Juridiska institutionen
Vårterminen 2019
Examensarbete i processrätt
30 högskolepoäng
Resning till men för tilltalad vid nya
uppgifter om den tilltalades ålder
New Circumstances on the Defendant’s Age as a basis for
Re-Opening of Judgements in Criminal Proceedings
Författare: Elin Bergman
Handledare: Professor Torbjörn Andersson
Förord
Jag kan med handen på hjärtat säga att fyra och ett halvt år på juristprogrammet har varit kämpigt. Samtidigt har dessa år varit bland de bästa i mitt liv. En dag kommer jag förmodligen bara att minnas denna tid med glädje. Kanske till och med längta tillbaka.
Men just nu är det ganska skönt att det är över. Mot nya äventyr!
Tack mamma, pappa och Emil för att ni alltid finns där för mig och för att ni alltid tror på mig. Och såklart, tack alla vänner som fyller min vardag med härliga skratt och minnesvärda stunder. Vad hade jag gjort utan er?
Costa Rica, den 25 februari 2019 Elin Bergman
Innehållsförteckning
Förkortningar ... 1
1 Inledning ... 3
1.1 Bakgrund och problemformulering ... 3
1.2 Syfte och frågeställningar ... 4
1.3 Avgränsningar ... 4
1.4 Metod och material ... 5
1.5 Disposition ... 6
2 Domens rättskraft i brottmål ... 7
2.1 Inledning ... 7
2.2 Rättskraftsregelns funktion ... 8
2.3 Sammanfattning ... 9
3 Resning i brottmål ... 10
3.1 Inledning ... 10
3.2 Resningsinstitutets funktion ... 10
3.3 Intressen bakom resningsinstitutet ... 11
3.3.1 Allmänt om intresseavvägningen ... 11
3.3.2 Resning till förmån för tilltalad ... 12
3.3.3 Resning till men för tilltalad ... 13
3.3.4 Sammanfattning och reflektioner ... 15
3.4 Resning på grund av nya omständigheter eller bevis ... 16
3.4.1 Inledning ... 16
3.4.2 Nya omständigheter eller bevis ... 17
3.4.3 Påverkan på utgången ... 18
3.4.4 Sannolikhetsrekvisitet ... 21
3.4.5 Ursäktsrekvisitet ... 22
3.4.6 Ettårsfristen ... 25
3.5 Resning som endast har betydelse för påföljden ... 26
3.6 Sammanfattning ... 28
4 Betydelsen av ålder i brottmålsprocessen ... 29
4.1 Inledning ... 29
4.2 Påföljdsbestämning för unga lagöverträdare ... 30
4.3 Påföljdsbestämning vid oklar ålder ... 33
4.3.1 Allmänt om utredningsåtgärder för att fastställa den tilltalades ålder ... 33
4.3.2 Utredningsansvar och påföljdsbestämning när åldern inte är klarlagd ... 34
4.4 Skyndsamhetskraven i ungdomsmål ... 36
4.5 Sammanfattning och reflektioner ... 37
5 Resning till men för tilltalad vid nya uppgifter om den tilltalades ålder ... 39
5.1 Inledning ... 39
5.2 Resningsinstitutets bakomliggande intressen och funktion ... 40
5.3 Tillämpningsområde och praktiska konsekvenser ... 44
5.3.1 Inledande anmärkningar ... 44
5.3.2 Personkretsen ... 45
5.3.3 Nya uppgifter om den tilltalades ålder ... 46
5.3.4 Dubbla sannolikhetsbedömningar ... 47
5.3.5 Kravet på giltig ursäkt ... 48
5.4 Avslutande diskussion de lege ferenda ... 50
6 Sammanfattande slutsatser ... 53
Käll- och litteraturförteckning ... 55
Förkortningar
BrB Brottsbalken (1962:700)
Ds Departementsserien
Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
HD Högsta domstolen
JO Justitieombudsmännen
JT Juridisk Tidskrift
LUL Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I
NJA II Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning II
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalken (1942:740)
RH Rättsfall från hovrätterna
SOU Statens offentliga utredningar
1 Inledning
1.1 Bakgrund och problemformulering
Natten till den 9 september 2015 utsattes en ung kvinna för en brutal gruppvåldtäkt vid utsiktsplatsen Fåfängan i Stockholm. Tre unga män, tillika papperslösa migranter, som tillfälligt bodde i ett tält på utsiktsberget åtalades för gärningen. En av männen sade sig vara 16 år medan de andra två uppgav sig vara under 15 år. Åklagaren gjorde dock bedömningen att alla tre var åtminstone över 15 år. Samtliga dömdes för grov våldtäkt i tingsrätten.1
Domen överklagades till hovrätten där åtalet mot en av de tre männen ogillades med hänvisning till att det inte gick att bevisa att mannen varit 15 år, det vill säga straffmyndig, vid tiden för brottet. Den 16-årige mannen, vars ålder inte hade ifrågasatts i någon av instanserna, dömdes för grov våldtäkt till sluten ungdomsvård i nio månader.
Den tredje mannen, som av hovrätten bedömdes vara ”ungefärligen 15 år” vid tiden för brottet, dömdes för grov våldtäkt till sluten ungdomsvård i sex månader.2 Det skulle dock visa sig att detta inte var slutet på rättsprocessen.
Några månader efter att hovrättens dom vunnit laga kraft framkom nya uppgifter från Interpol om att den man som uppgivit sig vara 16 år egentligen var en annan person med andra födelseuppgifter. Enligt dessa uppgifter skulle mannen ha varit 20 år när brottet begicks. Sålunda hade mannen enligt de nya uppgifterna dömts till en för lindrig påföljd i förhållande till sin ålder. Av denna anledning ansökte riksåklagaren om resning till men för den tilltalade såvitt avsåg påföljden.3
I slutet av oktober 2016 meddelade HD avslag på riksåklagarens resningsansökan.
HD fastslog att lagtexten varken omfattar eller kan utvidgas till att omfatta en situation där det är fråga om att döma den tilltalade för samma brott, men tillämpa en annan påföljdsregel som skulle ha lett till en strängare påföljd.4 Enligt nuvarande regler går det alltså inte att bevilja resning till men för den tilltalade för att kunna rätta till påföljden, om det senare framkommer uppgifter om att den tilltalade var äldre än vad domstolen utgått från i den första processen. Det har emellertid gått 80 år sedan resningsreglernas
1 Stockholms tingsrätt mål nr B 11469–15.
2 RH 2016:11.
3 NJA 2016 s. 851.
4 NJA 2016 s. 851 p. 10–12.
tillkomst. I ljuset av en förändrad samhällsutveckling kan därför frågan ställas om inte reglerna om resning till men för tilltalad bör ändras så att uppdagande av nya uppgifter om den tilltalades ålder kan leda till en ny prövning i påföljdsfrågan.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att utreda om en resningsgrund till men för tilltalad vid nya uppgifter om den tilltalades ålder – som endast har betydelse för påföljden – är förenlig med resningsinstitutets bakomliggande intressen och funktion i svensk rätt. Syftet behandlas utifrån följande frågeställningar.
1. Vilka intressen motiverar resningsreglerna i brottmål?
2. Under vilka förutsättningar kan resning beviljas till men för tilltalad på grund av nya omständigheter eller bevis?
3. Vilken betydelse har den tilltalades ålder vid påföljdsbestämningen?
4. Vilka faktorer inverkar på domstolens möjligheter att i det ordinära förfarandet bestämma en korrekt påföljd i förhållande till den tilltalades ålder när denna av någon anledning är oklar eller ifrågasatt?
1.3 Avgränsningar
Som syftet är utformat ligger huvudsakligt fokus i uppsatsen på att analysera institutet resning till men för tilltalad i brottmål. Visst utrymme ges dock för en diskussion om institutet resning till förmån för tilltalad för att påvisa likheter och skillnader mellan de olika instituten. Sådana jämförelser är av stor betydelse för att klargöra de intressen som ligger bakom reglerna om resning till men för tilltalad i svensk rätt. Även domens rättskraft i brottmål behandlas för detta ändamål, om än i begränsad omfattning.
I brottmål kan resning till men för tilltalad beviljas på tre grunder. I uppsatsen behandlas enbart den resningsgrund som hänför sig till nya omständigheter eller bevis och som regleras i 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB. Det är endast denna resningsgrund som är relevant i förhållande till en diskussion om huruvida nya uppgifter om den tilltalades ålder bör utgöra grund för resning i påföljdsfrågan. Vidare diskuteras endast åklagarens möjlighet att erhålla resning. Således har målsägandens möjlighet att ansöka om resning lämnats utanför denna framställning.
I uppsatsen redogörs även för den straffrättsliga och straffprocessuella särreglering som rör unga lagöverträdare. De avsnitt som på olika sätt berör ålderns betydelse i
brottmålsprocessen gör inte anspråk på att utgöra en uttömmande beskrivning av ämnet, utan syftar endast till att översiktligt redogöra för de rättsregler och den rättspraxis som har betydelse för behandlingen av syftet.
Det ska slutligen noteras att problemformuleringen i den politiska debatten har ett nära samband med migrationsrättsliga frågor. Sådana frågor faller dock utanför syftet och behandlas inte inom ramen för denna framställning. Ytterligare mindre avgränsningar framgår av respektive avsnitt.
1.4 Metod och material
I uppsatsen används en rättsdogmatisk metod för att söka fastställa gällande rätt med hjälp av auktoritativa rättskällor. De allmänt accepterade rättskällorna utgörs av lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin.5 Förutom att fastställa gällande rätt analyseras denna också kritiskt. Utifrån de slutsatser som dras om innehållet i gällande rätt går det enligt Kleineman att gå ett steg längre och med hjälp av fristående ändamålsargument påvisa att rättsläget är otillfredsställande och bör ändras. I uppsatsen finns således inslag av en kritisk rättsdogmatisk metod.6 Det ska dock sägas att det råder delade meningar om huruvida det inom ramen för den rättsdogmatiska metoden är möjligt att föra en kritisk diskussion om innehållet i rättskällorna. Sandgren, som inte delar Kleinemans synsätt, skiljer den rättsdogmatiska metoden från den rättsanalytiska metoden i detta avseende. Enligt Sandgren är det endast möjligt att kritiskt analysera innehållet i gällande rätt utifrån den senare metoden.7 I uppsatsen tillämpas den rättsdogmatiska metoden på det sätt som Kleineman beskriver den. Således används den rättsdogmatiska metoden för att söka fastställa och analysera rättsläget de lege lata och de lege ferenda.8
Materialet som används i uppsatsen består av lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Således används de klassiska rättskällorna. Då resningsreglerna i stort sett har stått oförändrade sedan deras tillkomst år 1939, är äldre förarbeten fortfarande av stor betydelse för tolkning av gällande rätt. Det har emellertid noterats att förarbetena till resningsinstitutet endast ger begränsad vägledning om hur enskilda resningsregler ska tillämpas. De är dessutom särskilt kortfattade, nästan obefintliga, beträffande reglerna
5 Kleineman, s. 21 och Sandgren, s. 43 f.
6 Kleineman, s. 39.
7 Sandgren, s. 45 f.
8 Jfr Kleineman, s. 36.
om resning till men för tilltalad. Av denna anledning är rättspraxis och doktrin viktiga rättskällor för att söka bringa klarhet i resningsreglernas konkreta tillämpningsområde.
Resning till men för tilltalad är dock av mindre praktisk betydelse i svensk rätt, varför det endast finns sparsamt med rättspraxis att tillgå. Således kan sägas att doktrinen som berör resning är av avgörande betydelse för att söka fastställa och analysera gällande rätt på området. Den doktrin som konsulteras på resningsområdet i denna framställning är sådan doktrin som HD ofta hänvisar till i den rättspraxis som berör resning. Således får den doktrin som används i uppsatsen anses utgöra särskilt viktig doktrin på området.
1.5 Disposition
Den följande framställningen är disponerad utifrån uppsatsens fyra frågeställningar.
Inledningsvis redogörs i kapitel två kortfattat för domens rättskraft i brottmål. Särskilt fokus ligger på att utreda rättskraftsinstitutets funktion i svensk rätt. Det är nödvändigt för att kunna besvara uppsatsens första frågeställning. I kapitel tre behandlas de frågor som är av störst materiell betydelse för framställningen, närmare bestämt uppsatsens första och andra frågeställning. Sålunda redogörs ingående för den intresseavvägning som resningsreglerna i brottmål bygger på samt det konkreta tillämpningsområdet för resningsregeln i 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB. Den nämnda regeln rör resning till men för tilltalad på grund av nya omständigheter eller bevis. I kapitel fyra redogörs översiktligt för betydelsen av ålder i brottmålsprocessen, med utgångspunkt i uppsatsens tredje och fjärde frågeställning. Därmed utreds dels vilken betydelse den tilltalades ålder har vid påföljdsbestämningen, dels vilka faktorer som inverkar på domstolens möjligheter att bestämma en korrekt påföljd i förhållande till den tilltalades ålder när denna inte är klarlagd. I kapitel fem analyseras ingående frågan om huruvida en resningsgrund till men för tilltalad vid nya uppgifter om den tilltalades ålder, som endast har betydelse för påföljden, kan anses förenlig med resningsinstitutets bakomliggande intressen och funktion i svensk rätt. I framställningens sjätte och avslutande kapitel presenteras sammanfattande slutsatser.
2 Domens rättskraft i brottmål
2.1 Inledning
Brottmålsdomens rättskraft regleras i 30 kap. 9 § 1 st. RB och innebär att en tilltalad inte får åtalas på nytt för den gärning som prövats genom domen. Domen har således betydelse som processhinder i förhållande till ett nytt åtal om ansvar för samma gärning.9 Rättskraften inträder enligt bestämmelsen när en dom inte längre kan överklagas med något ordinärt rättsmedel, det vill säga när domen vunnit laga kraft.10 Utöver frågan om den tilltalades ansvar omfattar domens rättskraft också alla tänkbara straffrättsliga påföljder som kan följa på den bedömda gärningen.11 Detta beror bland annat på att en påföljdsfråga i princip inte kan tas upp fristående från en ansvarsfråga.12 Vad som ska förstås med uttrycket samma gärning hör till en av de mest omstridda och komplicerade frågorna inom processrätten och behandlas inte inom ramen för denna uppsats.13
Resning är ett extraordinärt rättsmedel som endast kan användas gentemot en lagakraftvunnen dom. Detta innebär att resning endast kan komma i fråga beträffande gärning som är rättskraftigt avgjord. Annars föreligger inget behov av resning eftersom ett nytt åtal kan väckas för en gärning som inte tidigare prövats genom domen. En förutsättning för resning är således att rättsmedlet har en praktisk funktion att fylla.14 Det är enligt förarbetena viktigt att de uppgifter som faller på det ordinära förfarandet inte överförs till resningsförfarandet.15
Det ovan illustrerade sambandet mellan domens rättskraft och resning motiverar en närmare granskning av rättskraftsregeln i brottmål, innan reglerna om resning behandlas. Med detta kapitel avser jag att redogöra för rättskraftsinstitutets funktion i svensk rätt. Detta är nödvändigt för att kunna besvara uppsatsens första frågeställning.
9 Welamson, s. 27.
10 Ekelöf m.fl. (2006), s. 175.
11 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 30 kap. 9 §.
12 Se dock undantag i 30 kap. 9 § 2 st. RB.
13 Se exempelvis Ekelöf m.fl. (2016), s. 49 och Welamson, s. 27.
14 Ekelöf & Edelstam, s. 176 f. och Welamson & Munck, s. 189 f.
15 SOU 1938:44, s. 72.
2.2 Rättskraftsregelns funktion
Det är främst med hänsyn till den tilltalades personliga trygghet som en brottmålsdom erhåller rättskraft. Den tilltalade ska känna trygghet i att en dom inte när som helst kan ändras eller ersättas med en annan, oavsett om den tidigare domen är friande eller fällande. Ingen ska behöva leva i ständig oro för att ett åtal kan komma att tas upp till förnyad prövning, inte ens en frikänd som egentligen är skyldig.16 Detta synsätt är ett uttryck för den så kallade orubblighetsprincipen.17
I doktrinen anförs att en ordning utan rättskraft skulle kunna påverka den frikändes livsduglighet under en lång tid, eftersom denne inte skulle känna något egentligt lugn förrän brottet preskriberats.18 Dessutom kan befaras att de sociala skadeverkningar som åtalet inneburit för den tilltalade skulle bli ännu större om det när som helst gick att ompröva den frikändes skuld.19 Beträffande fällande domar ska dessa verkställas, varpå en ordning utan rättskraft skulle kunna påverka den enskildes möjligheter att lägga domen till grund för sitt fortsatta handlande.20 Den dömde ska inte behöva räkna med risken att ett åtal tas upp på nytt och att till exempel ett utdömt straff skärps.21 Domens rättskraft i brottmål kan mot denna bakgrund sägas upprätthålla människovärdet.
Trygghetsintresset som angetts ovan brukar också uttryckas med ett intresse av humanitet, eftersom det anses inhumant att utsätta en tilltalad för upprepade rättegångar enbart på grund av rättsskipningens ofullkomlighet.22
I förarbetena uttalas att en ordning utan rättskraft även skulle medföra en betydande ökning av domstolarnas arbetsbörda och det allmännas kostnader.23 I doktrinen framförs dock att avsaknaden av rättskraft i sig inte skulle leda till någon överdriven processbenägenhet. Risken för oberättigad arbetsbelastning av domstolarna elimineras i stället genom andra regler i RB.24 Av större betydelse i detta sammanhang torde emellertid vara att rättskraften får konsekvenser för åklagaren. Brottmålsdomens rättskraftsverkningar kan nämligen sägas utgöra ett incitament för åklagaren att inte
16 NJA II 1940, s. 148 och Ekelöf m.fl. (2006), s. 241 f.
17 Cars, s. 173.
18 Ekelöf m.fl. (2006), s. 241 och Olivecrona, s. 146.
19 Welamson, s. 52 f.
20 Prop. 2011/12:156, s. 27 och Welamson, s. 52.
21 Olivecrona, s. 146.
22 Jfr Andersson m.fl., s. 268 och Welamson, s. 50 f.
23 SOU 1938:44, s. 65.
24 Ekelöf m.fl. (2006), s. 177 och Welamson, s. 54.
väcka åtal på ett för tidigt stadium. I de fall åklagaren anser att bevisningen är alltför svag bör något åtal inte väckas. Om detta trots allt sker och den tilltalade frikänns, är möjligheten att få en fällande dom för den ifrågavarande gärningen i regel förbrukad.25 Med hänsyn till detta kan således antas att åklagare är mycket måna om att bedriva sina utredningar med omsorg och engagemang, vilket i sin tur utgör en viktig garanti för att domstolarna kan grunda sina bedömningar på ett fullständigt och tillförlitligt material. I detta hänseende kan rättskraftsregeln således sägas främja både intresset av materiellt riktiga domar och intresset av en sund processekonomi.26 Upprepade prövningar av redan avgjorda frågor riskerar vidare att leda till ett minskat förtroende för domstolarnas skicklighet och objektivitet, i synnerhet om frågan bedöms på olika sätt. Domens rättskraft kan därför också sägas ha betydelse för intresset av att upprätthålla rättsskipningens auktoritet.27
Sammantaget finns flera goda skäl till att upprätthålla en regel om rättskraft i brottmål. En alltför strikt tillämpning av en sådan regel kan emellertid leda till ett resultat som inte är förenligt med rättsskipningens uppgift att åstadkomma materiellt riktiga domar. Brottmålsdomens rättskraft och betydelse som processhinder kan därför, enligt svenskt synsätt, inte upprätthållas utan undantag. Uppenbart oriktiga domar kan upplevas stötande för rättskänslan och förtroendet för rättsskipningen skulle undergrävas om sådana domar inte gick att ompröva. Av denna anledning finns en möjlighet till resning i svensk rätt.28 I den svenska rättsordningen finns regler som möjliggör resning både till förmån för tilltalad och till men för tilltalad.
2.3 Sammanfattning
Rättskraftsregeln i 30 kap. 9 § 1 st. RB tillgodoser flera viktiga intressen som på olika sätt bidrar till upprätthållandet av förtroendet för rättsskipningen. Samtidigt kan förtroendet för rättsskipningen försvagas om inte undantag medges från regeln i vissa situationer. Behovet av att undantagsvis ompröva en lagakraftvunnen dom, som i efterhand framstår som oriktig, tillgodoses bland annat genom möjligheten till resning. I brottmål kan resning beviljas både till förmån och till men för tilltalad. Vilka intressen som görs gällande vid tillämpning av dessa regler behandlas i nästa kapitel.
25 Ekelöf m.fl. (2006), s. 242 och Welamson, s. 54 f.
26 Welamson, s. 55.
27 Welamson, s. 53.
28 SOU 1926:32, s. 232 och SOU 1938:44, s. 65.
3 Resning i brottmål
3.1 Inledning
En av få möjligheter som finns att angripa en dom som vunnit laga kraft är att ansöka om resning. I den svenska rättsordningen finns regler som möjliggör resning både till förmån för tilltalad och till men för tilltalad. Det vanligaste skälet till att bevilja resning är att nya omständigheter eller bevis har tillkommit efter att domen vunnit laga kraft.29 Ett beslut om att bevilja resning innebär inte att domen undanröjs, utan endast att domens rättskraft inte hindrar att målet kan tas upp till förnyad prövning. Beviljas resning ska således en ny rättegång hållas där behörig domstol ska pröva om den gamla domen ska ändras.30 Därmed finns inte någon garanti för att målet faktiskt får en annan eller mer riktig utgång än i den första processen.31
Syftet med detta kapitel är att utreda och analysera åklagarens möjlighet att erhålla resning till men för tilltalad i brottmål, främst utifrån uppsatsens första och andra frågeställning. Sålunda undersöks dels vilka intressen som motiverar resningsreglerna i brottmål, dels under vilka förutsättningar som resning kan beviljas till men för tilltalad på grund av nya omständigheter eller bevis. Därtill redogörs översiktligt för rättsläget beträffande möjligheten att använda resning för att åstadkomma en förändring endast i påföljdsfrågan. Kapitlet avslutas med en kort sammanfattning.
3.2 Resningsinstitutets funktion
Inledningsvis ska något sägas om resningsinstitutets funktion i svensk rätt för att klargöra den intresseavvägning som institutet vilar på. Som nämnts är huvudregeln att en dom som vunnit laga kraft ska stå fast, oavsett om dess riktighet kan ifrågasättas.
Detta är ett uttryck för orubblighetsprincipen. Mot denna princip står sanningsprincipen som är ett uttryck för rättsskipningens uppgift att åstadkomma materiellt riktiga domar.32 Att oriktiga domar meddelas kan dock inte undvikas och då det befaras ha
29 Ekelöf & Edelstam, s. 187 och 192 och Welamson & Munck, s. 193.
30 58 kap. 7 § RB och Prop. 2011/12:156, s. 15.
31 Diesen & Häckter, s. 22 och Welamson, s. 49.
32 Cars, s. 173 och Diesen & Häckter, s. 22.
inträffat kräver rättskänslan33 att domen kan omprövas och ersättas med en annan som bättre svarar mot de verkliga förhållandena. Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsskipningen att minska, vilket i sin tur kan påverka rättsskipningens förmåga att lagföra brott på ett effektivt sätt. Därför finns en möjlighet till resning i svensk rätt.
Resningsinstitutets funktion är således att möjliggöra en förnyad prövning av potentiellt oriktiga domar som vunnit laga kraft.34 Därmed kan resning även sägas utgöra den sista rättssäkerhetsgarantin.35
Resning är emellertid ett så kallat extraordinärt rättsmedel som endast kan användas under särskilda, strängt begränsade förutsättningar. I förarbetena uttrycks ett krav på att starka samhälleliga skäl ska föreligga för att resning ska bli aktuellt.36 Av denna anledning är rätten till resning begränsad till fall där domens oriktighet framstår som särskilt stötande.37 Detta innebär således att resning kan beviljas endast i fall av utpräglad undantagskaraktär.
Sammanfattningsvis kan konstateras att resningsinstitutet utgör resultatet av en avvägning mellan två motstående intressen. Det ena är intresset av att domar som fått laga kraft inte ska kunna ändras eller upphävas, den så kallade orubblighetsprincipen.
Det andra är intresset av att domar som meddelas är materiellt riktiga, den så kallade sanningsprincipen.38 I brottmål kan resning beviljas både till förmån för tilltalad och till men för tilltalad. Resningsförutsättningarna har emellertid getts en delvis olikartad utformning beroende på vilken ändring det är fråga om. Det är betydligt svårare att få till stånd en ändring av en lagakraftvunnen dom till men för tilltalad.39 Skälen till detta utreds i de följande avsnitten.
3.3 Intressen bakom resningsinstitutet
3.3.1 Allmänt om intresseavvägningen
Som framhållits ovan utgör resningsreglerna en kompromiss mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen. I brottmål finns anledning att skilja
33 Begreppet ”rättskänslan” är svårdefinierat och har tolkats på olika sätt i doktrinen. Av denna anledning används begreppet endast då det har använts i förarbetena till resningsreglerna eller då olika författare har använt det i samband med resning i den juridiska litteraturen.
34 SOU 1926:32, s. 232 och SOU 1938:44, s. 65.
35 Prop. 2011/12:156, s. 13.
36 NJA II 1940, s. 159.
37 Ekelöf & Edelstam, s. 178.
38 Cars, s. 173 och Ekelöf & Edelstam, s. 175 f.
39 Ekelöf & Edelstam, s. 176 och Welamson & Munck, s. 192.
mellan reglerna om resning till förmån för tilltalad i 58 kap. 2 § RB och till men för tilltalad i 58 kap. 3 § RB. Möjligheten att bevilja resning är betydligt mer begränsad i det senare fallet. Det sagda ger uttryck för att orubblighetsprincipen betonas starkare när det gäller resning till men för tilltalad, medan motsatt förhållande föreligger vid resning till förmån för tilltalad. Intresseavvägningen mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen har alltså utfallit olika beroende på vilken ändring det är fråga om.40 Hur denna intresseavvägning mer konkret kommer till uttryck illustreras i avsnitt 3.4, i förhållande till resning på grund av nya omständigheter eller bevis. I det följande redogörs för de skäl som kan anses motivera resningsinstitutet i brottmål.
3.3.2 Resning till förmån för tilltalad
När det gäller möjligheten att bevilja resning till förmån för tilltalad i brottmål spelar orubblighetsprincipen en underordnad roll i förhållande till sanningsprincipen. Det är enligt förarbetena mer angeläget att den som är oskyldigt dömd erhåller en möjlighet till upprättelse, än att den som är felaktigt frikänd döms till ansvar.41 Den som befinns skyldig till brott ska inte heller dömas för ett grövre brott än det som begåtts.42 Uppfattningen är att det allmänna rättsmedvetandet upprörs i betydligt högre grad om en oskyldig döms till ansvar, eller döms till ett för strängt straff, än om en skyldig går fri eller döms till ett för lindrigt straff. En oriktig fällande dom anses alltså skapa större misstro gentemot rättsskipningen än en oriktig friande dom, med följden att straffrättskipningens moralbildande funktion riskerar att äventyras om sådana domar inte kan omprövas.43 I de fall det finns skäl att anta att en lagakraftvunnen straffdom är oriktig kan således hävdas att den dömdes möjlighet att få resning är en förutsättning för att förtroendet för rättsskipningen inte ska undergrävas. Dessutom skulle en påtaglig risk för att förbli oskyldigt dömd medföra en känsla av otrygghet bland medborgarna.44
Det främsta skälet till varför det i svensk rätt finns en möjlighet att genombryta orubblighetsprincipen genom resning till förmån för tilltalad torde dock vara att ett sådant ingrepp samtidigt innebär en fördel för den enskilde. Den felaktigt dömdes trygghet tillvaratas bäst genom att den oriktiga straffdomen upphävs, inte genom att den
40 Jfr SOU 1938:44, s. 69, Cars, s. 174 f., Ekelöf & Edelstam, s. 175 f. och 190 f. och Welamson & Munck, s. 192.
41 SOU 1938:44, s. 69.
42 SOU 1926:32, s. 236.
43 SOU 1938:44, s. 75, Welamson, s. 48 och 53 och Welamson & Munck, s. 192 f.
44 Ekelöf m.fl. (2016), s. 78.
består. Att en sådan dom upphävs bidrar samtidigt till att respekten för människovärdet upprätthålls. Ekelöf och Edelstam framhåller att om det över huvud taget accepteras att oskyldiga straffas, antas det ha en nedbrytande effekt på den allmänna respekten för människovärdet. Detta gäller även om det endast sker i något enstaka fall.45
Mot bakgrund av det som framhållits ovan är det enligt min mening inte särskilt svårt att finna skäl som motiverar ett genombrytande av orubblighetsprincipen genom resning till förmån för tilltalad. Det kan till och med hävdas att rättskraftsinstitutet i viss mån skulle motverka sitt eget syfte om undantaget inte fanns. Vid denna typ av resning finns inte minst ett enskilt intresse att tillvarata, nämligen den felaktigt dömdes intresse av att inte förbli oskyldigt dömd eller för strängt bestraffad. Av denna anledning torde det vara enklare att motivera en mer vidsträckt möjlighet att bevilja resning till förmån för tilltalad än till men för tilltalad. I det följande undersöks vad som motiverar den sistnämnda resningsmöjligheten i svensk rätt.
3.3.3 Resning till men för tilltalad
Vid resning av brottmålsdom till men för tilltalad väger orubblighetsprincipen tyngre än sanningsprincipen.46 Det går emellertid inte att helt bortse från sanningsprincipen i detta sammanhang. Principen har ju fått genomslag genom att institutet över huvud taget existerar. Intresset av att erhålla materiellt riktiga domar gör sig alltså gällande även när det är fråga om resning till men för tilltalad. Betoningen av orubblighetsprincipen kommer endast till uttryck genom de strängt begränsade förutsättningar som uppställs för att resning ska kunna beviljas i dessa fall.47
I doktrinen ifrågasätts om resning till men för tilltalad över huvud taget borde vara tillåtet. Det kan mot bakgrund av rättskraftsregelns praktiska funktion diskuteras om det är skäligt att en dom inte alltid ger den tilltalade trygghet mot ett nytt åtal, i synnerhet om en potentiellt oriktig dom beror på rättsskipningens ofullkomlighet.48 Det kan därutöver svårligen påstås att möjligheten att erhålla resning till men för tilltalad motiveras av straffets individualpreventiva funktion. Begår den frikände nya brott kan denne naturligtvis straffas för dessa. Om inget återfall sker tyder detta däremot på att det inte behövs något straff för dennes tillrättaförande.49 Dessutom ska sägas att det i
45 Ekelöf & Edelstam, s. 189.
46 SOU 1938:44, s. 69 och Cars, s. 174.
47 Jfr Welamson & Munck, s. 192.
48 Ekelöf m.fl. (2006), s. 243 och Ekelöf & Edelstam, s. 185.
49 Ekelöf m.fl. (2006), s. 243.
dagsläget inte finns någon empirisk forskning som ger belägg för att bestraffning faktiskt avskräcker personer från att begå brott på nytt.50 Frågan är då vad som egentligen kan sägas motivera en möjlighet att få resning till men för tilltalad i brottmål.
I sammanhanget bör uppmärksammas att förutsättningarna för att bevilja resning till men för tilltalad är större i Sverige än i många andra länder. I exempelvis England, Belgien, Frankrike, Italien och Spanien saknas denna möjlighet helt.51 Det är med andra ord inte obefogat att ifrågasätta existensen av ett sådant institut i svensk rätt. Till detta kommer att förarbetena är nästintill tysta om varför en sådan möjlighet är motiverad i den svenska rättsordningen.
Som motivering för att bevilja resning till men för tilltalad anförs i förarbetena att det måste anses stötande för rättskänslan om en person som dömts till böter, för vållande till annans död, inte skulle kunna åtalas på nytt om det senare framkommer ny bevisning som otvivelaktigt visar att brottet varit mord.52 Någon närmare motivering tycks inte gå att finna i förarbetena. Frågan är hur detta uttalande mer konkret ska förstås. Enligt Ekelöf m.fl. antyder uttalandet att resning till men för tilltalad ytterst motiveras av straffets allmänpreventiva funktion. Ekelöf m.fl. framhåller att respekten för straffrättskipningen i sin helhet kan minska om allmänheten finner det stötande att vissa gärningsmän går fria endast av formella skäl. Det hävdas att allmänhetens förtroende i detta hänseende är av stor betydelse för rättsskipningens förmåga att verka upprätthållande på folkmoralen.53 I sammanhanget ska dock påpekas att medborgarnas ovilja att begå brott, på grund av straffets avskräckande effekt, endast förutsätter att brott i allmänhet blir bestraffade.54 Det torde därför kunna diskuteras om straffets allmänpreventiva funktion verkligen utgör ett berättigat skäl för att resning även bör kunna beviljas till men för en tilltalad.
Mot bakgrund av det som framhållits ovan är det enligt min mening svårt att motivera varför det finns en möjlighet att få resning till men för tilltalad i svensk rätt.
Faktum är att det över huvud taget inte finns några välutvecklade resonemang härom, varken i förarbetena eller i doktrinen. Bristen på sådana resonemang får anses anmärkningsvärt, särskilt med hänsyn till att institutet utgör ett betydande ingrepp i den
50 Jareborg & Zila, s. 86.
51 Cars, s. 133.
52 SOU 1926:32, s. 236 f.
53 Ekelöf m.fl. (2006), s. 244.
54 Ekelöf & Edelstam, s. 185.
enskildes rätt till trygghet som till skillnad från resning till förmån för tilltalad inte uppbärs av något enskilt intresse.55 Dessutom genomsyras straffprocessen av principer såsom in dubio pro reo; ”hellre fria än fälla” och in dubio mitius; ”vid tvivel det mildare”.56 Det enda som egentligen framgår av förarbetena är att det inte vore lämpligt att helt utesluta regler om resning till men för tilltalad.57 I doktrinen har detta uttryckts som att det skulle vara alltför stötande för rättskänslan om det generellt vore uteslutet med denna typ av resning i verkligt grova fall.58 Att det kan uppstå fall där en potentiellt oriktig dom kan anses stötande torde det inte råda några tvivel om, varför institutet i viss mån får anses motiverat. Däremot kan diskuteras huruvida medborgarnas uppfattning om att brott i allmänhet blir bestraffade verkligen skulle förändras, enbart för att det i något enstaka undantagsfall skulle saknas en möjlighet att få resning till men för den tilltalade. Jag ställer mig i vart fall kritisk till ett sådant påstående.
3.3.4 Sammanfattning och reflektioner
I de föregående avsnitten har jag försökt redogöra för de skäl som kan anses motivera resningsinstitutet i brottmål. Mot bakgrund av detta kan konstateras att avvägningen mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen har resulterat i att det endast i fall av utpräglad undantagskaraktär är möjligt att få till stånd en ändring av en lagakraftvunnen dom. Möjligheten att bevilja resning till förmån för tilltalad är dock betydligt större än möjligheten att bevilja resning till men för tilltalad.
Orubblighetsprincipen kan således sägas dominera över sanningsprincipen i det senare fallet medan motsatt förhållande gör sig gällande i det förra. Även om sanningsprincipen betonas starkare vid resning till förmån för tilltalad måste emellertid påminnas om att orubblighetsprincipen gäller som utgångspunkt även här.59
Med hänsyn till rättskraftsregelns praktiska funktion kan det ifrågasättas om regler om resning till men för tilltalad över huvud taget är påkallade. Rättskraftsregeln innebär ju att alla lagakraftvunna domar ska bestå, oavsett om dess riktighet kan ifrågasättas.
Därtill kan institutet sägas utgöra en särskilt betydande inskränkning i individens rätt till trygghet eftersom det ingrepp som resningsmöjligheten innebär inte uppbärs av något
55 Det skulle kunna hävdas att en målsägande eller släktingar till en avliden målsägande har ett intresse av att få saken prövad på nytt. Med enskilt intresse i detta sammanhang åsyftar jag dock endast den enskilde tilltalades intresse.
56 Ekelöf m.fl. (2009), s. 77 f. och 150.
57 SOU 1938:44, s. 575.
58 Welamson & Munck, s. 192.
59 Jfr NJA II 1940, s. 159.
enskilt intresse, som vid resning till förmån för tilltalad. Dessutom saknar många europeiska rättsordningar en sådan möjlighet, varför regler som möjliggör resning till men för tilltalad inte utgör en självklarhet i en modern rättsstat. I Sverige anses dock att det skulle vara alltför stötande för rättskänslan om det generellt vore uteslutet med denna typ av resning, åtminstone då det rör sig om verkligt grova brott.
I sammanhanget bör betonas att en möjlighet att ompröva en dom som framstår som oriktig inte utgör någon garanti för att resultatet faktiskt blir mer riktigt än det förra. Det kan inte bortses från att det i realiteten ofta är ovisst om en dom verkligen är oriktig.
Om flera år förflutit sedan en dom meddelats kan antas att det i många fall inte längre är möjligt att vid en förnyad prövning lägga fram lika stark bevisning som den som ligger till grund för den ursprungliga domen. Dessutom brukar bevisvärdet minska ju längre tid som går från den första prövningen.60 Dessa förhållanden gör sig självfallet gällande både vid resning till förmån för tilltalad och till men för tilltalad. Även av dessa skäl kan det enligt min mening anses mer rättssäkert att generellt betona orubblighetsprincipen framför sanningsprincipen i brottmål. I nästa avsnitt utreds under vilka förutsättningar resning kan beviljas till men för tilltalad på grund av nya omständigheter eller bevis.
3.4 Resning på grund av nya omständigheter eller bevis
3.4.1 Inledning
Resning på grund av nya omständigheter eller bevis är den praktiskt mest betydelsefulla resningsgrunden i brottmål.61 Resningsgrunden regleras dels i 58 kap. 2 § 4 RB till förmån för tilltalad, dels i 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB till men för tilltalad. I den följande framställningen utreds tillämpningsområdet för den senare resningsregeln. Sålunda undersöks under vilka förutsättningar resning kan beviljas till men för den tilltalade på grund av nya omständigheter eller bevis. Det ska sägas att förarbetena inte ger någon närmare vägledning om hur de enskilda rekvisiten ska förstås och tillämpas, varför praxis och doktrin är av stor betydelse för besvarandet av denna fråga. Därutöver görs vissa jämförelser parallellt med förutsättningarna för resning enligt motsvarande resningsgrund till förmån för tilltalad. Syftet med sådana jämförande inslag är att närmare illustrera den intresseavvägning som resningsreglerna bygger på och på så sätt skapa ett bredare diskussionsunderlag.
60 Ekelöf & Edelstam, s. 190 och Welamson, s. 49.
61 Ekelöf & Edelstam, s. 187 och 192 och Welamson & Munck, s. 193.
3.4.2 Nya omständigheter eller bevis
Den aktuella resningsgrunden kräver att det framkommit åtminstone en ny omständighet eller ett nytt bevis sedan domen vunnit laga kraft. Detta föreskrivs också i motsvarande resningsgrund till förmån för tilltalad. Liksom i RB i övrigt avses här med omständighet ett rättsfaktum eller en del av ett sådant. Med bevis avses både bevismedel och bevis- eller hjälpfakta. Bevis torde vara det vanligaste att åberopa som resningsgrund.62
Det är emellertid inte tillräckligt att åberopa vilka omständigheter eller bevis som helst, utan de måste vara nya. Kravet på att det ska röra sig om nya omständigheter eller bevis brukar kallas för nyhetskravet. Enligt Cars är syftet med nyhetskravet att förhindra att en omprövning av bevisvärderingen sker i ett extraordinärt förfarande.63 Faktum är att oriktig bevisvärdering inte alls kan åtkommas genom resning. Däremot finns förutsättningar för resning på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning. Denna resningsgrund gäller dock bara i tvistemål och i brottmål till förmån för tilltalad, inte i brottmål till men för tilltalad.64 I det följande redogörs översiktligt för vad som närmare ska förstås med nyhetskravet.
I många fall torde det inte vara något problem att avgöra huruvida omständigheten eller beviset som åberopas uppfyller nyhetskravet. Exempel på när det inte råder någon tvekan om att nyhetskravet är uppfyllt är då ett nytt vittne träder fram eller då ett nytt skriftligt bevis påträffas.65 Har omständigheten eller beviset varit känt vid tiden för prövningen, men inte ingått i processmaterialet, är det däremot mer tveksamt om nyhetskravet kan anses uppfyllt.66 Cars menar dock att nyhetsvärdet endast kan gå förlorat om omständigheten eller beviset verkligen har prövats i den ordinära processen.
Enligt detta synsätt uppfyller exempelvis material som enbart har åberopats på förundersökningsstadiet nyhetskravet.67 Endast en bearbetning av material eller en fortsatt utveckling av synpunkter som tidigare framförts i målet är dock inte tillräckligt för att uppfylla nyhetskravet.68
Uppfattningen att nyhetsvärdet ska bestå så länge domstolen inte tidigare getts tillfälle att pröva omständigheten eller beviset, inger emellertid vissa betänkligheter. I
62 Cars, s. 152 ff., Ekelöf & Edelstam, s. 181 och Welamson & Munck, s. 199 f.
63 Cars, s. 169 jfr även NJA 2013 s. 931 p. 4.
64 Welamson & Munck, s. 201.
65 Cars, s. 171 f. och Diesen & Häckter, s. 26.
66 Diesen & Häckter, s. 26.
67 Cars, s. 170.
68 NJA 1975 C 125.
synnerhet mot bakgrund av att orubblighetsprincipen betonas särskilt i fråga om resning till men för tilltalad. I praktiken ger en sådan tolkning utrymme för åklagare att avstå från att överklaga i den ordinära processen och spara på bevisning inför en resningsansökan tills bevisningen har stärkts gentemot den tilltalade.69 Lagstiftaren har emellertid uppmärksammat och minimerat risken för sådana taktiska beslut när det gäller resning till men för tilltalad. I 58 kap. 3 § 2 st. RB uppställs ett krav på att sökanden har en giltig ursäkt för att inte ha åberopat processmaterialet tidigare.70
3.4.3 Påverkan på utgången
För att nya omständigheter eller bevis ska kunna föranleda resning krävs att det nya materialet med viss sannolikhet skulle ha påverkat utgången om det lagts fram i den ordinära processen. Kravet uppställs i både 58 kap. 2 § 4 RB och 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB.
Utgången ska dock ha påverkats på olika sätt beroende på om det är fråga om resning till förmån för tilltalad eller resning till men för tilltalad. I detta avsnitt undersöks på vilket sätt utgången ska ha påverkats för att resning ska beviljas till men för tilltalad.
Resning till men för tilltalad kan beviljas om det nya materialet antingen skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet, eller till att brottet hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. I förarbetena ges ingen direkt ledning i fråga om vad som ska förstås med rekvisitet väsentligt strängare straffbestämmelse. Det framhålls dock att omständigheter eller bevis som uteslutande påverkar straffmätningen inom den för brottet gällande strafflatituden inte utgör skäl för resning.71 I doktrinen anses bestämmelsen innebära att det ska vara fråga om en ändrad brottsrubricering, antingen till en annan brottsbeteckning eller till ett grövre brott med samma brottsbeteckning.72 Resning kan med andra ord inte komma i fråga om brottsrubriceringen är korrekt och straffet ligger inom den tillämpliga straffskalan.
Förenklat kan sägas att resningsgrunden inte får hänföra sig endast till påföljdsfrågan.
Avgörande för resning på denna grund är alltså i princip om en annan straffbestämmelse borde ha tillämpats, exempelvis 8 kap. 4 § BrB (grov stöld) i stället för 8 kap. 1 § BrB
69 Jfr Diesen & Häckter, s. 26.
70 Innebörden av det så kallade ursäktsrekvisitet behandlas närmare i avsnitt 3.4.5.
71 SOU 1938:44, s. 575 f.
72 Ekelöf & Edelstam, s. 192 och Welamson & Munck, s. 202 f.
(stöld).73 Det som nu sagts gäller enligt förarbetena också vid resning till förmån för tilltalad.74
Vid resning till men för tilltalad enligt den aktuella resningsgrunden är det emellertid inte tillräckligt att vilken annan straffbestämmelse som helst åberopas. Det har inte ansetts motiverat att tillåta resning för sådana brott som inte kan föranleda strängare straff än böter eller endast ett lägre fängelsestraff.75 Av denna anledning måste åklagaren i resningsansökningen åberopa ett brott för vilket straffskalans maximum är fängelse i mer än ett år. Som framgått ovan måste denna straffskala dessutom uppfylla kravet på att vara väsentligt strängare än straffskalan för det brott som den fällande domen avsåg.76 Det är således skillnaden mellan straffskalornas maximum som är relevant i detta hänseende. Hur stor skillnaden måste vara för att det ska vara fråga om en väsentligt strängare straffbestämmelse får dock i viss mån anses oklart.77 Såvitt jag vet finns endast två äldre rättsfall och några få doktrinuttalanden som rör denna fråga.
I NJA 1966 s. 12 har en skillnad på två år mellan straffskalornas maximum ansetts tillräcklig. I fallet hade den tilltalade dömts för grovt häleri. Sedan domen fått laga kraft framkom uppgifter som pekade på att den tilltalade i stället borde ha dömts för grov stöld. Riksåklagaren ansökte därför om resning i enlighet med 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB.
HD beviljade resning då straffbestämmelsen för grov stöld (fängelse i sex år) ansågs väsentligt strängare än den för grovt häleri (fängelse i fyra år). Sålunda godtogs en skillnad på två år mellan straffskalornas maximum. Det ska dock sägas att avgörandet har kritiserats eftersom det faktum att straffskalornas minimum i fallet var lika i praktiken förmodligen endast hade inneburit en skillnad på en eller två månaders längre fängelsestraff. De övre delarna av straffskalorna kommer sällan till användning. Ekelöf menar att en sådan faktisk skillnad inte kan anses överensstämma med att resning till men för tilltalad endast ska beviljas då det är direkt stötande att domen består.78 Jag kan onekligen förstå poängen med ett sådant resonemang, men det får samtidigt anses problematiskt om resningsinstansen ska ägna sig åt straffmätning i och med
73 Jfr Cars, s. 221 f., Welamson, s. 261 och Welamson & Munck, s. 202 f.
74 SOU 1938:44, s. 575.
75 NJA II 1940, s. 160 och 169.
76 Welamson & Munck, s. 204.
77 Jfr Cars, s. 222 och Welamson, s. 193.
78 Ekelöf, s. 102 f.
resningsansökningen. Det skulle kunna uppfattas som att domstolen redan då tar ställning, innan den nya rättegången.
En skillnad på två år verkar ha godtagits även i NJA 1974 s. 11. I resningsärendet ansågs straffbestämmelsen för falskdeklaration väsentligt strängare än den för vårdslös deklaration. Straffet för falskdeklaration var böter eller fängelse i högst två år, medan straffet för vårdslös deklaration var böter eller, då omständigheterna var synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Av domskälen framgår inte att den vårdslösa deklarationen skulle ha varit begången under synnerligen försvårande omständigheter.
Det verkar således som att en skillnad på två år godtogs av HD även i detta fall. Hur en skillnad på ett till två år kan komma att bedömas får därmed fortfarande anses oklart.79
Sammantaget kan sägas att en skillnad på två år mellan straffskalornas maximum torde vara tillräckligt för att kravet på väsentligt strängare straffbestämmelse ska anses uppfyllt. Detta får stöd i såväl praxis som doktrinen.80 Om två år bör ses som den gyllene gränsen, eller om en mindre skillnad skulle kunna godtas, får dock fortfarande anses oklart. Däremot torde kunna antas att väsentlighetsrekvisitet inte bör tolkas alltför snävt. I de fall den tilltalade borde dömas för ett helt annat och allvarligare brott kan hävdas att resning i vissa fall torde vara uteslutet för det grövre brottet redan av den anledningen att gärningen inte omfattas av rättskraft.
Det ska nämnas att något väsentlighetskrav inte föreskrivs i motsvarande resningsgrund till förmån för tilltalad, utan där krävs endast att den åberopade straffbestämmelsen är mildare än den som ligger till grund för domen. I doktrinen anförs att det är av stor betydelse för straffrättskipningens moralbildande funktion och respekten för människovärdet att ingen förblir oskyldigt dömd eller för strängt bestraffad ens om det rör sig om en skäligen obetydlig påföljd.81 Det strängare kravet för att få resning till men för tilltalad beträffande en fällande dom kan således sägas ge uttryck för att den tilltalades intresse av trygghet har ansetts väga tyngre än intresset av att varje förövat brott blir tillräckligt bestraffat.82
79 Jfr Welamson & Munck, s. 204 not 58.
80 Se Cars, s. 223 som innan det fanns någon praxis på området anförde att en skillnad på förslagsvis ett par år torde vara tillräckligt.
81 Welamson & Munck, s. 192 f.
82 Jfr NJA II 1940, s. 160 och Welamson, s. 137.
3.4.4 Sannolikhetsrekvisitet
Som framhållits ovan måste det nya materialet med viss sannolikhet kunna antas ha lett till en sådan ändring av utgången som berörts i det föregående. Det så kallade sannolikhetsrekvisitet uppställs i både 58 kap. 2 § 4 RB och 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB men ska enligt HD tillämpas strängare när det är fråga om resning till men för tilltalad. I såväl NJA 1998 s. 321 som NJA 2001 s. 687 uttalar HD att det krävs ett mera avgörande nytt material för en ny prövning mot den som har frikänts än för att ge möjlighet att i efterhand fria någon från en fällande dom.83 Enligt Diesen och Häckter antyder uttalandet att HD låtit orubblighetsprincipen få genomslag också vid tolkningen av beviskravet, och alltså inte endast genom de särskilda förutsättningar som annars bara gäller vid resning till men för den tilltalade.84 I det följande redogörs översiktligt för sannolikhetsrekvisitets innebörd i resningsärenden.
Sannolikhetsrekvisitet hänför sig till en viss bedömning, inte till ett visst rättsfaktum.
Det som prövas är om utgången i den ordinära processen sannolikt skulle ha blivit en annan om domstolen redan då haft tillgång till det nya materialet. Detta innebär exempelvis att det för resning beträffande en frikännande dom inte är tillräckligt att sannolika skäl föreligger för den tilltalades skuld. Den bevisstyrkan är inte tillräcklig för en fällande dom eftersom beviskravet för den tilltalades skuld är att det ska vara ställt utom rimligt tvivel. Det är därmed inte sannolikt att domstolen skulle ha fällt den tilltalade till ansvar på bevisning som endast når upp till bevisstyrkan sannolika skäl.85
I och med att oriktig bevisvärdering inte utgör resningsskäl måste det nya materialet ha ett visst bevisvärde. Hur stort bevisvärdet ska vara för att sannolikhetsrekvisitet ska anses uppfyllt kan emellertid inte anges generellt. Detta beror på att det nya materialet inte ska bedömas isolerat, utan sättas i relation till det ursprungliga materialets bevisvärde.86 I förarbetena uttalas att ju mer övertygande bevisningen som ligger till grund för domen är, desto större krav ställs på det nya materialet för att resning ska beviljas.87 Bevisvärdet måste således bedömas från fall till fall utifrån de i målet individuella omständigheterna.
83 Jfr även Cars, s. 216.
84 Diesen & Häckter, s. 40 f.
85 Ekelöf m.fl. (2009), s. 152 och Welamson & Munck, s. 205.
86 Ekelöf & Edelstam, s. 183 f. och Welamson & Munck, s. 205.
87 SOU 1938:44, s. 74 och NJA II 1940, s. 158.
Vid sannolikhetsbedömningen är det inte relevant hur resningsinstansen själv skulle vilja avgöra målet. Det avgörande är i stället hur den tror att den tidigare domstolen skulle ha dömt om den hade haft tillgång till det nya materialet. Vid bedömningen ska resningsinstansen således utgå från den tidigare instansens, i domskälen uttryckta bevisvärdering och utifrån denna göra en hypotetisk bedömning av huruvida de nya bevisen skulle ha varit tillräckligt starka för att leda till en annan slutsats.88 Detta torde vara den absolut svåraste bedömningen i resningsärenden och gränsen mellan ny bevisning och oriktig bevisvärdering, som ju inte är ett resningsskäl, kan ibland upplevas flytande.89
3.4.5 Ursäktsrekvisitet
När det gäller resning till men för tilltalad i brottmål måste sökanden göra sannolikt att omständigheten eller beviset inte kunnat åberopas på ordinär väg eller att denne annars har haft giltig ursäkt att inte göra det. Detta framgår av 58 kap. 3 § 2 st. RB. Någon motsvarande regel finns inte vid resning till förmån för tilltalad i brottmål. Det ska dock nämnas att en sådan regel finns i 58 kap. 1 § 2 st. RB, som rör resning i tvistemål.
I detta avsnitt utreder jag ursäktsrekvisitets innebörd för åklagare som ansöker om resning till men för tilltalad i brottmål. I viss mån behandlas även betydelsen av att ett sådant rekvisit inte finns vid resning till förmån för tilltalad.
En åklagare som underlåter att i den ordinära processen åberopa omständigheter eller bevis som denne redan då haft kännedom om, får i regel inte åberopa materialet som grund för resning. Normalt förutsätts för resning alltså att omständigheten eller beviset blivit känt för åklagaren först sedan domen vunnit laga kraft.90 Har resningskälen inte existerat under den ordinära processen, eller har åklagaren inte då haft kännedom om dem, har materialet självfallet inte kunnat åberopas tidigare. Detta gäller dock endast under förutsättning att åklagaren inte haft möjlighet att få fram materialet eller inte haft skälig anledning att misstänka att det fanns.91 Det som nu sagts gäller emellertid inte undantagslöst. Har åklagaren känt till omständigheten eller beviset innan domen vunnit laga kraft kan materialet ändå utgöra grund för resning. Det som då krävs är att åklagaren haft giltig ursäkt att inte åberopa detsamma i den ordinära processen.
88 Welamson & Munck, s. 205 och Diesen & Häckter, s. 37 f.
89 Jfr Ekelöf & Edelstam, s. 183–185.
90 Jfr SOU 1938:44, s. 574.
91 Cars, s. 177.
Vad som utgör giltig ursäkt i brottmål är synnerligen oklart. Förarbetena ger i princip ingen vägledning härom och det saknas innehållsrik praxis på området.92 Det finns dock visst fog för påståendet att ursäktsrekvisitet ska tillämpas strikt när det är fråga om resning till men för tilltalad.93 Både Cars, Welamson och Munck tycks vara av den uppfattningen.94 I vart fall menar jag att en sådan uppfattning får anses rimlig, särskilt mot bakgrund av orubblighetsprincipens framträdande roll i dessa fall.95 Detta besvarar emellertid inte frågan om vilka skäl som kan anses utgöra giltig ursäkt för åklagaren i brottmål. I förarbetena uttalas endast att de skäl som kan utgöra giltig ursäkt i tvistemål även torde kunna utgöra giltig ursäkt i brottmål.96
Kravet på giltig ursäkt i tvistemål kan enligt förarbetena anses uppfyllt i två fall. Det första fallet som anges är då det inte skäligen kan krävas att parten omedelbart inser bevisets betydelse i målet.97 I doktrinen anförs att bristande insikt i detta avseende inte får bero på partens egen vårdslöshet. Enligt Cars är detta ett subjektivt rekvisit som ska ställas i relation till partens juridiska kunskaper och erfarenheter.98 Mycket höga krav torde således ställas på åklagaren för att bristande insikt ska kunna utgöra giltig ursäkt i brottmål. Med hänsyn till detta, och om det är så att ursäktsrekvisitet ska tillämpas strikt, är min uppfattning att denna möjlighet torde vara i det närmaste obefintlig i praktiken. Möjligtvis skulle det kunna tänkas att kravet är uppfyllt i mycket stora och särskilt komplexa mål.
Det andra fallet som anges i förarbetena är då framförskaffandet av beviset är förenat med särskilda svårigheter.99 Att sådana svårigheter bör utgöra giltig ursäkt även vid resning till men för tilltalad i brottmål kan emellertid inte tas för givet. Diesen och Häckter anför att om svårigheten att förebringa bevis utgör giltig ursäkt i brottmål, ger det även visst stöd för att godta tidsbrist som giltig ursäkt. Med de särskilda svårigheter som kan vara förenade med att få fram bevis följer inte sällan tidsbrist.100 Med hänsyn till detta bör åklagarens svårigheter att få fram bevis enligt min mening inte anses utgöra
92 Diesen & Häckter, s. 28 och Welamson & Munck, s. 208 f.
93 Jfr NJA 1998 s. 321.
94 Cars, s. 174 och Welamson & Munck, s. 208.
95 Jfr dock NJA 1966 s. 340 där ursäktsrekvisitet tillämpades någorlunda liberalt.
96 SOU 1938:44, s. 576.
97 SOU 1938:44, s. 574.
98 Cars, s. 178.
99 SOU 1938:44, s. 574.
100 Diesen & Häckter, s. 30 f.
giltig ursäkt i brottmål. Det framstår i vart fall som mindre lämpligt med tanke på de skyddsintressen som görs gällande vid resning till men för tilltalad.
I dagsläget går det alltså inte att ge ett bestämt svar på frågan när giltig ursäkt föreligger i brottmål. Enligt Diesen och Häckter, som relativt ingående försökt utreda denna fråga, kommer svaret många gånger grundas på en helhetsbedömning av de individuella omständigheterna.101 Det torde dock kunna konstateras att det ställs mycket höga krav på åklagarens aktivitet i den första processen för att kravet på giltig ursäkt ska anses uppfyllt. Därmed kan ursäktsrekvisitet även sägas korrespondera mot rättskraftsregelns avsedda funktion att utgöra ett incitament för åklagaren att göra allt i sin makt för att domstolen ska kunna grunda sin bedömning på ett fullständigt och tillförlitligt material redan under den första prövningen.102
Något motsvarande krav på giltig ursäkt finns som nämnts inte vid resning till förmån för tilltalad i brottmål. Detta innebär alltså att den tilltalade kan beviljas resning även då domens oriktighet beror på att denne inte har lyckats tillvarata sina möjligheter i den ordinära processen. Den tilltalade har alltså inte ansetts böra lida men av att ha förhållit sig passiv eller på annat sätt eftersatt sin talan.103 Skälet till detta är som nämnts tidigare att sanningsprincipen har en mer framträdande roll vid resning till förmån för tilltalad.104 Synsättet är emellertid också av betydelse utifrån en annan aspekt. Att den tilltalade inte ska lida men av att exempelvis ha förhållit sig passiv i processen är framför allt förenligt med två viktiga principer som gäller i brottmål. Den ena är principen in dubio pro reo, som är ett uttryck för den tilltalades förmånligare ställning i brottmålsprocessen genom att det är åklagaren som har bevisbördan för sina påståenden.105 Den andra är principen om den tilltalades rätt att inte behöva belasta sig själv, vilken följer av rätten till en rättvis rättegång som regleras i Europakonventionens artikel 6. Principen innebär att den tilltalade inte över huvud taget är skyldig att uttala sig eller på annat sätt underlätta åklagarens arbete.106 Att ett krav på giltig ursäkt inte uppställs vid resning till förmån för tilltalad får därmed anses vara av stor betydelse för att den tilltalade ska kunna tillvarata sina rättigheter i brottmålsprocessen.
101 Diesen & Häckter, s. 29.
102 Se avsnitt 2.2.
103 SOU 1938:44, s. 575 och NJA II 1940, s. 159.
104 Cars, s. 173.
105 Danelius, s. 260.
106 Danelius, s. 316.
