Påståendedoktrinens framväxt och bakgrund

Welamsons påståendedoktrin 3.2.1

Påståendedoktrinen introducerades av Welamson i en recension av Boldings bok ”Skiljedom. Studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet”. I boken hade Bolding kommenterat rättsfallet NJA 1941 s. 198, enligt vilket två makar inför en förestående skilsmässa avtalat om vissa ekonomiska frågor. I avtalet var intaget en skiljeklausul. Hustrun yrkade att utfå ersättning av maken för vissa utlägg hon påstod sig ha rätt till enligt dåvarande giftermålsbalken (1920:405). Maken åberopade skiljeklausulen som rättegångshinder och hävdade att avtalet reglerade samtliga mellanhavanden mellan honom och makan. HD uttalade att den av svaranden åberopade skiljeklausulen inte var tillämplig på de utlägg som käranden åberopat som grund för sitt anspråk. Därmed ansåg domstolen inte att rättegångshinder förelåg.

När Bolding kommenterade rättsfallet uttalade han att rättsfallet gav möjlighet till en begränsning av skiljeklausulens tillämpning i tiden, att tvisten var av sidoordnat slag och att tvisten inte var beroende av de tvistepunkter som var avsedda med skiljeklausulen. Welamson anförde i sin recension av Boldings bok att Bolding underlåtit att, i anslutning till sin kommentar, uppmärksamma en viktig och intressant principfråga som kom till uttryck i rättsfallet. Welamson ställde sig frågan om domstolen, i fall där ena parten grundar sin talan på ett avtal med en skiljeklausul men motparten invänder att avtalet inte är tillämpligt på tvisten, kan undvika en fullständig prövning av skiljeklausulens räckvidd, med hänvisning till att en bedömning av avtalets materiella innebörd enligt skiljeklausulen är förbehållen skiljemän. En sådan prövning vore enligt Welamson olycklig.⁶⁸

Welamson menade att principfrågan kunde lösas på två sätt. Enligt det första synsättet, skulle en part till ett avtal med en skiljeklausul ha en obetingad rätt att få sitt anspråk prövat i skiljeförfarande. En sådan lösning skulle dock kunna leda till det oacceptabla resultatet att ett alldeles ”huvudlöst påstående att anspråkets bedömande vore att härleda ur avtalet” skulle kunna vinna gehör. Ett andra alternativ ansåg Welamson i stället vara att en parts åberopande av ett avtal med en skiljeklausul skulle avgöras av skiljemän, med undantag för om åberopandet av avtalet saknade fog. Avgörande skulle härvid vara tvistens, och inte den rätta lösningens, relation till huvudavtalet, vilket skulle bestämmas av parternas påståenden i sakfrågan.⁶⁹ Welamson hade härmed lagt grunden för påståendedoktrinen.

Det kan noteras att Welamson inte gör någon skillnad mellan käranden och svarandens åberopanden. Welamson framhåller i stället att saken ska gå till skiljedom så snart ena parten i en tvist grundar sin talan omedelbart på avtalet. Svarandens invändning om rättegångshinder, som innebar att de åberopade rättsfaktumen – det vill säga utläggen – omfattades av skiljeavtalet, borde enligt Welamsons förslag därför rimligen ha godtagits. Enligt Welamsons påståendedoktrin ska därmed båda parternas påståenden ligga till grund för bedömningen, vilket har föranlett diskussion inom den juridiska litteraturen med anledning av nyare rättspraxis (se avsnitt 3.7.3).

68 Welamson, SvJT 1964 s. 278 f.

Som jag uppfattar Welamson tar lösningen sikte på när en domstol prövar om ett åberopat skiljeavtal utgör rättegångshinder (se avsnitt 2.3.5). Welamson uttalar dock inte hur skiljenämnden ska gå tillväga när denna prövar sin behörighet vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta. Enligt Welamsons lösning ska domstolen i fall då en part åberopar ett avtal med en skiljeklausul ha att hänvisa parterna till skiljeförfarande om inte invändningen uppenbart saknar fog. Prövningen liknar närmast en bedömning av skiljeavtalets verkan prima facie, vilket kommer utvecklas vidare i avsnitt 3.4.3.⁷⁰

Utvecklingen av påståendedoktrinen avseende domstols behörighet 3.2.2

Påståendedoktrinen är en etablerad processrättslig princip i domstolsförfaranden. Förutom den ovan nämnda artikeln av Welamson har den skiljemannarättsliga påståendedoktrinen utvecklats på grundval av bland andra rättsfallen NJA 1973 s. 1, NJA 1984 s. 705 och NJA 2005 s. 586.

NJA 1973 s. 1 rör specialdomstols behörighet. Bakgrunden till målet var följande. B väckte talan vid fastighetsdomstolen och yrkade att entreprenören G skulle förpliktas att betala skadestånd till B. Som grund för käromålet gjorde B gällande att skadan hade uppkommit genom miljöfarlig verksamhet enligt dåvarande miljöskyddslagens bestämmelser. Den som ville framställa ersättningsanspråk på grund av miljöfarlig verksamhet hade vid tidpunkten att väcka talan vid fastighetsdomstolen. Det för fastighetsdomstolen behörighetsgrundande förhållandet – om skadorna hade orsakats genom miljöfarlig verksamhet – var sålunda även av betydelse för själva sakprövningen och utgjorde därmed ett dubbelrelevant rättsfaktum. HD anförde att eftersom frågan rörde saken och eftersom frågan, samt vad B i övrigt hade åberopat till grund för sin talan, skulle prövas av fastighetsdomstol, ansågs talan väckt i rätt forum. Målet återförvisades till fastighetsdomstolen.

Även i NJA 1984 s. 705 prövades frågan om specialdomstols behörighet. Tingsrätten hade meddelat dom i mål om utfående av lös egendom mellan ingenjören T och ett bolag. Bolaget hade som grund för sitt käromål åberopat att ett anställningsavtal förelåg mellan parterna i målet och att T, såsom anställd av bolaget, hade redovisningsskyl-dighet gentemot bolaget beträffande bolagets produkter. T invände att han inte var att

anse som anställd av bolaget och att han hade äganderätt till egendomen eftersom han drivit egen affärsverksamhet under egen firma.

Tingsrätten hade funnit att T var att anse som anställd i bolaget och biföll käromålet. T fullföljde talan mot domen i hovrätten som kom att fastställa tingsrättens dom. HD meddelade inte prövningstillstånd. T anförde därefter domvillobesvär och åberopade att arbetstvist förelåg och att målet borde ha prövats av Arbetsdomstolen. Frågan i HD var således om talan mot tingsrättens dom rätteligen borde ha fullföljts till Arbets-domstolen. HD uttalade, utan närmare motivering, att bolaget som grund för sin talan åberopat att ett anställningsavtal förelegat mellan parterna. Talan skulle därför också ha fullföljts till Arbetsdomstolen.

I rättsfallet NJA 2005 s. 586 kom påståendedoktrinen att tillämpas i ett mål som rörde domstols internationella behörighet. A hade ansökt om stämning vid tingsrätten på det danska bolaget Rambøll och yrkade att bolaget skulle förpliktas att till A betala 4 miljoner danska kronor. Som grund för tingsrättens behörighet åberopades uppfyllelse-orten för en avtalsförpliktelse enligt artikel 5.1 i Brysselkonventionen. Bolaget bestred att ett avtal träffats och yrkade därför att käromålet skulle avvisas eftersom tingsrätten inte ansågs vara behörigt forum. Frågan om ett avtal träffats hade därmed betydelse såväl för domstolens behörighet som för själva saken. HD uttalade att ändamålsskäl och processekonomiska skäl starkt talade för att domstolen inte skall behöva ge sig in i själva sakfrågan i målet för att avgöra om den är behörig. Vad A anfört till stöd för förekomsten av ett avtal ansågs inte uppenbart ogrundat. Tingsrätten ansågs behörig att pröva talan.

3.3 Rättspraxis avseende påståendedoktrinen i skiljeförfaranden

NJA 1982 s. 738 (”Nykvarn”) 3.3.1

I NJA 1982 s. 738 kom HD att ställa sig bakom Welamsons skisserade alternativ. Bakgrunden till målet var följande. Bolaget Nykvarn upplät genom licensavtal till bolaget Dymo rätt att utnyttja ett antal mönsterskyddade produkter. I avtalet fanns intaget en skiljeklausul. Nykvarn väckte talan mot Dymo vid tingsrätten och yrkade utomobligatoriskt skadestånd på grund av att Dymo gjort intrång i mönsterrättigheterna. Det skadegörande intrånget påstods bestå i att Dymo i Sverige tillverkat mönster-skyddade produkter och sålt dessa, dels i Sverige och dels utomlands, sedan rätten att

nyttja mönsterrätten enligt avtalet upphört att gälla på grund av Dymos kontraktsbrott. Dymo bestred att avtalet skulle ha upphört att gälla och anförde att Dymo således haft rätt till de omtvistade åtgärderna. Vidare invände Dymo att rättegångshinder förelåg på grund av skiljeklausulen i licensavtalet.

I HD:s avgörande, i vilket Welamson deltog som referent, konstaterades att Dymos åberopande av skiljeavtalet inte uppenbart saknade fog. Vidare uppmärksammades att Nykvarn hade valt att inte stödja sin talan på licensavtalet och att grunden för talan därmed inte omfattades av skiljeklausulen. HD uttalade att svarandens invändning att rättegångshinder förelåg inte kunde få leda till att käromålet omedelbart avvisades. En part skulle annars ställas inför valet att kanske i onödan påkalla skiljeförfarande eller, om talan väcks i domstol, riskera avvisning av käromålet.

Efter att ha resonerat kring olika alternativ fann HD att den möjlighet som återstod var att bereda part tillfälle att utverka en skiljedom rörande invändningen innan vidare prövning av målet skulle äga rum. Tingsrätten borde därför inte ha avvisat Nykvarns talan utan i stället borde den ha förelagt Nykvarn att inom viss tid visa att skilje-förfarande beträffande frågan om licensavtalet var gällande inletts. HD återförvisade målet till tingsrätten med anvisning om att vilandeförklara målet, i det fallet att skiljeförfarande påkallades i enlighet med föreläggandet.

Det kan noteras att Lindskog är av uppfattningen att målet rör frågor om blandad kompetens, alltså inte primärt tillämpningen av påståendedoktrinen.⁷¹ I doktrinen i övrigt har rättsfallet dock ansetts handla om påståendedoktrinen.⁷² Parternas påståenden i den inledande delen lades nämligen till grund för kompetensfördelningen.73 Det är i stället den avslutande delen av domskälen som handlar om blandad kompetens.74

Rättsfallet ger upphov till intressanta frågor beträffande bedömningen av svarandens invändning vilket kommer att utvecklas närmare i avsnitt 3.7.3 nedan.

NJA 2008 s. 406 (”Petrobart”) 3.3.2

Påståendedoktrinen har senare belysts i ett omdiskuterat rättsfall som avsåg ett legalt skiljeförfarande. Bakgrunden till målet var följande. Bolaget Petrobart påkallade

71 Se Lindskog, Skiljeförfarande – en kommentar, s. 213.

72 Se bland annat Madsen, SvJT 2013 s. 738 ff., Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s. 103 not 55 och Heuman, Skiljemannarätt, s. 76.

73 Jämför Heuman, JT 2016-17, s. 205 not 40.

skiljeförfarande mot Republiken Kirgizistan under åberopande av kirgisisk investeringslag (”FIL”). Petrobart åberopade som grund för sin talan ett leveransavtal mellan Petrobart och ett av Republiken Kirgizistan helägt bolag.75 Skiljenämnden, som hade säte i Sverige, konstaterade att dess behörighet var begränsad till ”investment disputes” enligt FIL.⁷⁶ ”Investment disputes” definierades i FIL som ”any dispute between a foreign investor and the Kyrgyz Republic in respect of a foreign investment”. Skiljenämnden prövade om Petrobart var att anse som ”a foreign investor” och om Petrobart hade gjort ”a foreign investment” i FIL:s mening. Skiljenämnden fann dock att Petrobart inte hade gjort en sådan utländsk investering som i FIL:s mening utgör en nödvändig förutsättning för att grunda behörighet för skiljenämnden att pröva tvisten.⁷⁷ Petrobarts talan avvisades således.

Petrobart överklagade skiljedomen med stöd av 36 § LSF. I HD konstaterades att det är en etablerad grundsats i svensk rätt att skiljemän vid sin behörighetsprövning har att tillämpa påståendedoktrinen. HD förklarade dock att påståendedoktrinen inte har någon bäring på frågan om det föreligger ett giltigt eller tillämpligt skiljeavtal och uttalade följande:

”Kärnan i påståendedoktrinen får anses vara att skiljenämnden, när den prövar sin egen behörighet, inte skall ta ställning till existensen av de rättsfakta som skiljekäranden påstår omfattas av ett rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet. Vid behörighetsprövningen skall skiljenämnden utgå från att dessa rättsfakta föreligger.”

Eftersom skiljenämnden i det aktuella fallet hade gått in på en materiell prövning när den bedömde om Petrobart gjort en sådan utländsk investering som omfattades av FIL, fann HD att skiljenämnden felaktigt underlåtit att tillämpa påståendedoktrinen. HD förklarade att skiljenämnden i stället borde ha lagt de rättsfakta som Petrobart åberopat, det vill säga att Petrobart gjort en investering i enlighet med definitionen i FIL, till grund för behörighetsavgörandet med följd att skiljenämnden förklarat sig behörig. Det ansågs felaktigt att skiljenämnden hade avvisat Petrobarts talan på den grunden att dessa rättsfakta inte förelåg. HD upphävde skiljedomen.

75 På skiljeförfarandet tillämpades UNCITRAL RoA.

76 Artikel 1.3.4 och 23 FIL.

77 År 2003 påkallade Petrobart ett nytt skiljeförfarande mot Republiken och stödde sig då på ett mellan-statligt fördrag, The Energy Charter Treaty, varefter Petrobarts talan vann bifall. Denna skiljedom var inte föremål för HD:s prövning.

NJA 2012 s. 183 (”Concorp”) 3.3.3

I en situation liknande den i Nykvarn har HD tillämpat påståendedoktrinen. Bolaget Concorp väckte talan vid tingsrätten och yrkade att bolaget Karelkamen skulle förpliktas att betala 12 miljoner kronor till Concorp. Käromålet grundades på ett låneavtal enligt vilket Concorp beviljat Karelkamen ett lån. Karelkamen yrkade i svaromålet att talan skulle avvisas eftersom lånefordran omfattades av ett samarbetsavtal, med tillhörande tilläggsavtal, varigenom bolaget X år 2004 förvärvade Karelkamen från Concorp. Karelkamen invände härvid att såväl samarbets- som tilläggsavtalet band alla tre bolagen samt att dessa avtal innehöll en skiljeklausul.

Frågan i HD var huruvida tingsrätten mot bakgrund av vad parterna anfört till stöd för sin talan var behörig att pröva målet i sak, det vill säga den påstådda lånefordringen. HD uttalade att de skiljeklausuler som var aktuella i målet inte angav något rättsförhållande utöver det avtal som reglerades i respektive kontraktshandling. Skilje-klausulerna omfattade endast de rättigheter och skyldigheter som gick att hänföra till avtalsförhållandena.

Frågan blev då om fordringsanspråket kunde sägas omfattas av skiljeavtalet. HD fann att Concorp vare sig hade lagt samarbets- eller tilläggsavtalet till grund för sin talan utan att talan grundades på att en försträckning gjorts redan innan dessa avtal ingåtts. Vidare förklarades att bedömningen av behörighetsfrågan skulle göras på grundval av vad Concorp påstått om sin rätt. HD konstaterade att det fordringsanspråk som Concorp gjorde gällande var en följd av ett annat rättsförhållande än samarbets- och tilläggsavtalet (som omfattades av skiljeavtalen). Allmän domstol ansågs således behörig att pröva anspråket på den åberopade grunden.

HD uttalade sedan att den omständigheten att Karelkamen med stöd av avtalen som berörde den påstådda fordringen gjort invändningar mot fordringsanspråket, inte föranledde att allmän domstol blev obehörig att pröva detta på den åberopade rättsgrunden. Det ansågs gälla fastän invändningarna omfattades av den skiljeklausul som gällde för det avtal som Karelkamen grundade sin invändning på. HD:s bedömning vad gäller svarandens invändningar kommer att utvecklas vidare i avsnitt 3.7.3.

Svea hovrätts dom i mål nr T 9128-14 (”Yukos Oil”) 3.3.4

I en investeringstvist, som rörde ett bilateralt investeringsskyddsavtal som ingåtts mellan Spanien och Sovjetunionen år 1990 (traktaten), har påståendedoktrinen inte

tillämpats trots att dubbelrelevanta rättsfakta ansågs föreligga (i vart fall i tingsrätten).⁷⁸ Den behörighetsgrundande bestämmelsen (artikel 10) i traktaten angav att tvister mellan investerare och värdstaten som avsåg storleken av eller sättet för betalning av ersättning enligt artikel 6 skulle slitas genom skiljeförfarande. Artikel 6 reglerade förbjudna expropriationsåtgärder, som enligt definitionen utgjordes av investeringar gjorda inom ena partens territorium.⁷⁹

Ett antal spanska investeringsfonder (Fondbolagen) ägde andelar i ett ryskt oljebolag, Yukos Oil. Till följd av ett antal taxeringsrevisioner hos bolaget höjdes bolagets taxerade inkomst under två år betydligt. Bolaget förmådde inte betala de tillkommande skatterna vilket ledde till utmätning av bolagets aktieinnehav i dotterbolaget Y varefter andelarna såldes på offentlig auktion. I syfte att verkställa beskattningsbesluten vidtogs ytterligare åtgärder av ryska staten varefter Yukos Oil slutligen försattes i konkurs.

Fondbolagen påkallade skiljeförfarande mot Ryska Federationen och gjorde gällande att ett skiljeavtal mellan dem och Ryska Federationen uppkommit enligt artikel 10 i traktaten. Vidare gjordes gällande att skiljeavtalet gav nämnden behörighet att avgöra frågan huruvida Ryska Federationen företagit expropriationsåtgärder mot Fondbolagen eller inte. Skiljenämnden meddelade i beslut att den hade behörighet att pröva tvisten enligt artikel 10 i traktaten.

Ryska Federationen väckte i sin tur talan vid tingsrätten och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att skiljenämnden saknade behörighet att pröva tvisten eftersom Fondbolagens köp av andelar i Yukos Oil inte uppfyllde investeringskravet i artikel 10. Tingsrätten konstaterade att de aktuella påståendena om att investeringarna omfattades respektive inte omfattades av traktaten utgjorde frågor av betydelse för såväl skilje-nämndens behörighet som för själva saken. Påståendena ansågs inte uppenbart sakna grund. Tingsrätten fann med tillämpning av påståendedoktrinen att skiljenämnden varit behörig att pröva frågan. Ryska Federationens talan lämnades utan bifall.

Till skillnad från tingsrätten inledde hovrätten behörighetsprövningen med att tolka artikel 10 i traktaten. Med de allmänna tolkningsreglerna i artikel 31 och 32 i Wienkonventionen som utgångspunkter fann hovrätten att behörigheten för en skiljenämnd enligt artikel 10 i traktaten inte omfattade prövningen av frågan om en expropriationsåtgärd vidtagits, utan enbart storleken och sättet för betalning enligt

78 HD har den 14 december 2016 beslutat att inte meddela prövningstillstånd i mål nr T 778-16.

artikel 6. Skiljenämnden hade således varit obehörig att pröva fondbolagens talan som grundades på att en expropriationsåtgärd företagits. Rättsfallet, jämte HD:s avgörande i Petrobart, ger upphov till ett antal frågor vilka kommer att behandlas i avsnitt 3.7.5.

3.4 Påståendedoktrinens räckvidd

Inledning 3.4.1

Som framgår av den ovan redovisade rättspraxisen är påståendedoktrinens räckvidd begränsad på så sätt att den inte tillämpas i samtliga fall när dubbelrelevanta rättsfakta är för handen. Som kommer att framgå i det följande är det viktigt att hålla isär frågorna om det föreligger ett bindande skiljeavtal, om skiljeavtalet täcker åberopade rättsfakta och vilka rättsfakta som ska läggas till grund för behörighetsprövningen. Nedan kommer dessa begränsningar att utredas närmare.

Utgångspunkten att dubbelrelevanta rättsfakta åberopas 3.4.2

En förutsättning för att tillämpa påståendedoktrinen är som framgått tidigare att åberopade rättsfakta är dubbelrelevanta. Ett enkelrelevant rättsfaktum, som enbart har betydelse för behörigheten, ska styrkas av den påkallande parten för att denna ska vinna framgång med sin talan.⁸⁰ Det räcker i sådant fall inte med ett påstående om att det behörighetsgrundande rättsfaktumet är för handen för att skiljenämnden ska förklara sig behörig att pröva talan. Skiljemännen bör därför alltid först pröva om en parts åberopande av ett rättsfaktum är dubbelrelevant.⁸¹

Utgångspunkten att det föreligger ett bindande skiljeavtal 3.4.3

I Petrobart uttalade HD att det råder oklarhet om vad påståendedoktrinen innebär och hur långt den sträcker sig, men att en given utgångspunkt för tillämpningen av påståendedoktrinen är att ett bindande skiljeavtal föreligger. Påståendedoktrinen kan i enlighet härmed inte användas för att göra en part skiljebunden om denne inte ingått ett giltigt skiljeavtal. För det fall det är tvistigt huruvida skiljebundenhet i och för sig är för handen, ska skiljenämnden enligt HD:s uttalande pröva den frågan när den tar ställning

80 Pålsson, SvJT 1999 s. 322, Heuman, JT 2009-10, s. 343, JT 2015-16, s. 515 och JT 2016-17, s. 194.

till sin behörighet. Det är den påkallande parten som har att styrka att ett giltigt och bindande skiljeavtal föreligger.82 Brister i skiljebundenhet medför att den utpekade avtalsparten har möjlighet att undanröja skiljedomen genom att väcka klandertalan, jämlikt 34 § p. 1 LSF.

Även om domskälen i Petrobart inte medger att påståendedoktrinen används för att göra en part skiljebunden, råder ändock viss osäkerhet om påståendedoktrinens tillämplighet på frågan om skiljebundenhet. Ett äldre avgörande från HD, NJA 1955 s.