Platta på mark

Den vanligaste grundläggningstypen idag är platta på mark. Det var även den vanligast för-kommande grundläggningstypen på 1960-talet, eftersom den var betydligt enklare och billi-gare än föregående grundläggningstyper (Lundgren, 2009). Det fanns då inga krav på värmei-solering under plattan och kunskapen om fuktpåverkan var liten. Det har lett till att platta på mark utan underliggande isolering har orsakat många fuktproblem genom åren.

På 1960-talet var det vanligt att betongplattan gjöts direkt på ett kapillärbrytande lager av grus utan underliggande ångspärr och isolering (Hulander, 2007). Även fast det fanns ett kapillär-brytande skikt saknar betongplattan en tillräcklig temperaturgradient för att förhindra att plat-tan fuktas upp genom diffusion från marken. Fukten transporteras då i ångfas från marken och upp i plattan. Det fenomenet går att demonstrera genom om en presenning läggs ut på marken så kommer den att bli fuktig på undersidan. På samma sätt fungerar det för betongplattan. Det finns även risk för att fukt kan transporteras kapillärt ifall dräneringssystemet inte fungerar tillräcklig, eller ifall grundvattennivån ligger högt. Det kapillärbrytande skikt som användes var ett lager med grus (ByggAMA, 1965). Gruset har relativt små fraktioner, jämfört med makadam som används idag, vilket medför att vatten kan sugas upp kapillärt. Speciellt om otvättat grus användes, som var relativt vanligt. Då finns det mindre fraktioner som hjälper till att suga upp vattnet kapillärt och fukta upp plattan.

Figur 3.2.1-1. Värme- och fuktflöde genom platta på mark.

Marken är väldigt fuktig och den relativa fuktigheten i porsystemet ligger alltid nära 100 %, även fast det inte finns något fritt vatten (Hulander, 2007). Det kan variera lite då viss jord är mer dränerande än andra, men eftersom det är ett så pass inhomogent material räknas det all-tid att den relativa fuktigheten ligger nära 100 %. Betong är ett poröst material som inte bara torkas ut av torr luft utan fuktas även upp av fuktig luft. Om marken då är fuktig, kommer betongen att fuktas upp. Om tätskiktet består av ett tätt material, som exempelvis plastfilm eller plastmatta, kan inte betongen torka ut uppåt och överkanten av plattan kommer bli väl-digt fuktig. Betongen i sig är okänslig mot fukt, men det är de organiska material som är i kontakt med betongen som löper risk för fuktskador. Den relativa fuktigheten i plattans över-kant kommer variera med vad som finns ovanför betongplattan. Kanterna på betongplattan är inte lika känsliga som i mitten på plattan, då de kan ventileras mer genom otätheter.

Eftersom den omkringliggande marken ofta har betydligt större volym än betongplattan, och har stor värmekapacitet, har marken större värmetröghet jämfört med betongplattan. Mark-temperaturen kommer därför hållas relativt konstant under året och kommer inte svänga lika mycket som utetemperaturen (Hagentoft, 2002). Om det ligger ett uppvärmt hus på marken, kommer temperaturen i marken att ändras. Om det är ett välisolerat hus kommer temperaturen några meter ner i marken inte längre variera med djupet. Villorna byggda på 1960-talet har dock lite, eller ofta ingen, isolering under betongplattan och det medför att den varma inne-temperaturen kommer att värma upp marken under plattan. Efter några år har det byggts upp en värmekudde under huset och den temperaturen kommer hållas relativ konstant, eftersom temperaturvariationer inte orkar tränga in utifrån (Hagentoft, 2002). Under plattan, om det inte finns någon eller lite isolering, kommer temperaturen vara relativt nära innetemperaturen. Då den relativa fuktigheten antas till nästan 100 %, kommer det finnas stor mängd fukt där jämfört med inomhus. Den stora skillnaden i ånghalt kommer skapa en stor fuktvandring, ge-nom ångdiffusion, inåt för att utjämna skillnaden i ånghalt. I figur 3.2.1-2 visas värmekudden under en villa med oisolerad platta på mark som grundläggning, beräknad i Comsol Multiphy-sics. Plattan är beräknad med en innetemperatur på 20°C och en marktemperatur som är samma som årsmedeltemperaturen. Platsen den är beräknad på är Örnsköldsvik och årsmedel-temperaturen där är 6 °C (SMHI, 2015). I figuren syns värmekudden tydligt.

Figur 3.2.1-2. Värmekudde under oisolerad platta på mark simulerad i Comsol Multiphysics

På 1960-talet var det vanligt att betongplattan gjöts på ett kapillärbrytande och dränerande skikt av grus, och ovanpå betongen lades träreglar in med isolering emellan. På det viset blev golvet varmt och behagligt. I vissa fall gjöts till och med reglar in i betongplattan. Den golv-konstruktionen är den som har varit mest drabbad av fuktskador i Sverige (Anticimex, 2016). Problemet är att överkanten på betongplattan blir kall och därmed kommer den relativa fuk-tigheten där vara högre och utrymmet under isoleringen blir aldrig riktigt torrt. Risken för mögel på kilar och ingjutna reglar blir därmed stor. I vissa fall kan det ha gått så långt att reg-lar och sylreg-lar har ruttnat. Om plattan inte rengjorts noga kan det även uppstå mögel i träspån och smuts som finns kvar på plattan. Möglande organiska material kan upptäckas genom att en mögeldoft sprider sig i huset. Mögeldoften är lättast att hitta genom att lukta på golvet vid väggarna. Andra faktorer som indikerar på fuktproblem är om plastmattan eller färg har börjat släppa.

Valet av tätskikt kan också påverka hur drabbat huset är av fuktskador. Obehandlat trägolv eller heltäckningsmatta som endast varit i kontakt med en mindre mängd fukt kan, i vissa fall, vara oskadda. Om det trängt in vatten i konstruktionen är dock sannolikheten stor att golvkon-struktionen drabbats av fuktskador. Om det däremot är ett tätare ytskikt, av exempelvis la-minatgolv eller plastmatta, är det väldigt stor sannolikhet att golvet har blivit fuktskadat, oav-sett om vatten trängt in. Det eftersom plasten fungerar som ett lock, där den relativa fuktig-heten under mattan blir nära 100 %. Det medför att limmet kan lösas upp, vilket orsakar matt-släpp och en illaluktande doft. I figurerna nedanför visas temperaturfördelningen och fuktför-delningen i vanligt förekommande golvkonstruktioner på 1960-talet.

I figuren visar de mörkare linjerna temperatur- och fuktfördelningen i plattan. På skalorna som finns nedanför de mörka linjerna finns den relativa fuktigheten och temperaturen genom golvkonstruktionen. Genom att studera fördelningarna i plattan fås en uppfattning om hur temperaturen och fuktfördelningen sker i konstruktionen. Värdena för temperatur- och fukt-fördelningen är hämtad från byggnadskontroll (Rågstad, 2012).

Figur 3.2.1-4. Oisolerad platta på mark utan beklädnad.

Figur 3.2.1-4 visar en vanlig fördelning av fukt- och värmefördelning i en oisolerad platta på mark. Betongplattan har en relativ fuktighet på ca 100 % i underkant och temperaturen där är relativt lik innetemperaturen. Det är inget problem i sig att betongen har en relativ fuktighet på 100 % eftersom den inte är känslig mot fukt. Problemet uppstår när känsliga material kommer i kontakt med den fuktiga betongen.

Figur 3.2.1-5. Oisolerad platta på mark med plastmatta

I konstruktionen ovan ligger den relativa fuktigheten under plastmattan på 94 %, vilket inte är en lämplig konstruktion. Problem med dålig lukt, deformationer och krympning är vanligt i den här typen av konstruktion. Problemet uppstår dock oftast när mattan byts ut mot en nyare matta (Rågstad, 2012). De äldre plastmattorna limmades med ett fukttåligt lim, vilket gjorde det resistent mot fukten. Den nya mattan som läggs in innehåller ett överskott på preocesslös-ningsmedel och mjukgörare, vilket normalt kommer släppa och deformeras inom ett års tid (Rågstad, 2012).

Figur 3.2.1-6. Platta på mark med ovanliggande isolering och parkettgolv

Platta på mark med ovanliggande isolering är en känd riskkonstruktion som drabbats av många fuktskador genom åren. I konstruktionen ovan är det ett uppreglat golv med parkett som golvbeläggning. Parketten är relativ tät vilket skapar mycket skadlig miljö för underlig-gande material. Den relativa fuktigheten i överkant av betongplattan ligger på 90 %, vilket är högre än den kritiska relativa fuktigheten som ligger på 75 % för trä. Det medför att reglarna

och byggrester, som smuts och spån, som inte städats bort från plattan har en stor risk för att drabbas av mikrobiell påväxt. Rent teoretiskt, borde alla konstruktioner av platta på mark med ovanliggande isolering drabbas av fuktskador. Det finns dock konstruktioner som har klarat sig bra mot den typen av skador eftersom det ofta finns läckage runt väggar och drag längs syllen, vilket gör att luften kommer i rörelse i golvkonstruktionen (Rågstad, 2012). Det gör att golvet får ett torrare klimat än det beräknade värdena. En platta med ovanliggande isolering skulle kunna funka ifall golvbeläggningen inte är tät, men de flesta golvbeläggningar är till-räckligt tät för att skapa ogynnsamma fuktförhållanden i konstruktionen.

Figur 3.2.1-7. Platta på mark med ovanliggande isolering och PVC-matta

I konstruktionen ovan är det samma typ som föregående, men med en plastmatta som golvbe-läggning istället för parkett. Plasten är ännu tätare än vad parketten är vilket medför ännu sämre fuktförhållanden i konstruktionen. Samma typ av problem uppstår här, men risken är större än i föregående exempel.

Figur 3.2.1-8. Betongplatta med ovanliggande isolering, ingjutna reglar och plastfolie på ovansidan.

De ingjutna spikreglarna i den här konstruktionen ligger i en mycket skadlig miljö. Den rela-tiva fuktigheten ligger på 98 % och ligger högt över det kritiska värdet. Det gör att det är en mycket stor riskkonstruktion för att drabbas av mögeltillväxt. De reglar som ligger ovanpå plastfolien har möjlighet att klara sig från skador då den relativa fuktigheten ligger nära det kritiska värdet. Det är dock stor risk att byggrester som lämnats på plattan och ligger under PE-folien drabbas av mögeltillväxt.

Figur 3.2.1-9. Platta med isolering på ovansidan av plattan och 0,2 mm PE-folie på undersi-dan av plattan.

I konstruktionen ovan är betongplattan gjuten på en 0,2 mm PE-folie. Om utförandet är kor-rekt, ger det en minskad risk för fuktskador i konstruktionen. Den relativa fuktigheten i ovan-kant platta ligger då på 73 %, vilket är under det kritiska värdet för mikrobiell påväxt. Det finns dock en risk ifall det golvmaterial som används är för tätt eller om utförandet av plastfo-lien är slarvigt gjord, att den relativa fuktigheten blir högre och risken för fuktskador ökar därmed.

Figur 3.2.1-10. Platta med isolering på ovansidan av plattan och 0,1 mm PE-folie på under-sidan.

I den här konstruktionen har en 0,1 mm PE-folie använts istället för en 0,2 mm PE-folie. Det medför att den relativa fuktigheten ökar i betongens överkant och därmed ökar risken för fuktskador.

Konstruktionerna ovan är vanliga exempel på plattor på mark från 1960-talet. Många av dem är kända riskkonstruktioner och de bör undersökas noga för att kontrollera om de är fuktska-dade. Det kan vara svårt att veta hur konstruktionen ser ut under betongen, då det i många fall det saknas, eller finns felaktiga, ritningar från villorna på 1960-talet. Det gäller att inspektera golvet med jämna mellanrum. Mattsläpp och färgsläpp, eller mögeldoft är vanliga tecken på fuktskador i golvkonstruktionen. Nedan beskrivs några åtgärder för vanliga problem med platta på mark.

Det finns lite olika åtgärder för att lösa problem med fukt och lukter från äldre betongplattor. Den vanligaste, och billigaste, åtgärden för att sänka fuktnivån vid uppreglade golvkonstrukt-ioner är att installera en undertrycksventilering (Hulander, 2007). Under golvet installeras då en frånluftsfläkt som ansluts till sugkanaler, som ska ventilera bort fukt och emissioner. Det kräver dock att anslutningen mellan golv och yttervägg är lufttät så att ett undertryck kan skapas under golvet. En annan förutsättning är att det blir ett tillräckligt luftflöde i golvkon-struktionen, så att inte döda zoner uppstår. Det går att installera en tillfällig fläkt för att se om de förutsättningarna uppnås. Det har dock visat sig att fläktens flöde minskar med åren och att luktproblem kan återkomma efter ett antal år (Hulander, 2007). Det är en billig lösning, som kan fungera som en temporär lösning, men för att säkerhetsställa att fuktskador försvinner permanent är det inte en lämplig lösning. Det kan fungera ifall fuktskadorna inte är omfat-tande. Det finns många tillverkare av den här typen av golvsystem och några exempel är Ni-vell-system och Platons golvsystem.

I de fall där fuktskadorna är omfattande, eller om lufttätheten inte kan säkerhetsställas, är det bättre att byta ut hela golvkonstruktionen. Det är betydligt dyrare än att installera under-trycksventilering men det är betydligt säkrare. Hela golvkonstruktionen, även syllar, demonte-ras och betongplattan rengörs från byggsmuts. Därefter installedemonte-ras golvet, som saknar

fukt-känsliga material som kan komma i kontakt med betongen. En mekaniskt ventilerad luftspalt bör göras under golvkonstruktionen som möjliggör uttorkning av plattan.

Många vill idag installera golvvärme av komfortskäl och för att minska energianvändningen. Det är dock inte alltid lämpligt att installera golvvärmen och det finns vissa krav för att det ska vara en bra ide. För att minska energianvändningen är det viktigt att det är en golvkon-struktion som är lämpad för golvvärme, annars kommer det istället bli en ökning av energi-förbrukningen. Vid platta på mark med golvvärme kommer värmeförlusterna till marken vara större jämfört med andra uppvärmningssätt (Boverket, 2002). Hur mycket beror på hur myck-et isolering som finns under plattan. I 1960-talsvillor saknas ofta isolering under plattan, vil-ket medför att stora mängder värme kommer gå åt till att värma upp marken istället för huset. Energiförbrukningen kommer därför förmodligen öka istället för att minska. Vilken golvbe-läggning som används kommer också påverka hur mycket energi som går in i huset. Används exempelvis ett parkettgolv kommer mindre värme gå in i huset eftersom parketten håller till-baka värmen från golvet (Boverket, 2002). Exempel på bra material som släpper igenom vär-men är klinker och och plastmattor.

Om det är dålig, eller ingen, isolering kommer marken under huset att värmas upp. Det kan, förutom att öka energiförbrukningen, även leda till fuktskador. Vanligtvis är det varmare in-omhus än vad det är i marken och på det viset kommer fukten att vandra inifrån och ut. Om golvvärme installeras kommer den att värma upp marken under vintertid och om sedan golv-värmen stängs av på våren kan det leda till att temperaturen i marken blir högre än vad tempe-raturen i plattan är. Då kommer fukten istället att vandra från marken och in mot huset. Det fenomenet kallas för en omvänd fukttransport. Om golvvärme ska installeras bör en fackman anlitas för att utvärdera risken för fuktskador.

Det finns möjlighet att isolera en oisolerad platta. Det finns då två tillvägagångssätt. Det går att isolera på ovansidan plattan med ett så kallat flytande golv. Det innebär att betongplattan kommer isoleras på insidan med cellplast och med ett tunt betonglager ovanpå. Det som är viktigt att tänka på är att den typen av konstruktion alltid utgör en riskkonstruktion. Det gör, som beskrivet tidigare, att betongplattan kommer få en kallare temperatur och det finns risk att den varma inneluften kommer kondensera mot plattan. Det är ytterst viktigt att inget orga-nisk material kommer i kontakt med den fuktiga betongplattan eftersom mögeltillväxt då kan uppstå. Betongplattan måste därför noggrant rengöras så att inget organiskt material finns kvar på plattan. Därefter läggs en alkalibeständig plastfolie ut på hela plattan, även under syl-larna i väggen. Cellplast läggs sedan ut på plastfolien. Det som ofta är begränsande i den ty-pen av lösning är att takhöjden kommer att minska. I de flesta fall finns det inte möjlighet att lägga 300 mm isolering, som är det rekommenderade minsta mängden isolering som bör an-vändas i plattan om golvvärme är önskad. Det är därför bra att välja cellplast med så hög iso-lerande förmåga som möjligt för att minska bygghöjden av golvsystemet. Det finns idag cell-plaster med mycket bra isolerande förmåga. Ett exempel är Jackons supercellcell-plaster med en λ-värde på 0,027 W/m K, vilket nästan är 40 % bättre än vanlig cellplast (Jackon, 2017). Dessa skivor är ofta dyrare än vanliga skivor, men besparingar görs på att inte hela betong-plattan behöver bilas ut för att sedan lägga in ny isolering under. Mängden isolering bör vara så mycket som möjligt utan att takhöjden blir för låg. Ovanpå isoleringen används sedan en primer för att få god vidhäftning i cellplasten. Därefter kan golvvärme och armering läggas in. Sedan gjuts ett lager på minst 30 mm av flytbetong. Med den här konstruktionen fås en god-tagbar och relativt billig lösning. Det är en lösning ifall det inte finns möjlighet eller pengar till att gräva ur den befintliga plattan och isolera den från undersidan.

Det andra alternativet är att isolera plattan på undersidan. Det är ett omfattande och dyrt in-grepp, då hela den befintliga betongplattan måste grävas ur och ersättas med en ny. Om det görs för att få plats med mer isolering så är processen relativt likt som att gjuta en ny betong-platta. Ingreppet har dock större omfattning om den befintliga plattan skall ersättas med en ny, eftersom den gamla plattan måste tas bort och det är svårare att gräva och få bort massorna inomhus. Eftersom det ofta inte finns ritningar är det svårt att veta vad som kommer hittas under den befintliga plattan. När den gamla plattan är borttagen är processen lik som för att gjuta en ny platta. Först läggs ett dränerande lager av tvättad makadam. Därefter läggs isole-ringen in som fungerar som ett isolerande och kapillärbrytande skikt. Det bör vara ungefär 300 mm cellplast. Sist läggs ett lager med golvvärmeslingor, armering och sedan gjuts det igen med betong. Tjockleken på betongskiktet bör vara 70-100 mm (Husgrunder.com, 2016). En konstruktör bör konsulteras om hur mycket armering och betong som behövs i den nya plattan. Det är även viktigt att kontrollera hur dräneringen är när en ny platta gjuts. Dräne-ringen ska ligga under den nivå som cellplasten ligger på för att den ska fungera som det är tänkt. Fördelen med denna konstruktion är att takhöjden behålls och en säker konstruktion ur isolerings- och fuktsynpunkt uppnås.

3.2.2 Krypgrund

Den mest använda grundläggningstypen på 1960-talet var platta på mark, men krypgrunder förekom relativt flitigt med. Det hade dock börjat uppmärksammas problem med krypgrun-der, främst med träbjälklag, vilket gjorde att populariteten hos krypgrunder avtog. Det finns några olika typer av krypgrunder, men den typen som användes på 1960-talet var en uteluftsventilerad krypgrund. Därför kommer bara den typen av krypgrund att nämnas i det här arbete. Krypgrund är klassad som en riskkonstruktion och har haft mycket problem med fukt och mögel genom åren. Ungefär hälften av alla krypgrunder är drabbade av fukt- och mögelskador (Anticimex, 2016). Krypgrunderna som byggdes på 1960-talet var ofta dåligt ventilerade, oisolerade och saknade plastfolien mot mark, vilket har lett till att många av de krypgrunderna har blivit drabbade av fuktskador. Det förekom att tryckimpregnerat virke an-vändes i konstruktionen, vilket har lett till elaka lukter vid fuktskador i krypgrunden (Bover-ket 2010).

Det största problemen som uppstår med uteluftsventilerade krypgrunder kommer från mark-fukt och från mark-fuktigheten i luften (Andersson, 2014). Markmark-fukten är den mark-fukt som avdunstar från marken och från grundmurens sidor. Det gäller samma här som för platta på mark, att marken har en väldigt hög fuktighet och om då ångspärren saknas kommer en stor mängd fukt transporteras upp från marken och in till krypgrunden. Fukt från luft uppstår genom att varm fuktig uteluft transporteras in i det kallare utrymmet i krypgrunden och kyls ner. Varm luft kan innehålla mer fukt än vad kall luft kan, så när luften kyls ner kommer den relativa fuktig-heten stiga. I värsta fall blir den relativa fuktigfuktig-heten över 100 % och då kommer kondens att fällas ut i krypgrunden. Den kritiska nivån för att mögel ska uppstå i krypgrunden är ungefär RF = 80 %, men det kan variera (Johnsson, Lundberg 2012). Det fenomenet uppstår under försommaren och under sommaren. Då stiger temperaturen utomhus och eftersom krypgrun-den är ventilerad med uteluft kommer krypgrun-den varma luften att ventileras in i konstruktionen. Värmetrögheten i marken gör att luften inne i krypgrunden inte kommer värmas upp lika snabbt som uteluften, vilket gör att temperaturen i kryprummet kommer vara lägre än utetem-peraturen och marken i krypgrunden kommer kyla ner bjälklagets undersida genom värmefö-ring via konvektion och strålning. Då den varma uteluften kommer in i krypgrunden kommer den kylas ner och då öka den relativa fuktigheten. I figur 3.2.2-1 visas temperatur och relativ

fuktighet i luften i krypgrunden under året. Där visas det att toppen ligger runt det kritiska värdet 80 % under försommaren och sommaren. Om det dessutom är bristfällig dränering