5.9.1 DS 2017:38 Livstidsstraffet för mord
Kort efter domen i Bultsaxmordet tillsatte regeringen en utredning för att återi-gen skärpa straffet för mord. Utredninåteri-gen ledde fram till en promemoria (som
137 Asp, 2016, s. 162.
138 Se avsnitt 3.3.
139 Asp, 2016,s. 162.
53
hittills inte har tagits vidare) som föreslog att 3 kap. 1 § BrB ändrades till följande lydelse:
”Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på livstid. Om omstän-digheterna inte påkallar ett livstidsstraff får rätten i stället döma till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år.”140
Utredningen tillsattes för att hitta en lagteknisk lösning med beaktande av le-galitetsprincipen, som skulle medföra att livstidsstraffet blev normalstraffet för mord. Det har inte i utredning undersökts huruvida det fanns ett behov eller om det var lämpligt att livstidsstraffet skulle vara normalstraffet för mord.141 Promemorian innehåller en redogörelse för tidigare ändringar och ett avsnitt om 2014 års reforms genomslagskraft. Enligt statistik redovisad i promemorian ökade antalet livstidsdömda för mord efter lagändringen 2014, och nästa 30 % av alla morddömda dömdes till fängelse på livstid. Det noteras även i promemo-rian att även straffnivån för de tidsbestämda straffen för mord höjdes, från 14 år till 15–16 år i praxis. Det gällde dock bara inledningsvis till bultsaxmordsdomen där domstolen fastslog att lagändringen enbart innebar ett förtydligande av lagändringen år 2009. Promemorian skriver vidare att rättsläget alltså är det-samma som efter år 2009 där 14 år är normalstraffet och livstidsfängelse förbe-hålls de allvarligaste morden.142
Uppdraget innebar att skapa en lagteknisk lösning utifrån 2014 års lagförslag, det vill säga att mord med ett straffvärde över 14 år skulle resultera i livstidsfäng-else. Promemorian påpekar att det finns olika uppfattningar om HD:s beslut i 2016 års dom. Riksåklagaren uttalade bland annat att HD:s användande av lega-litetsprincipen var något nytt, om det skulle förstås som att det är i strid mot legalitetsprincipen att väga in motiv som skärper straffskalan som inte ges till-räckligt stöd av lagtexten. Asp var enligt promemorian av uppfattningen att HD:s bedömning var korrekt. Det fanns oavsett delade meningar behov av en ändring enligt regeringen.143
Promemorian redogör för olika lagstiftningstekniker för att sedan landa i den som redogjorts för ovan. Det ansågs att bestämmelsen borde peka ut livstids-fängelse som normalstraffet eftersom det var det som var det underliggande syf-tet med 2014 års lagändring. Fördelarna skulle vara att motiven och lagtexten är samstämmiga. Det skulle då vara möjligt att i förarbetet närmare precisera vilka fall som skulle resultera i ett tidsbestämt straff och vilka som skulle föranleda ett livstidsstraff. Det uttrycks i promemorian att det är en fördel att inte närmare precisera i lagtexten eftersom domstolen då har större möjligheter att väga in omständigheterna i det enskilda fallet.144
54
Nackdelen med förslaget så som promemorian uttrycker det är att det i svensk rätt inte är vanligt att peka ut ett normalstraff. Det anförs vidare att det strider mot BrB systematik där minimistraffen är utgångspunkten och maximistraffen är förbehållna de allvarligaste straffen. Det ansågs dock inte vare ett så stort pro-blem eftersom mord är ett brott som av lagstiftaren ses allvarligt på och som domstolarna ändå väljer att utgå ifrån mitten av straffskalan vid påföljdsbestäm-ningen (fjorton år istället för tio år). Det ansågs inte vara tillräckligt att det bryter mot BrB systematik eftersom det är lagstiftarviljan och förslaget skulle vara för-enligt med legalitetsprincipen.145
5.9.2 Analys
Det är tydligt att fokus i förslaget har legat på legalitetsprincipen och uppfyllandet av den, vilket kanske inte är konstigt efter bakslaget i NJA 2016 s. 3. Att formu-lera om straffbudet så att livstidsfängelse står först och markeras som ett normal-straff medför både att normal-straffbudet är tydligt och att motiven och normal-straffbuden är samstämmiga. Det i sin tur gör att det utifrån förutsebarhetssynpunkt skulle vara rättssäkert att tillämpa straffbudet. Det som däremot är oroande är att prome-morian bortser från andra bestraffningsideologier och då främst proportionalitet vilket från år 1989 har eftersträvats vid påföljdsbestämningen. Förslaget innebär att det inte längre skulle finnas någon nyansering och det skulle bli svårt att döma olika klandervärda mord till olika allvarliga straff. Lika viktigt som det är att lika fall ska behandlas lika är det att olika fall behandlas olika. Det nu rådande försla-get skulle innebära att olika fall behandlades lika. Visserligen är både legalitets-principen och proportionalitetslegalitets-principen viktiga men den ena kan inte tillämpas på bekostnad av den andra. De måste tillåtas existera samtidigt för att uppnå ett så säkert och effektivt system som möjligt.
Problemet med förslaget är inte bara att straffskalan för mord blir onyanserad.
Det kastar också om hela påföljdssystemets systematik, där domstolen normalt ska utgå ifrån de lägre straffen och därefter bestämma det enskilda brottets straff-värde, och i vissa fall döma ut ett straff högre upp i straffskalan. Måste samma sak göras med andra brott där livstid ingår i straffskalan?
Även den relativa proportionaliteten negligeras eftersom brotten ska jämföras med varandra. Om majoriteten av mord skulle resultera i livstidsfängelse, vad är då ett rimligt straff för till exempel en grov misshandel eller dråp? Ska det straffas högre så att straffskalorna mellan brotten blir mer proportionerliga?
Förslaget verkar dessutom helt ha glömt bort humanitetsprincipen. Straffen ska inte vara strängare än nödvändigt och ska motiveras utifrån hur effektiva de är. Är det nödvändigt att döma majoriteten av gärningspersonerna för mord, till livstids fängelse? Sannolikt inte. Lagstiftaren bortser ifrån att deras roll är del av ett större system där det måste beaktas vad andra aktörer måste ta hänsyn till i sina processer. Domstolen ska till exempel iaktta försiktighet och vara restriktiva
145 Ds 2017:38, s. 73.
55
vid utdömandet av de strängaste straffen, något som blir svårt om promemorian skulle tas vidare och resultera i en lagändring.
För att avslutningsvis redovisa lite av den kritik som förslaget har fått kommer här kriminologiska institutionens vid Stockholms universitets förslag på hur re-geringen borde formulera sina skäl i en proposition om förslaget skulle antas:
”Regeringen föreslår att livstids fängelse ska utdömas i majoriteten av alla domar för mord. Antalet livstidsstraff för mord har visserligen flerfaldigats sedan 1980-talet, och den tid som avtjänas i fängelse har under samma tid fördubblats. Enligt regeringen återger dock denna utveckling inte tillräckligt att synen, enligt rege-ringen, på allvarliga våldsbrott har förändrats. För att försäkra sig om att domsto-larna följer lagen, frångår regeringens förslag här proportionalitetsprincipen och binder domstolarna vid det yttersta straffet. Regeringens förslag innebär även att riksdagen nu definitivt bryter med den civiliseringsprocess som pågått sedan 1800-talet, där livstidsstraffets användning successivt begränsats.”146
Citat är enligt min mening talande för en utveckling som går emot vad som un-der långt tid byggts upp där proportionalitet och humanitet är grundpelarna i vårt straffsystem. Det är också talande för problematiken kring att ständigt hän-visa till samhällets syn på viss brottslighet, där systematik och ideologier bortses ifrån. Att ”binda” domstolarna till ett visst straff är inte det som var tanken med 1989 års påföljdsreform där domstolen ansvarar för det konkreta straffvär-det. Om promemorian skulle tas vidare skulle det framåt vara en omöjlighet.