4. Internationell utblick
4.4 Skiljedomsreglementen
Inledning 4.4.1
Till skillnad från de skiljeförfarandelagar som presenterats i avsnitt 4.3 är skiljedomsreglementen kontraktuella till sin natur (bortsett från ICSID-reglerna som vilar på en konvention). Ett reglemente blir tillämpligt om parterna hänvisar till det i sitt skiljeavtal och avser att komplettera och modifiera bestämmelserna i lex arbitri. Reg-lementet kan dock inte tillerkänna skiljemännen mer långtgående rättigheter än vad lex arbitri tillåter.212 Som nämnts i avsnitt 3.7.2 är det oklart om påståendedoktrinen är en dispositiv regel. Om så är fallet saknar parterna möjlighet att avtala bort påstående-doktrinen genom att föreskriva att ett visst reglemente ska tillämpas på förfarandet. Alldeles oavsett skulle en motsvarande, utländsk regel om påståendedoktrinen (i den mån en sådan regel finns) kunna utgöra ett dispositivt inslag enligt detta lands skiljemannarätt. Det är därför intressant att utreda om och i så fall vad fem välanvända skiljedomsreglementen föreskriver om skiljenämndens behörighetsprövning vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta. Dessa är; UNCITRAL RoA, ICSID-konventionen, SCC RoA, ICC RoA och LCIA RoA. I detta avsnitt kommer inte institutets prövning i institutionella förfaranden (som normalt är av prima facie-karaktär) att behandlas, eftersom denna prövning föregår skiljenämndens behörighetsprövning.213
Skiljenämndens behörighetsprövning 4.4.2
Det finns ingen bestämmelse som kodifierar påståendedoktrinen i de utvalda skiljedomsreglementena. I denna aspekt föreligger ingen skillnad mellan LSF och de utvalda reglementena. Reglementena ger heller inget stöd för att påståendedoktrinen inte skulle gälla vid behörighetsprövningen.
En nära sammanhängande fråga med om det finns stöd för påståendedoktrinen i utva-lda reglementen, är att skiljenämnden kan ta ställning till sin behörighet antingen särsk-ilt eller tillsammans med själva skiljedomen (jämför artikel 16 (3(1)) Modellagen). Detta anges uttryckligen i UNCITRAL RoA, ICSID-konventionen (samt ICSID
212 Fouchard, Gaillard & Goldman, International Commercial Arbitration, s. 399.
itration Rules) och i LCIA RoA.214 I avsaknad av liknande regler anses ICC RoA medge skiljenämnden stort handlingsutrymme när den tar ställning till sin behörighet.215 Likaså innehåller SCC RoA få handläggningsregler vad gäller skiljenämndens behörighets-prövning. Skiljenämnden får därför även enligt SCC RoA anses ha stort handlings-utrymme vad gäller behörighetsavgörandet.216
När skiljenämnden tar ställning till formen för avgörandet beaktas bland annat om behörighetsinvändningen och de materiella frågorna som eventuellt ska prövas överlappar varandra. Ofta kommer detta utgöra dubbelrelevanta rättsfakta. Om så är fallet anses generellt sett två separata prövningar förmodligen inte utgöra den mest kostnadseffektiva och praktiska åtgärden.217 I de fall dubbelrelevanta rättsfakta är för handen, anses det i stället mer praktiskt och kostnadseffektivt att samtlig bevisning förebringas i ett sammanhang, och behörighetsfrågan får därför anstå till dess att målet avgörs i sak.218 Detta kommer utvecklas närmare i avsnitt 4.5.
Summering 4.4.3
Det finns ingen bestämmelse som kodifierar påståendedoktrinen i de utvalda reglementena och det saknas även stöd för att påståendedoktrinen inte skulle gälla. Praktiska skäl motiverar ofta att behörighets- och sakfrågan prövas tillsammans när dessa är nära sammanhängande.
4.5 Påståendedoktrinen i ett internationellt perspektiv
Av det ovan anförda framgår det att varken Modellagen, utvalda skiljeförfarandelagar eller utvalda skiljedomsreglementen föreskriver något om huruvida påståendedoktrinen ska tillämpas vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta eller inte. Det framgår dock inte av dessa lagar och regler att påståendedoktrinen inte skulle kunna tillämpas i dylika fall. Gemensamt för de lagar och regler som nu studerats är dock att en samlad prövning av
214 Se artikel 23 (3(1)) UNCITRAL RoA, artikel 41 (2) ICSID-konventionen, artikel 41 (4) ICSID Arbitration Rules och artikel 23 (4) LCIA RoA.
215 Fry, Greenberg & Mazza, Secretarat’s Guide to ICC Arbitration, s. 87 och Grierson & van Hooft, Arbitrating under the 2012 ICC Rules, s. 109.
216 Jfr Ramsjö & Strömberg, SIAR 2009:2, s. 57 f.
217 Grierson & van Hooft, Arbitrating under the 2012 ICC Rules, s. 109, Caron & Caplan, The UNCITRAL Arbitration Rules – A Commentary, s. 458, Schreuer m.fl., The ICSID Convention – A Commentary, s. 537, Turner & Mohtashami, A Guide to the LCIA Arbitration Rules, s. 163 & Scherer & Richman, Arbitrating under the 2014 LCIA Rules: A User’s Guide, s. 86.
behörighets- och sakfrågan anses särskilt motiverad när frågorna överlappar varandra. Oftast kommer dubbelrelevanta rättsfakta därför prövas enbart en gång. Även påstå-endedoktrinen syftar till att undvika en dubbelprövning av dubbelrelevanta rättsfakta (se avsnitt 3.5.2).
Som framgår ovan har skiljenämnden även enligt svensk rätt stort handlingsutrymme när det gäller formen för behörighetsavgörandet men det är oklart om påståendedoktrinen är en dispositiv regel. Det finns i vart fall inget direkt stöd i rättspraxis för att skiljenämnden skulle vara förhindrad att uppskjuta prövningen av behörighetsfrågan till själva skiljedomen när dubbelrelevanta rättsfakta är för handen.219 I praktiken torde detta ha betydelse för vissa större tvister som är särskilt faktaintensiva och föranleder att parterna måste inkomma med omfattande bevisuppgifter till styrkande av att skiljenämnden har eller inte har behörighet att pröva talan. Så kan vara fallet om skiljeavtalets giltighet eller bindande verkan bestrids och käranden måste förebringa bevisning om att ett muntligt avtal ingåtts eller att ett partsbyte skett.220 När en behörighetsinvändning framställs borde det i enlighet härmed inte vara ovanligt att invändningen riktar sig mot parternas skiljebundenhet, vilket sammanhänger med att skiljeavtalet vanligen tas in som en skiljeklausul i ett avtal. 221 Om en part bestrider att ett giltigt avtal ingåtts kommer därför den påstådda avtalsdefekten även träffa skiljeavtalet. Praktiskt sett är det därför troligt att bevisningen i många fall måste förebringas vid en huvudförhandling för att skiljenämnden ska kunna ta slutlig ställning till behörighetsfrågan.222
Även om det enligt svensk rätt inte finns stöd för att skiljenämnden skulle vara förhindrad att uppskjuta prövningen av behörigheten till dess att sakfrågan prövas även vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta, framgår det av Petrobart att skiljenämnden ska ogilla talan om den finner att påstådda rättsfakta inte föreligger. Det ansågs därför felaktigt av skiljenämnden att ha avvisat kärandens talan på den grunden att åberopade
219 Lindskog hävdar att en sammanlagd prövning inte är förenlig med påståendedoktrinen som den kommit till uttryck i Petrobart, se Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 187 not 438. Jfr även Madsen, Dags att införa Modellagens behörighetsprövning inom skiljemannarätten. Madsen argumenterar för att artikel 16 (3(1)) i Modellagen borde införas i LSF vilket skulle ”undanröja grunden för påståendedoktrinen”.
220 Jfr Born, International Commercial Arbitration, s. 1243 och NJA 2016 s. 288.
221 Jfr Born, International Commercial Arbitration, s. 1243
222 Jfr a.st. och Methanex Corporation v. United States of America, UNCITRAL (NAFTA), Partial Award, skiljedom meddelad den 7 augusti 2002, s. 54 f. och s. 59 f. Se även Redfern & Hunter, Redfern and Hunter on International Arbitration, s. 508.
rättsfakta inte förelåg. Det kan därför sättas i fråga vad detta får för betydelse jämfört med om talan hade avvisats. Mot bakgrund av de internationella utblickar som gjorts saknas exempel på att skiljenämnden, när den finner att ett behörighetsgrundande rättsfaktum inte föreligger, har ogillat talan.223 Som framgår ovan går det dock inte att dra några säkra slutsatser för att så skulle vara fallet eftersom det inte finns stöd för att påståendedoktrinen inte skulle kunna tillämpas i fall då ett rättsfaktum täcks av ett bindande skiljeavtal.
Skillnaden i rättsföljdshänseende har betydelse i två avseenden enligt svensk rätt vilka är nära sammanhängande. För det första har rättsföljden betydelse för en parts möjligheter att angripa skiljedomen. För det fall talan ogillas hänvisas svaranden till att väcka klandertalan enligt 34 § LSF på processuell grund. I fallet då talan i stället avvisas är den möjlighet som står till svarandens förfogande att väcka talan enligt 36 § LSF. För det andra har det betydelse för rättskraftens omfattning. Ett beslut enligt vilket skiljenämnden skiljer sig från saken genom en avvisningsdom vinner rättskraft enligt 27 § st. 1 LSF.224 Beslutet kan ändras om den part som beslutet går emot väljer att angripa det inom föreskriven tid enligt 36 § LSF. Avvisningsdomen utgör grund för ny avvisning om en part begär skiljeförfarande om samma sak igen.225 Bakomliggande rättsfakta prekluderas därmed men bara avseende den avgjorda frågan.226 En skiljedoms rättskraft i vilken saken avgjorts är således mer långtgående än rättskraften av en avvisningsdom där skiljenämnden förklarat sig obehörig att pröva saken – i det förra fallet omfattar rättskraften både behörighetsgrundande och materiella rättsfakta.227 En ytterligare konsekvens är att materiellt felaktig rättstillämpning inte utgör ett skäl till att skiljedomen kan undanröjas. En part som anser att skiljenämnden gjort en felaktig bevisvärdering i behörighetsfrågan kommer därför kunna angripa en avvisningsdom
223 Jfr praxis i investeringstvister i vilken kärandens talan avvisats när det behörighetsgrundande rättsfaktumet inte visats föreligga: Methanex Corporation v. United States of America, UNCITRAL (NAFTA), Final Award of the Tribunal on Jurisdiction and Merits, skiljedom meddelad den 3 augusti 2005, Joy Mining Machinery Limited v Arab Republic of Egypt, skiljedom meddelad den 30 juli 2004, Mihaly International Corporation v Democtratic Socialist Republic of Sri Lanka, skiljedom meddelad den 5 mars 2002 och Malaysian Historical Salvors SDN, BHD v Government of Malaysia, skiljedom meddelad den 17 maj 2007.
224 SOU 1994:81 s. 156 och 295 samt prop. 1998/99:35 s. 124 och 215.
225 Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 280.
226 Jfr Lindskog, Skiljedom: en kommentar, s. 738, Heuman, JT 2009-10 s. 340, och Ekelöf m.fl., Rättegång tredje häftet, s. 172 f.
enligt 36 § LSF men inte en slutlig skiljedom som prövats i sak, även om bevisvärderingen i den senare skiljedomen objektivt sett är felaktig.
Som nämnts i avsnitt 3.7.3 talar övervägande skäl för att påståendedoktrinen ska anses omfatta dubbelrelevanta motfakta som åberopas av svaranden. Om påstående-doktrinen ges en sådan utformning, borde inte skiljenämnden vara förhindrad att skjuta upp prövningen av svarandens invändning till själva skiljedomen.228 Det kan då tänkas att skiljenämnden, när den genom att pröva invändningen finner sig vara obehörig, har att avvisa målet på grund av bristande behörighet – det är ju inte enbart kärandens påstående som ska styra behörighetsavgörandet.229 Detta har att göra med att påståendedoktrinen fyller en lika stor behörighetsexkluderande som behörighets-skapande funktion.230 Vad som gäller i aktuellt hänseende är dock något oklart.
Av det ovan anförda framgår att påståendedoktrinen inte förhindrar skiljenämnden från att göra en sådan samlad prövning som anses lämplig internationellt sett vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta. Madsen menar att ett införande av artikel 16 (3(1)) Modellagen i LSF skulle undanröja grunden för påståendedoktrinen, eftersom behörighetsfrågan i sådant fall kan anstå till dess att målet avgjorts i sak. Mot bakgrund av det ovan anförda delar jag inte Madsens uppfattning eftersom införandet av modellagsbestämmelsen inte skulle innebära någon förändring vad gäller prövningen av dubbelrelevanta rättsfakta i nuläget.231
Vad som är centralt är i stället att skiljenämnden, när den tillämpar påstående-doktrinen, kommer att ogilla i stället för att avvisa kärandens talan om kärandens åberopade rättsfaktum inte befinns föreligga. Häri föreligger en skillnad i rättsföljdshänseende jämfört med om en fullständig prövning skulle gjorts av det behö-righetsgrundande rättsfaktumet. Eftersom det saknas stöd för att påståendedoktrinen ska gälla i skiljeförfaranden enligt de utländska lagar och regler som nu studerats kan rättsföljden och de effekter som följer därav framstå som överraskande för utländska parter, ombud och skiljemän. Vad som kan framstå som egendomligt är att skiljenämnden, när denna funnit att ett processuellt faktum inte är för handen och således saknar behörighet att meddela slutlig skiljedom, genom just en slutlig skiljedom
228 Jfr Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s. 104 not 59.
229 Jfr Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s. 104 not 59.
230 Jfr Heuman, JT 2016-17, s. 195.
231 Madsen, Dags att införa Modellagens behörighetsprövning inom skiljemannarätten. Se även Madsen, JT 2016-17, s. 670 f.
ogillar talan. I svensk rätt kommer både en avvisning och ett ogillande av kärandens talan att ske genom skiljedom.
Av det ovan anförda framgår påståendedoktrinens räckvidd är begränsad och skiljenämndens handlingsutrymme vad gäller formen för behörighetsavgörandet är stort (innebärande att behörighetsfrågan kan handläggas tillsammans med sakfrågan vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta). Påståendedoktrinens innebörd ska mot bakgrund av detta därför preciseras ytterligare jämfört med vad som sagts i avsnitt 3.8. Kärnan i påståendedoktrinen är att talan ska ogillas och inte avvisas om ett behörighetsgrundande rättsfaktum som åberopas av käranden och som även är av betydelse för saken inte befinns föreligga.232 Rättsföljden har framför allt betydelse för rättskraftens omfattning och möjligheterna att angripa skiljedomen.
232 Om ett dubbelrelevant motfaktum som åberopas av svaranden befinns föreligga är det dock inte lika klart om målet ska avvisas eller prövas i sak (med följden att talan ogillas).