD och EU-domstolen hänvisar till i sina domskäl. I förekommande fall har även föredragandens respektive generaladvokatens hänvisningar beaktats. Det talar för att de mest relevanta rättsfallen på området har kunnat urskiljas, även om någon uttömmande lista av alla avgöranden som meddelats på området inte har kunnat konsulteras.

I syfte att skapa en så heltäckande bild av rättsläget som möjligt har ambitionen varit att inte sålla antalet rättsfall, utan att presentera de fall som bedömts vara relevanta. I förhållande till rättsfall från EU-domstolen har en sållning i viss mån ändå behövt göras. De mål som valts bort är avgöranden som i huvudsak visar samma sak som tidigare rättspraxis. I den mån fallen bygger vidare på tidigare prejudikat presenteras tillägget kort i en fotnot. I förhållande till svensk rätt var behovet av att sålla bland rättsfallen inte lika stort. Detta eftersom till HD övervägande del inte motiverat sin slutsats närmare, vilket innebär att redogörelsen för relevant rättspraxis har kunnat hållas relativt kort även om många fall inkluderats.

14_{Reichel, EU-rättslig metod: Teori och genomslag i svensk rättstillämpning, s. 173.} 15_{Reichel a.a. s. 180.}

(11)

1.4 Avgränsning

Problemet som utreds i uppsatsen – att en ny dom från EU-domstolen visar på felaktigheter i en svensk dom som vunnit laga kraft – förekommer även i förhållande till tvistemål och förvaltningsrätt. Resningsreglerna ser dock annorlunda ut på de olika rättsområdena, främst eftersom rättskraften är av olika betydelse för tredje man.16 Det ansågs därför inte möjligt att utreda hur de svenska resningsreglerna i stort förhåller sig till EU-rätten. Brottmål valdes då eftersom resning i sådana mål är av stor principiell betydelse för den enskilde. Det saknas dock en samlad bild av hur nationella rättskraftsbestämmelser förhåller sig till EU-rättes krav på genomslag. Det beror på att frågan, både i rättspraxis och i doktrin, huvudsakligen behandlats utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.17 Särskilt svårt att få en övergripande bild av rättsläget är det i brottmål, eftersom det saknas rättspraxis från EU-domstolen om hur nationella rättskraftsregler på det området förhåller sig till unionsrätten. För att uppnå uppsatsens syfte kommer därför dras analogier från hur domstolen har resonerat i andra fall. Det innebär att rättspraxis från såväl förvaltnings- som tvistemålsområdet kommer att presenteras, trots att uppsatsen enbart tar sikte på brottmål. För att dra så säkra analogier som möjligt är det viktigt att förstå varför domstolen resonerat som den gjort. Därför kommer de fall som bedömts relevanta att behandlas relativt ingående.

Svenska resningsbestämmelser till förmån för tilltalad saknar tidsgräns för när talan kan väckas.18 Därför kommer uppsatsen inte närmare behandla rättspraxis från EU-domstolen som rör relationen mellan EU-rättens krav på genomslag och nationella rättskraftsregler om talefrister.19 I uppsatsens slutsats utgås från rättsläget såsom det ser ut enligt NJA 2016 s. 320. Trots det har en beskrivning av rättsläget före avgörandet inkluderats i arbetet. Detta eftersom det är nödvändigt att sätta in rättsfallet i en kontext

16_{Se Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen, s. 188 f.} 17_{Kornezov a.a. s. 810 f.}

18_{Se RB 58:4 st. 2.}

19_{Här åsyftas främst mål C-40/08 Asturcom Telecomunicaciones SL mot Cristina Rodríguez Nogueira,}

ECLI:EU:C:2009:615, som behandlar i vilken grad konsumentskyddsintressen gör sig gällande i förhållande till en lagakraftvunnen skiljedom. EU-domstolen bedömde först om den nationella rättskraftsregeln var förenlig med EU-rätten vad gällde tidsfristen för överklagan, och övergick sedan till att bedöma hur långt nationella domstolars skyldighet att betrakta konsumentskyddsintressen ex officio sträckte sig. Domen är således inte av direkt relevans för arbetet, även om EU-domstolen avslutar med att konstatera att nationella domstolar som finner att konsumentskyddsintressen kränkts är skyldiga att vidta ”alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt”. Detta får antas inkludera att bryta igenom rättskraften.

(12)

för att kunna utvärdera hur det förändrade gällande rätt. I syfte att bevara arbetets röda tråd kommer den framställningen dock vara något mindre djupgående än uppsatsens övriga delar. I vissa fall där resningsreglerna aktualiseras är bestämmelserna om domvilla i RB 59:1 parallellt tillämpliga.20 I detta arbete kommer dock endast resningsmöjligheten att beaktas.

Frågan om de svenska resningsreglerna till förmån för tilltalad i brottmål är förenliga med EU-rätten utreds i det här arbetet dels utifrån principen om processuell autonomi och de principer som inskränker den, dels utifrån principen om unionsrättens fulla verkan. Principerna har valts eftersom de, baserat på rättspraxis och doktrin, förfaller vara de som EU-domstolen hittills har använt sig av när den utvärderat nationella rättskraftsregler. Med det inte sagt att det är uteslutet att EU-domstolen skulle använda sig av ytterligare eller andra principer om den skulle pröva frågan i praktiken.

1.5 Disposition

Uppsatsen består av fem huvudrubriker. Den första är inledning. Under den andra rubriken utreds EU-rättens krav på genomslag i medlemsstaters processordningar. Avsnittet är i sig uppdelat i fem underrubriker. Under den första och andra rubriken presenteras EU-rättens krav på genomslag såsom det kommer till uttryck enligt principen om processuell autonomi och dess begränsningar, respektive principen om unionsrättens fulla verkan. Under den tredje rubriken redovisas hur EU-domstolen har valt att tillämpa principerna i förhållande till nationella rättskraftsregler i tviste- och förvaltningsmål. Under den fjärde rubriken dras slutsatser om hur EU-domstolen tillämpar kravet på genomslag i förhållande till nationella rättskraftsregler samt i vilken mån prejudikaten från tviste- och förvaltningsmålen kan överföras på brottmål. Under den femte och sista underrubriken diskuteras i vilka fall det är relevant för svenska domstolar att beakta EU-rätt när de dömer i brottmål, samt när det kan vara aktuellt med resning mot bakgrund av rättsordningen.

Den tredje huvudrubriken redogör för svensk rätt före NJA 2016 s. 320. Mer specifikt handlar avsnittet om hur de svenska resningsreglerna till förmån för tilltalad tillämpades när grunden för resning var en senare dom från HD, EU-domstolen, EDMR eller HD:s

(13)

underlåtenhet att inhämta förhandsavgörande. Avsnittet inleds med en redogörelse för hur RB 58:2 tillämpades i förhållande till nya domar från HD, EU-domstolen samt HD:s underlåtenhet att inhämta förhandsavgörande, och avslutas med en skildring av hur en ny dom från EDMR behandlades i NJA 2013 s. 746. Under den fjärde huvudrubriken presenteras HD:s domskäl i NJA 2016 s. 320. I avsnittet dras även slutsatser om hur rättsläget ser ut enligt det fallet. Vidare görs en jämförelse mellan HD:s sätt att resonera i NJA 2016 s. 320 och i NJA 2013 s. 746. Slutligen, i den femte delen, dras en slutsats om huruvida de svenska resningsreglerna till förmån för tilltalad i brottmål lever upp till EU-rättens krav på genomslag.

2 EU-rättens krav på genomslag

2.1 Principen om processuell autonomi och dess begränsningar

2.1.1 Principen om processuell autonomi

Det saknas EU-rättsliga bestämmelser om hur medlemsstaternas processordningar ska behandla principen om rättskraft.21 Det innebär att nationella domstolar, enligt

principen om processuell autonomi, som huvudregel är fria att tillämpa landets egna

rättskraftsregler när de behandlar resningsansökningar med EU-rättslig anknytning.22 För Sveriges del innebär principen att nationella domstolar i regel kan tillämpa bestämmelserna i RB 58:2.

2.1.2 Principens begränsningar – grundläggande förutsättningar

Den ovannämnda principen är dock inte absolut.23_{Principen om processuell autonomi}

begränsas närmast av de minimikrav som följer av enskildas rätt till ett effektivt rättsskydd samt effektivitets- och likvärdighetsprincipen.24_{Inledningsvis ska noteras att}

det inte är helt självklart att principen om effektivt rättskydd behandlas separat från effektivitetsprincipen. Enligt Arnull är principen om effektivt rättsskydd i själva verket en bredare rättsprincip där effektivitets- och likhetsprincipen ingår som

21_{Se mål C-2/08 Amministrazione dell’Economia e delle Finanze och Agenzia delle entrate mot}

Fallimento Olimpiclub Srl, ECLI:EU:C:2009:506, p. 24. Hade sådana regler funnits hade de tillämpats

framför medlemsstaternas egna regler i enlighet med företrädesprincipen, se Wallerman, Om fakultativa regler, s. 89.

22_{Lenaerts, Arts & Maselis a.a. s. 107.} 23_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 89 f.f.} 24_{Wallerman, a.a.s 105.}

(14)

underkategorier.25 Engström lyfter istället tanken att principen om effektivt rättsskydd och effektivitetsprincipen egentligen är samma sak, men går under olika namn.26

Perchal och Widdershoven argumenterar dock för att det rör sig om två parallellt tillämpliga principer, där principen om effektivt rättsskydd tar sikte på medlemsstaters skyldighet att garantera enskilds rätt till domstolsprövning och effektivitetsprincipen syftar till att säkerställa EU-rättens effektiva genomslag. 27 Ett sådant synsätt sammanfaller med Wallermans teori om att effektivitetsprincipen härstammar från medlemsstaternas lojalitetsplikt, medan principen om effektivt rättsskydd i grunden är en rättighet som tillkommer enskild.28 Vidare skiljer sig principerna på så sätt att effektivitetsprincipen skapar en negativ skyldighet för medlemsstaterna att, inom ramen

för existerande lagar, inte göra det orimligt svårt för enskilda att genomdriva sina

EU-rättsliga rättigheter. Principen om effektivt rättsskydd kan å andra sidan medföra en positiv skyldighet för medlemsstater att skapa nya rättsmedel.29 Min bedömning är därför att principerna bör behandlas som separata företeelser.

2.1.3 Principen om ett effektivt rättsskydd

Principen om effektivt rättsskydd slogs fast av EU-domstolen 1986 i Johnston, och kan även härledas ur artiklarna 6 och 13 i EKMR.30_{Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande}

2009 finns principen kodifierad i artikel 47 i EU:s rättighetsstadga samt i artikel 19 FEU.31 Det är till viss del oklart vad begreppet ”effektivt rättsmedel” omfattar. I grunden rör det sig om att medlemsstater inte ska kunna neka enskilda att göra sina EU-rättsliga rättigheter gällande vid nationell domstol, eftersom dessa rättigheter i så fall inte skulle ha något reellt värde.32 Enligt Reichel innebär principen att svenska domstolar i princip inte kan vägra enskild domstolsprövning enbart på grund av att talerätt eller andra rättsmedel saknas enligt nationell lagstiftning.33_{I relation till}

straffrätt menar Lebeck att kravet huvudsakligen tar sikte på att domstolsprövningen i

25_{Arnull European Law Review 2011 s. 55.}

26_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 97, som hänvisar till Engström, Review of European}

Administrative Law 2011, s. 60 f.f. Originalkällan har dessvärre inte hittats.

27_{Perchal & Widdershoven Review of European Administrative Law 2011, s. 46.} 28_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 97 f.}

29_{Kornezov a.a. s. 836 f.}

30 _{Mål C-432/05 Unibet (London) Ltd och Unibet (International) Ltd mot Justitiekanslern,}

ECLI:EU:C:2007:163, p. 37.

31_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 90.} 32_{Reichel a.a. s. 206 och SOU 2009:71 s. 183.} 33_{Reichel a.a. s. 209.}

(15)

första instans håller god kvalitet. I förhållande till sanktionsförfarandet ställs, i enlighet med EKMR:s krav, normalt krav på rätt till prövning i två instanser.34

Det är inte helt utrett hur principen om effektivt rättsmedel ska tillämpas i förhållande till extraordinära rättsmedel. EDMR har i vissa fall ansett att allvarliga överträdelser av artikel 6 i EKMR om rätten till rättvis rättegång bör gottgöras genom resning eller en ny prövning.35 Av artikel 52.3 i EU:s rättighetsstadga framgår att ”i den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av [EKMR] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen.” Enligt förklaringen till artikeln gäller skyldigheten inte enbart i förhållande till fördragstexten, utan även i relation till rättspraxis från EDMR.36 Att resning under vissa förutsättningar kan krävas enligt Europadomstolens praxis kan således även få betydelse inom ramen för en motsvarande EU-rättslig bestämmelse, i det här fallet artikel 47 i stadgan.37 HD valde i NJA 2013 s. 746 att tillämpa artikel 13 i EKMR på så sätt att den gav upphov till resning. Det betyder dock inte nödvändigtvis att ett sådant krav faktiskt följer av konventionen.38

Oavsett om principen om effektivt rättsskydd omfattar extraordinära rättsmedel eller inte framgår av EU-domstolens fasta rättspraxis att principen inte är absolut.39 Enligt Wallerman görs prövningen av om en inskränkning är förenlig med EU-rätten i form av en intresseavvägning, där den enskildes rätt till ett effektivt rättsskydd kan begränsas till förmån för berättigade motstående intressen, förutsatt att ingreppet är proportionerligt och ändamålsenligt.40_{Bedömningen görs utifrån omständigheterna i det enskilda}

fallet.41

34_{Lebeck, EU-stadgan om grundläggande rättigheter, s. 602 f.}

35_{SOU 2010:87 s. 198. En sådan bedömning gjordes exempelvis i ansökan nr. 56581/00 Sejdovic mot}

Italien, dom av den 1 mars 2006, där den tilltalade dömts till ett långt fängelsestraff i sin utevaro utan att

det tydligt hade framgått att han avstått från sin rätt att närvara vid förhandlingen.

36_{Perchal & Widdershoven a.a. s. 38.} 37_{Perchal & Widdershoven a.a. s. 38.}

38_{Kornezov a.a. s. 834. Se även Gulliksson SvJT 2013 s. 677, där han menar att HD kan ha gått väl långt}

för att ge konventionen retroaktivt genomslag.

39_{Se de förenade målen C-317/08, C-318/08, C-319/08 & C-320/08 Rosalba Alassini mot Telecom Italia}

SpA, Filomena Califano mot Wind SpA, Lucia Anna Giorgia Iacono mot Telecom Italia SpA och Multiservice Srl mot Telecom Italia SpA, ECLI:EU:C:2010:146, p. 63 med hänvisningar.

40_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 99. Se de förenade målen Alassini m.fl., p. 63-65 och mål C DEB}

Deutsche Energiehandelsund Beratungsgesellschaft mbH mot Bundesrepublik Deutschland,

ECLI:EU:C:2010:811, p. 60.

(16)

2.1.4 Effektivitetsprincipen

Effektivitetsprincipen innebär att en medlemsstats processrättsliga regler inte får göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt för enskilda att utöva de rättigheter som följer av EU-rätten.42 EU domstolen har i de förenade målen van Schijndel och i

Peterbroeck slagit fast att frågan om en nationell regel strider mot effektivitetsprincipen

ska bedömas in casu, med beaktande av regelns ställning i förhållande till hela förfarandet, dess förlopp och särdrag, inför de olika nationella instanserna.43 I förekommande fall ska även de principer som ligger till grund för det nationella rättssystemet beaktas, exempelvis principen om rättssäkerhet.44 Av rättspraxis framgår att EU-domstolen betraktar principen om rättskraft som en del av rättssäkerhetsprincipen.45

Reichel menar att effektivitetsprincipen tillämpas i två steg. Först bedöms den nationella processregelns effektivitet, sedan om det finns godtagbara skäl att regeln begränsar effektiviteten.46 Enligt Reichel utmynnar EU-domstolens bedömning i de flesta fall i en avvägning mellan å ena sidan intresset av EU-rättens effektivitet och genomslag, och å andra sidan intresset av att beakta EU-rättsliga och legitima nationella rättsprinciper.47 Som framgår av artikel 267 FEUF har EU-domstolen enbart behörighet att tolka fördragen. I slutändan är det således den nationella domstolen som, utifrån de kriterier som avvägningen resulterar i, ska ta ställning till om den nationella regeln är förenlig med EU-rätten.48_{I många fall uttalar sig EU-domstolen dock på ett sådant sätt}

att det i praktiken inte råder något tvivel i den frågan.49

42_{Reichel a.a. s. 195. Se 33/76, Rewe mot Landwirtschaftskammer für das Saarland, p. 5 st. 3 och}

C-45/76, Comet mot Produktschap voor Siergewassen, p. 13. Frasen ”eller orimligt svårt” tillkom i mål 199/82 Amministrazione delle finanze dello Stato mot SpA San Giorgio, ECLI:EU:C:1983:318, p. 14.

43_{De förenade målen C-430/93 och C-431/93 Jeroen van Schijndel och Johannes Nicolaas Cornelis van}

Veen mot Stichting Pensioenfonds voor Fysiotherapeuten, ECLI:EU:C:1995:441, p. 19 och mål C-312/93 Peterbroeck, Van Campenhout och Cie SCS mot Belgiska staten, ECLI:EU:C:1995:437, p. 14.

44_{De förenade målen van Schijndel och van Veen p. 19 och Peterbroeck p. 14.}

45_{Se exempelvis mål C-453/00 Kühne & Heitz NV mot Produktschap voor Pluimvee en Eieren,}

ECLI:EU:C:2004:17, p. 24 och mål C-126/97 Eco Swiss China Time Ltd mot Benetton International NV, ECLI:EU:C:1999:269, p. 46. Se även Groussot & Minssen a.a. s. 546.

46_{Reichel a.a. s. 199.} 47_{Reichel a.a. s. 205.}

48_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 103.}

(17)

2.1.5 Likvärdighetsprincipen

Enligt likvärdighetsprincipen ska samma nationella regler tillämpas på en talan som grundar sig på EU-rätt som på en jämförbar talan med grund i nationell rätt.50 Likvärdighetsprincipen innebär med andra ord att medlemsländernas regler inte får vara mindre förmånliga i förhållande till åsidosättande av EU-rätt än i förhållande till åsidosättande av nationell rätt.51 Även här anser Reichel att tillämpningen kan delas upp i två steg. Först måste etableras att det finns en jämförbar nationell situation. Om så inte är fallet kan det, per definition, inte heller finnas någon diskriminering. Finns en jämförbar nationell situation måste utredas om situationerna behandlas olika enligt nationell rätt.52 Vid den senare bedömningen ska den nationella domstolen utvärdera den nationella regelns – här RB 58:2 – betydelse för ”hela förfarandet, dess gång och dess särskilda kännetecken vid olika nationella instanser”.53 Det ska även beaktas om en talan som grundar sig på EU-rätten är mindre effektiv än en motsvarande talan som grundar sig på nationell rätt, exempelvis om den kostar mer eller tar längre tid att bedriva.54

Bedömningen ska, till skillnad från vid principen om effektivt rättsskydd och effektivitetsprincipen, inte göras mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Istället ska jämförelsen ske på ett objektivt och abstrakt plan.55 Om EU-domstolen finner att en nationell domstol har en viss skyldighet enligt likvärdighetsprincipen, exempelvis att bevilja resning i mål med EU-rättslig anknytning på samma villkor som i mål som enbart grundar sig på nationell rätt, så betyder det dock inte att nationella domstolar har en skyldighet att bevilja resning i samtliga fall med EU-rättslig anknytning. Avgörandet har således enbart prejudicerande verkan i förhållande till nationella situationer som är jämförbara med den som avgörandet tar sikte på. Den slutgiltiga bedömningen av nationell rätts förenlighet med EU-rätten

50_{Se Rewe p. 5 st. 3 och Comet p. 13.} 51_{Reichel a.a. s. 195.}

52_{Riechel a.a. s. 197.}

53_{Mål C-326/96 B.S. Levez mot T.H. Jennings (Harlow Pools) Ltd, ECLI:EU:C:1998:220, p. 44.} 54_{Levez p. 51.}

55_{Mål C-78/98 Shirley Preston m.fl. mot Wolverhampton Healthcare NHS Trust m.fl. och Dorothy}

(18)

ligger, likt vid tillämpningen av effektivitetsprincipen, i den nationella domstolens händer.56

2.1.6 Allmänna EU-rättsliga krav på tolkning och tillämpning

2.1.6.1 Lojalitetsprincipen

Principen om processuell autonomi begränsas, förutom av ovan nämnda minimikrav, även av allmänna EU-rättsliga principer. För arbetet är främst två sådana av relevans – lojalitetsprincipen och principen om unionskonform tolkning.57_{Lojalitetsprincipen}

stadgas i artikel 4.3 FEU. Principen innebär att EU:s medlemsstater ska förhålla sig lojalt till fördragens målsättningar. Det innebär bland annat att de troget ska ge verkan åt den lagstiftning som fördragen ger upphov till.58 Enligt Hettne har EU-domstolen använt sig av principen i nära alla mål som handlat om att garantera EU-rättens effektiva genomslag på nationell nivå.59 Bland annat härstammar de ovan nämnda principerna om likvärdighet och effektivitet från lojalitetsprincipen.60

För nationella domstolar innebär lojalitetsprincipen att de ska ge EU-rätten verkan i nationell rätt även i de fall den inte har införlivats av lagstiftaren eller då den har implementerats felaktigt.61 Artikel 4.3 FEU ställer med andra ord förhållandevis höga krav på nationella domstolar att säkerställa EU-rättens effektiva genomslag.62 Skyldigheten gäller dock enbart inom ramen för den nationella domstolens behörighet. Det innebär att lojalitetsprincipen endast anger hur en domstol bör agera inom ramen för

det lagliga enligt nationell rätt. Detta till skillnad från minimikraven som följer av

principen om effektivt rättsmedel och effektivitets- och likvärdighetsprincipen, som istället utgör en ram för vad som är lagligt. Det innebär att lojalitetsprincipen, till skillnad från ovanstående principer, endast i undantagsfall medför att en nationell regel åsidosätts.63

56_{Wallerman, Om fakultativa regler, 103.} 57_{Se Wallerman, Om fakultativa regler, 107 f.f.} 58_{Gröning & Zetterquist a.a. s. 127 f.}

59_{Hettne a.a. s. 83.}

60_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 107.} 61_{Gröning & Zetterquist a.a. s. 128 f.} 62_{Hettne a.a. s. 83}

(19)

2.1.6.2 Principen om unionskonform tolkning

Kravet på unionskonform tolkning innebär att nationella domstolar så långt som möjligt ska tolka nationella bestämmelser på ett sådant sätt att deras tillämpning medverkar till EU-rättens genomförande.64 Principen medför att nationella domstolar ”ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att unionsrätten ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med unionsrättens syfte”.65

Även principen om unionskonform tolkning har sin grund i lojalitetsprincipen. Likt den principen anger principen om unionskonform tolkning enbart hur en domstol bör agera

inom ramen för det lagliga i nationell rätt.66 Den ställer således inte krav på att nationella domstolar ska tolka en lag mot sin klara innebörd för att leva upp till EU-rätten.67 Principen utgör således, återigen likt lojalitetsprincipen, ingen högre norm som nationella regler kan vara antingen förenliga eller oförenliga med.68

2.2 Principen om unionsrättens fulla verkan

2.2.1 Principens innebörd

Hittills har redogjorts för hur relationen mellan nationella rättskraftsregler och EU-rättens krav på genomslag kan hanteras med hjälp av principen om processuell autonomi och dess begränsningar. Förhållandet kan dock även utredas med utgångspunkt i principen om unionsrättens fulla verkan.69 Principen stadgas bland annat i målet Simmenthal från 1978, där EU-domstolen menade att varje bestämmelse i en nationell rättsordning eller rättspraxis som ”kan få till följd en försvagning av [EU-rättens] verkan på grund av att den domstol som är behörig att tillämpa denna rätt förvägras möjligheten att vid tillämpningstillfället göra allt som erfordras för att

utelämna nationella lagbestämmelser som kan hindra gemenskapsreglernas fulla

64 _{Mål C-505/14 Klausner Holz Niedersachsen GmbH mot Land Nordrhein-Westfalen,}

ECLI:EU:C:2015:742, p. 31.

65_{Klausner Holz p. 34.}

66_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 110.} 67_{Se Klausner Holz p. 32.}

68_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 110.}

69_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 100 och Groussot & Minssen a.a. s. 594. De senare författarna}

använder termen ”principen om gemenskapsrätten överhöghet”. Här används istället Wallermans uttryck ”principen om unionsrättens fulla verkan”, se Wallerman, Om fakultativa regler, s. 93. Baserat på den rättspraxis författarna hänvisar till är det dock tydligt att de talar om samma princip.

(20)

verkan, är (…) oförenlig med de krav som följer av [EU-rättens] karaktär”.70 Samma slutsats upprepas i målen Factortame I och Larsy.71

Enligt Wallerman är principen om unionsrättens fulla verkan närbesläktad både med principen om EU-rättens direkta effekt och med företrädesprincipen.72 Groussot och Minssen menar att principen medför flera förpliktelser för nationella domstolar. Den viktigaste skyldigheten är enligt författarna att, i enlighet med företrädesprincipen, åsidosätta nationell rätt som strider mot EU-rätten.73 Enligt Groussot och Minssen innebär principen vidare en skyldighet för nationella domstolar att lojalt säkerställa det rättsliga skydd som följer av principen om direkt effekt samt att lyfta unionsrättsliga frågor ex officio.74

Till skillnad från de principer som begränsar den processuella autonomin medför en tillämpning av principen om unionsrättens fulla verkan en totalharmonisering av medlemsstaternas processordningar. 75 Principen kräver nämligen att nationella rättskraftsregler åsidosätts i varje fall där det är fråga om en misstolkning eller feltillämpning av EU-rätten, vilket medför en risk att nationella rättskraftsregler åsidosätts i samtliga fall med EU-rättslig anknytning.76 Principen är således mer effektiv för att ge EU-rätten fullt genomslag, men för även med sig en inneboende fara att nationella rättskraftsregler nullifieras. Att hantera problemet enligt principen om

70_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 93. Se mål 106/77 Amministrazione della Finanze dello Stato mot}

Simmenthal SpA, ECLI:EU:C:1978:49, p. 22. Min kursivering.

71 _{Mål The Queen mot Secretary of State for Transport, ex parte: Factortame Ltd e.a,}

ECLI:EU:C:1990:257, p. 20 resp. mål Larsy mot Institut national d'assurances sociales pour travailleurs

indépendants (INASTI), ECLI:EU:C:2001:368, p. 51.

72_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 100. Principens nära koppling till företrädesprincipen kan förklara}

varför Ginter & Schasmin enbart framhåller företrädesprincipen som alternativ till principen om processuell autonomi, se a.a. s. 147. Till min kännedom har EU-domstolen endast i ett fall valt att inte tillämpa principen om processuell autonomi i förhållande till nationella rättskraftsbestämmelsers förenlighet med EU-rättens krav på genomslag. I det fallet hänvisas både till det ovanstående resonemanget från Simmenthal och till företrädesprincipen, se mål C-119/05 Ministero dell’Industria, del

Commercio e dell’Artigianato mot Lucchini SpA, ECLI:EU:C:2007:434, p. 61 resp. 62. Eftersom den

senare principen förefaller vara en del av principen om unionsrättens fulla verkan kommer fortsättningsvis att utgås från att det är den principen som EU-domstolen använder som alternativ till principen om processuell autonomi.

73_{Groussot & Minssen a.a. s. 551. Åsidosättandet ska ske utan föregående upphävande eller}

ogiltigförklarande av den nationella rätten, se Gröning & Zetterqvist a.a. s. 64 f. Principen etablerades 1964 i mål 6/64 Flaminio Costa mot ENEL, ECLI:EU:C:1964:66, och är i sig ett komplement till principen om direkt effekt. Det är dock inte en förutsättning att en bestämmelse har direkt effekt för att företrädesprincipen ska kunna tillämpas, se Reichel a.a. s. 173 och 175.

74_{Groussot & Minssen a.a. s. 552.}

75_{Wallerman, Om fakultativa regler, s. 101.} 76_{Kornezov a.a. s. 825.}

(21)

processuell autonomi har därför, enligt Ginter och Schasmin, framstått som det mer balanserade alternativet.77

2.2.2 Principen om processuell autonomi eller om unionsrättens fulla verkan Frågan är under vilka förutsättningar EU-domstolen väljer att använda principen om processuell autonomi, och enligt vilka den väljer att tillämpa principen om EU-rättens fulla verkan. Enligt Wallerman har den senare principen bland annat använts för att skapa nya genomförandemekanismer i medlemsstaternas processordningar, men däremot sällan för att åsidosätta eller modifiera mer tekniska processregler. Wallerman menar därför att principen om unionsrättens fulla genomslag, grovt förenklat, har större betydelse för tolkningen av materiell unionsrätt än vid granskning av nationella

processrättsliga regler.78 Ginter och Schasmin menar att principen om unionsrättens fulla verkan främst är relevant när det rör sig om en direkt konflikt mellan rättsordningarna, exempelvis när EU-rätt och nationell rätt ger oförenliga svar utifrån samma förutsättningar. Principen om processuell autonomi kan å andra sidan tillämpas även om det inte finns någon direkt tillämplig EU-rättslig regel i det nationella målet, något som vanligtvis är fallet när nationella processregler hindrar EU-rättens effektiva genomslag.79

2.3 EU-rättens genomslag och nationella rättskraftregler i rättspraxis

2.3.1 Grundläggande förutsättningar

Ovan har framgått att EU-domstolen kan hantera konflikten mellan nationella rättskraftsbestämmelser och EU-rättens krav på genomslag antingen med hjälp av principen om processuell autonomi och dess begräsningar, eller genom principen om unionsrättens fulla verkan. Det återstår nu att undersöka hur EU-domstolen har behandlat EU-rättens krav på genomslag i förhållande till nationella rättskraftregler i praktiken. I det syftet redogörs nedan för ett antal rättsfall där domstolen tagit ställning till nationella rättskraftsreglers förenlighet med rätten. Som framgått har EU-domstolen inte tagit ställning till relationen mellan nationella rättskraftsregler i brottmål

77_{Ginter & Schasmin a.a. s. 141 f.}

78_{Wallerman, Om fakultativa regler, 100 f.}

79_{Ginter & Schasmin a.a. s. 141 f. Författarna utgår visserligen från företrädesprincipen, men samma}

argument torde göra sig gällande för principen om unionsrättens fulla verkan eftersom den senare till stor del bygger på den förra, se Groussot & Minssen a.a. s. 551. Se även Kornezov a.a. s. 825.

(22)

och EU-rättens genomslag. Istället utgås från domar som meddelats på förvaltnings- och tvistemålsrättens område.

Nedan har rättsfallen sorterats i förhållande till vilken princip EU-domstolen huvudsakligen utgått ifrån när den bedömt den nationella rättskraftsregelns förenlighet med EU-rätten. I underrubriken anges vilken typ av avgörande det är fråga om – förvaltningsbeslut, skiljedom eller dom från nationell domstol – samt om det rör sig om tvistemål eller förvaltningsmål. Vid referat av domar från EU-domstolen som meddelades innan Lissabonfördragets ikraftträdande har hänvisningar till dåvarande fördragsartiklar genomgående bytts ut till sina nuvarande motsvarigheter.

2.3.2 Lojalitetsprincipen

2.3.2.1 Mål C-453/00, Kühne & Heitz – förvaltningsbeslut, förvaltningsmål

Förhandsavgörandet Kühne & Heitz, avgjort 2004, gällde i grunden ett exportbidrag baserat på en EU-rättslig tulltaxa. Konflikt uppstod mellan det nederländska förvaltningsorganet Productschap voor Pluimvee en Eieren (nämnden för höns och ägg) och företaget Kühne & Heitz, som under en period mottagit bidrag från organet motsvarande det som enligt tulltaxan gällde för kategorin ”kycklingklubbor”.80 Efter kontroll omklassificerade förvaltningsorganet klubborna till kategorin köttdelar av ”andra slag”, och krävde i samband med det återbetalning från företaget.81 Kühne & Heitz begärde omprövning av nämndens beslut hos det högsta förvaltningsorganet enligt nationell rätt, som avslog företagets talan utan att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen.82 Enligt ett senare förhandsavgörande stod dock klart att bolaget faktiskt hade haft rätt till exportbidraget. 83 Mot bakgrund av den nya domen lämnade Kühne & Heitz in en begäran till förvaltningsorganet om utbetalning av bidragen som det krävt återbetalning av.84 Efter organet avslagit yrkandet väckte Kühne & Heitz talan vid den hänskjutande domstolen.85

80_{Beslutet p. 5.} 81_{Beslutet p. 6.} 82_{Beslutet p. 7.} 83_{Beslutet p. 8.} 84_{Beslutet p. 9.} 85_{Beslutet p. 10.}

(23)

Mot bakgrund av omständigheterna i fallet önskade den nationella domstolen få svar på om EU-rätten, och särskilt lojalitetsprincipen i artikel 4.3 FEU, innebar att ett förvaltningsorgan var skyldigt att ändra ett slutligt beslut för att EU-rätten, såsom den tolkats enligt ett senare förhandsavgörande, skulle garanteras full verkan. Frågan var således densamma som i detta arbete, med skillnaden att det gällde ett slutgiltigt förvaltningsbeslut och inte en brottmålsdom från nationell domstol.

EU-domstolen redogjorde inledningsvis för att dess avgöranden i regel gäller ex tunc, vilket innebär att nationella domstolar är skyldiga att tillämpa en EU-rättslig bestämmelse enligt en senare tolkning även på förhållanden som rådde innan avgörandet.86 Frågan i målet var om denna skyldighet även gällde i förhållande till beslut som blivit slutgiltiga.87 EU-domstolen menade härvid att rättssäkerhet ingick bland de allmänna principer som erkändes inom EU-rätten, och att ett förvaltningsbesluts definitiva karaktär bidrog till denna. Av det följde, enligt domstolen, att ett förvaltningsorgan inte i princip var skyldigt att ändra ett definitivt förvaltningsbeslut enligt EU-rätten.88

Domstolen konstaterade dock att den nationella domstolen uppgett att ett förvaltningsorgan enligt nationell rätt, under förutsättning att tredje mans intressen inte skadades, hade rätt att ändra ett definitivt förvaltningsbeslut. Rätten att ändra det definitiva förvaltningsbeslutet kunde vidare medföra en skyldighet att dra tillbaka beslutet, däremot utan krav på att systematiskt ändra definitiva beslut för att rätta sig efter senare rättspraxis.89 Under de omständigheterna kom domstolen fram till att artikel 4.3 FEU skulle tolkas så att den innebar en skyldighet för ett förvaltningsorgan att ompröva ett definitivt förvaltningsbeslut för att beakta en senare tolkning av en EU-rättslig bestämmelse, om:

i. Förvaltningsorganet enligt nationell rätt hade behörighet att ändra beslutet. ii. Beslutet hade blivit definitivt som en följd av en dom från sista instans.

86_{Beslutet p. 20.} 87_{Beslutet p. 21.} 88_{Beslutet p. 24.} 89_{Beslutet p. 25.}

(24)

iii. Domen grundades på en – i ljuset av en senare dom från EU-domstolen – felaktig tolkning av EU-rätten som gjorts utan förhandsbegärande begärts enligt artikel 267 FEUF.90

iv. Den berörda parten vände sig till förvaltningsorganet så snart denne fick kännedom om den senare domen från EU-domstolen.91

Domstolen fastställde således att det under de – visserligen ganska specifika – omständigheter som rådde i det nationella fallet fanns en skyldighet för förvaltningsorganet att ompröva det slutgiltiga beslutet med hänsyn till lojalitetsprincipen. Mot bakgrund av domstolens betoning av att samma möjlighet fanns enligt nationell rätt, och vad den senare säger i Kapferer (se nedan), verkar domen till stor del ha varit ett utslag av likvärdighetsprincipen.92

Slutligen ska noteras att ett förvaltningsorgan enligt den nationella rätten hade rätt att ompröva ett förvaltningsbeslut. I fallet omvandlades denna rätt till en skyldighet, förutsatt att de fyra villkoren var uppfyllda. Det innebär att lojalitetsprincipen, såsom den tillämpades i Kühne & Heitz, medförde ett krav på att fall med EU-rättslig anknytning i själva verket skulle behandlas mer förmånligt än fall med enbart nationell koppling.93_{Domstolen lämnar öppet om dess slutsatser enbart är tillämpliga i}

förhållande till slutgiltiga förvaltningsbeslut, eller om de även kan överföras på lagakraftvunna domstolsavgöranden.

2.3.2.2 Mål C-234/04, Kapferer – domstolsavgörande, tvistemål

Domstolen fick anledning att återvända till frågan om relationen mellan nationella rättskraftsbestämmelser och EU-rättens krav på genomslag i Kapferer, från 2006. Konflikten i det nationella målet rörde nationell domstols behörighet att pröva en

90_{Det framgår av domstolens dom i mål C-2/06 Willy Kempter KG mot Hauptzollamt Hamburg-Jonas,}

ECLI:EU:C:2008:78, p. 44 att det är betydelselöst huruvida part har åberopat EU-rätten eller inte i sin begäran om omprövning.

91_{De fyra villkoren upprepas i Kempter p. 38-39 och i de förenade målen C-392/04 och C-422/04 i-21}

Germany GmbH (C-392/04) och Arcor AG & Co. KG (C-422/04) mot Bundesrepublik Deutschland,

ECLI:EU:C:2006:586, p. 52. Prejudikatet från Kühne & Heitz ansågs dock inte tillämpligt i det senare fallet, eftersom företaget där – olikt Kühne och Heitz – inte uttömt alla nationella rättsmedel. Det andra villkoret var således inte var uppfyllt (p. 53-54). I förhållande till det fjärde villkoret verkar domstolen, mot bakgrund av vad den säger i Kempter p. 56, inte mena att det är nödvändigt att den sökande framställer sin begäran om omprövning på en gång.

92_{Se Ginter & Schasmin a.a.s 146 och Kornezov a.a. s. 832.}

93_{Ginter & Schasmin a.a. s. 147. Jfr. dock Groussot & Minssen a.a. s. 156, som verkar anse att domstolen}

(25)

konsumenttvist i enlighet med rådets förordning nr. 44/2001 om domstolars behörighet på privaträttens område. Klagande i målet var Rosmarie Kapferer, som ansåg att hon utlovats ett pris av postorderföretaget Schlank & Schick. Med anledning av att detta uteblev väckte hon talan mot företaget vid nationell domstol.94 Schlank & Schick invände att den nationella domstolen, enligt ovanstående förordning, saknade behörighet att döma i tvisten.95 I dom från 2003 ogillade domstolen såväl företagets invändning om rättegångshinder som Kapferers talan i sak.96 Kapferer överklagade underrättens avgörande till den hänskjutande domstolen. Schlank & Schick bestred talan, men avstod från att invända gällande behörigheten. Underrättens dom vann därför laga kraft i den delen.97 Den hänskjutande domstolen var emellertid – mot bakgrund av ett förhandsavgörande som EU-domstolen meddelat 2002 – osäker på om underrätten verkligen haft behörighet att pröva frågan.98

Den hänskjutande domstolen önskade därför få klarhet i om den, trots att företaget inte invänt angående underrättens behörighet, enligt lojalitetsprincipen var skyldig att ompröva och upphäva det lagakraftvunna avgörandet på grund av att det stred mot EU-rätten.99 Domstolen undrade med andra ord om, och i så fall under vilka förutsättningar, också en nationell domstol – till skillnad från ett förvaltningsorgan som i Kühne &

Heitz – enligt artikel 4.3 FEU var skyldig att upphäva ett lagakraftvunnet avgörande när

det framgick att det stred mot EU-rätten.100_{Till skillnad från de fall som är aktuella}

inom ramen för uppsatsens syfte gällde frågan nationell domstols skyldigheter i förhållande till en process om överklagande, inte om resning.101

EU-domstolen redogjorde inledningsvis för att principen om rättskraft var av stor vikt inom såväl EU-rätten som medlemsstaternas rättsordningar, och att medlemsstaterna i regel var fria att tillämpa sina egna processregler enligt principen om processuell autonomi. Gränsen för denna ordning, fortsatte domstolen, drogs av effektivitets- och

94_{Beslutet p. 11.} 95_{Beslutet p. 12.}

96_{Beslutet p. 13. Datumet för domen framgår av generaladvokat Tizzanos förslag till avgörande, p. 15.} 97_{Beslutet p. 14}

98_{Kornezov a.a. s. 833.} 99_{Beslutet p. 17.} 100_{Beslutet p. 19.} 101_{Beslutet p. 18.}

(26)

likvärdighetsprincipen.102 Domstolen noterade att de nationella reglernas förenlighet med dessa inte hade ifrågasatts i målet vid den nationella domstolen.103

Domstolen menade vidare att domen i målet Kühne & Heitz inte påverkade bedömningen i det aktuella fallet. Även om prejudikatet skulle kunna överföras på lagakraftvunna domstolsavgöranden påpekade domstolen att ett av villkoren som ställdes upp i Kühne & Heitz var att ”organet i fråga [hade] behörighet enligt nationell

rätt att ompröva beslutet”. Domstolen menade, utan att utveckla resonemanget närmare,

att det ”räckte att nämna” att denna förutsättning inte var uppfylld i målet.104 Mot bakgrund av ovanstående kom domstolen fram till att artikel 4.3 FEU inte innebar en skyldighet för nationell domstol att underlåta att tillämpa nationella processregler i syfte att upphäva ett lagakraftvunnet avgörande, även om det framgick att avgörandet stred mot EU-rätten.105

Till skillnad från i Kühne & Heitz kom domstolen således fram till att lojalitetsprincipen inte innebar en skyldighet att ompröva den nationella domen. Utifrån domskälen förefaller slutsatsen huvudsakligen grunda sig på att det, till skillnad från i Kühne &

Heitz, kunde konstateras att det nationella förfarandet inte stod i konflikt med

likvärdighetsprincipen.106 Med stöd i generaladvokat Tizzanos förslag till avgörande menar Groussot och Minssen att Kapferer även visar att rättskraftsprincipen väger tyngre i förhållande till beslut från domstol än i förhållande till beslut från förvaltningsorgan.107_{Denna åsikt delas av Ginter och Schasmin.}108_{Det tyder på att}

prejudikatet från Kühne och Heitz inte är direkt överförbart på lagakraftvunna avgöranden från nationella domstolar, även om domstolen lämnar osagt till vilken grad en sådan överföring inte kan ske.109

102_{Beslutet p. 22.} 103_{Kornezov a.a. s. 833.}

104_{Beslutet p. 23. Min kursivering.} 105_{Beslutet p. 24.}

106_{Kornezov a.a. s. 833.}

107_{Groussot & Minssen a.a. s. 567 f.} 108_{Ginter & Schasmin a.a. s. 141.}

(27)

2.3.3 Likvärdighetsprincipen

2.3.3.1 Mål C‑213/13, Impresa Pizzarotti – domstolsavgörande, förvaltningsmål

I Impresa Pizzarotti, avgjort 2014, var den hänskjutande domstolens fråga om den kunde frånta ett avgörande, som den själv meddelat och som vunnit rättskraft, verkan i ett fall där domen lett till en situation som var oförenlig med EU-rättens bestämmelser om offentlig upphandling av byggnadsverk.110 I fallet hade den hänskjutande domstolen betonat att den enligt sin egen rättspraxis, under vissa villkor, hade befogenhet att komplettera tidigare domslut – en möjlighet den kallade för ”stegvis rättskraft”.111 Enligt EU-domstolen ankom det därför på den nationella domstolen att, i enlighet med likvärdighetsprincipen, vidare utreda om denna regel kunde tillämpas på den för målet aktuella domen.112

Om så inte var fallet påminde domstolen, med hänvisning till vikten av principen om rättskraft och sin tidigare rättspraxis, om att EU-rätten inte krävde att en rättslig myndighet rev upp ett lagakraftvunnet beslut för att beakta en senare tolkning av en bestämmelse från EU-domstolen.113_{Om det däremot enligt nationella bestämmelser}

fanns en rätt för nationella domstolar att under vissa villkor ändra en lagakraftvunnen dom så att den blev förenlig med den nationella rätten, så skulle denna möjlighet – i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen – ges företräde i syfte att göra situationen förenlig med unionsrättens bestämmelser, förutsatt att dessa villkor var uppfyllda.114 Domstolen betonade vidare att bestämmelserna om offentlig upphandling av byggentreprenader bestod av grundläggande unionsrättsliga bestämmelser såsom likabehandling och förhindrande snedvriden konkurrens.115

Mot den bakgrunden ansåg EU-domstolen att en nationell domstol som dömt i sista instans utan att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen – under förutsättning att det var tillåtet enligt nationell rätt – antingen skulle komplettera eller ändra ett lagakraftvunnet avgörande som föranlett en situation som var oförenlig med bestämmelserna om offentlig upphandling av byggnadsverk för att beakta en senare 110_{Beslutet p. 53.} 111_{Beslutet p. 55.} 112_{Beslutet p. 56.} 113_{Beslutet p. 58-60.} 114_{Beslutet p. 62.} 115_{Beslutet p. 63.}