För projektgrupperna innebär deras gemensamma träffar att de lär känna varandra och att de får en större förståelse för varandras arbete. Eftersom de behov som finns i varje kommun skiljer sig åt fick varje projektgrupp i uppdrag av styrgruppen att bestämma vad de skulle inrikta sitt arbete på under projektet. Detta tog rätt lång tid för projektgrupperna att komma fram till, men gav också tillfällen att träffas för att lära känna varandra och varandras arbete.
En av projektgrupperna skriver i sin slutredovisning att de från början inte känner till varandra och varandras arbete och att de då inser:
[H]ur lite vi vet om varandras professioner, men under projektets gång har den ökade kunskapen om varandra inneburit stora vinster, både för oss själva men också för de individer som är i behov av hjälp.
Lite längre fram i deras slutredovisning fortsätter samma projektgrupp med att förklara att det fortfarande finns mycket kvar att arbeta med men att ”genom den ömsesidiga respekten och förståelsen [som har utvecklats] för varandra blir samarbetet mer fruktbart”. I en annan projektgrupps slutredovisning beskrivs att projektet har medfört en enklare samverkan och det har dessutom medfört att för några brukare som de har kommit i kontakt med under projektet har stödet ”blivit enklare och smidigare”. För individen har det medfört färre kontakter med de olika verksamheterna och det ”leder till minskat missförstånd och att de [individerna] har lättare att hitta i vårdkedjan”. Den horisontella samverkan mellan dem i projektgruppen har medfört en förbättrad samverkan för individen. Denna projektgrupp tillhörde dem som upplevde att de närmsta cheferna stödde deras arbete. Även i den projekt-grupp som upplevde ett bristande stöd från i första hand socialtjänstens chefer hade samver-kan förbättrats under projektet:
Samverkan i det dagliga arbetet har alltmer präglats av en ömsesidig respekt för varandra där vägen från aktualisering till färdiga insatser blivit kortare.
Vid projektets avslut konstaterade således projektdeltagarna i sina slutredovisningar och jag i min rapport om projektet att det fanns en grund för en fortsatt samverkan, vilket en av projektgrupperna uttrycker så här: ”Samtliga inblandade aktörer är överens om att det nu finns en stabil grund för en fortsatt samverkan efter projekttidens slut.” Genom träffarna har projektgrupperna fått möjlighet att träffas över organisationsgränserna och arbeta för att hitta sätt att samverka. Det som beskrivs ovan att samverkan hade utvecklats, att det fanns en ömsesidig respekt mellan deltagarna och att de upplever att det finns en grund för samverkan, kan förklaras med att förtroende utvecklas mellan den personal som samverkar i projektgrup-perna när de träffas regelbundet i vad som Huxham och Vangen (1996) kallar the trust buil-ding loop och därigenom skapas en tillitskedja (Grimen, 2008) som medför att de inte behö-ver ägna tiden åt att kontrollera varandra, vilket kan hindra sambehö-verkan. Denna tillitskedja kan anas i det som beskrivs här, där samverkan blir enklare för individen som inte behöver vända sig till samtliga organisationer för att få stöd och kanske bollas emellan dem.
I projektets slutfas genomförs ett gemensamt seminarium för projektgrupperna och enhets-cheferna (deltagarnas närmsta chefer) där de samtalar om hur den här samverkan skall fortsätta efter projektet. Från alla fyra kommunerna är de överens om att träffarna bör fortsätta om än i någon annan form än i projektform med projektgrupperna. I de kommuner där det redan finns strukturer för samverkan kommer dessa att nyttjas, sägs det på seminariet, eventuellt förändrade för att passa den här samverkan. Det uttrycks således ett intresse av att samverkan fortsätter i någon form. För att ta reda på vad som har skett efter projektet och det omfat-tande projektarbetet intervjuas fem personer från två av de fyra kommunerna två och ett halvt år efter projektet. I båda kommunerna finns fortfarande en lokal samverkansgrupp som träffas regelbundet ungefär en gång i månaden för att behandla individärenden. Det forumet för samverkan fungerar enligt intervjupersonerna bra och många individärenden har fått en lämplig lösning genom dessa träffar. I den andra kommunens samverkansgrupp avhandlas enskilda individärenden och ”där går man igenom om det är något nytt eller om det är något speciellt” i de gemensamma ärendena, vilka behov av stöd som finns och att de ”jobbar åt samma håll”.
Det som intervjupersonerna så här i efterhand upplever att Miltonprojektet har bidragit med är att det har skapats en förståelse för varandra även om det i början, som en personal från socialtjänsten beskriver, var ”nästan så här pajkastning på psykiatrin” som bland annat strax innan projektet hade genomfört organisationsförändringar utan att socialtjänsten hade infor-merats om dem. Projektet har dock bidragit, fortsätter personen, till att de fick en större
”förståelse att det var organisationen, det var inte personerna som satt där. Att de tyckte också att mycket var fel. Fast mycket var ju fel hos oss också”. När tillit utvecklas mellan deltagarna, genom the trust building loop eller genom tillitskedjor så kan aktörerna samla på sig en kredit för vad som anses godtagbart (Luhmann, 2005). De som samverkar kan upprätthålla ett förtroende för varandra och varandras kompetens, så länge som inte någon överskrider det upparbetade förtroendet mellan dem.
Så som arbetet med det här projektet belyser är samverkan en process där samverkan föränd-ras och förbättföränd-ras över tid, genom the trust building loop. Samtliga intervjupersoner som deltar i den uppföljande studien beskriver på ett eller annat sätt Miltonprojektet som en början på den processen:
Det första stora steget till bättre samverkan tror jag var genom de här Milton-projekten. Då fick vi mycket större förståelse för varandras, alltså vad vi gör och vilka ansvar vi har och så vidare, så det tror jag sedan dess har det blivit mycket bättre.
Genom att börja träffas växer förtroendet i samverkan stegvis och minskar efterhand känslan av risktagande (Huxham och Vangen, 2005), till exempel vad gäller revirtänkande som kan begränsas om aktörerna träffas. Innan Miltonprojektet fanns det i större utsträckning en inställning hos många att ”Sköt ni ert först så tar vi vårt sedan”, ett sätt att organisera vården och stödet som kan beskrivas som turordningsmodell. I och med turordningsmodellen hänvisas individer från det ena systemet till det andra med motiveringen att det ena tillståndet inte kan behandlas innan det andra har behandlats. Detta medför att: ”Formella revir försvaras medan patienternas individuella behov och övergripande systembehov ignoreras” (Mueser, Drake och Noordsy, 2005:56). De intervjuade upplever att samverkan har förbättrats och att de ”har börjat gå mera över gränserna, och att man förstår att för att det här skall bli bra så måste vi hjälpas åt”; förtroendet utvecklas. Det tar tid att utarbeta en väl fungerande samver-kan och den fungerar inte perfekt än heller i samversamver-kansgrupperna, något som en av de intervjuade arbetsledarna förklarar:
[T]ids nog slipas vi och våra åsikter och tankar åt samma, att vi ser … på samma sätt då för att vi har samma mål med brukare och så här, att det inte blir … mot-sättningar. Ju mera vi lär oss av varandras arbete, möjligheter och begränsningar desto mer underlättar det.
När förtroende byggs i samverkan genom detta stegvis växande förtroende, kommer de intentioner som finns när det gäller förtroende och de intentioner som är mer blygsamma att ha större möjlighet att uppnås. Detta eftersom att större ambitioner lättare misslyckas och skadar förtroendet, eller i alla fall inte bygger vidare på förtroendet (Huxham och Vangen, 2005). Miltonprojektet kan i detta avseende betraktas som ett arbete där samverkan byggs eftersom genom att projektgrupperna har träffats och fått kunskap om varandras sätt att arbeta och varandras speciella kompetens. Träffarna poängteras av en intervjuperson vara ”ett måste” och var något som saknades innan Miltonprojektet. En av de andra som intervjuas uttrycker till och med att: ”Samverkan föddes ju efter Milton.” Förut var det ”alltid lite så
där vi och dem”, alltså landstinget och kommunen arbetade på var sitt håll. I en av de andra intervjuerna beskrivs att samverkan är nödvändig eftersom de stöder samma människor;
landstinget har det medicinska ansvaret och kommunen ger samhällsbaserade insatser och för att göra ett bra jobb gentemot individerna behövs bådas stöd.