Resning som endast har betydelse för påföljden

Det har tidigare konstaterats att resning på grund av nya omständigheter eller bevis inte får hänföra sig endast till påföljdsfrågan, såsom påföljdsvalet eller straffmätningen, när brottsrubriceringen är korrekt och straffet ligger inom den tillämpliga straffskalan. Detta gäller enligt förarbetena såväl vid resning till förmån för tilltalad enligt 58 kap. 2 § 4 RB som vid resning till men för tilltalad enligt 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB.117 I senare rättspraxis har HD emellertid gjort avsteg från detta vid resning till förmån för tilltalad och ändå beviljat resning när endast den utdömda påföljden har kunnat sättas i fråga.

I NJA 1989 s. 622 beviljade HD resning till förmån för tilltalad såvitt avsåg påföljden. Bakgrunden till resningsärendet var att domstolen under den första processen hade utgått från att den tilltalade varit 18 år när brottet (misshandel) begicks. Den som är mellan 18–20 år när brottet begås får enligt svensk rätt dömas till fängelse endast om det finns särskilda skäl. Sådana skäl ansågs föreligga och den tilltalade dömdes till fängelse i sex månader. Sedan domen vunnit laga kraft framkom nya uppgifter som visade att den tilltalade i själva verket varit 16 år gammal när brottet begicks. Den som begått brott innan 18 års ålder får dömas till fängelse endast om det föreligger synnerliga skäl och om sådana skäl föreligger ska påföljden i första hand bestämmas till sluten ungdomsvård. Eftersom en för den tilltalade mer fördelaktig påföljdsregel skulle ha tillämpats om den tilltalades rätta ålder hade varit känd vid tidpunkten för den första prövningen, beviljade HD resning till förmån för den tilltalade med tillämpning av grunderna för regeln i 58 kap. 2 § 4 RB.118

115 Cars, s. 233.

116 Diesen & Häckter, s. 33.

117 Se avsnitt 3.4.3.

118 Jfr Welamson & Munck, s. 203 där det framgår att det i avgörandet borde ha hänvisats till en sådan tillämpning, och inte till en tillämpning av själva bestämmelsen i 58 kap. 2 § 4 RB.

År 1988 infördes regler om straffmätning och påföljdsval i BrB.119 De innebär bland annat att vissa omständigheter ska tillmätas särskild betydelse i straffskärpande eller strafflindrande riktning. I NJA 2002 s. 619 uttalade HD att resning kan beviljas till förmån för tilltalad om ny bevisning väcker allvarligt tvivel om tillämpningen av en sådan straffskärpande bestämmelse. Detsamma gäller tvivel om huruvida en sådan strafflindrande bestämmelse borde ha tillämpats. HD anförde att resning i sådana fall kan beviljas med en analog tillämpning av regeln i 58 kap. 2 § 4 första ledet RB. Det ska dock sägas att resning inte beviljades i det aktuella fallet. Det bedömdes inte sannolikt att det nya beviset skulle ha lett till en annan utgång om det hade åberopats i den första processen.

Sålunda kan konstateras att resning till förmån för tilltalad kan beviljas när brottsrubriceringen i och för sig måste godtas, men då riktigheten av den utdömda påföljden kan ifrågasättas. Av HD:s rättspraxis framgår att resning i dessa fall kan beviljas antingen med en analog tillämpning av regeln i 58 kap. 2 § 4 första ledet RB eller med en tillämpning av grunderna för den120. Motsvarande tillämpning har däremot inte ansetts kunna göras i fråga om resning till men för tilltalad, vilket HD fastslog i NJA 2016 s. 851 (Fåfänganfallet). Bakgrunden till Fåfänganfallet har i viss mån redan berörts i uppsatsens inledande kapitel och kommer att behandlas närmare i uppsatsens fjärde kapitel. Av denna anledning redogörs i det följande endast kortfattat för HD:s motivering och beslut i resningsärendet.

I Fåfänganfallet avslog HD riksåklagarens ansökan om resning såvitt avsåg påföljden när domstolen vid påföljdsbestämningen utgått från att den tilltalade var 16 år, men det senare framkom uppgifter som pekade på att han var 20 år. Sålunda hade den tilltalade dömts till en för lindrig påföljd i förhållande till sin ålder. HD uttalade att det i vissa situationer kan vara berättigat att till förmån för den tilltalade bevilja resning på grund av nya omständigheter eller bevis med en analog tillämpning av resningsreglerna och hänvisade till de ovan behandlade rättsfallen. HD anförde att resningsreglerna i de fallen ytterst grundas på intresset av att värna om individens rätt att inte vara oskyldigt dömd eller för strängt bestraffad. I och med att resningsreglerna till men för tilltalad inte uppbärs av något motsvarande intresse fastslog HD att tillämpningen i dessa fall bör vara strikt. Därmed konstaterade HD att regeln i 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB inte kan utvidgas

119 Prop. 1987/88:120.

till att omfatta situationer där en för den tilltalade mindre förmånlig påföljdsregel skulle ha tillämpats, trots en förmodad stor skillnad i påföljdshänseende.

3.6 Sammanfattning

Huvudregeln är att en dom som vunnit laga kraft ska stå fast. En av få möjligheter som finns att angripa en dom som vunnit laga kraft är att ansöka om resning. I den svenska rättsordningen finns regler som möjliggör resning både till förmån för tilltalad och till men för tilltalad. Resning är emellertid ett så kallat extraordinärt rättsmedel som endast är avsett att tillämpas i fall av utpräglad undantagskaraktär. Således är rätten till resning begränsad till fall där en doms oriktighet framstår som särskilt stötande.

Resningsreglerna bygger på en avvägning mellan intresset av att slutligt avgjorda mål inte ska bli föremål för förnyad prövning, den så kallade orubblighetsprincipen, och intresset av att domar är materiellt riktiga, den så kallade sanningsprincipen. När det gäller resning till men för tilltalad väger orubblighetsprincipen särskilt tungt. Det krävs därför mycket starka skäl för att en åklagare ska beviljas resning till men för en tilltalad i brottmål.

Resning till men för tilltalad på grund av nya omständigheter eller bevis får inte hänföra sig endast till påföljdsfrågan, såsom påföljdsvalet eller straffmätningen, när brottsrubriceringen är korrekt och straffet ligger inom den tillämpliga straffskalan. För att resning av en fällande dom ska bli aktuellt enligt denna resningsgrund måste det vara fråga om en ändrad brottsrubricering, antingen till en annan brottsbeteckning eller till ett grövre brott med samma brottsbeteckning. I Fåfänganfallet har HD uttalat att resningsregeln i 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB inte, så som motsvarande resningsregel till förmån för tilltalad, kan utvidgas till att omfatta situationer där en för den tilltalade mindre förmånlig påföljdsregel skulle ha tillämpats. Detta trots en förmodad stor skillnad i påföljdshänseende. I nästa kapitel redogörs översiktligt för betydelsen av den tilltalades ålder i brottmålsprocessen. I anslutning till detta redogörs även närmare för omständigheterna i Fåfänganfallet.