3.7.1 Radon
På senare tid har allt fler husägare blivit uppmärksamma radon. Många vet att radon är något som måste undvikas, men inte alla har inte riktigt koll på vad det är. Radon är en radioaktiv gas som orsakar många fall av svåra sjukdomar i Sverige idag. Radon finns naturligt i omgiv-ningen omkring oss. Den finns i marken, i luften omkring oss, i grundvattnet och i olika material. Radon fritt i naturen är inte någon större fara för människor utan det blir problem när det kommer in i husen, där det blir en hälsofara för människor som är bosatta där en längre tid.
Radon är en färglös och luktfri ädelgas som bildas genom att radium-226 sönderfaller. När sedan radonet i sin tur sönderfaller till radondöttrar, utsänds joniserande strålning (Boverket 2015). Den strålningen som bildas är skadlig för människor och orsakar många allvarliga sjukdomsfall per år. Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten (2017) drabbas ca 500 personer i Sve-rige av lungcancer på grund av radon i inomhusluften. Det är den näst vanligaste orsaken till lungcancer efter rökning (Strålsäkerhetsmyndigheten, 2017). Orsaken är att radondöttrarna fastnar i luftvägarna och när de sedan sönderfaller bildas det bland annat alfastrålning. Den strålningen kan skada cellerna i lungor och luftrör och bilda lungcancer ifall människor är bosatt i det en längre tid. Sannolikheten är betydligt högre för rökare än icke-rökare att drab-bas av lungcancer på grund av radon i inomhusluften. Sannolikheten ökar med 25 gånger för rökare jämfört med icke-rökare (Strålsäkerhetsmyndigheten, 2017). En förhöjd risk gäller även för passivrökare.
Det enda sättet att kontrollera om det finns radon i huset är att göra en radonmätning. Gräns-värdet som finns idag för radon i inomhusluft ligger på 200 Bq/m3 (Strålsäkerhetsmyndighet-en, 2017). Det finns idag ungefär 400.000 hushåll i Sverige som har radonhalter över riktvär-det, så det är rekommenderat att i alla småhus bör det göras en radonmätning. Det finns då två sätt att mäta radonhalten på. Det första är att göra en snabbmätning av radonhalten i huset. Det ger en uppfattning om hur radonhalten är och kan användas ifall det behöver göras en mätning snabbt. Mätperioden är endast 7 dagar och ger en snabb fingervisning om hur radon-halten är. Det kan vara ett alternativ vid köp eller försäljning av hus. Det som är nackdelen med det testet är att radonhalten varierar mycket över tid och därför kan årsmedelvärdet vari-era en del från det värdet som mäts upp under en kort mätperiod. Det andra, och bästa, sättet att mäta radon på är att göra en långtidsmätning. Det innebär att minst två, gärna fler, mätdo-sor placeras ut i huset i olika rum. Mätperioden ska pågå i minst två månader, men gärna tre. Ju längre mätperiod ju mer variationer fångas in, vilket ger ett säkrare medelvärde (Radea, u.å). Själva mätperioden ska ske mellan 1 oktober och 30 april. När mätperioden är slut skick-as dosorna in till mätfirman och resultatet fås sedan några veckor senare.
Eftersom radon även finns i vattnet omkring oss är det viktigt att även mäta radonhalten i vattnet, ifall inte kommunalt vatten används. Det finns flera olika sätt att göra det på (Strålsä-kerhetsmyndigheten, 2017). Det som måste göras är att använda en specialflaska som inte släpper ut radonet och samla upp ett prov i den. En sådan flaska går att beställa från mätlabo-ratoriet eller från kommunens miljökontor.
Radon finns som sagt överallt omkring oss. Den vanligaste källan för radon är i marken under och omkring huset (Boverket, 2014). Problemet med villor från 1960-talet är att de ofta inte
har någon plastfolie eller liknande under plattan, vilket gör att grunden blir otät mot marken. Även om det finns en plastfolie så är den förmodligen inte tillräckligt tät för att hindra radon-gasen för att tränga upp in i huset. Radonhalten i marken är alltid tillräckligt hög för att orsaka radonhalter inomhus (Sveriges geologiska undersökning, u.å). Det som har störst påverkan av hur stor radonrisk det är från marken är, förutom radoninnehållet, kornstorleken, vattenhalten och porositeten i jorden, samt jordlagrens mäktighet (Sveriges geologiska undersökning, u.å). Jordarter som innehåller mycket luft, dvs som har hög porositet och genomsläpplighet, kan orsaka större radonhalter inomhus än en tätare jordart. Eftersom radonet främst transporteras genom jordluften, har de jordarter med de förutsättningarna möjlighet att transportera mer radon in till huset. Exempel på sådana jordarter är sand, grus och grusiga moräner. Värsta risken ligger hos hus som är belagda på grusåsar, då de har väldigt god genomsläpplighet. Hos tätare material, med högre vattenhalt, är därför risken mindre då transporten av radongas försvåras. Eftersom radon i marken är den vanligaste källan för radon har många kommuner undersökt radonsituationen i marken runt om kommunen. Det går därför ofta att kontakta miljö- och hälsoskyddskontoret i kommunen för att få mer information om hur det ser ut med radon i marken i området.
Om radon från marken ger för höga halter av radon inomhus finns det några olika åtgärder för att lösa det. Om medelvärdet endast ligger strax över riktvärdet kan det räcka med att täta otätheter i grundkonstruktionen (Boverket 2015). Alkaliebeständiga och elastiska fogmassor används då för att täta de relativt lättåtkomliga ställena som runt golvluckor, rensbrunnar, skyddsrör, rörgenomföringar och i genomgående sprickor. Ifall större sprickor finns ska de lagas med cementbruk. Det gäller att tänka på att om exempelvis fönster tätas och självdrags-system används, minskar intaget av uteluft. Det medför att andelen luft som tas in genom marken då ökar, vilket kan leda till högre radonhalt (Boverket 2015).
Radon går även att åtgärda med hjälp av god ventilation i huset (Boverket 2015). Först och främst ska de befintliga kanalerna kontrolleras och rensas ifall det behövs. Det gäller även att se till att alla ventiler är öppna för att få ett gott luftflöde. Om ventilationen är dålig finns det en relativ enkel åtgärd för det och det är att installera spaltventiler. Det gäller om det är själv-dragssystem eller frånluftssystem. Då ökar luftflödet i grundkonstruktionen och på så vis kan radon ventileras ut till en viss del. Den lösningen kan fungera ifall radonhalten inte är allt för hög. Ifall värmesystemet i huset ändras från en oljepanna till exempelvis en bergvärmepump, kommer det påverka självdraget i huset och en ny mätning bör göras ifall värmesystemet byts ut. Det finns en del hus från 1960-talet där självdragssystem har bytts ut mot ett frånluftssy-stem. Det kan vara en riskabel lösning ur radonsynpunkt ifall radonet kommer från marken. Det kan vara en bra lösning om radonet kommer ifrån byggnadsmaterialet och om tillräcklig mängd uteluft tillförs genom ventilerna. Risken är om radonet kommer från marken och då ett stort undertryck kan bildas inne i huset med ett frånluftssystem kan en ökad mängd radon su-gas in från marken under huset.
Om det är hög radonhalt i huset är det bästa sättet att ändra tryckförhållandet kring husgrun-den (Boverket 2015). Det kan göras på lite olika sätt och beror lite på situation till situation. De vanligaste är att trycksänkningar görs genom antingen en radonsug eller en radonbrunn. En radonsug sänker lufttrycket i marken under huset så att inte jordluft tränger in genom hus-grunden. Det fungerar så att det är en fläkt som suger ut luft under betonggolvet på ett eller flera stället och på så vis sänks lufttrycket i marken. Slutresultatet av en radonsug brukar bli bra, men det kan vara svårt att förutse slutresultatet innan då det beror mycket på hur mark-förhållandet ser ut (Boverket 2015). Nackdelen med en radonsug är att den ger av sig ett visst ljud som kan upplevas som störande ifall den placeras nära fönster.
I figur 3.7.1-1 visas en principskiss hur en radonsug fungerar. Det som kan hända i vissa fall är att ett för stort undertryck skapas, vilket kan orsaka kalla golv och i värsta fall tjälskjutning.
Figur 3.7.1-1. Principskiss av radonsug (Boverket 2015)
Om det är luftgenomsläpplig mark i området går det att använda sig av en radonbrunn istället för en radonsug (Boverket 2015). Radonbrunnen fungerar så att den sänker lufttrycket i en stor volym under huset. För hus placerade på grusåsar är det ett väldigt bra alternativ. En för-del med radonbrunnar är att hela anläggningen kan grävas ner och det enda som blir synligt är utblåset, men det går att gömma bort i buskar eller liknande. En annan fördel är att en radon-brunn kan omfatta fler än ett hushåll, vilket gör att kostnaden minskar om flera husägare delar på den (Radea, u.å).
Figur 3.7.1-2. Principskiss av radonbrunn (Boverket 2015)
Om huset står på krypgrund har ventilationen stor betydelse för hur hög radonhalt det blir i kryprummet (Boverket 2015). Om det är kraftig ventilation i krypgrunden, exempelvis om vinden är kraftig och ventilerna är öppna, kommer radonhalten i krypgrunden ofta vara låg. Om däremot det är låg ventilation kommer radonhalten i krypgrunden stiga kraftigt genom radon från marken. Eftersom radonet letar sig lätt in i bostaden genom otätheter i bjälklaget, är det viktigt att ha en fungerande ventilation. Om tillräcklig ventilation inte kan uppnås ge-nom självdrag ska en fläkt installeras för att öka luftomväxlingen (Boverket 2015). Det går även att komplettera radonskyddet i en krypgrund genom att komplettera med en plastfolie på markytan. På det viset skapas ett lufttätt skikt på marken, vilket gör att radonet inte kan tränga upp in i kryprummet. Det fungerar som lösning ifall det är måttlig halt av radon i marken. Om det är höga halter av radon i marken ska plastfolien bytas ut mot ett radontätt membran. Rikt-värdet då ett radontätt membran ska användas är 50 000 Bq/m3 eller högre (Boverket 2015). Viktigt är att tätningar mot grundmur och rör är gjorda med stor omsorg så att inte radonet kan tränga upp genom otätheter där. En ytterligare säkerhetsåtgärd kan vara att lägga ut dräne-ringsslangar under plastfolien som sedan kopplas ihop med en sugande fläkt (Boverket 2015). På det viset skapas ett undertryck under folien och radonet kommer att sugas bort.
Radon behöver inte endast komma från marken utan kan även komma från byggnadsmaterial. Alla byggnadsmaterial som är stenabaserade innehåller radium och avger därmed en viss del
radon (Boverket 2015). Dock brukar det vara en så pass liten del så att den är försumbar. Det finns dock undantag, och ett ett sådant är blåbetong.
Blåbetong är ett byggnadsmaterial som består av alunskifferbaserad lättbetong. Materialet börjades tillverkas 1929 i Sverige, men den användes som mest på 1960- och 70-talet (Eldh, 2015). Det var ett material som var enkelt att bygga med och användes främst i källarväggar, men förkom även i bjälklag. Blåbetongen användes flitigt enda fram till mitten av 1970-talet då det började komma forskningsrapporter om blåbetongens höga radonhalter (Eldh, 2015). Det är alunskiffern som användes i tillverkningen av blåbetongen som innehöll mycket ra-dium, vilket kunde ge höga halter radon inomhus. Det finns dock olika former av blåbetong, som grovt brukar delas in i låg-, medel- och högalstrande blåbetong (Eldh, 2015). En källare med innerväggar av lågalstrande blåbetong har ofta inte så pass hög alstring av radon så att det blir skadligt. Om det däremot är högalstrande blåbetong kan så pass höga värden som 500 Bq/m3 uppnås (Eldh, 2015).
Eftersom blåbetongen var vanligt på 1960-talet gäller det därför undersöka om det har använts i det aktuella huset. Blåbetongen har en blågrå ton men det kan vara svårt att avgöra med blotta ögat om det är blåbetong eller inte. Det är därför rekommenderat att en mätning görs för att avgöra om det är blåbetong eller inte. Förutom radongas avger även blåbetongen gam-mastrålning. Det går därför att använda sig av en gammamätare för att mäta gammastrålning-en, och på så vis kan blåbetong särskiljas från övriga byggmaterial (Eldh, 2015).
Om blåbetong har upptäckts i huset finns det några olika åtgärder för att lösa problemet med radon. I vissa enklare fall räcker det med att blåbetongen målas (Eldh, 2015). Dock krävs det oftast att radonproblemen löses med hjälp av ventilation. I enklare fall kan det räcka med att öka självdragsventilationen. Friskluftsventiler bör då installeras för att öka luftflödet i hus-grunden. I lite svårare fall behöver en frånluftsfläkt installeras för att att få en bättre luftom-växling. I de svåraste fallen krävs dock att ett system installeras (Eldh, 2015). Ett FTX-system är ett värmeåtervinningsaggregat som har fläktar både för tilluft och frånluft, samt en värmeväxlare. På så vis kan stora luftflöden skapas utan att förlora mycket värme. I vissa ex-trema fall går det att byta ut materialet. Men det är ofta en alltför omfattande åtgärd (Eldh, 2015).
Om radonet finns i vattnet kommer det att sprida sig när det diskas, duschas etc. Det är därför viktigt att kontrollera radonhalten i vattnet om det inte är kommunalt vatten. Det kommunala dricksvattnet innehåller ofta mindre än 100 Bq/l och behöver därför inte åtgärdas. Radonhal-ten i vattnet kan endast mätas genom en analys av vatRadonhal-tenprovet. Om det finns radon i vattnet är den vanligaste åtgärden att lufta vattnet så att radonet avgår (Boverket 2015). En särskild radonavskiljare ska då användas för att lufta vattnet i ett separat kärl.
3.7.2 Asbest
Asbest är idag förbjudet men på 1960-talet användes asbesten flitigt på grund av dess höga hållfasthet och smidighet. Asbest, som kommer från grekiskan asbestos, betyder outsläcklig, och är ett samlingsnamn för flera mineraler som finns i naturen (Arbetsmiljöverket, 2016). Den asbestsort som är den dominerande är krysotil. Asbest som byggnadsmaterial börjades användas redan på 1800-talet i en liten utsträckning, men hade sina guldår mellan 1950- och 70-talet. Förbudet mot asbest började 1976, då förbud mot den farligaste sorten av asbest krokidolit (blå asbest) infördes. Sedan år 1982 förbjöds resterande asbestprodukter.
Anled-ningen till att asbesten förbjöds var att det hade börjat uppmärksammats att de som arbetade med asbesten drabbades av elakartade tumörer i andningsvägarna.
Asbesten är inte farlig när den är i bunden form utan det är när den rivs eller bearbetas på nå-got sätt, exempelvis genom sågning eller borrning, som asbesten frigörs. Det bildas då ett damm som innehåller asbestfibrer som svävar runt i luften. De fibrerna är tunna och lätta och kan därför stanna kvar i luften en lång tid. Om sedan de fibrerna inandas av människan kan de tränga ner långt ner i lungorna, där de sedan kan transporteras vidare till lungsäck och buk-hinna (Arbetsmiljöverket, 2016). Det är när asbesten inandas som det kan leda till mycket allvarliga sjukdomar, där andningsorganen är de som är främst drabbade. Några sjukdomar som orsakas av inandningen av asbest är mesoteliom, asbestos, lungcancer och pleuraplack. Det är väldigt farliga sjukdomar och cirka 100 personer avlider varje år i sjukdomen mesote-liom som orsakats av tidigare exponering för asbestdamm (Arbetsmiljöverket, 2016). Mesote-liom är en relativt ovanlig form av cancer, men är den vanligaste och farligaste cancerformen som orsakas av asbestinandning.
Trots att asbesten har varit förbjuden i många decennier finns det mycket asbest kvar i äldre villor. Asbest användes flitigt under 1960-talet och fanns bland annat i eternitplattor, plast-mattor, kakelfix, isolering för pannor och rör, packningar mm (Arbetsmiljöverket, 2016). Asbesten kan förekomma både i fri form i produkter eller i bunden form. En typ av produkt som innehåller ett högt innehåll av asbestfiber är sprutasbesten, som är asbest blandat med bindemedel och tillsatsmedel. I en bunden variant så är asbesten bunden till en sammansatt produkt som exempelvis plaster, gummi, cement och silikon. Eternitplattor, asbestplattor, vissa golvplattor och plastmattor är exempel på den typen av produkt. Det är framförallt golvmaterial som innehåller asbest som utgör den största risken inomhus, då stora mängder farliga fibrer kan frigöras då okunniga husägare river upp de äldre mattorna vid renovering. Ofta sitter de mattorna fast under dörrar och liknande och om det slits mycket där det sitter fast mycket finns det stor risk att stora mängder asbestfibrer frigörs.
Figur 3.7.2-2. Flerskiktat asbestvinylgolv (Ekobyggportalen, u.å)
Om en privatperson ska riva ner, bygga om eller renovera i sin villa och har osäkerhet kring om ett material innehåller asbest eller inte, bör de ta ett prov på materialet innan arbetet bör-jar. Provet skickas då till ett labb där det utförs en asbestanalys. Om det visar sig innehålla asbest bör stor försiktighet iakttas. Det finns idag inga regler mot att privatpersoner sanerar asbest själv, men för villaägarens och dess anhörigas säkerhet rekommenderas att Arbetsmil-jöverkets regler för företag följs. Om det finns osäkerhet om vilka skyddsåtgärder som bör vidtas, rekommenderas det att en saneringsföretag anlitas.
Om villaägaren väljer att sanera asbesten själv är det viktigt att arbetet utförs på ett sätt så att asbestdamm inte finns kvar efter arbetet. Det som kan vara bra att veta är att det går inte att dammsuga upp asbestfibrerna med en vanlig dammsugare. De små fibrerna går nämligen rakt igenom dammsugaren och ut i luften igen. För att klara att ta upp de små asbestfibrerna krävs ett speciellt luftfilter som kan fånga upp dem. Det går alltså inte bara att ta den vanliga damm-sugaren som det städas med och tro att de ska ta upp de eventuella asbestfibrerna som uppstår. Om en privatperson har sanerat villan själv så ska det avfall som innehåller asbest samlas i täta förpackningar och märkas med en varningstext med ordet asbest. Asbesten lämnas sedan in på en avfallsanläggning som tar emot asbestavfall. Ibland kan en särskild avgift tas ut från avfallsanläggningen. För ytterligare information om vad som gäller i just den aktuella kom-munen kan komkom-munens miljö- och hälsoskyddsförvaltning kontaktas.
3.7.3 PCB
PCB är ett av de farligaste miljögifterna vi känner till och som finns i vissa material i byggna-der från 1956-1973. PCB, som står för polyklonerade bifenyler, är ett ämne som består av 209 föreningar med liknande kemisk struktur (Bernevi Rex och Sikander, 2006). PCB har visat sig läcka ut till omgivande mark och luft genom bland annat läckande fogmassor. PCB är ett ex-tremt svårnedbrytbart material och när det kommer ut i miljön stannar det kvar en lång tid. PCB innebär både en risk för människor och djur. Människor och djur får i sig PCB genom födan och genom inandningsluften och påverkar hälsan genom försvagat immunförsvar, störda hormon- och enzymbalanser i kroppen, ökad risk för cancer och det påverkar även det centrala nervsystemet (Skellefteå kommun, 2016). Det är de långsiktiga effekterna som är avgörande när de kommer till att bedöma risker med PCB, då den akuta giftigheten är förhål-landevis låg. PCB har även en effekt på miljön och djurlivet. Den mest uppmärksammade effekten är att det påverkar djurs förmåga att fortplanta sig. När PCB användes som mest syn-tes en tydlig minskning av bland annat säl, mink, utter, sillgrissla och havsörn (Miljökonsult-gruppen, u.å).
PCB användes i vissa material under 1960-talet. Det användes i en del elastiska fogar som mjukgörande komponent. Dock dominerades användning av PCB i flerbostadshus för exem-pelvis tätning av rörelsefogar, rörelsefogar i fasader och loftgångar mm. Det användes även till plastbaserade golvmattor som gav halkfria golv i storkök och industrilokaler. I kontorshus och offentliga byggnader användes isolerrutor innehållande PCB, men det användes inte i villor i någon någon större omfattning. Dock användes PCB till att täta vid fönster och dörrar till viss del i villor.
PCB finns även i maten och det något som människor får i sig dagligen. PCB finns i fet fisk, såsom lax och strömming, mjölkprodukter, kött, ägg samt margarin och oljor.
Det finns idag inga gränsvärden i Sverige för PCB-halter i inomhusluften i villor. Många und-rar därför om de kan få i sig PCB via luften om de har PCB i fogar. Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet har gjort en studie där de undersökt personer som bott länge i hus med fogar av PCB. Där undersökte de om de som har bott i de husen har högre PCB-halt i