Om Personliga förutsättningar

Under våra intervjuer har det tydligt framkommit att de personliga förutsättningarna är en av de största faktorerna för hur arbetssituationen upplevs bland de nya yrkesofficerarna. Inom temat Personliga förutsättningar är det Personligheten som är den tydligast framträdande kategorin. Det är individens inställning till jobbet, arbetsuppgifterna och kollegorna, som avgör hur individen upplever sin arbetssituation. En person med en positiv inställning hanterar en situation där kunskaperna inte alltid räcker till, eller där mängden uppgifter att lösa ibland inte står i paritet till tillgänglig tid, betydligt bättre än sin kollega som har en negativ inställning.

De kunskaper som en individ besitter, om de matchar arbetsuppgifterna, kommer också att bidra till en positiv arbetssituation. Det omvända förhållandet råder också, bristande kunskaper bidrar stark till en dålig arbetssituation. Respondenterna har upprepade gånger lyft fram att de upplever specialistofficerarna bättre förberedda för sin yrkesroll än vad officerarna är, och detta uppfattar vi beror på flera saker kopplade till deras personliga förutsättningar.

Enligt Dreyfus & Dreyfus visar detta på att specialistofficerarna skulle kunna betraktas som kompetenta inom de arbetsområden som de i första hand verkar inom.

När det gäller individernas bakgrund ger respondenterna en tydlig bild av att en individ som har en bakgrund i samma eller snarlikt förband har bättre förutsättningar att hantera arbetssituationen väl. Detta skulle kunna tyda på att individens bakgrund kan medverka till att individen, genom sin utbildning, lyfts från novis eller nybörjare till kompetent. Allra tydligast blir detta för de mekaniserade förbanden som har avancerade system, som tar lång tid att utbildas på. I klartext kan man säga att om individen inte har en bakgrund i ett stridsvagnsförband eller stridsfordonsförband, så har den mycket dåliga förutsättningar för att lyckas i sin nya yrkesroll på ett sådant förband. Ett liknande resonemang framkom också på jägarförbandet, men handlar då oftast om förväntningar och ledarskap.

Respondenterna gör väldigt ofta en jämförelse med förr. Med förr avses deras egen start på karriären. Respondenterna uttrycker att de nya yrkesofficerarnas långa erfarenhet av soldatyrket är något positivt, men att det råder olika förutsättningar att dra nytta av den i sin nya yrkesroll. Respondenter lyfter fram att de nya yrkesofficerarna tack vare sin längre erfarenhet av soldatyrket, längre än bara 10–15 månaders värnplikt, har bättre soldatfärdigheter än vad de själva upplever att de hade som nybliven yrkesofficer. Detta upplevs väldigt positivt av respondenterna.

Specialistofficerarna upplevs har större nytta av sin erfarenhet i sin nya yrkesroll, då deras arbetsuppgifter ligger på en nivå som är närmare den nivå som de lämnade som soldat. Många soldater, oavsett om de är gruppchefsutbildade eller inte, har under sin anställning varit hjälpinstruktör eller liknande vid någon utbildning på ett vapensystem eller tekniskt system.

Är de dessutom gruppchefsutbildade har de sannolikt genomfört enklare skjutpass på skjutbana eller liknande övning med lös ammunition. Denna erfarenhet är i allra högsta grad relevant när man efter Specialistofficersutbildningen kommer till förbanden och placeras i en befattning där utbildarrollen är tyngdpunkt. Vi anser att de påbörjar sin kompetensutveckling redan innan Specialistofficersutbildningen, och därför kommit längre i sin resa mot expert.

Enligt Dreyfus & Dreyfus, och i micro-perspektivet, har de kanske kommit att bli kompetenta som utbildare efter sin tid på skola.

Officerarna har mindre nytta av sina soldaterfarenheter då deras nya yrkesroll ligger avsevärt längre ifrån den nivå de lämnade som soldat. Deras arbetsuppgifter, de som kommer att ta huvuddelen av deras arbetstid, har ytterst liten koppling till den erfarenheten de har från sin tid som anställd soldat. De har alltså påbörjat en helt ny kompetensutveckling, som har väldigt lite med den tidigare kompetensen att göra. Deras nya befattning har en tyngdpunkt på arbetsgivarrollen, verksamhetsplanering och verksamhetsledning, områden som de inte har erfarenhet av från sin tid som anställd soldat. Deras erfarenhet som soldat är alltså inte lika relevant och användbar i deras nya yrkesroll, vilket vi visar med figur 13.

Figur 13 Visualisering av yrkesofficerarnas olika nytta av sin soldaterfarenhet (Författarna)

Som tidigare har beskrivits upplevs officerarna mindre förberedda för den yrkesroll de placeras i efter examen, än vad specialistofficerarna upplevs vara. Respondenterna upplever att Specialistofficersutbildningen i huvudsak ger specialistofficerarna de kunskaper och färdigheter som de kommer att använda i sin nya yrkesroll. De flesta specialistofficerarna placeras som ställföreträdande plutonchef eller instruktör. De två regementena har ambitionen att placera nya specialistofficerare vid en grundutbildningsavdelning, och de lyckas ganska väl med detta. Respondenterna upplever att Specialistofficersutbildningen levererar en yrkesofficer som bättre motsvarar deras förväntningar och förbandets behov.

Respondenterna har också lyft fram ett antal områden där de gärna hade sett en utveckling av Specialistofficersutbildningen. Respondenterna hade gärna sett att fler instruktörsutbildningar, exempelvis på arméns vanligaste vapensystem, genomförs. Det blir igen tydligast för de mekaniserade förbanden där instruktörskurserna på stridsvagn och stridsfordon numera helt saknas i utbildningen. Instruktörskurserna ingick tidigare och dess avsaknad får stora konsekvenser för förbanden och individerna. Ett annat område som har lyfts fram av respondenter från båda regementena är att förmågan att utbilda många individer samtidigt på

effektivitet riskeras, då arbetsbelastningen för dem som har dessa utbildningar vid förbanden ökar eftersom de är få som måste dela en allt växande arbetsbörda.

Respondenterna uttrycker, i princip mangrant, att Officersprogrammet inte ger officeren tillräckliga kunskaper och färdigheter för sin nya yrkesroll. De flesta officerare placeras som plutonchef efter examen. Båda regementena har ambitionen att placera nya officerare vid en grundutbildningsavdelning. Båda regementena har också ambitionen att de nya officerarna inte ska placeras i en befattning med chefsansvar. Ambitioner som vi uppfattar stämmer ganska väl överens med arméns inriktning i Riktlinjer för yrkes- och karriärutveckling och befordran inom armén. Fänriken ska få utvecklas i sin nya roll under handledning och fortsatt utbildning. Likväl hamnar de allra flesta, med ytterst få undantag, i precis den situationen.

De flesta officerare blir plutonchefer med fullt ansvar direkt. Respondenterna uttrycker allihop tydligt att de upplever den tydligaste svagheten hos officerarna inom arbetsgivarrollen.

Här har de nya officerarna extremt lite kunskaper. Respondenterna ser detta som särskilt allvarligt ur främst tre perspektiv. Det första perspektivet är att det är en väldigt tydlig uppgift med ett stort ansvar. Ett ansvar som i det korta perspektivet, om man brister i sin utövning av det, kan få väldigt stora konsekvenser. Konsekvenser för den enskilde framförallt men även för myndigheten och det förtroende som den har från allmänheten och den politiska ledningen. Det andra perspektivet är att officerarnas bristande kompetens skapar en kraftig förskjutning av arbetsbelastningen. De nya officerarnas chefer måste lägga väldigt mycket tid på att handleda och utbilda sina nya kollegor inom områden som de, enligt Mintzbergs teori, borde varit utbildade inom. Det tredje perspektivet är att respondenterna upplever att det huvudsakligen är inom arbetsgivarrollen som uppföljning och kontroll sker, vilket sänder budskapet i linjeorganisationen att det är denna del av yrkesrollen som är den viktigaste.

Vidare beskriver respondenterna att de nya officerarna har en relativt låg förmåga att truppföra på plutonsnivån. Vid en historisk jämförelse, alltså respondenternas egen start i karriären, så upplever de en försämring av förmågan. Vi uppfattar att respondenterna styrker Cattelin & Kinanders slutsats, i uppsatsen Framtidens officer – härförare eller bokmal?, om att Officersprogrammet är alltför teoretiskt och allmängiltigt.