Jareborg är av uppfattningen att Sverige har gått ifrån att ha en defensiv straff-rättspolitik till att få en offensiv straffstraff-rättspolitik. Enligt Jareborg byggde den de-fensiva modellen på att skydda människor ifrån maktmissbruk. Rättvisa var ett centralt begrepp och fick inte undergrävas till förmån för en effektivare brotts-prevention. Grundläggande för den defensiva modellen är bland annat att; lega-litetsprincipen har stark genomslagskraft, domstolarna är oavhängiga och re-pressionsnivån är inte högre än nödvändigt. Vad avser påföljdsbestämningen är det proportionalitet och ekvivalens som är huvudfokus men även humanitetstan-kar, i form av att onödigt lidande ska undvikas, är av vikt.89 Brottsbalkens infö-rande år 1965 är enligt min mening en produkt av en defensiv kriminalpolitik. I promemorian till 1965 års brottsbalk anfördes det att kriminalpolitikens uppgift var att skydda människor genom brottsförebyggande arbete där enbart visst ar-bete skulle vara i form av lagändringar. Departementschefen skrev även att arbe-tet präglats av humaniarbe-tetstankar.90
Den offensiva straffrättspolitiken handlar mer om att ”lösa sociala eller sam-hälleliga problem”. Det är inte frågor om rättvisa och rättssäkerhet som står i förgrunden utan det som driver politiken är istället att systemet uppfattas som ineffektivt. Prevention är den princip som råder i grunden. Jareborg beskriver den offensiva straffrättspolitiken som präglad av snabba ingripanden mot upp-levda problem. Modellen medför bland annat; en ökad repressionsnivå, krimina-lisering är inte längre en sista utväg utan snarare en första, minskad förutsebarhet, ökat antal frihetsberövanden, ändrad syn på de som begår allvarlig brottslighet, ett ökat hänsynstagande till medias och allmänhetens krav på en effektivare brottsprevention och minskad hänsyn till humanitet och restriktivitet vid på-följdsbestämningen.91 Enligt Jareborg och Zila används allmänprevention som skäl för höjda straff flitigt, trots avsaknaden av effektivitet. Det kan bero på att det visar handlingskraft från politikernas sida och ger ett lugnande besked till allmänheten i fråga om att det ses allvarligt på en viss typ av brottslighet. Det är dock att ge falska besked eftersom brottsligheten inte på något sätt kan antas minska till följd av de höjda straffen. Fenomenet där höjda straff används som ett sätt för att visa handlingskraft kallas av vissa för expressiv allmänprevention. Ex-pressiv allmänprevention låter sig inte påverkas av expertutlåtande eller empiriska argument utan markeringen som sådan anses vara viktigare än resultaten. 92
89Jareborg, 2006, s. 18 f.
90 Se avsnitt 2.3.2.
91 Jareborg, 2006, s. 19 ff.
92 Jareborg m.fl., 2017, s. 81 f.
33
Lernestedt beskriver att lagstiftaren ofta har bråttom vid ändrande av befint-liga straffbestämmelser och vid nykriminaliseringar. Särskilt är det så när något i samhället upplevs som ett problem. Det som ofta negligeras när en lagstiftare har bråttom är att det som ändras ska passa in i ett större sammanhang. Ett straff ska förhålla sig till systematiken för andra straff och normer. Även lag-tolkningsprinciper ska beaktas av domstolen samt andra principer som lagstifta-ren ibland glömmer bort. Konsekvenserna blir lagrum som inte passar in i sys-tematiken och som blir svårtillämpade.93 Något som Lernestedt dock menar är beständigt är den starka viljan att öka repressionsnivåerna.94
Utvecklingen som Jareborg och Lernestedt beskriver stämmer överens med Anderssons och Nilssons iakttagelser om höjda straff. Andersson och Nilsson skriver att det under 2006–2014 kan noteras att höjda straff var politikernas främsta åtgärd inom kriminalpolitiken. Enligt Andersson och Nilsson är det kanske inte så konstigt när det är medborgarnas nöjdhet som står i fokus och problemen ska åtgärdas på ett effektivt och framför allt billigt sätt. När straff-värde är det som avgör hur högt ett brott ska straffas och det som avgör ett brotts straffvärde i mångt och mycket är samhällets uppfattning av brottet (utan att egentligen få all fakta) är det inte så konstigt att straffen ständigt höjs.95
Något som Andersson och Nilsson har noterat är att lagstiftaren ofta hänvisar till proportionalitet vid övervägningar om straffhöjningar. Dock menar förfat-tarna att proportionalitetsprincipen ibland tillämpas på fel sätt. Istället för att se det som att ett straff ska stå i proportion till brottet och att olika straffskalor ska stå i proportion till varandra ligger fokus på att allmänheten anser ett visst brott vara mer klandervärt och därför ska straffet ändras för att stå proportion till den ändrade synen. Det som dock enligt författarna förbises är att en ändring av ett brotts straffskala får effekt på även andra brott då de kanske inte längre är pro-portionerliga i förhållande till varandra. Det resulterar i en höjd straffnivå gene-rellt.96
Även om proportionalitetsprincipen nämns i motiven så är det fortsatt all-mänhetens syn som står i förgrunden medan proportionalitetshänsyn hamnar i bakgrunden. Höjningarna har enligt författarna fått konsekvenser så som att HD blir strängare i sina domar och enligt vissa kritiker går för långt i sina domar.97 Huruvida HD har haft straffrättsinterna skäl att gå emot lagstiftaren i fråga om straffet för mord kommer att analyseras i nästkommande kapitel.
93 Lernestedt, 2013, s. 60.
94Lernestedt, 2010, s. 62.
95 Andersson m.fl., 2017, s. 219.
96 Andersson m.fl., 2017, s. 220 f.
97 Andersson m.fl., 2017, s. 221 f.
34
4.5 Sammanfattning och delanalys
Kriminalpolitiken har, som kapitlet redogjort för, genomgått en förändring. Den största förändringen tycks vara att lagstiftningen inte längre drivs av experter, så som jurister, utan av politiker. Det behöver nödvändigtvis inte vara något nega-tivt. Det Jareborg, Andersson och Nilsson dock menar är negativt är när denna skiftning medför att kriminalpolitiken blir mer offensiv och i någon mån mer godtycklig. Allmänt accepterade argument med bäring i bestraffningsideologier har bytts ut mot argument om samhällets uppfattning av brottslighet. Ett ökat tryck från samhället och media på politiken resulterar i snabba och billiga lös-ningar. En sådan lösning tycks vara höjda straff. Något som kan reflekteras över är huruvida dessa snabba lösningar görs på bekostnad av straffrättssystemets funktion. Som redogjordes för i kapitel tre krävs det nämligen att den lagstiftande makten har en förståelse för hela systemet vid lagstiftningen. Lagarna ska gå att tillämpa av den dömande makten och domstolarna ska ha möjlighet att beakta olika principer som krävs att de beaktar. Utvecklingen som beskrivs i detta kapitel verkar inte innefatta att lagstiftaren beaktar något annat än folkets påtryckningar.
Dock ska det inte glömmas bort att Sveriges grundlag stadgar att all makt ska utgå ifrån folket. På det sättet är det positivt att kriminalpolitiken tar mer hänsyn till samhällsviljan och att insynen och möjligheten att påverka ha blivit bättre.
Problemet enligt min mening blir när samhällets syn går utöver grundläggande principer för bestraffning, så som proportionalitetsprincipen.
En annan oroväckande faktor, om det ligger något i författarnas uppfatt-ningar, är att det inte tas hänsyn till kvantitativa uppgifter om brottsligheten. Ett brott som inte har blivit mer utbrett eller kanske rent av har minskat i omfattning kanske inte ska mötas av hårdare straff, om det inte kan motiveras utifrån allmänt accepterade skäl. Med allmänt accepterade skäl åsyftas hänvisningar till bland an-nat effektivitet och proportionalitet. Ett anan-nat problem som författarna beskriver är att det inte faktiskt är klarlagt vad ”det allmänna rättsmedvetandet” vill ha för lösning. Utifrån Jerre och Thams studie verkar det som att uppfattningen om att Sverige har för låga straff snarare rör sig om okunskap hos allmänheten. Många deltagare i studien satte betydligt lägre straff (ibland även lägre än domstolarna) för brott när de gavs mer information om ett fall.
Kapitlet är som nämnt präglat av några författares uppfattningar och det är inte säkert att det de beskriver faktiskt stämmer in på straffet för mord. Huruvida uppfattningarna kan appliceras på straffet för mord kommer att granskas i näst-kommande kapitel.
35
5 Förändring av straffet för mord
5.1 Inledning
Fokus i kapitlet ligger på tiden efter brottsbalkens införande år 1965 till idag och nedtramp kommer att göras i vissa årtal där straffet för mord har ändrats genom antingen lagstiftning eller praxis. Kapitlet inleds med en genomgång av nådein-stitutet och regleringen kring omvandling av fängelse på livstid för att bidra till en bättre förståelse när instituten talas om i praxis och lagmotiv. I varje avsnitt redogörs först för förarbeten eller domen. Därefter analyseras argumenten ifrån HD och lagstiftaren med hjälp av kapitlen två till fyra. Det ska dels fastställas vad de huvudsakliga argumenten är bakom ändringarna för straffet för mord för att sedan granska om det har bäring i bestraffningsideologierna från kapitel två och tre. Det ska även analyseras huruvida vad som bakas in i straffvärdet är sådana faktorer som togs upp i kapitel fyra och utreda huruvida en mer offensiv krimi-nalpolitik kan skönjas även vad avser straffet för mord. När domarna analyseras är huvudfokus att granska huruvida de är i linje med rådande lag och motiv till lagen och om skälen är legitima i de fall de inte gör det. Analysen kommer ligga till grund för det sista och avslutande kapitlet sex, där uppsatsens slutsatser kom-mer redogöras för.