Tillämpningsområde och praktiska konsekvenser

5.3.1 Inledande anmärkningar

I maj 2018 presenterades ett förslag om att införa en ny resningsgrund till men för tilltalad på grund av nya åldersuppgifter.158 Den föreslagna resningsregeln har helt utformats med den befintliga resningsregeln i 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB som förebild. Skillnaden är dock att den föreslagna regeln enbart avser ändringar i påföljdsfrågan, medan den befintliga regeln endast är utformad med hänsyn till ändringar i skuldfrågan. Den föreslagna resningsregeln lyder enligt följande:

”Sedan en dom i brottmål har fått laga kraft får resning beviljas till nackdel för den tilltalade […] om domstolen funnit att den tilltalade begått brottet innan han eller hon fyllt tjugoett år och en omständighet eller ett bevis, som inte tidigare har lagts fram, åberopas och dess framläggande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade bedömts vara äldre än vad domstolen funnit och därför sannolikt skulle ha dömts till en väsentligt strängare påföljd. Resning […] får beviljas endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år och om sökanden gör sannolikt att han eller hon inte har kunnat åberopa omständigheten eller beviset i rättegången, eller om han eller hon annars haft en giltig ursäkt att inte göra

det.”¹⁵⁹

Den föreslagna resningsregelns konkreta tillämpningsområde berörs nästan inte alls i utredningen. Det framgår emellertid att utgångspunkten för utredningens förslag är att det inte ska vara enklare att bevilja resning till men för tilltalad på grund av nya åldersuppgifter än på grund av andra omständigheter.160 Att helt utforma den nya resningsregeln utifrån den befintliga resningsregeln i 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB kan dock tänkas ge upphov till en del ogenomtänkta effekter. Skuldfrågan och påföljdsfrågan behandlas på olika sätt i straffprocessen. Som framgått är det åklagaren som har bevisbördan för omständigheter som har betydelse för skuldfrågan, medan det är domstolen som har ett praktiskt taget obegränsat ansvar för att påföljdsfrågan blir ordentligt utredd.161 Syftet med de följande avsnitten är därför att närmare utreda den föreslagna resningsregelns konkreta tillämpningsområde och praktiska konsekvenser. En sådan analys är enligt min mening nödvändig för att kunna ta ställning till frågan om den föreslagna resningsmöjligheten kan anses förenlig med resningsinstitutets bakomliggande intressen och funktion i svensk rätt.

5.3.2 Personkretsen

Den huvudsakliga personkretsen som kan komma att bli föremål för resning vid nya åldersuppgifter är unga personer med invandrarbakgrund som av olika anledningar saknar tillförlitliga identitetshandlingar. Till skillnad från de befintliga resningsreglerna, som är förhållandevis generellt utformade, är den föreslagna resningsregeln alltså inriktad på en särskild samhällsgrupp. Huruvida det är lämpligt att införa en sådan resningsgrund kan därför diskuteras, inte minst mot bakgrund av att regleringen kan tänkas komma att fylla migrationspolitiska intressen i stället för straffprocessuella. Som framhållits i avsnitt 4.3.1 är det inte säkert att personer som kommer till Sverige som

159 Ds 2018:19, s. 105.

160 Ds 2018:19, s. 22 och 41.

asylsökande alltid känner till sin faktiska ålder. I många länder saknas exempelvis tillförlitlig folkbokföring. Det behöver alltså inte vara så att den tilltalade medvetet ljuger om sin ålder för att dra fördelar av de förmånligare påföljdsreglerna som gäller för vissa åldersgrupper. Rimligheten att i ett sådant fall bevilja resning till men för den tilltalade kan enligt min mening starkt ifrågasättas. Den tilltalades rätt till trygghet och förutsebarhet riskerar att urholkas på ett sätt som inte kan anses försvarbart. Jag törs till och med påstå att allmänheten kan uppleva det stötande att en person som faktiskt tror att den uppgivna åldern är den riktiga, kan riskera ett väsentligt strängare straff i de fall där endast åldern är orsaken till att en för lindrig påföljd har dömts ut. I sådana fall beror den felaktigt utdömda påföljden inte över huvud taget på den tilltalade, utan på att åklagaren eller domstolen inte har lyckats frambringa tillräcklig utredning i åldersfrågan under det första förfarandet. Det måste också hållas i minnet att det i dagsläget inte finns några säkra metoder för att utreda en persons exakta ålder. Det kan därför inte uteslutas att den föreslagna regleringen kan leda till omprövningar där det fortfarande råder stor osäkerhet i åldersfrågan och där den första utgången faktiskt är riktig. En möjlighet att få resning till men för tilltalad på grund av nya åldersuppgifter kan mot denna bakgrund tänkas äventyra den tilltalades rättssäkerhet på ett sätt som snarare riskerar att skada förtroendet för rättsskipningen än öka det, vilket skulle strida mot resningsinstitutets funktion i svensk rätt. Det anförda utgör enligt min mening starka skäl för att stor försiktighet måste iakttas för att bevilja resning till men för tilltalad i fall där den tilltalades ålder är oklar.

5.3.3 Nya uppgifter om den tilltalades ålder

Den föreslagna resningsgrunden förutsätter, precis som motsvarande resningsgrund i skuldfrågan, att det framkommit åtminstone en ny omständighet eller ett nytt bevis sedan domen vunnit laga kraft. Den föreslagna resningsgrunden är dock begränsad till nya uppgifter om den tilltalades ålder.162 I utredningen beskrivs inte närmare vilka konkreta omständigheter eller bevis det kan tänkas bli fråga om i detta hänseende. Det sägs dock att det skulle kunna röra sig om nya uppgifter från Interpol.163 Att just sådana uppgifter kan få föranleda resning till men för tilltalad är enligt min mening anmärkningsvärt. Det är erkänt att uppgifter från Interpol om till exempel tidigare brottslighet och andra uppgivna identiteter kan ta lång tid att få fram. I vart fall utgår

162 Ds 2018:19, s. 48.

utredningen från att så är fallet.164 Samtidigt gäller särskilda skyndsamhetskrav i ungdomsmål. I detta förhållande föreligger en tydlig motsättning. Det går således att lokalisera orsaken till varför uppgifter från exempelvis Interpol inte finns tillgängliga i den första processen, nämligen på grund av effektivitetsbrister i brottmålsförfarandet. Av förarbetena till RB framgår tydligt att utgångspunkten har varit att resningsreglerna varken ska utformas eller tillämpas för att komma till rätta med brister i själva rättssystemet.165 Mot bakgrund av det ovan anförda verkar den föreslagna resningsgrunden snarare vila på motsatt utgångspunkt, eftersom till exempel långa svarstider från Interpol används som ett argument för att möjliggöra resning i påföljdsfrågan. Även detta talar således för att en möjlighet att använda resning som ett medel för att kunna rätta till påföljden, då denna bestämts utifrån en felaktig ålder, inte är förenlig med de grundtankar som resningsinstitutet bygger på.

I den första processen torde uppgiften om den tilltalades ålder alltid ha utgjort en omständighet, det vill säga ett rättsfaktum, för påföljdsvalet. I de fall domstolen har gjort en bedömning i åldersfrågan i den första processen, för att detta har haft betydelse för påföljdsbestämningen, torde därför endast ny bevisning om den tilltalades ålder kunna åberopas till grund för resning. Trots att utgångspunkten för utredningens förslag är att kraven ska ställas lika högt för resning i påföljdsfrågan som för resning i skuldfrågan, kan antas att det finns ett större utrymme för resning på grund av ny bevisning i det förra fallet. Detta sammanhänger med att bevisningen i den första processen oftast är betydligt mindre robust i åldersfrågan, jämfört med bevisningen för omständigheter i skuldfrågan. Eftersom det nya materialet inte ska bedömas isolerat, utan sättas i relation till det ursprungliga materialets bevisvärde, kan således antas att det i många fall blir enklare att bevilja resning till men för tilltalad på grund av nya åldersuppgifter än på grund av andra omständigheter.166 Ett sådant resultat kan inte anses önskvärt, särskilt mot bakgrund av de osäkerheter som tidigare framhållits avseende ett potentiellt införande av den föreslagna resningsgrunden.

5.3.4 Dubbla sannolikhetsbedömningar

I den föreslagna lagtexten föreskrivs att resning förutsätter att framläggandet av den nya omständigheten eller beviset sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade bedömts vara

164 Ds 2018:19, s. 43.

165 NJA II 1940, s. 151 ff.

äldre än vad domstolen funnit och därför sannolikt skulle ha dömts till en väsentligt strängare påföljd.167 Resningsinstansen ska således göra två sannolikhetsbedömningar. Då sannolikhetsbedömningar till sin natur är tämligen abstrakta kan detta förväntas leda till såväl tillämpningssvårigheter som ge upphov till rättsosäkerhet i fråga om förutsebarhet. Av utredningen framgår dessutom inte hur resningsinstansen ska göra den första bedömningen av om den tilltalades ålder sannolikt skulle ha bedömts som högre. Det hänvisas dock till rättsfallet NJA 2016 s. 719168, som i uppsatsen har behandlats under avsnitt 4.3.2. I rättsfallet uttalar HD bland annat att när domstolen prövar utredningen om den tilltalades ålder ska den bedöma vilken ålder som är mest sannolik. En bedömning av sannolikhetsövervikt ska således göras. Då utredningen inte ger någon närmare vägledning härom har jag emellertid svårt att förstå hur denna bedömning ska gå till i praktiken och vilka krav som faktiskt ställs i detta hänseende. Om alltför stora osäkerhetsmarginaler tillåts kan dock antas att dubbla prövningar riskerar att skada förtroendet för rättsskipningen, eftersom den tilltalades rätta ålder fortfarande skulle vara ytterst oklar i vissa fall. Det finns dessutom aldrig någon garanti för att den senare prövningen faktiskt blir mer korrekt än den förra, i synnerhet då det i dagsläget inte finns några metoder som med exakthet kan fastställa en persons ålder. Det sagda utgör enligt min mening ytterligare skäl till att iaktta stor försiktighet i fråga om att bevilja resning till men för tilltalad vid nya åldersuppgifter.

5.3.5 Kravet på giltig ursäkt

Resningsreglerna bygger på uppfattningen att relevanta omständigheter och bevis om möjligt ska åberopas under den ordinära processen. I brottmål betonas detta särskilt i fråga om resning till men för tilltalad där det så kallade ursäktsrekvisitet gäller. Kravet på giltig ursäkt ska enligt utredningen gälla även för den föreslagna resningsgrunden. Det innebär således att denna, på samma sätt som motsvarande resningsgrund i skuldfrågan, skulle bygga på vilken utredning som hade kunnat åberopas i den första processen. Som utredningen påpekar föranleder detta vissa följdfrågor, som behandlas i det följande.169

Den som ska ha haft giltig ursäkt är den som ansöker om resning, det vill säga åklagaren. Som konstaterats i avsnitt 3.4.5 är det synnerligen oklart vad som ska anses

167 Ds 2018:19, s. 105.

168 Ds 2018:19, s. 106.

utgöra giltig ursäkt för att resning ska beviljas i brottmål. Det torde dock ställas mycket höga krav på åklagarens aktivitet i den första processen för att kravet ska anses uppfyllt. Det finns enligt min mening emellertid vissa betänkligheter med att uppställa samma ursäktsrekvisit i fråga om resning i påföljdsfrågan.

Det befintliga ursäktsrekvisitet hänför sig till resning i skuldfrågan, där det som nämnts är åklagaren som har bevisbördan. Den föreslagna resningsgrunden avser dock resning i påföljdsfrågan, där åklagaren inte har någon formell bevisbörda. Som framhållits i avsnitt 4.3.2 är det domstolen som har ansvaret för att nödvändig utredning finns tillgänglig om den tilltalades personliga förhållanden, till vilka åldern får räknas, för att kunna göra ett korrekt påföljdsval. Eftersom det är åklagaren som ska ha haft giltig ursäkt för att inte ha lagt fram relevant material tidigare, väcks frågan hur bedömningen av om ursäktsrekvisitet är uppfyllt förhåller sig till det faktum att det är domstolen som har utredningsansvaret i åldersfrågan. I utredningen hänvisas emellertid återigen till rättsfallet NJA 2016 s. 719170, där HD uttalar att även åklagaren och den tilltalade har ett ansvar för att rättens beslutsunderlag är tillräckligt när frågor som gäller påföljdsbestämningen ska avgöras.171 Enligt min mening bidrar denna hänvisning dock knappast till något förtydligande om vilka krav som ska ställas på åklagaren i den första processen för att möjligheten att få resning i påföljdsfrågan inte ska gå förlorad. Så länge som ansvarsfördelningen mellan domstolen, åklagaren och den tilltalade för utredning i åldersfrågan är oklar, är det också svårt att närmare utreda vilka effekter den föreslagna resningsregeln kan få i praktiken. Att utredningsansvaret klargörs får även anses viktigt för att resningsmöjligheten inte ska riskera att urholka rättskraftsregelns funktion att skapa incitament för åklagaren, och i detta fall även domstolen, att utreda åldersfrågan ordentligt redan i den första processen. Som nämnts ska resning inte användas som ett medel för att komma till rätta med sådant som borde infrias på ett tidigare stadium.

Att åklagaren inte har någon formell bevisbörda i åldersfrågan kan enligt utredningen dock inte åberopas som giltig ursäkt för att inte ha vidtagit relevanta utredningsåtgärder, eller för att inte ha lagt fram tillgänglig utredning under rättegången. Enligt utredningen ska bedömningen av om ursäktsrekvisitet är uppfyllt utgå från vad som hade kunnat åberopas under rättegången och med hänsyn till vilka utredningsåtgärder som borde ha

170 Ds 2018:19, s. 54.

vidtagits. Det anförs också att om åklagaren haft tillgång till utredningen om den tilltalades ålder under rättegången, men inte då lagt fram den, är ursäktsrekvisitet normalt inte uppfyllt.172 Sålunda verkar det som att giltig ursäkt kan tänkas föreligga då exempelvis redan efterfrågad utredning inte fanns tillgänglig när domstolen hade att pröva målet. Samtidigt gäller som nämnts särskilda skyndsamhetskrav i ungdomsmål. Det får därför anses märkligt att ursäktsrekvisitet skulle kunna anses uppfyllt på grund av att det till exempel tar lång tid att erhålla svar från Interpol. Enligt min mening borde detta förhållande inte ligga den tilltalade till last på så sätt att denne ska riskera en ny prövning i påföljdsfrågan och därigenom ett väsentligt strängare straff.

Mot bakgrund av det som framhållits ovan kan sammanfattningsvis konstateras att den föreslagna resningsgrunden kan ifrågasättas på flera punkter. Enligt min mening är det mycket som talar för att en möjlighet att bevilja resning till men för tilltalad på grund av nya åldersuppgifter, inte är förenlig med resningsinstitutets bakomliggande intressen och funktion i svensk rätt. Problemet med för lindrigt utdömda påföljder just på grund av felaktiga åldersuppgifter, som absolut torde kunna upplevas som stötande, har dock visat sig föreligga i exempelvis Fåfänganfallet. Även om jag hittills har hållit en kritisk ton anser jag att problemet måste kunna angripas på något sätt, dock genom andra åtgärder än resning.