Tilläggsisolering

Villorna som är byggda på 1960-talet har ofta undermålig isolering i ytterväggarna. Det leder till att energiförbrukningen ofta är hög och att en del hus även kan upplevas kalla och dragiga. Många idag vill tilläggsisolera för att minska uppvärmningskostnaderna, få ett behagligare klimat inomhus och minska miljöpåverkan (Energimyndigheten, 2009). Ungefär 18 % av hushållets värme går ut genom ytterväggen i ett äldre hus, så det finns pengar att spara genom att tilläggsisolera, men det är samtidigt en kostsam åtgärd (dinbyggare.se. u.å.). Det många inte tänker på är att tilläggsisolering av ytterväggen kan leda till fuktproblem om inte den inte är rätt utförd. Material och metoder måste väljas efter husets förutsättningar. Det gäller därför att fundera på vilka möjligheter som finns innan processen med tilläggsisoleringen startar. Det finns två möjligheter att använda sig av. Antingen tilläggsisoleras insidan av ytterväggen eller utsidan av ytterväggen.

Det bästa alternativet ur energi- och fuktsynpunkt är att tilläggsisolera ytterväggen på utsidan. Ytterväggen blir då varmare, torrare och problematiken med köldbryggor minskar (Energi-myndigheten, 2009). Det är ofta en problemfri och gynnsam åtgärd (Ershammar, u.å). Isole-ringen ska alltså placeras så långt ut i konstruktionen som möjligt för att hålla väggen varm och torr. Det är dock en relativt dyr åtgärd och brukar inte vara den åtgärd som rekommende-ras först för att minska energianvändningen. Därför rekommenderekommende-ras det att tilläggsisolering av väggen görs om fasaden på huset måste åtgärdas ändå. Om väggen isoleras på utsidan kommer det förändra utseendet på huset. Det gäller därför att tänka på hur mycket av det este-tiska utseendet som vill bevaras. Vissa byggnader kan vara av kulturhistoriskt värde och får därför inte förvanskas. Ligger huset inom detaljplan kan det krävas bygglov, då fasaden kommer ändras. Om huset har vackra snickerier och detaljer på fasaden bör det övervägas om invändig tilläggsisolering är bättre, då det estetiska värden då bevaras.

Tjockleken på isoleringen är inte bara en ekonomisk fråga utan det är även fler faktorer som bör tänkas på. Om en allt för tjock isolering används kommer det påverka utseendet av huset då fönster och dörrar hamnar längre in i fasaden, takfoten kommer bli kortare och väggen kommer hänga utanför grunden (Energimyndigheten, 2009). Det går att åtgärda de proble-men, men det är ofta en dyr åtgärd. Vid måttligare tjocklekar påverkas inte utseendet märk-värt. Det som gäller för äldre hus är att det är inte tjockleken på isoleringen som spelar störst roll i sig utan det är hur omsorgsfullt den är gjord och hur lufttät konstruktionen blir (Energi-myndigheten, 2009). Det gäller därför att tilläggsisoleringen görs med omtanke och att ett vindskydd alltid placeras på utsidan av isoleringen.

En träfasad är den fasad som är enklast och mest ekonomisk att tilläggsisolera (Ershammar, u.å.). Om den är i bra skick går det att varsamt plocka ner träfasaden för att sedan återan-vända. Om fasaden är gjord av puts eller tegel behövs en helt ny fasad byggas upp med isole-ring och luftspalt. Sedan behöver grundmuren byggas på som konstruktionen vilar på.

Om det estetiska värdet ska bevaras går det att isolera ytterväggen på insidan. Det är dock inte problem- eller riskfritt och ska endast vara ett alternativ om utvändig isolering inte är möjligt. Den befintliga väggen kommer då bli kallare än innan och problem med fukt kan uppstå, då fukten inte kan torka ut genom värmeläckage från insidan. Det blir även svårare att bli av med köldbryggor i väggen, vilket kommer ge en mindre effektiv värmeisolering (Ershammar, u.å.). Det gäller därför att stor noggrannhet läggs på anslutningar, så att problemet med köldbryggor minskas. En annan nackdel med invändig tilläggsisolering är att den invändiga ytan minskar vilket många upplever som en nackdel.

Om väggen ska isoleras på insidan måste elinstallationer, snickerier och ofta den invändiga beklädnaden tas bort innan isoleringen monteras (Energimyndigheten, 2009). Om tilläggsiso-leringen inte överskrider 45 mm kan den befintliga ångspärren, om en sådan finns, bevaras. Om större tjocklek på isoleringen används måste den befintliga ångspärren plockas bort (Energimyndigheten, 2009).

För att minska köldbryggorna ytterligare bör den nya isoleringen helst byggas upp i två lager. Stående reglar monteras en bit från den befintliga ytterväggen och dimensionerna på reglarna bestäms av tjockleken på den valda isoleringen i andra lagret. En ångspärr monteras mellan det första och andra lagret isolering.

3.4 Tak

Under 1960-talet byggdes villorna i stor utsträckning med flacka sadeltak eller papptäckta pulpettak. Sadeltaken täcktes ofta med röda tegelpannor i början på 1960-talet, men något som blev mer och mer populärt i de senare delarna var röda eller svarta betongpannorna. Det var fortfarande sadeltaken som var de mest vanliga, men de flacka pulpettaken blev allt mer populära. De täckte ofta en enkel rektangulär byggnad. Det låglutande pulpettaket doldes ofta av en mörklaserad sarg av liggande fjällpanel. Det var en väldigt tidstypisk detalj för 1960-talsvillan.

3.4.1 Sadeltak

Under 1960-talet var det fortfarande sadeltaket som var den populäraste taktypen vid husbyg-gande (Jonsson, 1990). På de mindre villorna var det vanligt med relativt flack lutning, men brantare takfall blev allt vanligare. Ett typisk sadeltak på villorna hade en takvinkel på 25°. Sadeltaken täcktes ofta med röda tegelpannor, men något som blev mer och mer populärt var de röda eller svarta betongpannorna.

Ett tidstypiskt sadeltak från 1960-talet visas i figuren 3.4.1-1. Som taktäckningsmaterial an-vändes takpannor. I första delen av 1960-talet var det lerteglet som dominerade, men betong-pannorna blev allt mer vanligt längre in på årtiondet. Under takbetong-pannorna fanns en bärläkt med dimensionerna 1 tum x 2 tum, vilket motsvarar ungefär 25x51 mm. Under bärläkten fanns en ströläkt med dimensionerna 1/2 tum x 2 tum, vilket motsvarar ungefär 13x51 mm. Därefter kom ett lager med takpapp och sedan råsponten. Den bärande överarmen varierade i storlek, beroende på spännvidderna på huset. I en normalstor villa låg dimensionerna på 45x170 mm. Vindsbjälklaget bestod av en underarm med dimensionerna 45x220 mm med 100 mm mine-ralull emellan. Under underarmen sattes 17 mm tjock råspont som sedan pappspändes för att få en slät yta att måla på. Ibland användes även porösa träfiberskivor, och gipsonitskivorna började bli allt mer populär på grund av att de var mer brandbeständiga.

Figur 3.4.1-1. Tidstypiskt sadeltak från 1960-talet

En takkonstruktion med tegelpannor eller betongpannor fungerar på ungefär samma sätt. På det traditionella takpannetaket, som bland annat användes på 1960-talet, är det underlagspap-pen som står för största delen av tätheten mot regn och yrsnö (Elmarsson och Nevander, 1994). Takpannornas uppgift är att avleda den största delen av nederbörden, samt att skydda underlagspappen mot UV-strålning och övriga faktorer i uteklimatet som kan skada pappen. Ströläktens uppgift är att höja upp bärläkten så att det skapas en spalt som det inträngande vattnet kan rinna på. Det bildas också en luftspalt där som har som uppgift att ventilera bort kondensen som kan uppstå under takpannorna under klara och kalla nätter. Det gäller främst betongpannorna, eftersom teglet har en större förmåga att transportera ut fukten genom kapil-lärsugning och otäta fogar (Elmarsson och Nevander, 1994).

De vanligaste orsakerna till skador av kondens eller hög relativ fuktighet på undertakets in-sida är fuktkonvektion från inin-sidan, läckage från yttertaket eller dålig ventilation. I det här kapitlet behandlas bara läckage från yttertaket, de andra behandlas i övriga kapitel i 3.4 Tak. Den största boven när det kommer till fuktskador i tak är läckage från utsidan. Det gäller där-för att kontrollera taket med jämna mellanrum där-för att upptäcka skadorna tidigt. En sak som bör kollas är att alla tegelpannor är hela och sitter på plats. En takpanna kan ha spruckit ge-nom frostsprängning eller gege-nom att ett föremål vid kraftig blåst har landat på taket och spräckt takpannan. En anledning till att en takpanna har glidit av taket kan vara att läkten är defekt eller att spikarna har korroderat. En annan kan vara att de vid montering inte har lagts tillräckligt tätt. Om underlagspappen är hel så ska den kunna transportera bort det inkom-mande vattnet vid den skadade takpannan, men på sikt kan det leda till fuktskador. Känsliga delar på taket som det bör läggas lite extra koll på är runt skorstenen, genomföringar och tak-fönster, då det finns risk för läckage om plåtdetaljer har rostat eller om monteringen inte har skett på ett korrekt vis. De plåtdetaljerna har ofta kortare livslängd än själva takytan, och bör därför kontrolleras så att det inte har uppstått några rosthål eller sitter löst. Om det är fallet bör

de bytas ut. Vanligtvis byggdes inte villorna med vinkel på 1960-talet, men i de fall där det är så bör vinkelrännan kontrolleras då det är en känslig del för läckage.

Taket behöver också rensas med jämna mellanrum från mossa, kvistar och löv. Om det är ett tak med betongpannor, ska det undersökas ifall det finns några lavar på taket. Anledningen är att rötterna på lavarna bildar en syra som sedan fräter sönder betongen (Beckman, 2006). Det är en dock en långsam process, men bör åtgärdas för att slippa framtida problem. Det finns idag bra medel för att ta död på lavatillväxten.

När kontroller görs bör även takpappen undersökas. Det går att göra genom att lyfta på tak-pannor och hålla utkik efter bubblor, glipor och sprickor. Skulle det visa sig att takpappen är sliten eller skadad ska den bytas ut. En ickefungerande takpapp kommer så småningom leda till fuktskador i träkonstruktionerna. Om taket inte är bytt och villan är från 1960-talet, finns det stor risk att pappen börjar bli sliten. Takpapp har en beräknad livslängd på omkring 40 år under bra förhållanden (Hedby och Winnberg, 2006). Råspont har betydligt länge livslängd än så. Om det visar sig att takpappen behöver bytas ut finns det lite olika typer att välja på. Det kan vara värt att lägga några extra kronor på att köpa en lite dyrare papp, då de brukar ha en längre livslängd. På 1960-talet användes underlagstäckning av sorten YAL 1200/325 eller YAM 1200/50 (HusAMA, 1965). Nu rekommenderas att en underlagstäckning av YAP 2500 eller YEP 2500, då de inte är lika känslig.

Tegelpanna eller betongpanna?

Takpannor av tegel och betong är relativt lika och har båda bra egenskaper som taktäck-ningsmaterial. Det finns dock en del faktorer som skiljer dem åt och de båda har sina för- och nackdelar. Nedan beskrivs några olika faktorer som skiljer mellan de två typerna.

Det finns en lång tradition av att bygga med tegel i Sverige. Redan på 1600-talet användes tegel som taktäckningsmaterial på större byggnader och kyrkor. Dock tog det ca 200 år innan det blev vanligt att tegel användes på vanliga villor. Betongpannorna började tillverkas i mit-ten på 1950-talet, och började ta över marknaden mer och mer på grund av prisskillnaden mellan de två material. Idag är det betongpannorna som dominerar marknaden. Det används fortfarande tegelpannor idag men ungefär 80 % av nybyggda bostäder idag har betongpannor som taktäckningsmaterial (Backman, 2007).

Den främsta anledningen till varför betongpannan har blivit betydligt vanligare än tegelpan-nan är prisskillnaden. Kostanden för betongplattor varierar beroende på kvalitet och utfö-rande, men normalpriset är från 75 kr per kvadratmeter och uppåt (Zaitzewsky Rundgren, 2015). Teglet är betydligt dyrare och kostar från 165 kr per kvadratmeter, men även här varie-rar priset beroende på kvalitet och utformning (Zaitzewsky Rundgren, 2015). Andra fördelar men betongpannorna som gjorde at de tog över marknaden mer på 1960-talet var att det gick snabbare att lägga än tegelpannorna. Dessutom fanns det fler kulörer som gav större möjlig-heter till färgval på taket.

Betongpannorna är betydligt tätare än tegelpannorna, och läcker därmed in mindre vatten. Anledningen är att måtten på tegelpannorna varierar något. Orsaken till det är att bränningen blir olika på olika tegelpannor (Beckman, 2006). Betongpannan suger dessutom upp mindre vatten än vad tegelpannan gör.

En fördel med tegelpannor är att de inte har något problem med lavar, något som betongpan-norna har. Det är inget stort problem, men det kan göra så att betongpanbetongpan-norna går sönder. Det är så att rötterna på lavarna bildar en syra som i sin tur fräter sönder betongen (Beckman, 2006). Det är en väldigt långsam process, men det är något som ska åtgärdas. Ifall det börjat växa på betongpannorna bör ett dödande medel användas för att få bort lavarna.

En annan fördel med tegel är att de ser mer levande ut än betongpannorna på grund av sin ojämna form och flammighet. Tegelpannorna åldras dessutom på ett vis som ger en viss pa-tina som många tycker är estetiskt tillfallande. Betongplattorna åldras inte på samma sätt utan behåller ungefär samma utseende genom hela livslängden. Tegelpannorna har dessutom en längre livslängd än betongpannorna. En ungefärlig livslängd på en betongpanna är ungefär 50 år medans livslängden på en tegelpanna är 75 år, oftast mer än så (Zaitzewsky Rundgren, 2015).

Vanligtvis är det inte takpannorna som orsakar läckage genom taket utan det är pappen under som läcker. Men om takbeläggningen ska bytas ut finns det några saker att tänka på. Förr i tiden var betongpannorna cirka 30 % tyngre än vad tegelpannorna var. På det viset utsätts takkonstruktionen för en betydligt större last. Idag är de endast lite tyngre än vad tegelpan-norna är, och ibland till och med lättare. Det beror lite på utförandet av betongpannan. Det gäller att kontrollera vikten på de nya pannorna så att taket håller för den nya belastningen om en tyngre takbeläggning väljs. Kontakta därför en sakkunnig om det är fallet. Om utseendet ändras för mycket med den nya takbeläggningen kan det behövas bygglov. Det är därför klokt att kontrollera med kommunen ifall bygglov behövs.

Slutsatsen är att både tegelpannorna och betongpannorna är båda mycket bra taktäcknings-material. Båda har sina för- och nackdelar och i slutändan handlar det om att välja det material som villaägaren tycker passar huset och omgivningen bäst.

3.4.2 Pulpettak

På 1960-talet var det låglutande pulpettaket relativt vanligt förekommande. Ofta täcktes det låglutande taket av någon form av sarg, antingen av plåt eller liggande fjällpanel. Som takmaterial i den typen av konstruktion var papp det vanligaste taktäckningsmaterialet. I figur 3.4.2-1 visas ett tidstypiskt pulpettak i ett vertikalsnitt. Där ser vi en pulpettakstol på ett cc-avstånd 1200 mm, med en överarm med dimensionerna 45x145 mm och en underarm på 45x170 mm. Ovanpå takstolen är det 17 mm råspont som toppas med 2 lager takpapp. Sargen består av en liggande fjällpanel på 22x120 mm, med en hängskiva av plåt på toppen. Mellan takstolarna isolerades vindsbjälklaget med 125 mm mineralull. Under takstolarna användes spontad panel med tjocklek 17 mm som sedan pappspändes för att få en slät yta.

Figur 3.4.2-1. Typiskt pulpettak från 1960-talet

I pulpettaket ovan är taklutningen 1:10 (5,7°), vilket var en vanlig taklutning på 1960-talet och klassas som ett låglutande tak. Låglutande tak ställer extra höga krav på taktäckningen. Även fast det förutsätts att vatten kan rinna av på ett låglutande tak, finns risk att vatten blir kvarstående (Carlsson, 2016). Därför behöver taktäckningen vara vattentät för att förhindra läckage. Anledningen är att ju lägre taklutning på huset, ju längre tid kommer det ta för vatt-net att rinna av. Det gör att risken för läckage ökar och den mängd vatten som kan tränga ige-nom taket blir större. Det är därför viktigt att om takpapp används som takmaterial, ska det läggas i två lager. Först ska det finnas en underpapp som spikas fast och sedan en överpapp som klistras på. På 1960-talet var det vanligt att två lager av papp användes. Som underlagspapp föreskrevs att antingen papp med betäckningen YAM eller YAL skulle använ-das (ByggAMA, 1965). YAM står för står för asfaltsimpregnerad mineralfiberfilt, ytbelagd med asfalt och YAL står för asfaltsimpregnerad lumppapp, ytbelagd med asfalt. YAL-pappen som användes hade en del problem med den organiska lumpstommen som användes i båda skikten. Den kunde påverkas av fukt underifrån, och blåsor kunde då uppstå i ytskiktet. Det var speciellt känsligt i låglutande tak. YAM-pappen började därför användas mer och mer. Den pappen mer dimensionsstabil, men den var fortfarande relativt känslig. Det är dock rela-tivt osannolikt att den pappen sitter kvar på taken idag, då livslängden på ett någorlunda bra gjort papptak är cirka 20 år (Willis Towers Watson, u.å). Branschsnittet ligger idag på 17 års hållbarhet, men med dagens moderna och starka papptak borde det vara betydligt längre (Pappa tak AB, 2014). Det kräver dock stor noggrannhet med smådetaljer, särskilt de som inte syns.

En nackdel med den här typen av tak är att det ofta är ett väldigt litet takutsprång. På det viset blir fasaden mer utsatt för nederbörd, och risken för fuktskador ökar. Vid en renovering av taket skulle det vara möjligt att förlänga takutsprånget genom att förlänga ut fjällpanelen. Det skulle dock förändra utseendet en aning på huset, och är inte en vanlig åtgärd.

Takavvattningen gjordes oftast utvändigt på den här typen av tak. Det förekom i vissa fall att invändig avvattning användes, men standardlösningen var utvändigt. Fjällpanelen drogs ut en bit på baksidan för att hängrännorna skulle kunna placeras där. För att läsa mer om problem och åtgärder med takavvattningen, se kapitel 3.4.4 Takavvattning.

Papp är ett relativt känsligt takmaterial och det finns några vanliga problem som brukar upp-stå med den. Det gäller därför att kontrollera taket med jämna mellanrum för att hitta de ska-dor som kan ha uppstått. Ett vanligt problem vid äldre papptak är att materialet är benäget att spricka, främst genom olika rörelser i pappen och i understrukturen. Det är även vanligt att det sker en krympning i botten på grund av termiska ändringar. Om mindre sprickor har hit-tats i pappen går det att åtgärda genom tätningsmassa, takmassa och reperationsasfalt. Ett an-nat problem som också är relativt vanligt är att bubblor uppstår under pappen. De uppstår från att den innestängda luften eller fukten mellan mattan och understrukturen utvidgar sig i vär-men och får mattan att lyfta. De kan även uppstå om takpappen inte har klistrats ordentligt. Bubblorna ska undersökas noga så att de inte har spruckit, då risken finns att det har formats en passage för vattnet att ta sig in till understrukturen. Att det bildats bubblor är inget tecken på att taket läcker, men bör åtgärdas i förebyggande syfte. Bubblan skärs då upp till en fast kant så att det bildas flikar. Underlaget ska sedan rengöras och sedan limmas flikarna tillbaka med någon form av takkitt. Därefter klistras en ny bit papp på den lagade delen. Det kommer att synas att taket är lappat ihop, men ofta göms det bakom taksargen, och är inte synligt från marken.

Rörgenomföringar är en känslig del i ett papptak och ska undersökas noga. Speciellt vid en första inspektion av en nyköpt villa. Här bör det kontrolleras att varje rörgenomförning har en gummistos, annars är det stor risk för läckage där. Varje år bör det även kontrolleras att det inte uppstått sprickor vid rörgenomföringarna, då de är känsliga. Även här går det att reparera mindre sprickor med tätningsmassa. En annan sak som bör kontrolleras vid en första inspekt-ion är att det finns krönbyggnader och kappor. Om de saknas är det stor risk att pappen släp-per.

Papptak kräver alltså en del tillsyn och underhåll varje år, och det är den största nackdelen jämfört med andra taktyper. Själva underhållsarbetet är dock inte särskilt dyrt eller svårt, men kan upplevas som jobbigt för en del villaägare. Underhållet bör ske både innan och efter vin-terns påfrestningar, och består av städning och tillsyn av taket. Även att stryka på takmassa ifall det behövs. Om papptaket inte underhålls kommer livslängden att kortas ner drastiskt (Pappa tak AB, 2014).

Det kommer alltid en tid när det inte längre är ekonomiskt försvarbart att reparera taket, utan då det istället är bättre att lägga om det. Om taket börjar bli upp mot 25 år och börjar bli slitet, rekommenderas det istället att det läggs en ny papp för att förhindra framtida läckage.