5.7.1 Prop. 2013/14:194 Skärpt straff för mord.
År 2014 ändrades straffet för mord ännu en gång, denna gång i syfte att göra livstidsstraffet till normalstraffet och målet var att det skulle dömas ut i majorite-ten av fallen. 3 kap. 1 § BrB fick följande lydelse:
125 Se avsnitt 3.3.
47
” Den som berövar annan livet döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst 18 år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid”.126
Liksom vid de tidigare redovisade ändringarna av straffskalorna i skärpande riktning var ett av huvudargumenten till ändringen samhällets ändrade syn på våldsbrott. Trots de tidigare lagändringar som genomförts ansågs inte straffet för mord vara tillräckligt högt och livstidsstraffet ansågs inte användas tillräckligt fre-kvent. På grund av HD:s stadgande i NJA 2013 s. 376 och motiven till lagänd-ringen 2009 om att livstidsfängelse borde användas enbart i det allvarligaste fallen av mord, menade regeringen att användandet av straffet hade minskat.127 På grund av den ändrade synen på våldsbrott ansågs det krävas att livstids-fängelse skulle kunna användas i allt högre grad för att spegla den förändrade attityden i samhället. Anmärkningsvärt är att det i propositionen skrivs att antalet fall av dödligt våld faktiskt hade minskat och att det därför skulle vara omotiverat att höja straffskalan. Regeringen var även kritiska till om en höjning kunde moti-veras med allmänpreventiva skäl då det var föga troligt att risken för att få längre straff skulle avskräcka en gärningsman från att begå eller återfalla i brott. Huvud-argumentet som istället framfördes för att göra livstidsfängelse till normalstraffet var att livstidsstraffet användes allt för sällan, vilket inte stämde överens med samhällets minskade acceptans för våldsbrott. Förarbetet uttryckte att mord är samhällets mest klandervärda brott och det ska fördömas genom lagens allvarlig-aste straff. Det togs även upp att det eventuellt finns vissa indirekta preventiva effekter med ändringen i form av att samhällets inställning till mord markeras tydligt.128
Ändringens syfte var att de fall som innehade försvårande omständigheter men som inte klassades som de allvarligaste formerna av mord skulle bestraffas med livstidsfängelse istället för det högsta tidsbestämda straffet. Många remiss-instanser uttryckte oro för att ändringen skulle medföra att proportionalitetsprin-cipen åsidosattes. Regeringen anförde dock att det är en gärnings allvar som ska ligga till grund för utdömandet av påföljd och att allvarliga brott ska föranleda allvarliga straff. Det var enligt regeringen det som proportionalitet och ekvivalens handlade om. Att en ökning av användningen av livstidsstraffet skulle medföra en minskad nyansering i påföljdsbedömningen ansågs vara av mindre vikt. Det uttrycktes även att den relativa proportionaliteten fortsatt skulle få hög genom-slagskraft.129
Förslaget fick en del kritik för utformningen av paragrafen och vissa instanser menade att den var allt för otydlig i förhållande till det egentliga syftet. Det be-svarades med att det är just de brott där omständigheterna sammantaget är för-svårande men som vid tiden före förslaget resulterade i ett tidsbestämt straff som
126 Prop. 2013/14:194, s. 4.
127 Prop. 2013/14:194 s. 13
128 Prop. 2013/14:194, s. 14 f.
129 Prop. 2013/14:194, s. 16 f.
48
regeringen ville komma åt. De fallen utgjorde enligt statistik majoriteten av fall varför livstidsstraffen skulle komma att bli ett normalstraff enligt förslaget.130 Förarbetet innehåller även en del om vad som ska räknas som försvårande omständigheter. Avsikten var att de fall som efter straffvärdebedömningen resul-terat i 15–18 års fängelse istället skulle straffas med livstidsfängelse. Utgångs-punkten för vad som ansågs vara försvårande var således tidigare praxis där på-följden blivit 15–18 år.131
5.7.2 Analys
Ändringen tycks sakna legitima argument i jämförelse med vissa av de andra änd-ringarna av mordbestämmelsen. Återigen är argumentet att samhällets syn på mord har ändrats och att straffskalan ska återspegla hur allvarligt samhället ser på brottet ifråga. Även om hänvisningar till samhällets syn och det allmänna rätts-medvetandet är naturliga är det föga troligt att samhällets syn skulle hinna för-ändras till det allvarligare tre gånger inom loppet av fem år. Det som dessutom är anmärkningsvärt är att antalet fall av dödligt våld faktiskt har minskat och det skulle därför vara rimligt med en förklaring till varför synen har ändrats. Precis som Andersson och Nilsson skrev i deras iakttagelser om en ändrad kriminalpo-litik där det allmänna rättsmedvetandet är i fokus är problemet att de kvantitativa beskrivningarna av brottslighet bortses ifrån. Enligt författarna är det skräm-mande att samhällets uppfattning och medierapporteringen står över ren statistik om ett brott. Dessutom har det fastslagits i Jerre och Thams studie att det all-männa rättsmedvetandet inte nödvändigtvis vill ha högre straff. Att det framstår så beror på en okunskap om de faktiska straffnivåerna i Sverige där allmänheten uppfattar att straffen är betydligt lägre än vad de är.
Argumentationen om ”samhällets syn” skulle kunna kategoriseras som ex-pressiv allmänprevention, speciellt i det här fallet eftersom mordfrekvensen fak-tiskt har minskat. Jareborg och Zila använder begreppet expressiv allmänpre-vention för situationer där lagstiftaren höjer straffen för att visa politisk hand-lingskraft. Det är ett typiskt sätt för lagstiftaren att hantera ett av samhället upp-levt problem, utan att lösningen egentligen är effektiv. Problemet med att höja straffen för att visa handlingskraft är att lagstiftaren ger sken av att ha åtgärdat ett problem som egentligen inte har bidragit till någon förändring.132 Det som enligt Jareborg och Zila bevisligen fungerar, som tidigare redogjorts för, är att förstärka risken att bli upptäckt för en viss brottslighet, att höja straffen som lösning på problemet är bara att skjuta problemen framför sig.
130 Prop. 2013/14:194, s. 20.
131 Prop. 2013/14:194, s. 22 ff.
132 Se avsnitt 4.4.
49
Förslaget som sådant är antagligen svårt att motivera utifrån humanitetshän-syn. Hot om allvarligare straff som inte förväntas ha någon effekt på brottssta-tistiken är inte att eftersträva och är rent av onödiga. Eftersom antalet mord minskat fanns det egentligen ingen anledning att hota med högre straff.
Det står även i förarbetet att ändringen inte tros få någon allmänpreventiv effekt, vilket borde vara en sanning. Hot om hårdare straff är enligt Asp, Ulväng och Jareborg inte någonting som fungerar. Det erinras dock i propositionen att straffet kan ha en indirekt preventiv effekt genom moralbildning, där samhällets syn tydligt markeras. Om den effekten sedan uppstår är något osäkert.
Förslaget fick mycket kritik av flera remissinstanser som ansåg att förslaget var ett avsteg från proportionalitetsprincipen och den nyanserade straffskala som man under tidigare år strävat efter att skapa. Regeringen argumenterade för att förslaget visst tog sikte på proportionalitet och menade att allvarliga brott förtjä-nar allvarliga straff för att matcha samhällets ändrade syn på mord. Det är enligt Andersson och Nilsson en felaktig bild av vad proportionalitetsprincipen inne-bär. Lagstiftaren bemöter inte den egentliga kritiken om att det inte längre kom-mer att utdelas olika straff för olika klandervärda brott utan resultatet skulle bli att majoriteten av mord skulle resultera i ett och samma straff. Om nu syftet var att göra livstidsstraffet till normalstraffet så kan inte hela straffskalan beaktas vid utdömandet av påföljd.
Både lagrådet och flertalet andra instanser uttryckte oro över formuleringen av den nya paragrafen och menade att det inte framgick tydligt att livstidsfängelse skulle utdömas i majoriteten av fallen. Tvärtom, uttryckte lagrådet att formule-ringen snarare skulle begränsa möjligheten att döma ut livstidsfängelse för mord.
Legalitetsprincipen innebär visserligen inte att det ska råda total förutsebarhet eftersom det skulle medföra oflexibla straffbud. Det är enligt Lernestedt dock inte okej att motiven och straffbudet är motstridiga. I de fall motiven och lagtex-ten är oförenliga finns möjlighet att bortse från lagstiftarviljan, vilket HD också kom att göra i NJA 2016 s. 3133.
Det tycks som att lagstiftaren inte har beaktat bestraffningsideologierna eller legalitetsprincipen i tillräcklig grad. Enligt min uppfattning kan det skönjas att ändringen beror på en expressiv allmänprevention och en offensiv kriminalpoli-tik där bristande hänsyn har tagits till straffrätten systemakriminalpoli-tik och vad övriga nivåer (till exempel domstolen) måste ta hänsyn till vid sitt beslutsfattande. Sådana be-aktanden är enligt Victor en förutsättning för ett rättssäkert och effektivt straff-rättssystem. För att makten ska kunna vara uppdelad mellan domstolen och lag-stiftaren krävs att laglag-stiftaren stiftar straffbud som tillåter domstolen att beakta principer som den måste beakta.134 Om det negligeras finns det en risk att makt-balansen skiftas så att domstolen blir tvungen att gå ifrån sitt mandat och göra intrång i den dömande makten.
133 Se nästkommande avsnitt.
134 Se avsnitt 3.2.
50