3 Bakgrund
3.3 Historisk utveckling – produktion och spridning a
3.3.2 Produktion och spridning av slam
Produktion av avloppsslam förekommer som en följd av avloppspro- cesser vid en rad olika typer av system och anläggningar. Hantering och spridning kan ske under olika huvudmannaskap och i olika skala, allt från enskilda avlopp och mindre enskilda anläggningar till större, främst kommunala, reningsverk. Det förekommer även slampro- duktion som följd av olika industriella processer, där industrin i vissa fall hanterar rening av slam i egen regi. De regleringsmässiga förut- sättningarna innebär vidare att prövning, tillstånd och tillsyn utövas på olika sätt för olika typer av anläggningar. Nedanstående tabell re- dovisar översiktligt hur avloppsslam produceras och hur omfattning, ansvarsfrågor och näringsflöden kan beskrivas.
Produktionen av avloppsslam från större avloppsanläggningar (minst 2 000 personenheter) har under den senaste tioårsperioden årligen omfattat drygt 200 000 ton torrsubstans (ts), beräknat uti- från en ts-halt på 20 procent. Det största användningsområdet har varit s.k. direktspridning på åkermark, vilket inneburit att avlopps- slammet lagras för att klara hygienkrav etc. och sedan spridits. Sprid- ningen av avloppsslam på åkermark har ökat från 26 till 34 procent under perioden 2008 till 2016. Ytterligare större användningsområ- den gäller anläggningsjord och deponi. Spridningen till skogsmark har under motsvarande period varit blygsam och minskat över tid. Mindre, men ökande volymer slam har gått till förbränning, dock inte sådan förbränning där fosfor återvunnits.
Statistiken över slamproduktion från mindre anläggningar sak- nas. Uppgifter om dessa anläggningar finns på respektive kommuns miljö- och hälsoskyddskontor samt hos verksamhetsutövarna, dvs. va-huvudmän och privata aktörer. Utredningen har dock gjort vissa uppskattningar, vilket framgår av tabell 3.4.
63
64
65
Källa: Statistiska centralbyrån (2018). Statistiska meddelanden, MI 22 SM 1801 samt utredningens uppskattningar.
Spridningsvägarna för avloppsslam har över tid varierat i volym. Spridning till jordbruksmark och deponi dominerade under 1970- och 1980-talen. Spridning för anläggningsändamål utvecklades kraf- tigt mot slutet av 1990-talet och fick stor betydelse långt in på 2000- talet.
Den samlade spridningen och användningen av avloppsslam för olika ändamål på nationell nivå rapporteras vart annat år, senast 2016. Spridningsvägar 2016 återges översiktligt i nedanstående figur. Unge- fär en tredjedel (34 procent) av slammet spreds på åkermark. Slam- met nyttjades i övrigt främst för produktion av anläggningsjord (28 procent) eller som tätskikt vid deponitäckning (22 procent). Mindre vanlig spridning gällde t.ex. slamlager, övrig deponi eller förbränning utan fosforutvinning. Spridningen på skogsmark var 2016 försumbar.
63 Statistik saknas. Bedömning av utredningen utifrån beräknade utsläpp från avloppsrenings- verk i storleksordningen 200–2 000 pe. Antagande om att reningsverken har cirka 90 % fosforrening och samlade utsläpp till vatten om 28 ton fosfor per år. Se Statistiska centralbyrån (2018), s. 22. Stor osäkerhet finns i dessa siffror, eftersom en betydande del av slammet sannolikt transporteras till reningsanläggningar större än 2 000 pe.
64 Statistik saknas. Bedömning av utredningen utifrån antaganden om slamproduktion från små avloppsanläggningar <200 pe. Schablonbaserad beräkning baserad på 2 m3 slam per hus- håll från 691 000 små avlopp, med en fosforkoncentration på 0,08 g P/m3. Se Johansson C. m.fl. (2013). Växtnäring från trekammarbrunnar till energigräs. Rapport 2013:12. Sveriges lantbruksuniversitet.
65 Statistik saknas. Fosforutsläpp till vatten från industri med egen avloppshantering utgör närmare 300 ton per år, huvudsakligen massa och pappersindustri. Ytterligare industriutsläpp ingår i statistiken för utsläpp från kommunala anläggningar. Se Statistiska centralbyrån (2018).
66
Källa: Statistiska centralbyrån (2018). Statistiska meddelanden, MI 22 SM 1801.
å kermark 34% s kogsmark 0% a nl . jord normal P 12% a nl . jord hög P 16% deponitäckning tä ts kick 22% förbrä nning - ej P utv. 2% förbrä nning - P utv. 0% deponi 1% a nnan a nvändning 7% l a ger 5% ej redovisad a nvä ndning 1%
åkermark skogsmark anl. jord normal P
anl. jord hög P deponitäckning tätskick förbränning - ej P utv.
förbränning - P utv. deponi annan användning
lager ej redovisad användning
Källa: Statistiska centralbyrån (2018). Statistiska meddelanden, MI 22 SM 1801.
De regionala skillnaderna i såväl slamproduktion som spridnings- vägar är betydande, vilket framgår av nedanstående tabell.
67
Källa: Statistiska centralbyrån (2018). Statistiska meddelanden, MI 22 SM 1801 med kompletteringar.
67 Ingår i totalsumman 416. Antalet större anläggningar ökade enligt SCB till 59 år 2017 till följd av att urvalet då baserades på tillståndsgiven anslutning.
Över tid finns även en betydande variation inom olika regioner. För- hållandet sammanhänger ytterst med det intresse som olika verk- samhetsutövare kan ha av att nyttja avloppsslam, t.ex. inom jordbru- ket, och inom rimliga spridningsavstånd från avloppsreningsverk och slamlager. Slamproducenterna kan upprätthålla direktkontakt med verksamhetsutövare eller hantera sin slamspridning med hjälp av entreprenörer. De återkommande upphandlingarna för om- händertagande av slam får därmed stor betydelse för hur spridning kan ske och inom vilka verksamheter slammet nyttjas. En viktig grundförutsättning för olika typer av spridning är också den kvalitet som slammet representerar.
68
Stockholms, Västra Götalands samt Skåne län svarar tillsammans för cirka hälften av landets slamproduktion. Cirka 1 700 avlopps- reningsanläggningar står för produktion av detta slam, vilket även omfattar ett stort antal mindre inklusive enskilda anläggningar som
fierade verk avstår dock ofta från att ta emot denna typ av fraktioner, eftersom det påverkar den samlade kvaliteten på avloppsslammet. Transport av slam från mindre till större anläggningar ingår i den samlade slutbehandling som där sker av avloppsslammet. Omfatt- ningen av det avloppsslam som produceras, större reningsverk samt befolkningsunderlag i olika län framgår av nedanstående tabell.
Figur 3.2 illustrerar den betydande variation som kan förekomma inom en region över tid då det gäller spridningsvägarna för avlopps- slam. Där redovisas spridning för olika ändamål inom Stockholms län under senare decennier. Vissa perioder spreds mer än 90 procent av avloppsslammet på åkermark, medan det under andra perioder understeg 10 procent. Andelen spridning till åkermark visar en minskande trend över tid. Alternativt nyttjande har i betydande grad varit deponi samt jordtillverkning.
Slamproduktion från mindre avloppsreningsverk
Antalet mindre kommunala reningsverk avsedda för högst 2 000 pe bedöms i dagsläget vara cirka 1 300. Slammet vid dessa mindre re- ningsverk genereras utan biogasproduktion till följd av att skalan be- döms oekonomisk för rötning. Det innebär att allt slam från mindre reningsverk i huvudsak kan betraktas som orötat. Slammet från en betydande andel av dessa reningsverk transporteras sannolikt med slambil till större reningsverk inom samma va-organisation. Sådan hantering bedöms i vart fall ske i södra delen av landet, eftersom detta är det ekonomiskt fördelaktigaste sättet att hantera slam från mindre avloppsverk. Vid längre transportavstånd kan en större del av slammen tas om hand på plats vid de mindre reningsverken. Det gäller i norra delen av landet och särskilt i Norrlands inland, där det är långt till närmaste reningsverk med rötning. Metoder för lokalt omhändertagande är bland annat kompostering, kalkning eller lång- tidslagring i s.k. slamlaguner. Slammet kan därefter användas till bland annat anläggningsjord.69
En nationell kommunenkät kunde 2006 kartlägga antalet mindre avloppsanläggningar avsedda för 25–2 000 pe. Det bedömdes då att antalet sådana anläggningar var mellan 3 000–3 200, varav cirka hälf- ten avsåg anläggningar för högst 100 pe. Huvudmannaskapet var
69 Svenskt Vatten, underlag till utredningen, 2019-01-23.
kommunalt för knappt hälften av anläggningarna upp till 2 000 pe. Övriga huvudmän var främst företag, enskilda, stiftelser, föreningar och myndigheter. Anläggningar över 1 000 pe var dock uteslutande kommunala. Förekomsten av mindre anläggningar varierade i landet där vissa kommuner, som Gotland, hade ett större antal sådana an- läggningar. Regionala och kommunala skillnader förelåg även beträf- fande huvudmannaskap. Störst andel kommunala anläggningar fanns i norra delarna av landet. Variationen i storlek, tekniklösningar och funktion befanns mycket stora. Det var sällsynt med villkor eller provtagningsrutiner avseende smittskydd. Endast en liten andel av de mindre anläggningarna hade egen slamhantering och ett mycket begränsat antal anläggningar uppgavs ha slamspridning till åkermark. Ett mindre antal kommunala anläggningar uppgavs ha slamavskiljning utan efterföljande rening. Sammantaget bedömdes cirka 2 procent av de mindre anläggningarna ha slamavskiljning utan efterföljande be- handling.70 Dagens förhållanden kan avvika från den kartläggning som
gjordes 2006. Det finns dock skäl att anta att åtgärdsarbetet i många fall ännu återstår att genomföra.
Rapporten diskuterar bland annat för- och nackdelar med olika former av huvudmannaskap. Kompetensbrister, t.ex. avseende pro- cesser och teknik, fanns främst hos anläggningar utanför det kom- munala ansvarsområdet.71
Slamproduktion från små avlopp
Små avlopp, definierade som anläggningar avsedda för upp till 200 pe, är oftast privatägda och kopplade till en eller några få fastig- heter.72 Kvalitetsnivå och miljöeffekter för dessa kartlades 2015 och
2017 på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. I Sverige upp- skattas cirka 1 miljon fastigheter vara anslutna till sådana små av- loppsanläggningar. Cirka 700 000 av dessa bedöms ha vattentoalett installerad. De fraktioner som genereras från små avloppsanlägg- ningar kan utgöras av klosettvatten, latrin, urin, filtermaterial från fosforavskiljande filter, kemslam från minireningsverk eller slam från traditionella slamavskiljare utan kemisk fällning. De tekniker
som finns för rening av avloppsvatten från ett eller ett mindre antal hushåll bygger antingen på att toalettavloppsvatten behandlas till- sammans med bad-, disk och tvättvatten (BDT-vatten) eller att toa- lettvattnet alternativt ett torrt toalettavfall separeras från BDT- vatten och hanteras för sig. I den första kategorin finns avloppsan- läggningar som har slamavskiljning samt markbaserad rening (in- filtration eller markbädd) och minireningsverk. Minireningsverken kan ha slamavskiljning separat eller inbyggt. I de flesta fall har de kemisk fosforfällning.73 Små avlopp med wc-anslutning beräknas stå
för en avsevärd del av fosforutsläppen till havsmiljöer, cirka 15 pro- cent av de antropogena utsläppen. De kartläggningar som genom- förts visar att det 2017 fanns närmare 180 000 små avlopp med en- bart slamavskiljare, därtill cirka 60 000 med okänd rening. I regel gäller det anläggningar med wc anslutet. Ett betydande antal mindre anläggningar bedöms därmed sakna eller ha otillräcklig rening.74
Avloppsfraktioner från källsorterande avloppssystem kan sedan 2012 säkerställas med avseende på kvalitet (kadmium-fosforkvot) och hygienisering genom särskild certifiering, SPCR 178.75 Slamav-
skiljarslam, kemfällt slam och fosforfilter från små avlopp hör dock inte till de fraktioner som kan certifieras på detta sätt. Kommunala reningsverk kan certifiera verksamheten enligt Revaq-systemet, vil- ket i en rad avseenden ställer krav på uppströmsarbete och det slam som produceras. Systemet redovisas närmare i avsnitt 3.4.5.76
Slam från små avloppsanläggningar har i regel en låg halt torrsub- stans (ts) och behöver därför ofta avvattnas, t.ex. då det ska trans- porteras och omhändertas vid större reningsverk. Flera sådana tekniker finns, t.ex. mobil avvattning i slambil och deltömning med tvåfacksbil. Slamavskiljarslam bedöms i regel ha låg kvalitet i termer av näringsinnehåll och kan även i övrigt bedömas ha en varierande och ofta lägre kvalitet än Revaq-certifierat slam. Studier kring sådant slam indikerar därför att det inte lämpar sig för spridning på åker-
73 Havs- och Vattenmyndigheten, underlag till utredningen, 2019-01-18, samt Olshammar m.fl., Uppdatering av kunskapsläget och statistik för små avloppsanläggningar, SMED rapport nr 166, 2015, och Utsläpp från små avloppsanläggningar, SMED, rapport 6, 2018.
74 Ibid. samt SOU 2018:34, s. 87, samt Avfall Sverige (2016), Avvattning från slam från små avloppsanläggningar – kvalitet och avsättning, rapport 2016:20.
75 RISE (2019). SPCR 178. Certifieringsregler för kvalitetssäkring av källsorterade avlopps- fraktioner från små avlopp, 2019-03-28.
76 Avfall Sverige (2016). Avvattning från slam från små avloppsanläggningar – kvalitet och avsättning. Rapport 2016:20.
mark, i vart fall inte om det inte först processas genom ett Revaq- certifierat reningsverk.77
Det saknas löpande officiell statistik över slamproduktion från mindre avloppsanläggningar och små avlopp. Det innebär att det är svårt att uppskatta den totala volymen avloppsslam från sådana an- läggningar. De refererade studierna ovan tyder på att det är mycket få anläggningar i storleksordningen 25–2 000 pe som har egen slam- hantering. Motsvarande förhållande kan antas gälla för merparten små anläggningar upp till 25 pe. Sammantagen slamvolym samt hälso- och miljöeffekter genererade av de anläggningar som själva hanterar sitt avloppsslam är inte kända.
Torrtoaletter och eget omhändertagande bedömdes för några år sedan omfatta cirka 269 000 hushåll, främst vid fritidsfastigheter. Det konstateras i sammanhanget att detta möjliggör återföring av näring och kan medverka till hållbara kretsloppssystem. Eftersom användningen av mineralgödsel vid fritidsodling bedöms som om- fattande, finns därmed potential för att sådana avloppsfraktioner kan utgöra ersättning för detta.78 Samtidigt bör risken för övergödning i
känsliga områden uppmärksammas, där latrin m.m. omhändertas på begränsade ytor.
Industrins slamproduktion
Produktionen av avloppsslam från industriella anläggningar redovi- sas inte på nationell nivå. Många kommunala reningsverk tar emot avloppsvatten från industrier, vilket lokalt kan innebära merparten av de volymer som hanteras av verken. I de fall sådana industriella avloppsfraktioner hanteras genom anslutning eller transport till kommunala reningsverk, ingår produktionen av slam i de totalsiffror som redovisas för reningsverken. Ett flertal branscher är aktuella, där bland annat livsmedelsindustrin bidrar till slamproduktion som har likheter med hushållens, dvs. har bland annat ett högt innehåll av fosfor. Massa- och pappersindustri, gruvindustri och vissa andra branscher har ofta viss egen hantering av vattenrening och omhän- dertagande av restprodukter. Massa- och pappersindustrin är domi- nerande då det gäller olika branschers utsläpp av fosfor till vatten.79
Förutsättningar för framtida avsättning av avloppsslam
Deponering är den behandlingsmetod som används för avfall som inte kan behandlas på annat sätt, till exempel förorenade massor. Av- loppsslam används i betydande utsträckning för deponitäckning. Huvuddelen av de deponier som avslutades som en följd av de strängare bestämmelser för deponering som infördes 2008 kommer att sluttäckas fram till år 2030, men åtskilliga undantag finns. På an- läggningarna behandlas ofta även biologiskt nedbrytbart avfall och förorenade massor. När en deponi är full sluttäcks den med material, ofta i flera lager, för att bland annat förhindra att regnvatten tränger in i deponin och förorenas genom kontakt med avfallet. I dag utnytt- jas avloppsslam, slagg, askor och förorenade jordar i de olika skikten i sluttäckningarna.
Svenska Energiaskor redovisade 2013 bedömningen att hälften av kartlagda deponier då förväntades vara sluttäckta omkring 2020.80
Huvuddelen av övriga deponier bedömdes som sluttäckta inom yt- terligare tio år. Tidsangivelserna var behäftade med flera osäkerheter. Den tidpunkt då ej tidsatta deponier eller delar av deponier förvän- tades vara sluttäckta ligger generellt sett något längre fram än de med ett angivet slutdatum. I flera fall räknade man också med att framtida sluttäckning sker först då deponier avslutas. Sluttäckning av landets deponier beräknades vid denna tidpunkt genomförd senast 2033. Möjligheterna till fortsatt deponering av avloppsslam skulle därmed minska påtagligt under kommande år, vilket ställer krav på planering för alternativ hantering av slammet. Samtidigt finns indikationer på att åtskilliga deponier ges förlängda avslutningstider, i vissa fall flera årtionden fram i tiden.
Utredningen diskuterar ytterligare aspekter på deponier och täck- ning av deponier samt nyttjande av avloppsslam för jordtillverkning i kapitel 8. Där aktualiseras även problematiken med deponier som fortsatt används trots att de inte uppfyller de regelverk som uppställts.
80 Hansson, D. (2013). Kartläggning av sluttäckning av deponier. Svenska Energiaskor.