Owusu-målet

domstolen att följa sina tidigare avgöranden.³²⁸ En sådan skyldighet brukar benämnas stare decisis-principen, som således formellt sett inte gäller vid EU-domstolen.329

EU-domstolen resonerar inte om den närmare karaktären av dess rättspraxis.330 Det förekommer dock att generaladvokater i sina förslag till avgöranden behandlar frågan. En generaladvokat har uttryckt att det är uppenbart att EU-domstolen bör följa sina tidigare avgöranden, även om en sådan skyldighet saknas, och att tidigare praxis bör frångås endast om starka skäl talar för det.³³¹ Det har även uttryckts att behovet av förutsebarhet och enhetlighet förutsätter att EU-domstolen följer sina tidigare av-göranden.332

Det finns exempel på fall där EU-domstolen frångått sin tidigare praxis. När så sker, anger inte EU-domstolen alltid att uttalanden om rättsläget i tidigare mål är över-spelade.³³³ Att ett senare avgjort mål tolkas innefatta uttalanden som står i strid med tidigare avgjorda mål, kan därför inte nödvändigtvis sägas innebära att det senare avgjorda målet tolkats felaktigt, även om det senare målet inte innehåller ett klargörande av att rättsläget därigenom ändras eller skälen till ändringen. Det har dock hävdats att EU-domstolen på senare tid mer öppet redovisar vidtagna förändringar i sin rätts-praxis.³³⁴

5.7.2 Owusu-målet³³⁵

5.7.2.1 Bakgrund

Under en semesterresa i Jamaica skadade sig A. Owusu, bosatt i Storbritannien, allvar-ligt i en dykningsolycka på den privata strand som han hyrt av N.B. Jackson, också bosatt i Storbritannien. Owusu väckte en skadeståndstalan vid en brittisk domstol mot Jackson och ett antal bolag, med säte i Jamaica, varefter foruminvändningar fram-ställdes med stöd av att jamaicanska domstolar var mer lämpade att pröva tvisten, i enlighet med den i engelsk rätt förekommande forum non conveniens-doktrinen.336

328 Szabados (2015) s. 129. 329 Hettne (2011) s. 50f. 330 Szabados (2015) s. 128.

331 Generaladvokat Fennellys förslag till avgörande i de förenade målen C-267/95 och C-268/95 Merck mot Primecrown och Beecham/Europharm p. 139-143.

332 Se bl.a. generaladvokat Lagranges förslag till avgörande i de förenade målen 28/62, 29/62 och C-30/62 Da Costa en Schaake NV m.fl. mot Administratie der Belastingen s. 42 och generaladvokat Trstenjaks förslag till avgörande i mål C-331/05 Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen p. 85. 333 Harris (2008b) s. 376f, Jacob (2014) s. 90 och Szabados (2015) s. 138.

334 Hettne (2011) s. 50-52. 335 Mål C-281/02 Owusu.

59

Fråga uppkom därför om Brysselkonventionen var tillämplig i ett mål som inte aktualiserade kompetenskonflikter mellan två medlemsstater, utan mellan en medlems-stat och ett tredjeland, och om hinder således förelåg mot att brittiska domstolar förklarade sig obehöriga med stöd av nationell rätt.³³⁷

EU-domstolen konstaterade att tillämpning av Brysselkonventionen visserligen förutsätter att det aktualiserade rättsförhållandet har en internationell karaktär, det vill säga rör mer än ett land, men ansåg att detta kriterium likafullt är uppfyllt om rättsförhållandet rör en medlemsstat och ett tredjeland.³³⁸ Härefter avvisade EU-domstolen tillämpningen av forum non conveniens-doktrinen genom vad som kan förefalla vara långtgående uttalanden. Enligt EU-domstolen har artikel 2 i Bryssel-konventionen (nuvarande artikel 4), det vill säga behörighet hos domstolarna i det land där svaranden har hemvist, nämligen tvingande karaktär. Undantag från principregeln i artikel 2 kan därför endast göras med uttryckligt stöd i konventionen. En domstol i svarandens hemviststat kan således endast avsäga sig behörighet över en tvist om stöd finns i konventionen.³³⁹

5.7.2.2 Forum non conveniens och Bryssel I-förordningen

Uttalandena i målet har ansetts väcka betydande tvivel om slutsatserna i Coreck Maritime-målet alltjämt gäller.³⁴⁰ Av Owusu-målet följer alltså att artikel 4 har en tvingande karaktär, och att ett uttryckligt undantag enligt förordningen därmed krävs för att domstolen, såsom domstol i svarandens hemviststat, ska kunna förklara sig obehörig. Enligt Coreck Maritime-målet omfattas dock inte prorogationsavtal till förmån för tredjelandsdomstol av artikel 25. Prorogationsavtal såsom grund för en domstol att förklara sig obehörig regleras inte någon annanstans i förordningen. Uttryckligt stöd i förordningen saknas således för domstolen i svarandens hemvistsstat att förklara sig obehörig. Trots att svaranden i Coreck Maritime-målet hade hemvist i en medlemsstat, uttalade EU-domstolen att giltigheten av prorogationsavtalet ska bestämmas i enlighet med nationell rätt. Om det av nationell rätt följer att prorogationsavtalet är giltigt, innebär detta att artikel 4 åsidosätts genom nationella bestämmelser, utan uttryckligt stöd i förordningen.

337 Mål C-281/02 Owusu p. 22-23.

338 Mål C-281/02 Owusu, se särskilt p. 25-26 och 32-36. 339 Mål C-281/02 Owusu, se särskilt p. 37 och 45-46. 340 Se bl.a. Briggs (2005) s. 14 och Fentiman (2006) s. 717f.

60

I doktrinen förekommer alternativa tolkningsförslag av Owusu-målet, influerade av teorin om reflexiv verkan. Den emfas med vilken EU-domstolen klargjorde att den hänskjutande domstolens andra tolkningsfråga inte besvarades, som avsåg omfattningen av den tvingande karaktären i artikel 2,³⁴¹ har särskilt ansetts tala för att uttalandena i Owusu-målet inte ska tolkas så bokstavligt och med så långtgående verkningar som de framstår.³⁴²

En mer begränsad tolkning av uttalandena i Owusu-målet har därför förordats. Målet rörde frågan om en brittisk domstol kunde tillämpa forum non conveniens-doktrinen med den verkan att domstolen förklarade sig obehörig till förmån för en mer lämpad tredjelandsdomstol, trots att svaranden hade hemvist i Storbritannien. Det har föreslagits att uttalandet ska tolkas som att det endast avser frågan om en domstols möjlighet att vilandeförklara målet med stöd av forum non conveniens-doktrinen.³⁴³ Mot en sådan tolkning måste den allmängiltiga formuleringen ställas. Även utformningen av argu-mentationslinjen har ansetts tala mot en sådan tolkning, eftersom EU-domstolen först ställer upp en allmän regel om krav på uttryckligt stöd för att avvika från artikel 2, och därefter konstaterar att undantag som innefattar tillämpning av forum non conveniens-doktrinen saknas.³⁴⁴ En så begränsad tolkning av Owusu-målet framstår därför inte som övertygande.

Till skillnad från prorogationsfriheten, är forum non conveniens-doktrinen inte explicit erkänd i förordningen. Vid tidpunkten för Owusu-målets avgörande saknades helt och hållet stöd i Bryssel I-förordningen som gjorde det möjligt för en domstol att tillämpa forum non conveniens såsom skäl att förklara sig obehörig. 345 Prorogations-friheten är å andra sidan tydligt erkänd i förordningen. Parternas rätt att avtala om behörig domstol utgör en av förordningens bärande pelare, och i domsrättshierarkin har prorogationsfriheten en överordnad ställning i jämförelse med svarandens hemvist-forum.

341 Mål C-281/02 Owusu p. 47-52.

342 Hare (2006) s. 173, Takahashi (2012) s. 9 och Hill & Shúilleabháin (2016) s. 147, jfr dock exv. Fentiman (2006) s. 732f.

343 Briggs (2015) s. 357.

344 de Vareilles-Sommières (2007) s. 102f.

345 Doktrinen har senare föreslagits inkorporeras i förordningen, se bl.a. Europaparlamentets resolution (2010) p. 14, men förslagen antogs inte. Det ska observeras att de genom omarbetningen införda artiklarna 33 och 34 ansetts innehålla drag av nämnda doktrin, se exv. Hartley (2015) s. 267. Bestäm-melserna behandlas i avsnitt 5.3 och kapitel 6.

61

Mot den bakgrunden skulle Owusu-målet möjligen kunna förenas med Coreck Maritime-målet i enlighet med teorin om den reflexiva verkan.346 Som huvudregel kräver undantag från den tvingande artikel 4 att uttryckligt stöd finns i förordningen. Tillämpning av forum non conveniens-doktrinen är uteslutet eftersom den inte är erkänd i förordningen. Tredjelandsprorogation omfattas visserligen inte av artikel 25. En medlemsstats domstol, vars behörighet följer av artikel 4, kan dock förklara sig obehörig med stöd av tredjelandsprorogation, eftersom prorogationsfriheten utgör en enligt förordningen erkänd princip av högre dignitet i domsrättshierarkin än artikel 4.