4 Betydelsen av ålder i brottmålsprocessen
4.4 Skyndsamhetskraven i ungdomsmål
I ungdomsmål gäller särskilda skyndsamhetskrav. I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) finns regler om tidsfrister för såväl förundersökning och åtalsbeslut som huvudförhandling i mål mot den som är under 21 år. Även dessa regler är något förmånligare för lagöverträdare under 18 år. De för denna framställning relevanta bestämmelser behandlas översiktligt i det följande.
Enligt 4 § LUL ska förundersökningen mot den som fyllt 15 år men inte 18 år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa bedrivas med särskild skyndsamhet. I sådana mål ska förundersökningen som huvudregel avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen då den misstänkte delgavs brottsmisstanken. I förarbetena betonas att utredningen ska slutföras skyndsamt och att hela tidsfristen om sex veckor endast får utnyttjas om det är nödvändigt. I många fall bör det enligt förarbetena vara möjligt att ta beslut i åtalsfrågan inom kortare tid än fyra veckor.150 Det finns dock undantagsfall där tidsfristen får överskridas, exempelvis då det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Enligt förarbetena krävs dock mycket starka skäl för att tidsfristen ska få överskridas.151 Brist på utredningspersonal eller att andra uppgifter måste prioriteras utgör inte några godtagbara skäl för detta. Däremot kan omständigheter såsom
150 Prop. 1994/95:12, s. 97.
svårutredd ligabrottslighet, nya brottsmisstankar eller behov av tidskrävande tekniska undersökningar utgöra sådana skäl.152
Enligt 29 § 1 st. LUL ska mål mot den som inte fyllt 21 år alltid behandlas skyndsamt. Regeln gäller därmed alla ungdomsmål som handläggs i domstol. Om den åtalade personen är mellan 15–17 år och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader finns emellertid särskilda tidsfrister för påbörjande av huvudförhandling. I sådana mål ska huvudförhandling hållas snarast och senast inom två veckor från dagen då åtalet väcktes. Detta framgår av 29 § 2 st. LUL och 45 kap. 14 § 2 st. RB. Intressant i sammanhanget är att det inte finns några uttalanden i förarbetena till LUL om hur 45 kap. 14 § 3 st. RB ska tillämpas i ungdomsmål. Enligt denna bestämmelse får uppskov från tidsfristen i andra stycket medges när det är nödvändigt för att en särskild utredning om den tilltalades personliga förhållanden ska hinna färdigställas, när förundersökningen bör kompletteras enligt 45 kap. 11 § RB, när åtgärd av visst slag behöver vidtas enligt 45 kap. 12 § RB eller när det är nödvändigt till följd av målets omfattning eller annan omständighet. I ett beslut från JO framgår emellertid att frågan om skäl för uppskov föreligger måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Enligt JO bör det exempelvis beaktas hur allvarlig brottslighet det är fråga om. Det uttalas dock att utgångspunkten alltid måste vara den som LUL föreskriver, det vill säga att ungdomsmål alltid ska handläggas skyndsamt.153
4.5 Sammanfattning och reflektioner
Den tilltalades ålder kan ha stor betydelse i brottmålsprocessen, i synnerhet för hur ingripande påföljd som kan komma i fråga. Unga lagöverträdare som uppnått straffmyndighetsålder, det vill säga 15 år, men ännu inte fyllt 21 år särbehandlas i mildrande riktning både vid straffmätningen och vid påföljdsvalet. Detta innebär att om domstolen vid påföljdsbestämningen utgår från en åldersuppgift på den tilltalade som inte stämmer, kan det leda till att den tilltalade döms till en för lindrig påföljd i förhållande till sin faktiska ålder. Omständigheterna i Fåfänganfallet utgör en bra illustration på detta.
I Fåfänganfallet utgick hovrätten från att den tilltalade var 16 år vid tiden för brottet (grov våldtäkt). Straffvärdet för en vuxen person hade enligt hovrättens bedömning i
152 Prop. 1994/95:12, s. 96 f.
vart fall inte understigit fyra och ett halvt års fängelse. Vid valet av påföljd konstaterade hovrätten att även med beaktande av mannens ungdom är straffmätningsvärdet så högt att någon mindre ingripande påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Sålunda ansågs kravet på synnerliga skäl enligt 30 kap. 5 § 1 st. BrB uppfyllt, vilket i regel innebär att påföljden ska bestämmas till sluten ungdomsvård. Som bekant dömdes mannen till sluten ungdomsvård i nio månader.
Påföljden skulle dock ha blivit en annan om hovrätten utgått från att mannen var 20 år vid tiden för brottet, som de nya uppgifterna från Interpol pekade på. I sådana fall hade regeln i 30 kap. 5 § 2 st. BrB tillämpats, enligt vilken presumtionen mot fängelse för unga lagöverträdare inte är lika stark, och sluten ungdomsvård hade därmed inte blivit aktuellt. Därtill hade den högre åldern påverkat storleken på ungdomsreduktionen som följer av 29 kap. 7 § 1 st. BrB, eftersom denna oftast är proportionell i förhållande till den tilltalades ungdom. Sammantaget torde kunna konstateras att påföljden förmodligen hade bestämts till ett flerårigt fängelsestraff om domstolen vid påföljdsbestämningen hade utgått från att den tilltalade var 20 år och inte 16 år vid tiden för brottet. Ett potentiellt flerårigt fängelsestraff får anses vara en väsentligt strängare påföljd gentemot den påföljd som mannen faktiskt dömdes till. Är det rimligt att ett sådant resultat inte ska kunna rättas till i efterhand om det framkommer nya uppgifter om den tilltalades ålder?
Som framgått är det inte tillåtet att tillämpa den befintliga resningsregeln i 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB, som rör resning till men för tilltalad på grund av nya omständigheter eller bevis, för att möjliggöra en ändring endast i påföljdsfrågan. Samtidigt har ett flertal faktorer identifierats som kan antas inverka negativt på domstolens möjligheter att i det ordinära förfarandet bestämma en korrekt påföljd i förhållande till den tilltalades ålder när denna inte är klarlagd. Det finns exempelvis inte någon medicinsk metod som kan fastställa en persons exakta ålder och kompletterande utredning i åldersfrågan kan ta längre tid att få fram än vad de särskilda tidsfristerna i ungdomsmål tillåter. Som påvisats i Fåfänganfallet kan dessa omständigheter innebära att den tilltalade döms till en för lindrig påföljd i förhållande till sin faktiska ålder. Mot denna bakgrund utreds i nästa kapitel om en resningsgrund till men för tilltalad vid nya uppgifter om den tilltalades ålder, som endast har betydelse för påföljden, är förenlig med resningsinstitutets bakomliggande intressen och funktion i svensk rätt.