Samverkan kan organiseras och ledas på olika sätt. Axelsson och Bihari Axelsson (2007) gör en sammanfattande genomgång av studier och utvärderingar av samverkan som sker i prakti-ken. Där framkommer att samverkan kan vara relativt enkel med till exempel regelbundna möten, informationsutbyte och gemensam planering av aktiviteter. Det kan handla om lite mindre enkla former av samverkan där organisationerna ingår formella överenskommelser om gränsöverskridande aktiviteter, riktlinjer och vårdprogram. Vidare kan det handla om att skapa särskilda samordningsorgan och samrådsgrupper eller så kan särskilda personer utses som skall fungera som samordnare eller lots. En intensivare form av samverkan är när det skapas gränsöverskridande multidisciplinära team från olika organisationer, som Case management.
Vanligen fungerar de relativt självständigt men det kan finnas en gemensam styrgrupp som har en överordnande samordning av verksamheten. Dessutom kan samverkan ske genom samlokalisering av personal, men också samordning av budget, informationssystem och data-baser. Ytterst leder det, skriver Axelsson och Bihari Axelsson (2007), till en sammanslagning av de samverkande organisationerna, vilket visserligen kan minska behovet av samverkan
mellan dem som arbetar i den sammanslagna verksamheten, men kan samtidigt också skapa nya integrationsbehov i förhållande till omgivande organisationer.
För att skapa förståelse för hur arbetet har organiserats i varje fallstudie förklaras det gemen-samma arbetet med hjälp av olika samarbetsformer. En uppdelning av samverkan är genom att beskriva samverkan som interorganisatorisk, interprofessionell eller intersektoriell. Den interorganisatoriska samverkan sker mellan olika myndigheter inom exempelvis rehabiliter-ingsområdet eller inom psykiatrin och den interprofessionella samverkan sker mellan olika professioner. I den intersektoriella samverkan arbetar olika samhällssektorer tillsammans, till exempel sjukvården och socialtjänsten, som har skilda huvudmän och verksamhetsinriktning (Axelsson och Bihari Axelsson, 2007). Det är främst den intersektoriella och interorganisato-riska samverkan som de tre första fallstudierna kan beskrivas som. Den fjärde fallstudien (Prisma) kan beskriva som interprofessionell samverkan även om det inte är professioner utan skilda yrkesgrupper som samverkar. Det är vanligt att de olika formerna förekommer samti-digt; det vill säga att samverkan är interorganisatorisk, interprofessionell och också intersekto-riell (ibid.).
En annan uppdelning av samverkan i olika former är den som bygger på Berggrens (1982) beskrivning och som även används av Westrin (1986) och Boklund (1995). Berggren (1982) beskriver fem som han kallar det samarbetsformer vilka benämns separation (icke samarbete), koordination (samordning), kollaboration (samverkan), integration (sammansmältning) samt konsultation (samråd). Westrin (1986) och Boklund (1995) betraktar konsultation som en variant av kollaboration. De olika samarbetsformerna skiljer sig åt vad gäller interaktionsgrad mellan aktörerna där interaktionen ökar i omfattning från separation till integration.
Den första formen, separation, innebär att ingen samverkan sker över huvud taget. Separation i form av icke-samarbete innebär att olika insatser kan genomföras av skilda aktörer och från en brukares perspektiv kan det verka som om samarbete mellan aktörerna sker fast än de ingen kontakt eller interaktion har mellan sig och mellan de olika funktionerna. Koordination handlar om samordning, vilket inte ställer några större krav på dem som samarbetar. Det handlar om en additativ samordning där olika aktörers insatser läggs till eller adderas till varandra för att ett bra resultat skall uppnås. Ett exempel som ges handlar om att en handläg-gare inom äldre- och handikappomsorgen överför ett ärende om ekonomiskt bistånd till ansvarig socialsekreterare. Därmed kan socialsekreterarens arbete och den insats som görs adderas till det som handläggarna gör.
Den tredje formen är kollaboration som innebär att varje organisations eller yrkesgrupps ansvarsområde hålls avgränsat, men när det finns ett behov av samarbete träffas de och utbyter och delger information om specifikt avgränsade frågor. Boklund (1995:47) menar att kolla-boration ”bygger på särskiljandet som princip” eftersom det är först när olika yrkesgrupper träffas för att samarbeta som de kommer att utgöra ett komplement till varandra. Det är denna form av samarbete som ofta benämns samverkan (Berggren, 1982; Boklund, 1995). En variant av kollaboration är konsultation som innebär att någon från en organisation tillfälligt går in i en annan organisation exempelvis vid handledning (Westrin, 1986). Det handlar inte om att ta över ansvar för olika uppgifter eller problem utan om att stå till förfogande. Den sista formen av samverkan där graden av interaktionen är som störst är integration eller sammansmältning. Genom integration sker en:
[U]pplösning av ansvarsområdenas gränser, en konsekvent, gemensam vidare-utbildning, ny gemensam professionell identitet och en ’integrerad’ organisation,
vilket sannolikt innebär en gemensam chef och samlokalisation. (Berggren, 1982:7)
Förändringar som en integrering av verksamheter innebär är därmed omfattande, både orga-nisatoriskt och administrativt (ibid.). Olika verksamheter slås samman och de delar på alla eller de flesta arbetsuppgifter, oavsett vems ansvarsområde det är. Uppgifterna bör dock vara mycket likartade och endast en del av arbetet bör vara yrkesspecifikt (Westrin, 1986).
Som ett komplement till de tre sist nämnda formerna av samarbete – koordination, kollabo-ration och integkollabo-ration – för Boklund (1995:242) in dimensionerna avsikter och förhållnings-sätt och förklarar att:
Avsikten med samarbetet kan vara centralt för vilka former detta ges samt blir bestämmande för vilka krav som därmed ställs på yrkesgruppernas förhållnings-sätt till varandra.
Förhållningssättet som de som samverkar har är, menar Boklund (1995) centralt för samar-bete. Beroende på vilka avsikterna är med samarbete kan samarbetsformerna och förhåll-ningssätten skilja sig åt. Med tabell 1 illustreras tre avsikter med samarbete som är att samar-bete sker oavsett olikheter, att fördelarna med olikheterna nyttjas, samt att nackdelarna med olikheterna undanröjas. Dessa kombineras med krav på förhållningssätt samt med samarbets-formen.
Tabell 1: Avsikterna med samarbete i förhållande till samarbetets former och vilka krav som ställs på yrkesgruppernas förhållningssätt. Källa: Boklund (1995:242)18
Avsikter Samarbete
oavsett olikheter Utnyttja fördelarna med
olikheterna Undanröja nackdelarna
”remissförfarande” Specialister som möts med
respekt för varandras olikheter Olikheterna minimeras, strävan efter generalistkompetens
När samarbetsformen är koordination innebär det till exempel att handläggare informerar varandra om ett ärende, de remitterar ärenden till varandra. När avsikten är att yrkesgrupper möts med utgångspunkt i de specialister de är och har respekt för varandras olikheter är samarbetsformen kollaboration. Då är avsikten att nyttja de olikheter som varje aktör har och betrakta dem som fördelar. När denna samarbetsform används behövs det ”beredskap och tolerans för att det finns olika, delvis konflikterande perspektiv” (Boklund, 1995:242).
Därmed kan denna samverkan fungera när olikheterna som de som samverkar har nyttjas till fördel för samverkan, och kan försvåras när det inte finns förståelse och vilja att få samverkan att fungera. Samarbetsformen integration innebär ett förhållningssätt som minimerar olik-heterna och en strävan sker mot generalistkompetens, vilket innebär att arbetsuppgifterna blir gemensamma, ”alla skall i princip kunna allt” (ibid:242) och betydelsen av de olikheter som finns tonas ned. Detta medför ett krav på konsensus där man bortser från olikheterna som yrkesgrupperna har och att dessa olikheter eventuellt står i motsättning till varandra. Detta
18 Boklunds modell innehåller i original även en tredje aspekt som benämns samarbetets innehåll. Denna aspekt förklaras inte här eftersom den inte är aktuell för denna uppsats och eftersom Boklund menar att den aspekten inte heller är helt enkel att införa utan problem.
sista alternativ innebär, förklarar Boklund (1995), risker för att samarbetet slutar fungera just på grund av att kravet på konsensus delvis döljer att skillnader existerar mellan yrkesgrupper och organisationer. Denna modell bidrar således till att visa att beroende på vilken avsikt som finns med samarbete får det förhållningssätt som de som samarbetar har betydelse för hur samarbetet fungerar och genomförs.