Persson understryker att filmskapare kan använda sig av musik för att ringa in en målgrupp men att det beror på vilken typ av film som skapas. I en film där musiken ligger i fokus, exempelvis en film som handlar om ett band, menar Persson att publiken kan ha mer gemensamt med musikgenren och ett intresse för musik, vilket gör att filmen också riktar sig mot den publik som konsumerar den typen av musik. Detta framhåller Söderlund (1998) som menar att alla kunder har unika och individuella behov och att samma (musik)erbjudande sällan kan tillfredställa alla kunder. Även Lindblad är övertygad om att filmskaparen har målgruppen i åtanke vid val av musiken i filmen, men anser att det är konstigt att det inte görs än mer. Dykhoff menar att det kan vara både positivt och negativt för filmskapare att arbeta med musiken i filmen för att nå en viss målgrupp. Vidare anser Dykhoff att om man är först med något, exempelvis först med att använda rap-musik i en film, kommer troligtvis många som lyssnar på rap-musik, att gå och se filmen bara av den anledningen. Men så fort det blir ett välkänt tillvägagångssätt att använda musik på, förlorar det sin unika kraft, vilket möjligtvis gör att de som lyssnar rap-musik fortfarande ser dessa filmer, medan andra målgrupper och potentiell publik ”skräms” bort. Även Elmgren framhåller att då en specifik typ av musik eller en viss musikgenre används i film, som exempelvis hårdrock eller techno, riktar sig inte den filmen direkt mot en publik och målgrupp som till exempel lyssnar på dansbandsmusik. Vidare anser Elmgren att det kan vara en fördel och något positivt att ha en tydlig musikalisk inriktning i film eftersom det kan underlätta för publiken och målgrupper att avgöra om det är en film som passar dem. Hultén et al. (2008) poängterar vikten av att betona kundens personlighet och livsstil, vilket ökar kundens sinnesupplevelse. Likaså påvisar Lindblad fördelen med att filmskaparen tänker mer aktivt kring musiken, framförallt vid mindre och smalare filmer, och att valet av musik då kan vara ett sätt att locka publiken. Det kan även vara av betydelse att tänka mer på om musiken passar känslan som ska återges i filmen, än om publiken gillar musiken, menar Bäuml som förklarar detta genom att om musiken passar känslan, kommer också publiken att gilla musiken.
Eriksson & Åkerman (1999) framhäver vikten av att våga välja sina kunder likväl som att våga välja bort kunder och Normann (2000) påpekar vikten av att hitta mer specificerade målgrupper genom att dela in kunderna i olika delsegment. Enligt Normanns teori för delsegmentering bör kunderna ses utifrån olika typer och beteenden, samt olika kunskaper och lärandesätt. Exempelvis genom att titta på kundens deltagarstil och kunskapsnivå. Zachrisson exemplifierar detta genom filmen ’(500) Day of Summer’ som är en indie-film med mycket indie-musik och menar att filmskaparna till filmen vet vilka filmen riktar sig till. Under filmens gång finns flera referenser till kända indie-band, och publik som gillar den typen av musik känner ”åh, det här är min musik”, vilket gör att de gillar filmen ännu mer. Donnelly (2001) menar att användning av alternativ musik kan vara ett bra sätt att differentiera sin film på massmarknaden. Möjligheten uppstår att tilltala en särskild publik genom att använda sig av en viss musik. Han påvisar även att det kan tillföra en viss ”hippness”, trendkänsla åt filmen, då man lyckas rida på vågen av en musikalisk trend. Normann (2000) betonar även vikten av att gå utanför den vanliga typen av segmentering och hitta ett sätt att betona kunden som individ, samt de olika målgrupperna som framträder, eftersom att de bygger upp en gemenskap och en enhetlig atmosfär inom målgrupperna.
Olsson upplever att många filmskapare är måna om att musik och film når samma målgrupp och anser att detta beror på att det är mer finns ett mer kommersiellt och konsumentinriktat tanke bakom filmskapandet. Detta kan alltså leda till att om en film riktas till tonåringar och musiken i filmen även den anses riktas till målgruppen tonåringar, kan detta leda till en ökad försäljning av exempelvis filmens soundtrack. Dykhoff anser däremot inte att man nödvändigtvis når en ung målgrupp bara för att man använder sig av den typ av musik den målgruppen normalt lyssnar på, därför att film är något annat, en konstart i sig, där det råkar ingå musik. Men om man däremot ska attrahera en äldre målgrupp, en mer konservativ målgrupp, ska man undvika att spela elgitarr och trummor och ha rappare i bakgrunden, vilket kan ha en negativ effekt på publiken upplevelse. Vidare menar Dykhoff att filmskapare bör vara försiktiga med målgrupptänk vid musikval, men att de däremot kan tänka på målgrupp när de planerar vad filmen ska ge för intryck i stort och exempelvis filmen ska ha för tempo, där musiken är en bidragande faktor. Filmmusiken ska alltså anpassas till filmen i stort.
Bryngelsson anser att valet av musiken i film inte påverkas av vilken målgrupp filmen riktar sig till. Han menar att det är mer till nytta av att visualisera sin målgrupp i manusskrivarprocessen än under exempelvis musikkomposition, vilket han personligen aldrig gör då han komponerar musik, oavsett om slutprodukten riktar sig till vuxna eller barn. Även Persson understryker vikten av att diskutera vilken målgrupp filmen riktar sig till, redan i ett tidigt skede. Lindblad menar att det i Sverige beroende på vad det är för typ av produktion och om regissören även skrivit manus och därför är mer involverad i flera delar av processen, skapar det också mer av ett helhetstänk. Parment (2008) påpekar att attityd och beteende påverkar kundernas känslomässiga reaktioner och emotionella värderingar vilket Olsson exemplifierar genom filmers intro-låtar som sätter stämningen på filmen från första början, är otroligt viktigt och något filmskapare, enligt Olsson, borde tänka mer på. Är det fel låt i introt, sänks förväntningarna och man känner direkt att ”nä, men det här är inte en film för mig”, de har misslyckats kommunicera till och nå rätt målgrupp.
Westerlind är något mer negativt inställd och menar att filmskapare kanske är för egoistiska för att tänka målgrupp och anpassning av musik till sin film. Zachrisson menar att de regissörer som inte har så bra koll på musik låter någon annan sköta det, och att det inte är så vanligt att skriva musiken före filmen görs, utan att de snarare utgår från någon slags känslostycke, vilken känsla de vill förmedla. Olsson klargör att filmen i sig är ett så stort arbete, att många lämnar den biten till sist,