605.3.3 Barnen påverkar varandra
6.4 Planerarens roll i att inkludera unga barn i den fysiska planeringen
En av anledningarna till att denna studie görs är faktumet att planerare uttrycker det som svårt att veta vilka metoder som ska användas vid dialoger med unga barn (Jansson et al. 2020:10-11; Derr
& Tarantini 2016:1535; Nordström & Wales 2019:508; Cele & van der Burgt 2015:15). Genom denna studie har det dock bekräftats att en multifunktionell metod som tillåter barn att uttrycka sig på olika sätt; verbalt, visuellt och fysiskt, i hög grad fungerar för att barnen ska kunna förmedla sina åsiktet på ett sätt så att en planerare skulle förstår dem. Som tidigare nämnt är det dock positivt om planerare anpassar den multifunktionella metoden till respektive dialog och specifikt de barn som ska delta. Detta beror återigen på att barn inte är en homogen samhällsgrupp och barn i en ung ålder behöver olika sätt att kunna uttrycka sig genom (Halldén 2007:18; Nordström
& Wales 2019:511; Groundwater-Smith, Dockett & Bottrell 2014:103). I denna studie fungerade metoderna verbal dialog, bilder, rita och rundvandring bra för de berörda barnen, men i en annan studie eller dialog vill eller kan de berörda barnen möjligtvis inte rita och då borde inte heller den multifunktionella metoden använda sig av den aktiviteten. Därför rekommenderas att inför dialoger föra samtal med vuxna som känner till de berörda barnens kompetenser. I denna studie fördes detta samtal med barnens förskolepedagoger, men det kan även vara exempelvis barnens vårdnadshavare eller andra vuxna som känner barnen väl.
Ytterligare en aspekt som lyfts som ett problem kring dialog med unga barn enligt planerare är den rädsla de känner för att barnens idéer skulle vara för orealistiska och därför omöjliga att genomföra i den faktiska fysiska planeringen (Jansson et al. 2020:11). Denna studie visar dock att unga barn, om de förstår kontexten kring det man frågar dem om, sätter ramar kring vad de framför för åsikter. Även när vi under intervjuerna bad barnen berätta vad de ville ha för andra leksaker på deras skolgårdar och att de kunde föreslå vad de än kunde komma på var de relativt realistiska i sina förslag. Som tagits upp i kapitel 2 kan det dock krävas av planerarna att tolka barnens förslag något för att kunna realisera dem till fysisk planering (Derr & Tarantini 2016:1550). Ett första steg till denna tolkning är att planeraren personligen träffar de berörda barnen eftersom planeraren då kan få en förståelse för bakgrunden till barnens åsikter, som dessutom den tolkande planeringen menar är nödvändigt för att planeraren verkligen ska förstå barnens åsikter (Derr & Tarantini 2016:1551; Davoudi 2012:430). Planeraren kan nämligen under mötet se hur barnen använder en specifik plats och planeraren får då ta till sig åsikten i dess kontext istället för att den dras ur sitt sammanhang och exempelvis hamnar på ett papper som planeraren sedan ska utgå ifrån. Om planeraren under dialogerna med barnen även tar reda på varför barnen har de åsikter som de har kommer denna tolkningsprocess enligt vår mening vara enkel. För att ta ett exempel förstod vi att Siri från intervju 3 på Gullregnets förskola ville ha en, enligt hennes mening, fin skolgård med många blommor som hon kunde plocka. Denna åsikt hade hon för att hon tyckte att de inte hade tillräckligt med blommor och växter på deras skolgård idag. Utifrån detta går det dra slutsatsen det att behövs mer grönska på barnens skolgård.
Det är däremot viktigt att understryka att en förståelse för barns åsikter och grunden till dessa kan vara olika beroende på vem planeraren som tolkar barnen är. Som hermeneutiken menar är planerarna en del av de tolkningar som görs av barnens verklighet och åsikter. Barnens åsikter kan nämligen inte förstås utan att planeraren till viss del påverkar förståelsen eftersom hen måste använda sina egna erfarenheter för att skapa en förståelse. Detta ska dock inte ses som något negativt eftersom alla måste använda sina egna tidigare erfarenheter för att skapa sig en förståelse (Holm Ingemann 2016:92), men det är viktigt att uppmärksamma för att skapa medvetenhet kring att planerares tidigare erfarenheter inte får ta överhanden i tolkningarna. Med andra ord ska planerare vara varsamma vid tolkningar så att barnens åsikter inte övertolkas och man på så vis ger en felaktig bild av barnens personliga erfarenheter (ibid). Detta eftersom vuxna som tidigare beskrivet inte kan förstå barns åsikter och upplevelser genom att den vuxna helt och hållet använder sina egna erfarenheter och minnen av att vara barn (Hallin & Helin 2018:59;
Jansson et al. 2020:2).
Det är av yttersta vikt att planerare och barn får träffa varandra på riktigt för att planeraren ska kunna förstå och ta tillvara på barnens åsikter. Generellt sett handlar det om att planerare och barn ömsesidigt måste lyssna på varandra för att båda parter ska förstå varandra (Lindgren 2003:84;
Cele & van der Burgt 2015:25; Skivenes & Strandbu 2006:14). Detta blev i denna studie tydligt eftersom detta upplevdes i samtliga intervjuer. Vi behövde nämligen bygga en relation med barnen så att de kände sig trygga med oss men också så att vi kände oss trygga med hur vi skulle ställa frågor till dem eller hantera olika situationer. Att vi besökte förskolorna i förväg var till stor hjälpt eftersom både vi och barnen då blev mer bekväma med varandra under intervjuerna. Vid det här mötet kunde vi också själva avgöra hur verbala barnen var och hur de uttryckte sig vilket gjorde att vi kunde anpassa den multifunktionella metoden därefter. Dessutom bidrog detta besök även till att när vi väl kom för att genomföra intervjuerna var barnen exalterade och visste vad som skulle ske. De barn som hade träffat oss vid tillfället innan intervjuerna kände sig mer trygga med oss och därmed öppnade de upp sig mer och vi förstod dem bättre. De blyga barnen vågade först när de kände sig bekväma med oss öppna upp sig och vi lärde oss, ju mer vi umgicks med barnen, att förstå de som hade svårt att uttrycka sig verbalt genom bland annat kroppsspråk, gester och andra
70
metoder än de verbala. Om vi skulle träffat barnen vid fler tillfällen skulle detta troligen bidra till att vi ännu djupare kunnat förstå barnen både genom att vi förstått deras kommunikationssätt men även att de öppnat upp sig mer om deras åsikter. Detta är ytterligare en aspekt som pekar på det även andra studier gör; vikten av att planerare och barn förs samman och får möjlighet att träffas i verkligheten, gärna flera gånger, och arbetar tillsammans (Derr & Tarantini 2016:1551;
Carroll et al. 2019:417). Även detta visar att dagens fysiska planeringen återigen skulle gynnas av att skifta till en mer kommunikativ, postmodern och tolkande planering, där barnen får spela en större roll inom planeringsprocessen (Healey 2006:29,32; Strömgren 2007:52; Allmendinger 2009:175, 185-186 & 190; Davoudi 2012:432). Om barnen får en större roll inom den fysiska planeringen och planerare träffar dem flera gånger och därigenom får en förståelse för deras åsikter menar forskare dessutom att sannolikheten att barnens åsikter i slutändan tas tillvara på ökar (Derr & Tarantini 2016:1551; Carroll et al. 2019:417).
Att sannolikheten att barnens åsikter tas tillvara på ökar vid fler träffar, planerare och barn emellan, går genom denna studie inte att bevisa. Däremot visar denna studie att den multifunktionella metoden för dialog med unga barn skapar en god förståelse mellan planerare, eller i detta fall oss, och barn. Denna förståelse ökar dessutom tillsammans med antalet gånger vi träffar barnen. Det krävs alltså att planerare börjar använda rätt metoder för dialog och att barn och planerare träffas i verkligheten för att de ska börja förstå varandra och därmed att planeraren förstår barnens åsikter.
Genom att koppla samman detta resonemang med andra studiers resultat som pekar på att denna förståelse ökar chanserna för att planeraren använder barnens åsikter (Derr & Tarantini 2016:1551;
Carroll et al. 2019:417), kan vi åtminstone dra slutsatsen att den multifunktionella metoden skapar goda förutsättningar för att barnen i slutändan kan påverka den fysiska planeringen. Viktigt att tillägga här är dock att planeringsprocessen för de flesta projekt är relativt lång, oftast flera år, och barnen kan därför sällan förvänta sig att se det de bidragit med i verkligheten, åtminstone inom en relativt snäv tidsram från att dialogerna med dem fördes. Barnen kan därmed vara flera år äldre än när dialogerna fördes och när projektet realiseras ha helt andra åsikter. Som tidigare forskning och även den kommunikativa planeringen uppmärksammar styrs inte heller den fysiska planeringen av enbart en samhällsgrupps åsikter (Strömgren 2007:48). Alla åsikter och intressen vägs mot varandra och kombineras och därför går det inte helt och hållet garantera att barnens åsikter faktiskt syns i det färdiga resultatet (Derr & Tarantini 2016:1552). Det är därför viktigt att göra barnen medvetna om detta under dialogerna, men samtidigt förtydliga att deras röst har stor betydelse för den fysiska planeringen. Detta kan tyckas vara svårt för unga barn att förstå men i denna studie verkade barnen förstå att vi enbart låtsades att deras skolgård skulle förändras för att vi skulle testa den multifunktionella metoden som i framtiden skulle kunna användas för att samla in andra barns åsikter om fysiska miljöer. Med andra ord krävs att planerarna förklarar förutsättningarna för dialogen och det aktuella planeringsprojektet för barnen på en nivå som de förstår.
KAPITEL 7
Slutsats
72
Som presenteras tidigt i denna uppsats finns en utbredd osäkerhet bland Sveriges kommuner kring vilka dialogmetoder som ska användas för att samla in barns åsikter om fysiska miljöer samt hur barnens åsikter ska överföras till den faktiska fysiska planeringen. En speciell osäkerhet finns det kring vilka metoder som ska användas vid dialoger med unga barn. Samtidigt anser många vuxna och däribland planerare att barn inte är tillräckligt kapabla för att förmedla åsikter om den fysiska planeringen eftersom de inte förstår fysiska miljöer. Trots dessa utmaningar är Barnkonventionen i Sverige lag och samtliga kommuner har nu krav på att följa denna och därmed inkludera barn i den fysiska planeringen. Om inget görs för att motverka dessa utmaningar kan det leda till att barnens rätt inte får ett tydligt avtryck i den fysiska planeringen, och Barnkonventionen kan därmed inte uppfyllas. Ambitionen med denna uppsats är därmed att bidra till att kommuner och planerare får några av de verktyg som krävs för att överstiga dessa utmaningar så att barnen får möjlighet att få sina rättigheter tillgodosedda och att berörda delar av Barnkonventionen därmed kan uppfyllas. I detta kapitel redogörs generella samband och slutsatser dras baserat på denna uppsats syfte och forskningsfrågor. Slutsatsen bevisar barns kompetens, redogör hur en dialogmetod för unga barn kan utformas samt hur barns kunskap ska kunna implementeras i den fysiska planeringen.