En av rättsskipningens viktigaste uppgifter är att uppnå materiellt riktiga domar. Detta är ett uttryck för sanningsprincipen. Huvudregeln är dock att en dom som vunnit laga kraft ska stå fast, oavsett om dess riktighet kan ifrågasättas. Detta är ett uttryck för orubblighetsprincipen. Att en dom inte när som helst kan ändras eller ersättas med en annan är av grundläggande betydelse för den enskilde individens trygghet och för rättsordningens stabilitet. I vissa fall kan det dock finnas skäl att ta upp ett mål till förnyad prövning. Uppenbart oriktiga domar kan upplevas stötande och allmänhetens förtroende för rättsskipningen skulle undergrävas om sådana domar inte gick att ompröva. Behovet av att undantagsvis ompröva en lagakraftvunnen dom tillgodoses bland annat genom möjligheten till resning. I brottmål kan resning beviljas både till förmån för tilltalad och till men för tilltalad.
Resningsreglerna bygger på en intresseavvägning mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen. Intresseavvägningen har dock utfallit olika beroende på vilken typ av resning det är fråga om. När det gäller resning till men för den tilltalade har intresset av att slutligt avgjorda mål inte ska bli föremål för förnyad prövning ansetts väga särskilt tungt. I och med att orubblighetsprincipen betonas särskilt i fråga om resning till men för tilltalad krävs mycket starka skäl för att resning ska beviljas i dessa fall. Så bör det också vara, i synnerhet då denna resningsmöjlighet utgör ett betydande ingrepp i den enskildes rätt till trygghet som inte uppbärs av något enskilt intresse. Det är dessutom svårt att motivera varför det över huvud taget finns regler i svensk rätt som möjliggör för åklagare att erhålla resning till men för tilltalade i brottmål.
Det vanligaste skälet till att bevilja resning är att nya omständigheter eller bevis har tillkommit efter att domen vunnit laga kraft. Resning på grund av nya omständigheter eller bevis får enligt förarbetena inte hänföra sig endast till påföljdsfrågan, såsom påföljdsvalet eller straffmätningen, när brottsrubriceringen är korrekt och straffet ligger inom den tillämpliga straffskalan. I rättspraxis har resningsreglerna emellertid tillämpats analogt vid resning till förmån för tilltalad, eftersom det har ansetts ligga i linje med de intressen som motiverar denna möjlighet i svensk rätt. Det finns således fall där resning har beviljats endast för att uppnå en förmånligare påföljd för den tilltalade.
I Fåfänganfallet fastslog HD däremot att reglerna om resning till men för tilltalad inte kan utvidgas till att omfatta situationer där en för den tilltalade mindre förmånlig påföljdsregel skulle ha tillämpats. I Fåfänganfallet hade gärningsmannen på grundval av
felaktiga åldersuppgifter dömts för grov våldtäkt till sluten ungdomsvård i nio månader. Påföljden hade förmodligen bestämts till ett flerårigt fängelsestraff om domstolen haft tillgång till de nya uppgifterna om den tilltalades ålder som uppdagats efter att domen vunnit laga kraft.
I och med att den tilltalades ålder kan ha stor betydelse för hur ingripande påföljd som kan komma i fråga kan ett resultat som i Fåfänganfallet upplevas stötande. Trots detta har jag kommit fram till att en möjlighet att använda resning för att kunna rätta till påföljden, när domstolen utgått från en felaktig ålder på den tilltalade, inte är lämpligt. Ståndpunkten grundas framför allt på att resning är ett extraordinärt rättsmedel som endast ska tillämpas i fall av utpräglad undantagskaraktär, men också på att det aktuella problemet torde kunna härledas från effektivitetsbrister i det första förfarandet. Därutöver har noterats att domstolen laborerar med betydande osäkerheter när en persons ålder ska bestämmas, varför resning på grund av nya åldersuppgifter riskerar att äventyra den tilltalades rättssäkerhet på ett sätt som snarare riskerar att minska förtroendet för rättsskipningen än öka det. Av denna anledning har jag i stället föreslagit andra lagstiftningsåtgärder, som syftar till att skapa bättre möjligheter för åklagare och domstolarna att utreda den tilltalades ålder grundligt inom ramen för en process.
Förutsätts lagföring av unga personer utan klarlagd ålder bli en vanligt förekommande företeelse föreslår jag att lagstiftaren bör överväga ett undantag från de skyndsamhetskrav som gäller i ungdomsmål. Ett sådant undantag bedöms stärka både rättssäkerheten för den tilltalade och allmänhetens förtroende för rättsskipningen på ett sätt som jag i dagsläget menar inte kan uppnås genom en möjlighet till resning vid nya åldersuppgifter. Sammantaget har jag i denna uppsats alltså kommit fram till att en resningsgrund till men för tilltalad vid nya uppgifter om den tilltalades ålder, som endast har betydelse för påföljden, inte är förenlig med resningsinstitutets bakomliggande intressen och funktion i svensk rätt. Således uppmanas till stor försiktighet om lagstiftaren trots allt överväger att införa den resningsgrund som i skrivande stund ligger på regeringens bord.
Käll- och litteraturförteckning
Offentligt tryck
Propositioner
Prop. 1987/88:120 Om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval m.m.)
Prop. 1994/95:12 Handläggning av ungdomsmål
Prop. 2009/10:147 Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m.
Prop. 2011/12:156 Resningsförfarandet i brottmål – återupptagande av förundersökning och rätt till biträde
Prop. 2013/14:170 Åtgärder för att hantera stora brottmål och inställda förhandlingar Prop. 2014/15:25 Tydligare reaktioner på ungas brottslighet
Prop. 2016/17:165 Kroppsbesiktning i syfte att utreda ålder i brottmålsprocessen
Statens offentliga utredningar
SOU 1926:32. Processkommissionens betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning andra delen – rättegången i brottmål
SOU 1938:44. Processlagsberedningens förslag till Rättegångsbalk II. Motiv m.m.
SOU 1982:26. Översyn av rättegångsbalken 1, Processen i tingsrätt, Del B Motiv m.m.
SOU 2018:85. Slopad straffrabatt för unga myndiga
Departementsserien
Ds 2018:19. Resning vid nya uppgifter om den tilltalades ålder
Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning II
NJA II 1940
Litteratur
Andersson, S, Påföljdsbestämning vid oklar ålder, JT 2016/17 s. 712–721 (cit: Andersson)
Bengtsson, B, Resning i brottmål vid synnerliga skäl. I: Process och exekution. Vänbok till Robert Boman, Iustus Förlag 1990, s. 1–17 (cit: Bengtsson)
Borgeke, M, Månsson, C, Studier rörande påföljdspraxis m.m., 6 uppl., Jure Förlag 2018 (cit: Borgeke & Månsson)
Cars, T, Om resning i rättegångsmål (diss.), Stockholms högskola, Nordiska bokhandeln 1959 (cit: Cars)
Danelius, H, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 5 uppl., Norstedts Juridik 2015 (cit: Danelius)
Diesen, C, Häckter, C, HD:s beslut i Christer Pettersson-ärendet klargör orubblighetsprincipens primat, JT 1998/99 s. 21–50 (cit: Diesen & Häckter)
Ekelöf, P-O, Historien upprepar sig. I: Festskrift till Ivar Agge, P A Norstedt & Söners förlag 1970 (cit: Ekelöf)
Ekelöf, P-O, Bylund, T, Edelstam, H, Rättegång III, 7 uppl., Norstedts Juridik 2006 (cit: Ekelöf m.fl. (2006))
Ekelöf, P-O, Edelstam, H, Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus Förlag 2008 (cit: Ekelöf & Edelstam)
Ekelöf, P-O, Edelstam, H, Heuman, L, Rättegång IV, 7 uppl., Norstedts Juridik 2009 (cit: Ekelöf m.fl. (2009))
Ekelöf, P-O, Edelstam, H, Heuman, L, Pauli, M, Rättegång I, 9 uppl., Wolters Kluwer 2016 (cit: Ekelöf m.fl. (2016))
Ekelöf, P-O, Edelstam, H, Pauli, M, Rättegång II, 9 uppl., Norstedts Juridik 2015 (cit: Ekelöf m.fl. (2015))
Ekelöf, P-O, Edelstam, H, Pauli, M, Rättegång V, 8 uppl., Norstedts Juridik 2011 (cit: Ekelöf m.fl. (2011))
Jareborg, N, Zila, J, Straffrättens påföljdslära, 5 uppl., Wolters Kluwer 2017 (cit: Jareborg & Zila)
Kleineman, J, Rättsdogmatisk metod, Korling, F, Zamboni, M (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur 2013 (cit: Kleineman)
Lindell, B, Eklund, H, Asp, P, Andersson, T, Straffprocessen, Iustus Förlag 2005 (cit: Andersson m.fl.)
Olivecrona, K, Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl., Norstedt 1968 (cit: Olivecrona)
Sandgren, C, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: Ämne, material, metod och argumentation, 3 uppl., Norstedts Juridik 2015 (cit: Sandgren)
Welamson, L, Om brottmålsdomens rättskraft (diss.), Stockholms högskola, Nordiska bokhandeln 1949, (cit: Welamson)
Welamson, L, Munck, J, Rättegång VI: Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 5 uppl., Wolters Kluwer 2016 (cit: Welamson & Munck)
Internetkällor
Fitger, P, Sörbom, M, Eriksson, T, Hall, P, Palmkvist, R, Renfors, C, Rättegångsbalken (18 december 2018) kommentaren till 30 kap. 9 §. http://www.zeteo.wolterskluwer.se
Fitger, P, Sörbom, M, Eriksson, T, Hall, P, Palmkvist, R, Renfors, C, Rättegångsbalken (18 december 2018) kommentaren till 58 kap. 4 §. http://www.zeteo.wolterskluwer.se
Rättsfall
Högsta domstolen NJA 1966 s. 12 NJA 1966 s. 340 NJA 1974 s. 595 NJA 1974 s. 11 NJA 1989 s. 622 NJA 1991 s. 186 NJA 1998 s. 321 NJA 2001 s. 687 NJA 2002 s. 619 NJA 2012 s. 16 NJA 2013 s. 931 NJA 2016 s. 719 NJA 2016 s. 851 NJA 1975 C 125 Hovrätterna RH 2016:11 TingsrätternaStockholms tingsrätt mål nr B 11469–15, meddelad den 5 november 2015
Myndighetspraxis