Påföljdsbestämning för unga lagöverträdare

I svensk rätt har unga lagöverträdare sedan länge särbehandlats i straffrättsligt hänseende. Särskilt påtaglig är särbehandlingen för omyndiga lagöverträdare i åldrarna 15–17 år, men också myndiga lagöverträdare i åldrarna 18–20 år särbehandlas.123

Ungdomar i dessa åldersgrupper särbehandlas i mildrande riktning både vid straffmätningen och vid påföljdsvalet. Anledningen till detta är att unga personer typiskt sett inte anses ha uppnått sådan mognad och ansvarsförmåga att de bör behandlas som vuxna. Därutöver anses ungdomar vara mer sanktionskänsliga än vuxna.124 Av dessa skäl syftar innehållet i de ungdomspåföljder som anges i 32 kap. BrB till att främja rehabilitering och minimera de riskfaktorer som kan leda till fortsatt brottslighet.125

Detta kommer bland annat till uttryck genom en särskilt stark presumtion mot att döma unga lagöverträdare till en frihetsberövande påföljd.126 Det bör dock förtydligas att unga personer som begår brott inte är exkluderade från det övriga påföljdssystemet. Således kan en ung lagöverträdare dömas till exempelvis fängelse, även om presumtionen mot detta är stark.

I 29 kap. 7 § 1 st. BrB finns en allmän regel om att den tilltalades ålder ska beaktas särskilt vid straffmätningen om brottet begicks innan gärningsmannen fyllt 21 år.

123 I framställningen bortses från Ungdomsreduktionsutredningens betänkande (SOU 2018:85) där det bland annat presenteras ett förslag om att slopa straffrabatten för myndiga lagöverträdare i åldrarna 18–20 år. I och med att de förslag som presenteras i betänkandet endast innebär en fråga om var gränsen för straffrättslig särbehandling ska läggas, kvarstår samma principiella problem i det nya, mindre åldersspannet som är föremål för diskussion i denna framställning. Därutöver omgärdas de föreslagna lagstiftningsåtgärderna av för mycket oklarheter för att det i dagsläget ska vara meningsfullt att gå in på dessa i detalj. Av denna anledning behandlas endast gällande rätt på området i den fortsatta framställningen.

124 NJA 2012 s. 16 p. 8 och Jareborg & Zila, s. 155 f.

125 Prop. 2014/15:25, s. 20.

Bestämmelsen reglerar den så kallade ungdomsreduktionen och innebär i korthet att det straff som hade utdömts för gärningen om den tilltalade varit vuxen, sätts ned i förhållande till hur ung den tilltalade är. I förarbetena ges inga riktlinjer för hur stor ungdomsreduktionen bör vara, sådana har emellertid utarbetats genom praxis och i doktrinen. Utifrån dessa riktlinjer kan generellt sägas att ju yngre den tilltalade är vid tidpunkten för brottet, desto större blir straffreduktionen.127 Tabellen nedan illustrerar det sagda.128

Ålder Straffnedsättning Ungefärlig strafflängd

15 år 75–85 procent 1/5 16 år 65–75 procent 1/4 17 år 55–65 procent 1/3 18 år 45–55 procent 1/2 19 år 30–40 procent 2/3 20 år 20–30 procent 3/4

Därutöver gäller enligt 29 kap. 7 § 2 st. BrB att den som begått brott innan 21 års ålder inte får dömas till livstids fängelse. I sådana fall gäller som huvudregel att den tilltalade inte får dömas till strängare straff än fängelse i tio år. I vissa fall får dock fängelse i 14 år dömas ut. Det ska understrykas att 29 kap. 7 § BrB alltid ska tillämpas om den tilltalade var under 21 år men över 15 år vid tidpunkten för brottet. Det ska således inte göras en individuell bedömning av huruvida gärningsmannens låga ålder har påverkat dennes handlande. Skulle gärningsmannen därutöver lida av särskilt bristande utveckling, erfarenheter eller dålig omdömesförmåga är detta något som kan påverka straffvärdet i mildrande riktning enligt 29 kap. 3 § 1 st. 3 BrB.129 Till skillnad från 29 kap. 7 § BrB är alltså 29 kap. 3 § BrB inte generellt tillämplig på alla unga lagöverträdare, utan förutsätter en avvikelse från vad som är normalt för med den tilltalade jämförbara personer.130

Det är inte bara vid straffmätningen som hänsyn ska tas till den tilltalades ålder. Som nämnts särbehandlas unga personer även vid påföljdsvalet. Ibland är den tilltalades ålder

127 Borgeke & Månsson, s. 185 och Jareborg & Zila, s. 157 f.

128 Tabellen är från Jareborg & Zila, s. 158.

129 Borgeke & Månsson, s. 185 och Jareborg & Zila, s. 157.

helt avgörande för om någon påföljd alls kan dömas ut. Enligt 1 kap. 6 § BrB gäller ett absolut förbud mot att döma den som begått brott innan 15 års ålder till påföljd. I svensk rätt är en person alltså inte straffmyndig förrän vid 15 års ålder. När påföljden ska bestämmas för lagöverträdare som uppnått straffmyndighetsålder, men ännu inte fyllt 21 år, gäller delvis olika regler för omyndiga lagöverträdare i åldrarna 15–17 år och myndiga lagöverträdare i åldrarna 18–20 år.

Lagöverträdare som ännu inte fyllt 18 år vid tidpunkten för lagföringen är normalt föremål för böter eller någon av de särskilda ungdomspåföljderna i 32 kap. BrB. De särskilda ungdomspåföljderna är ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Enligt 30 kap. 5 § 1 st. BrB får den som begått brott innan 18 års ålder dömas till fängelse endast om det föreligger synnerliga skäl. Om sådana skäl bedöms föreligga ska påföljden i regel bestämmas till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § BrB. Sluten ungdomsvård kan som högst bestämmas till fyra år, vilket motsvarar ett fängelsestraff på sex år eftersom villkorlig frigivning inte förekommer vid sluten ungdomsvård.131

Lagöverträdare som fyllt 18 år men inte 21 år vid tidpunkten för lagföringen kan dömas till samma påföljder som andra myndiga lagöverträdare. Det kan emellertid bli aktuellt att tillämpa någon av de särskilda ungdomspåföljderna på personer även i denna åldersgrupp. Den som är under 21 år får exempelvis dömas till ungdomsvård enligt 32 kap. 1 § BrB. För att någon av de andra ungdomspåföljderna ska tillämpas på den som är över 18 år måste det dock föreligga särskilda skäl. I praktiken har därför villkorlig dom och skyddstillsyn större betydelse för denna åldersgrupp.132 Enligt 30 kap. 5 § 2 st. BrB får den som var mellan 18–20 år vid tidpunkten för brottet dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Presumtionen att fängelse ska undvikas som påföljd är således inte lika stark för myndiga lagöverträdare som för omyndiga lagöverträdare.133

Sammanfattningsvis kan konstateras att den tilltalades ålder kan ha stor betydelse för hur ingripande påföljd som kan komma i fråga. Frågan som utreds i nästa avsnitt är hur påföljden ska bestämmas när den tilltalades ålder av någon anledning inte är klarlagd.

131 Jareborg & Zila, s. 160.

132 Jareborg & Zila, s. 163 f.