Strävan efter att få uppnå någonting är något återkommande hos flera av kadetterna. Hur man uppnår, eller vad man uppnår för någonting är däremot olika. Några ger uttryck för att ha uppnått något manifesteras av att de får tillhöra en eller just den grupp som offentligt och allmänt anses vara den bästa gruppen. Det kan vara så att de är medlem i en grupp där de bästa ingår.
Figur 10 – Potentiell utveckling
Det är tydligt att det inte nödvändigtvis behöver innebära att den egna prestationen behöver vara relativt bäst. Inte heller speciellt bra för den delen heller. Utan det är den speglade statusen från erkänt håll, direkt eller indirekt, som avgör om individen känner att de presterat tillräckligt. Lite som att:
”om att om jag får vara med i den här gruppen eller om jag placerats i den här befattningen, då har jag också vad som krävs”.
54
Endast en av kadetterna vi intervjuade gav uttryckligt exempel på att det var den egna reella färdigheten som var intressant och en motivator för att engagera sig. I det fallet uttrycktes regelbundet att ett erkännande utifrån också behövde kunna backas upp av individen själv med ett faktiskt och mätbart gott resultat för att individen skulle var nöjd och kunna ta till sig erkännandet.
Vikten av att ”få göra karriär” är tydligt hos de flesta av de kadetterna vi intervjuat. Vad karriär innebär för respektive kadett beskrevs lite olika men gemensamt var att karriär innebär ombyte av syssla och vertikal utveckling. Har de gjort någonting på en nivå så
lockade inte en annan befattning med andra arbetsuppgifter på samma nivå lika mycket som en befattning på närmast överordnad nivå. Arbetsuppgifterna är i dessa fall underordnade i attraktionskraft. Berättelser som innehöll exempel på sådant uttryck kom från upplevelser och erfarenheter både före och efter den militära banan tog sin början. Karriär handlar lika mycket om variation som att kvitto på prestation och variation är viktigt.
Det är som att motsatsen till variation, det vill säga stagnation, är något kadetterna oroar sig för. Vår tolkning är att stagnation ses som detsamma som att misslyckas. Liksom karriär måste detta förekomma i en förhållandevis märkbar frekvens vilket också markeras i resonemanget om varför de valt Officersprogrammet för en väg mot taktisk officer istället för en karriär som specialistofficer. Samtliga intervjuade kadetter beskriver
specialistofficerskarriären som något som är begränsat och stillavarande där man måste göra samma saker under alldeles för lång tid. Utvecklingen måste ha ett märkbart tempo och varje befattning behöver vara någonting som leder till nästa befattning på en nivå ovanför den man är på.
Det är som att känslan av att vara ”tillräckligt duktig” hos kadetterna kräver att de får
använda sina kunskaper i nya situationer. Annars infinner den känslan sig inte och känslan av tristess blir i stället påtaglig. Det verkar inte som att upplevelsen av att göra någonting bra är tillräcklig för stimulansen om det är saker man kan sedan tidigare. Samtidigt förekommer beskrivningar av nervositet inför nya situationer som innehåller någon form av prestation, det vill säga att kadetten behöver utföra någonting bra. Det kan vara en konkret handling eller att tänka rätt. Drivkraften att prestera verkar ibland vara knuten till att återkommande bevisa att man duger samtidigt som man gärna skulle välja något man vet att man kommer klara av.
I sitt perspektiv på behov beskriver McClelland behovet av prestation som en motivator till engagemang. Prestation är ett av tre definierade och konkretiserade behovsbegrepp kopplade till motivation enligt McClelland. De andra två är behov av tillhörighet och behov av makt. (Abrahamsson & Andersen, 2005, s. 147)
Han menar att det inte spelar någon roll om individen är medveten om behovet
(Abrahamsson & Andersen, 2005, s. 147). Alltså har behovet av att prestera ett ”värde i sig”. Precis som McClelland beskriver det ser vi inte att det förekommer en koppling mellan prestation och ett direkt erkännande utifrån i kadetternas berättelser. Snarare att det leder till någon måluppfyllelse eller utveckling över tiden, hos de intervjuade kadetterna har detta uttryckts som vertikal utveckling i karriären. Detta har vi inte sett som ett direkt erkännande utifrån eftersom kopplingen mellan prestationerna som återges i intervjuerna och en
bestämd effekt för individen är alltför diffus för att kunna bevisas. Helt klart är att kadetten åtminstone upplever en koppling mellan prestationer, eller ett gott presterande, i stort och en vertikal utveckling till en annan och finare ställning som tillfredställande.
55
Om denna utveckling inte uppfylls, om man inte uppnår vad man avsett och behovet inte tillfredsställs förklaras detta hos kadetterna inte av att de inte skulle räcka till. Det förklaras istället genom att det är kontexten som inte är rätt för dem. Denna kontext passar inte för dem helt enkelt. Detta resonemang är intressant ur ett hängivenhetsperspektiv. Sett ur ett generationsperspektiv om motivation skulle man kunna hävda att kadetterna vi intervjuade absolut gav uttryck för att bry sig om värden större än sig själva. Detta har i vår del av
världen ansetts som någonting fint och ädelt och sannolikt socialiserats in från generation till generation. Vi själva känner igen känslan på vårt eget vis och reflekterar samtidigt över att beteende som vi kopplar till sådan hängivenhet inte noteras förekomma med samma entusiasm hos yngre medborgare annat än i språket. Därtill ska föras att det i intervjuerna presenteras flera exempel på inställningen att ”passar det inte” slutar man engagera sig. Engagemanget upphör helt enkelt och detta utan märkbar sentimentalitet eller spår av melankoli.
I McClellands perspektiv på behov inom begreppet behov av prestation återges ett
perspektiv på vikten av att lyckas med sin prestation och hur val av utmaning är kopplat till presumtiv chans till framgång. En individ med framträdande prestationsbehov undviker uppdrag där risken för nederlag upplevs lite för stor. I intervjuerna med kadetterna identifieras återkommande detta resonemang. De väljer sådana utmaningar som de upplever att de, med moderat insats, reder ut. Upplevs det för svårt, så svårt att en överhängande risk att inte nå framgång tidigt finns, övervägs detta inte ens. I Sammanfattning senare i kapitlet följer ett resonemang kring att misslyckas.
Om det hos officerare i vår ålderskategori och äldre upplevts förekomma ett resonemang i stil med att ”någon måste göra det tråkiga också”, ofta uttryckt i samklang med entusiasm hämtat från en övertygelse om att man är en del av en viktig helhet, ger kadetterna uttryck för ett annat resonemang. Det är inte tillräckligt att bara vara en del av någonting viktigt för en kraftansträngning utan egen framgång. Marginalen för att göra något värdefullt som inte tillför kadetterna själv någonting direkt, till att förlora entusiasmen för detta värde är märkbart mindre. Det är som att entusiasmen för något värdefullt är lika helhjärtad emotionellt som hos den äldre generationen men budgeten, värnandet om den egna utvecklingen, är för liten. Det verkar behövas en tydligare och mer voluminös emotionell återmatning mellan engagemang och självbekräftelse hos kadetterna vi intervjuade. Enligt den framställning som McCrindle gör av generation Y och generation Z om vad som utmärker dem är just egenskaper som framkallar otålighet framträdande. Det beskrivs som att dessa generationer önskar återkommande och frekvent spegling av sina individuella insatser och prestationer genom ständig utveckling. Vidare väger uppfattningen huruvida den personliga insatsen är meningsfull för dem personligen tungt för att engagemang ska förekomma. Kadetterna redogör återkommande för den snabbaste vägen till hierarkisk framgång och istället för den som skulle kunna ge dem större färdighet. Det beskrivs i generationsmodellen hur just erfarenhet är någonting eftersträvansvärt hos framför allt generation Z, men vi upplever snarare att det är mer som att kadetterna vill vara erfarna än att bli erfarna. Den omnämnda otåligheten gör sig här påmind igen.
56