Utveckling av regler för hantering a

Avloppsslam har sedan länge varit föremål för en rad politiska beslut och målsättningar på nationell nivå. Riksdagen angav 1990 målet att slam fortlöpande ska kunna nyttjas inom bland annat jordbruket utan risker för miljö och hälsa och att deponering av slam på sikt borde upphöra.49 _{Kretsloppsprincipen introducerades 1992 i den s.k.}

kretsloppspropositionen.50 _{Där angavs att allt som utvinns ur natu-}

ren på ett uthålligt sätt ska kunna användas, återanvändas, återvinnas eller slutligt omhänderta med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas. Propositionen Svenska Miljömål formule- rade 1997 en rad utgångspunkter som bland annat rör kretsloppsan-

passning av avloppssystem. Ett framtida hållbart kretsloppsanpassat va-system behövde utformas så att

• slutna kretslopp mellan samhälle och jordbruk skapas för närings- och humusämnen, i första hand för fosfor,

• risk för smittspridning till människor och djur minimeras, och att • slamanvändning inte leder till negativa hälso- och miljöeffekter,

varken på kort eller lång sikt.51

Dessa utgångspunkter följdes några år senare upp i propositionen kring miljömål, delmål och åtgärdsstrategier.52 _{Där fastslogs att ”fos-}

for från organiskt avfall och avloppsslam bör ingå i kretslopp mellan stad och land och återföras till jordbruksmark eller annan produktiv mark utan risk för hälsa och miljö”.

Kvalitetskraven på avloppsslam har förändrats över åren, vilket även förstärkt behoven av kunskap om avloppsslam som näringskälla i jordbruket. Inledande anvisningar för användning av slam på åker- mark kom från Socialstyrelsen och dominerades av hygienaspekter.53

Mellan 1974 och 1993 reglerades användningen genom allmänna råd och rekommendationer från Naturvårdsverket. Gränsvärden för vissa tungmetaller i avloppsslam reglerades 1993.54 _{Satta gränsvärden har där-}

efter reviderats genom successiva sänkningar av tillåtna halter. Det har gällt halter i avloppsslam (1998) och tillförsel till åkermark (2000).

Naturvårdsverket fick 1990 i uppdrag att i samråd med Jord- bruksverket, Livsmedelsverket och Kemikalieinspektionen ”upp- rätta förslag till program för stegvis avveckling av vissa miljöfarliga organiska ämnen samt till åtgärdsprogram vad avser slam från kom- munala avloppsreningsverk”. Avsikten med uppdraget var att myndigheter och kommuner skulle genomföra åtgärder så att det senast 1995 skulle erhållas ett slam som det var riskfritt att sprida även i ett långsiktigt perspektiv. Ett led i arbetet var den policy som Naturvårdsverket antog 1991 för anslutning till kommunala renings- verk. Uppdraget från regeringen avrapporterades några år senare.55

Arbetet följdes 1994 av verkets kungörelse i frågan med särskilda fö-

51 _{Prop. 1997/98:145.}

52 _{Prop. 2000/01:130.} 53 _{Socialstyrelsen (1973).}

54 _{Förordningen (1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga produkter m.m.}

reskrifter om skydd för miljön, särskilt marken, när avloppsslam an- vänds i jordbruket.56 _{I denna detaljreglerades vilken typ av slam som}

skulle få användas inom jordbruket och hur slamspridningen skulle gå till.

Slamöverenskommelsen 199457

EG:s slamdirektiv aktualiserades för Sveriges del i samband med att EES-avtalet skulle undertecknas 1994. Naturvårdsverket fick då i upp- drag att ta fram föreskrifter för att ersätta de allmänna råd som tidigare funnits. Efter gemensamma diskussioner tecknade Naturvårdsverket, Vatten- och Avloppsverksföreningen (numera Svenskt Vatten) och Lantbrukarnas Riksförbund 1994 även den s.k. slamöverenskommel- sen. Syftet var att stimulera användningen av kvalitetssäkrat avlopps- slam, som gödsel- och jordförbättringsmedel, och att så mycket som möjligt av de näringsämnen som fanns i avloppsslam skulle ingå i ett kretslopp mellan stad och land. En Nationell samrådsgrupp etablera- des, liksom ett stort antal lokala och regionala samrådsgrupper, de se- nare med uppgift att kontrollera att slamöverenskommelsen efterlev- des. Den nationella gruppen bestod av de tre undertecknande parterna samt Jordbruksverket, Kommunförbundet, en rad berörda företag som arbetade med slamhantering eller livsmedelsproduktion, Hus- hållningssällskapet, Naturskyddsföreningen, KRAV m.fl. Slamöver- enskommelsen följdes upp efter några år. Uppföljningen visade att andelen slam som användes i jordbruket hade ökat efter överens- kommelsen, från att ha varit cirka 20 procent i början av 1990-talet till en återföring av cirka 30 procent under 1996. Naturvårdsverkets uppföljning 1996 visade också att andelen slam som klarade de uppsatta kvalitetskraven hade ökat påtagligt.

Naturvårdsverkets grundsyn vid denna tid var att avloppsslam var en resurs som skulle nyttjas i bland annat jordbruket. För att för- bättra slammets kvalitet förändrades dock synen på vad som kunde anslutas till kommunala spillvattensnät och reningsanläggningar. Ett åtgärdsprogram anlades för att så långt möjligt åtgärda vid källan och

56 _{SNFS 1994:2.}

skapa förändring inför 1995. Det var det år som riksdagen angett som riktpunkt för när slammet skulle vara fritt från föroreningar.58

I mitten av 1990-talet började den s.k. kadmium-fosfor-kvoten allt mer att användas som ett kvalitetsmått på slammet. Den kraftiga tillförseln av kadmium via konstnärsfärger diskuterades intensivt. Ytterligare ett slamstopp infördes i oktober 1999. Lantbrukarnas riksförbund, LRF, rekommenderade då sina medlemmar att inte längre sprida slam på åkrar, vilket återigen ledde till en kraftig minsk- ning av slamspridning på åkermark. I samband med detta diskuterades och testades också förbränning av slam. De tillstånd som meddelades, t.ex. under 2000 och 2001, innehöll alla villkor med krav på avfosfori- sering, dvs. fosforutvinning av det slam som skulle förbrännas. Teknik för detta saknades och förbränningen tog aldrig riktigt fart.59 _{Ett van-}

ligt alternativ till slamspridning blev därför lagring av slam. Det bygg- des en rad nya typer av slamvassbäddar, med syfte att både avvattna och mineralisera slam samtidigt som det möjliggjorde lagring.

Fokus fanns fortsatt på slammets kadmiumhalter. Naturvårds- verket lät 1991 Sveriges Lantbruksuniversitet analysera förekomsten av en rad andra spårelement i bland annat slam, stallgödsel och han- delsgödsel. Den rapport som presenterades initierade en ökad dis- kussion av andra metallers betydelse för slammets kvalitet.60 _{En rad}

reningsverk införde också rutiner för att analysera förekomsterna. En sammanfattning av de nationella processerna och arbetet med avloppsslam och frågan om spridning och återföring fram till 2001 lämnades i en underlagsrapport till Naturvårdsverkets regeringsupp- drag om Aktionsplan för utökad återföring av fosfor.61

En förutsättning för att sprida slam inom jordbruket på åkermark var att detta skedde efter s.k. samråd. Tveksamhet kunde dock ändå finnas lokalt till följd av brist på lämpliga spridningsarealer och mot- stånd från vissa livsmedelsföretag eller verksamhetsutövare inom jordbruket. Slamöverenskommelsen kom dock sammantaget att få stor betydelse i arbetet för ett förbättrat uppströmsarbete och för- bättrad slamkvalitet. Även om slamöverenskommelsen kom att spela

58 _{Naturvårdsverket (1991). Kommunala anläggningar. Anslutningspolicy.}

59 _{Levlin et al. (2001). Slamkvalitet och trender för slamhantering. VA-Forsk Rapport 2001:5.} 60 _{Eriksson, J. (2001). Halter av 61 spårelement i avloppsslam, stallgödsel, handelsgödsel,} nederbörd samt i jord och gröda, SLU. Naturvårdsverket, rapport 5148.

61 _{Naturvårdsverket (2003). Växtnäring från avlopp – historik, kvalitetssäkring och lagar.} Rapport 5220.

ut sin roll nationellt finns fortfarande aktiva samrådsgrupper i vissa delar av landet. Utvecklingen av certifieringssystemet Revaq – som startade 2008 och i dag har 42 anslutna reningsanläggningar – kom också att få allt större betydelse i det fortsatta kvalitetsarbetet kring slam som sprids inom jordbruket.62