Resningsinstitutets bakomliggande intressen och funktion

I denna framställning har konstaterats att resningsreglerna utgör resultatet av en avvägning mellan två motstående intressen. Det ena är intresset av att domar som fått laga kraft inte ska kunna ändras eller upphävas, den så kallade orubblighetsprincipen. Det andra är intresset av att domar som meddelas och upprätthålls också är materiellt riktiga, den så kallade sanningsprincipen. Båda principerna syftar ytterst till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Resning är dock ett

extraordinärt rättsmedel som endast kan användas under särskilda, strängt begränsade förutsättningar. Således är utgångspunkten alltid att en dom som vunnit laga kraft ska stå fast, även om dess riktighet kan ifrågasättas.

Att en brottmålsdom som vunnit laga kraft inte ska kunna ändras betonas i fråga om resning särskilt då en potentiellt oriktig dom har gynnat en gärningsman som begått brott. Som påvisats hänger detta samman med att reglerna om resning till men för tilltalad inte uppbärs av något enskilt intresse. Den som en gång blivit frikänd eller dömts till ett för lindrigt straff har sällan något att vinna på en förnyad prövning. Detta är en betydande skillnad gentemot resning till förmån för tilltalad, där en omprövning samtidigt verkar till den enskildes fördel. Den felaktigt dömdes trygghet tillgodoses bäst genom att domen ändras eller upphävs, inte genom att den består. Av denna anledning är det enklare att motivera en mer vidsträckt rätt till resning till förmån för tilltalad än till men för tilltalad. Faktum är att det är svårt att över huvud taget finna skäl som motiverar förekomsten av institutet resning till men för tilltalad i svensk rätt. Argumentet som framförs till stöd för att en sådan möjlighet trots allt bör finnas är att det skulle vara alltför stötande för rättskänslan om det generellt vore uteslutet med denna typ av resning i verkligt grova fall. Att medborgarna känner förtroende för rättsskipningen i detta hänseende anses vara av dominerande betydelse för straffrättskipningens förmåga att påverka det allmänna rättsmedvetandet i önskvärd riktning.156 Sålunda anses institutet resning till men för tilltalad ytterst motiveras av straffets allmänpreventiva funktion. Det torde dock kunna diskuteras huruvida detta är ett berättigat skäl för att tillåta resning även till men för tilltalad. Medborgarnas ovilja att begå brott på grund av straffets avskräckande funktion förutsätter endast att brott i allmänhet blir bestraffade. Dessutom saknar många europeiska rättsordningar regler som möjliggör resning till men för tilltalad, varför institutet inte är en självklarhet i en modern rättsstat. Av intresse för denna framställning är också att HD har konstaterat att resning inte alls kan beviljas till men för den tilltalade enligt nuvarande regler då syftet endast är att skärpa en redan utdömd påföljd. Däremot kan en analog tillämpning av resningsreglerna göras för att åstadkomma en lindrigare påföljd för den tilltalade. Båda utfallen motiveras i rättspraxis med hänvisning till den enskildes rätt till trygghet. Det är mot denna bakgrund som ett potentiellt införande av en ny resningsgrund till men för tilltalad på grund av nya åldersuppgifter måste diskuteras.

Sammantaget bygger resningsreglerna på en komplicerad intresseavvägning mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen som rimligen måste beaktas inte bara vid tillämpning av de redan befintliga resningsreglerna, utan också vid utformningen av nya resningsregler. Sålunda är den relevanta frågan för den fortsatta framställningen om de intressen som anförs till stöd för institutet resning till men för tilltalad i skuldfrågan, även kan anses motivera en motsvarande resningsmöjlighet i påföljdsfrågan när nya uppgifter om den tilltalades ålder uppdagas.

Som nämnts är åklagarens möjlighet att erhålla resning begränsad till fall där domens oriktighet framstår som särskilt stötande. Sålunda har institutet resning till men för tilltalad även ansetts böra vara förbehållen de något grövre brotten. I förarbetena har anförts att ju allvarligare ett brott är, desto större är allmänhetens krav på ett rättmätigt straff.157 Mot bakgrund av detta kan det vid en första anblick tyckas omotiverat att resning inte beviljades i Fåfänganfallet för att ompröva den potentiellt oriktiga påföljden. Påföljden som den tilltalade förmodligen borde ha dömts till (ett flerårigt fängelsestraff) och den påföljd som den tilltalade på grund av felaktiga åldersuppgifter faktiskt dömdes till (sluten ungdomsvård i nio månader), får anses som en upprörande skillnad. Situationen i Fåfänganfallet skulle därför snarare kunna sägas utgöra en bra illustration på ett sådant stötande resultat som principiellt sett borde kunna motivera resning till men för en tilltalad, i synnerhet då åtalet rörde ett grovt brott (grov våldtäkt). Därtill kan hävdas att legitimiteten i påföljdssystemet för unga lagöverträdare riskerar att försvagas om det inte går att ompröva påföljden i sådana uppenbart oriktiga fall.

Det vore emellertid inte lämpligt att motivera införandet av en ny resningsgrund till men för tilltalad på grund av nya åldersuppgifter enbart med hänvisning till att ett resultat som i till exempel Fåfänganfallet är stötande och att allmänhetens förtroende för rättsskipningen därmed skulle kunna stärkas om ett sådant resultat kan rättas till i efterhand. Som framgått bygger resningsreglerna på en komplicerad intresseavvägning mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen. Det kan exempelvis inte bortses från att båda principerna syftar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Det får heller inte glömmas att orubblighetsprincipen betonas särskilt i fråga om resning till men för tilltalad. För att en ny resningsgrund till men för tilltalad vid nya åldersuppgifter ska införlivas i svensk rätt måste den också anses förenlig med de intressen som motiverar en motsvarande resningsmöjlighet i skuldfrågan.

Enligt doktrinen antyder förarbetsuttalanden att institutet resning till men för tilltalad ytterst motiveras av straffets allmänpreventiva funktion. Straffets allmänpreventiva funktion och allmänt avskräckande effekt förutsätter som nämnts emellertid endast att brott i allmänhet blir bestraffade. Jag ställer mig därför kritisk till att det anförda faktiskt utgör ett berättigat skäl för att resning även bör kunna beviljas till men för tilltalad. Till detta kommer att resning till men för tilltalad är mycket ovanligt och att institutet inte fyller någon nämnvärd praktisk funktion i svensk rätt. Därtill har en prövning oftast redan skett i två instanser beträffande den gärning som kan bli föremål för en ansökan om resning. Är åklagaren missnöjd med utgången i tingsrätten kan denne överklaga domen till hovrätten. Medborgarnas uppfattning om att brott i allmänhet blir bestraffade torde därför enligt min mening alltjämt bestå, även om det helt skulle saknas en möjlighet att få resning till men för tilltalad i svensk rätt. Jag finner det således något osannolikt att straffrättskipningens förmåga att påverka det allmänna rättsmedvetandet i önskvärd riktning skulle försvagas bara för att resning till men för en tilltalad inte skulle vara möjligt i något enstaka undantagsfall. Ståndpunkten gör sig enligt min mening gällande med än större styrka i fråga om resning till men för tilltalad på grund av nya åldersuppgifter. En sådan resningsgrund syftar endast till att skärpa en redan utdömd påföljd. I dessa fall handlar det således oftast inte om en skyldig person som på grund av felaktiga åldersuppgifter har friats från sin gärning, utan om en person som funnits skyldig till brott men som dömts till en för lindrig påföljd i förhållande till sin ålder. Gärningsmannen har således varken undgått bestraffning eller de sociala skadeverkningar som ett åtal ofta innebär för den tilltalade. Det torde enligt min mening möjligen kunna påstås att det är viktigare att den som förövat brott inte helt undgår bestraffning, än att denne inte blir för lindrigt bestraffad. Därtill uppstår frågan om det faktiskt finns ett legitimt behov av lagstiftningsåtgärder på det aktuella området. Det kan visserligen antas att problemet är vanligare idag än vid tiden för resningsreglernas tillkomst, men det saknas trots allt närmare statistik om hur vanligt förekommande det är att den tilltalades ålder inte är klarlagd vid påföljdsbestämningen.

En annan aspekt som är viktig att beakta i sammanhanget är att domstolen oftast laborerar med betydande osäkerheter när en persons ålder ska bestämmas. Det finns exempelvis ingen medicinsk metod som kan fastställa en persons exakta ålder. Personer som inte är födda i Sverige känner dessutom inte alltid till sin faktiska ålder. Oavsett hur det förhåller sig med det senare har den tilltalade inte någon skyldighet att bidra till utredningen eller på annat sätt underlätta åklagarens arbete. Dessutom genomsyras

straffprocessen av principer såsom ”hellre fria än fälla” och ”vid tvivel det mildare”. Att den tilltalade ska riskera lida men av att åklagaren, eller domstolen, inte har lyckats få fram tillräckligt stark bevisning beträffande åldern i den första processen, kan mot denna bakgrund sägas äventyra rättssäkerheten för den tilltalade på ett sätt som snarare kan tänkas skada förtroendet för rättsskipningen än öka det. Att använda resning i sådana fall får enligt min mening anses strida mot de grundläggande tankar som motiverar såväl rättskraften som resning i brottmål.

Sammantaget finner jag det svårt att motivera ett införande av en ny resningsgrund till men för tilltalad på grund av nya åldersuppgifter i svensk rätt. Med det sagt menar jag inte att ett resultat som i till exempel Fåfänganfallet inte kan upplevas stötande. Uppfattningen att brott i allmänhet blir bestraffade, och därmed också medborgarnas avhållsamhet från att begå brott, får dock enligt min mening antas bestå även om det i något enstaka undantagsfall inte skulle vara möjligt att i efterhand skärpa en för lindrigt utdömd påföljd. Så länge som bedömningen av den tilltalades ålder är förenad med de svårigheter som föreligger i dagsläget riskerar dessutom en sådan resningsmöjlighet att leda till omprövningar där exempelvis den först presumerade åldern är korrekt. I sådana fall kan en möjlighet att få resning i påföljdsfrågan på grund av nya åldersuppgifter tänkas äventyra rättssäkerheten för den tilltalade på ett sätt som snarare riskerar att skada förtroendet för rättsskipningen än öka det, vilket således skulle strida mot resningsinstitutets bakomliggande intressen och funktion i svensk rätt. Därmed uppmanas till stor försiktighet om lagstiftaren trots allt överväger att införa den resningsgrund som föreslagits i Ds 2018:19. Den föreslagna resningsgrundens konkreta tillämpningsområde och praktiska konsekvenser analyseras närmare i nästa avsnitt.