5.3.1 NJA 1985 s. 510 ”Skjutmordet”
År 1985 tog HD ställning till straffet för mord efter BrB:s införande och uttalade sig om ändringen efter brottsbalkens införande. Rättsfallet rörde K.L. som stod åtalad för ett flertal brott varav ett mord. Han hade på kort avstånd skjutit sin före detta flickväns nya man i armen och bålen, genom ett trasigt badrumsfönster så att denne avled. Hovrätten motiverade livstidsstraffet med att mord normalt skulle straffas med livstidsfängelse om inte omständigheterna medförde att livs-tidsstraffet framstår som allt för strängt. Hovrätten fastslog att det inte krävdes att brottet föregåtts av särskild grymhet eller att omständigheterna varit försvå-rande för att livstidsstraffet skulle utdömas. K.L. dömdes således till livstidsfäng-else i hovrätten.
Fallet överklagades till HD som ändrade hovrättens dom till fängelse i tio år.
HD redogjorde för straffrättskommitténs önskan om att livstidsfängelse skulle vara normalstraffet för mord samt att det även skulle ligga i straffskalan för dråp.
Domstolen fastslog dock att systematiken inte blev som kommittén föreslagit utan att mordbestämmelsen uttryckte tio års fängelse före livstidsfängelse vilket
99 Prop. 2005/06:35, s. 19 f.
100 Prop. 2005/06:35, s. 1 f.
101BRÅ, 2015, s. 7.
37
indikerade att livstidsfängelse inte var normalstraffet. HD stadgade därför att domstolarna hade större frihet att bestämma påföljden vid mord än vad de skulle haft om kommitténs förslag hade blivit lag. Påföljden stannade därför, trots gär-ningens hänsynslöshet, vid fängelse i tio år.
5.3.2 NJA 1999 s. 531 ”Inbrottsmordet”
År 1999 tog HD återigen upp straffet för mord till prövning. K.J. hade under en midsommarnatt brutit sig in i ett pars bostad och stulit en plånbok och en väska.
Paret vaknade av inbrottet och konfronterade mannen. Efter att ha jagat ut K.J.
till parkeringen anföll K.J. mannen i paret med en kniv. Mannen avled av sina skador. K.J. dömdes till livstids fängelse av samtliga instanser.
I sina domskäl anförde HD att 3 kap. 1 § BrB inte föreskrev vad som skulle vara normalstraffet för mord utan att beslutet skulle tas efter en samlad bedöm-ning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall. I målet fann HD att flertalet försvårande omständigheter, så som att han hade möjlighet att springa därifrån, hur brutalt våldet varit samt att det rört sig om ett inbrott nattetid, talade för att det svårare straffet skulle utdömas. K.J. dömdes därför till livstids fängelse.
Två justitieråd var skiljaktiga. Justitieråden uttryckte att livstidsfängelse borde förbehållas ”de kvalificerade morden”. Som exempel gavs planerade mord, sär-skilt grymma mord, mord med flera offer eller mord som framstår som särsär-skilt grova. Eftersom mordet begicks när gärningsmannen blev tagen på bar gärning och denne handlat snabbt och ogenomtänkt menade de skiljaktiga att fängelse i tio år var det lämpliga straffet. Det trots att gärningsmannen tilldelade offret ett tiotal knivhugg samt attackerade honom på natten efter inbrott i dennes hem.
5.3.3 NJA 2007 s. 194 ”Knivmordet”.
År 2007 togs mordbestämmelsen ännu en gång upp till prövning i HD. Målet rörde F.A. som dödade sin sambo med ett knivhugg i ryggen samt strypning. F.A.
hade misstänkt att hans sambo varit otrogen och ville under en natt tala med henne om det. Han försökte därför väcka henne när hon sov. När hon inte rea-gerade hämtade han en kökskniv och med full kraft högg han sin sambo i ryggen.
Hon trillade ner på golvet varefter han ströp henne till han såg att hennes tunga hängde ut. Tingsrätten dömde mannen till livstids fängelse med hänsyn till att brottet varit särskilt våldsamt och hänsynslös. Hovrätten ändrade domen till fängelse i tio år med motiveringen att F.A. varit förtvivlad och befunnit sig i en psykisk kris samt att offret sannolikt inte hann uppfatta vad som skulle hända.
HD fastslog att vad som uttalats i NJA 1985 s. 510 måste innebära att livstids-fängelse inte skulle vara ett normalstraff utan att domstolarna hade en friare be-dömning i påföljdsfrågan. Bebe-dömningen skulle grundas på samtliga omständig-heter i varje enskilt mål. HD resonerade sedan kring antalet livstidsdömda sedan 1900-talet och konstaterade att en ökning hade skett under åren 2002–2004
jäm-38
fört med 1990-talet. Den konstaterade även att omvandlingen från ett livstids-straff till ett tidsbestämt livstids-straff sedan 1994 resulterade i ett strängare tidsbestämt straff, nämligen 18–25 år, än vad som tidigare skett. HD fastslog att konsekven-sen av ett livstidsstraff därmed var en annan än tidigare. Domstolen anförde där-för att livstidsstraffet borde där-förbehållas de allvarligaste fallen av mord. HD fast-ställde hovrättens dom om fängelse i tio år. I slutet av skälen framförde HD den något hårda meningen:
”Enbart det att mordet i det nu aktuella fallet har begåtts med kniv mot en skydds-lös närstående i hennes hem motiverar inte att straffet skall bli fängelse på livstid”.
5.3.4 Analys
Det är tydligt utifrån de tre rättsfallen att en straffskala innehållandes endast två straff inte var tillräckligt för att kunna beakta och ge genomslagskraft till samtliga omständigheter i fallen. HD hade inte möjlighet att göra proportionerliga be-dömningar och det är inte helt oproblematiskt att de tre olika fallen resulterade i så olika långa straff. Visserligen har klandervärdhetsbedömningar gjorts men det borde vara svårt att motivera att ett av fallen är så mycket mer klandervärt att det förtjänar livstidsfängelse när de andra gärningsmännen ådömdes tio års fängelse.
I majoritetens domskäl i Inbrottsmordsdomen finns det inte mycket att ana-lysera utifrån bestraffningsideologierna. I de skiljaktigas motivering i Inbrotts-mordet, vilkas uttalande i och för sig inte är prejudicerande, kan noteras tenden-ser av proportionalitetsresonemang. Det anförs att livstidsstraffet ska förbehållas de mest klandervärda morden vilket sannolikt rimmar med proportionalitetsprin-cipen. Utifrån vad som redogjorts för i avsnittet om humanitet torde deras reso-nemang vara förenliga med humanitetsprincipen. Hårdare straff verkar enligt hu-manitetsprincipen vara godtagbara när det rör sig om flerfaldig brottslighet, åter-fall och brott med flera offer, i övriga åter-fall ska det sannolikt dömas ut med försik-tighet.
I Knivmordsdomen kan utläsas spår av proportionalitetstänk i HD:s domskäl.
Det fastslås att omvandlingen av livstidsstraff till tidsbestämda straff idag är be-tydligt strängare än vad det tidigare varit. För att straffet ska vara proportionerligt till brottet ska alltså hänsyn tas till vilket tidsbestämt straff den dömde riskerar att få. Eftersom det enda tidsbestämda straff som fanns att tillgå var ett straff om tio år måste det enligt HD anses oproportionerligt strängt att döma till livstid där den dömda som lägst kan få ett omvandlat straff om 18 år om inte brottet är särskilt allvarligt.
När HD skriver att konsekvenserna av livstidsstraffet är andra än tidigare så kulle det kunna tolkas som ett beaktande av humanitetsprincipen. De hårdaste straffen ska dömas ut med restriktivitet och bestraffningen ska vara skälig.
Kanske ansågs det inte vara skäligt att vissa dömdes till tio år och konsekvenserna för de som dömdes till livstidsfängelse var ett tidsbestämt straff om 18–25 år.
39
Enligt Asp kan Knivmordsdomen ses som ett försök att återgå till det mindre glapp som rådde när nådepraxis innebar fängelse i ca 12–16 år. HD har fått kritik för att den ändrar trenden när då rådande omvandlingspraxis gav tydliga tecken på en önskan om hårdare straff. Kanske är det inte upp till HD att avgöra vad som är ”för hårda straff”.102 Även om HD kanske går emot dåvarande omvand-lingspraxis så agerar de enligt min mening i linje med lagen och motiven. Ef-tersom det bara fanns två påföljder att välja mellan är det inte konstigt att livs-tidsstraffet tillämpas väldigt sällan. Utifrån fallen kan man dra slutsatsen att det krävdes en reform för att skapa mer proportionerliga straff.