Rättegången

Utredningens förslag: Den rättegångsordning som gäller för tryckfrihets-mål skall skrivas in i grundlag också för övriga uttrycksformer som omfat-tas av grundlagsskyddet. I mål om ansvar skall frågan huruvida ett yttran-de i en av yttran-de grundlagsskyddayttran-de uttrycksformerna är brottsligt alltså kunna prövas av en jury. Bevisfrågor skall i större utsträckning än f. n.

avgöras enbart av rätten. De frågor som skall prövas enbart av rätten skall vara avgjorda genom lagakraftägande beslut innan juryn tar ställning till om ett brott har förövats. Ett system med proportionella val av jurymän införs. Möjligheten enligt TF att genom vanlig lag överlämna åt andra åklagare än JK att besluta om användning av tvångsmedel slopas.

Remissinstanserna: Remissutfallet är ganska splittrat. Några remissin-stanser är kritiska till jurysystemet och önskar inte se det utsträckt till fler områden. Den handläggningsordning som kommittén har föreslagit möter viss kritik. Flera remissinstanser uppfattar den som alltför komplicerad och utdragen.

Kritiska synpunkter förekommer också i några andra hänseenden, bl. a.

i fråga om sättet att välja jurymän och regleringen av tvångsmedelsanvänd-ningen i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.

Skälen för mitt förslag: Grundläggande för mina överväganden om en 136 Mitt förslag: De huvudregler för rättegången som gäller enligt TF

skrivs in i grundlag för alla de medier som skall omfattas av det nya grundlagsskyddet. I samma utsträckning som nu skall juryn pröva också vissa bevisfrågor som kan förekomma i en process. Reglerna om valen av jurymän ändras inte, vilket innebär att det inte införs en ordning med proportionellt val av juryledamöter. Det skall alltjämt vara möjligt att i lag ge allmänna åklagare befogenhet att besluta om beslag av tryckta skrifter m. m.

förstärkning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten är att det skydd TF i Prop. 1986/87: 151 dag ger det tryckta ordet bör utsträckas till också andra jämförbara

ut-trycksformer. En viktig beståndsdel i TF:s regelsystem är den särskilda rättegångsordning som gäller för tryckfrihetsmål och som skall tillämpas också i mål om yttrandefrihetsbrott enligt de radiorättsliga ansvarighetsla-garna. Jag vill här nämna att frågan om man bör bibehålla särskilda forum-regler för bl. a. tryckfrihetsmål f. n. övervägs av rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Även om det framdeles kan finnas skäl att förutsättningslöst pröva frågan om koncentrationen av de nu aktuella målen, ser jag i det här sammanhanget ingen anledning att ändra den nuvarande ordningen i fråga om tryckfrihetsmålen.

Jag anser att det utvidgade grundlagsskyddet bör bygga på samma prin-ciper som den nuvarande processrättsliga regleringen. En fördel med att införa den tryckfrihetsrättsliga rättegångsordningen för de medier som nu skall ges ett särskilt grundlagsskydd är att bedömningen av om en vålds-skildring i en film eller ett videogram innefattar det nya yttrandefrihets-brottet i princip kommer att göras av endast en domstol, nämligen tryckfri-hetsdomstolen i utgivarens hemlän. Den nuvarande ordningen där motsva-rande bedömning ankommer på domstolarna för de orter där en film eller ett videogram t. ex. har hyrts ut, har kritiserats eftersom bedömningen kan bli olika hos skilda domstolar.

Mot denna bakgrund kan jag i detta avsnitt nöja mig med att behandla de punkter som det finns anledning att ta upp särskilt. Eftersom själva jury-systemet i viss mån har satts i fråga vill jag dock först gå in på denna centrala del av rättegångsordningen.

Jurysystemet

Juryinstitutionen infördes i den svenska tryckfrihetsprocessen år 1815.

Motiven för det kan ha varit blandade. Juryinstitutionen har emellertid kommit att bli ett bestående inslag i det skydd för yttrandefriheten som upprätthålls genom TF.

I sin nuvarande utformning bärs jurysystemet upp av önskemålet att så långt som möjligt tillgodose yttrandefrihetens intressen. Juryn uppfattas som en folklig garanti för tryckfriheten, i främsta rummet den politiska yttrandefriheten (jfr prop. 1948:230 s. 97). Samma jurysystem finns i rätte-gångsordningen på det radiorättsliga området.

Den särskilda rättegångsordningen med jury saknar motsvarighet på annat håll i den svenska rättsordningen. Med hänsyn till juryrättegångens speciella karaktär är det i och för sig inte förvånande att det tid efter annan har förts fram förslag att juryprövningen skall ersättas med andra process-former. MMU föreslog i sitt huvudbetänkande att alla yttrandefrihetsmål skulle koncentreras till en enda för hela riket gemensam yttrandefrihets-domstol, knuten till Stockholms tingsrätt. Den domstolen skulle döma utan medverkan av jury.

Vid remissbehandlingen av MMU:s förslag var meningarna i hög grad delade i fråga om förändringen av rättegångsordningen. Kritiken ledde till

att den delen av förslaget inte genomfördes. 137

I direktiven till YFU framhölls att det är av synnerlig vikt att det Prop. 1986/87: 151 allmänna lekmannainflytandet får spela en avgörande roll när det gäller att

bedöma om ett yttrande överskrider gränsen för vad som är tillåtet. En naturlig utgångspunkt för kommitténs arbete borde vara att ett särskilt rättegångssystem skulle gälla, åtminstone för alla de viktigare mediernas del. Den nuvarande instruktionen i 1 kap. 4 § TF borde självfallet också i fortsättningen utgöra den principiella grundvalen för avgöranden i yttran-defrihetsmål.

YFU berörde i sitt debattbetänkande (SOU 1979:49 s. 88 ff) diskussio-nen om jurysystemet. Kommittén anförde att det är av yttersta värde att det organ som skall bedöma brottsligheten av ett yttrande som innefattar kritik mot statsmakterna eller någon av deras företrädare står fritt från styrning av det allmänna. Efter att ha diskuterat betydelsen av prejudikat-bildning på det yttrandefrihetsrättsliga området kom utredningen till den slutsatsen att juryn borde behållas och om möjligt medverka vid prövning-en av alla mål om yttrandefrihetsbrott oavsett vilket medium som använts.

Remissutfallet visade att meningarna var delade i fråga om bibehållande av jurysystemet men att YFU:s uppfattning hade stöd bland fler remissin-stanser än uppfattningen att yttrandefrihetsmål borde prövas i annan ord-ning. I sitt huvudbetänkande har YFU därefter huvudsakligen uppehållit sig vid möjligheterna att införa juryprövning i fråga om medier där den inte förekommer i dag och vid frågan om i vilken utsträckning juryn bör medverka i processen.

Även under remissbehandlingen av YFU:s huvudbetänkande har kri-tiska synpunkter på jurysystemet framförts av flera instanser. Kritiken gäller främst svårigheten att förutse utgången av en rättegång med jury-prövning. Svårigheten hänger samman bl. a. med att jurysystemet endast i mycket begränsad utsträckning leder till prejudikatbildning. Vidare ges enligt kritiken bristande rättsligt skydd för målsäganden i tryckfrihetsmål.

För min del vill jag inte bortse från den kritiken. Möjligheterna att stärka skyddet för målsägandena vid olika slags brott är allmänt sett något som bör ägnas stor uppmärksamhet i lagstiftningsarbetet. Detta gäller naturligt-vis även i fråga om rättskränkningar genom yttranden i massmedier.

När det gäller juryinstitutionen har dock enligt min mening de bärande skälen kvar sin fulla styrka, särskilt med tanke på orostider. I likhet med YFU anser jag därför att lekmannainslaget i de domstolar som skall döma i yttrandefrihetsrättsliga mål i princip bör utgöras av en jury. Det är knap-past möjligt att begränsa juryns medverkan till enbart mål med någon form av politisk anknytning. Även t. ex. förtalsmål där målsäganden har väckt åtal kan ju vara av sådant slag att juryprövning är starkt motiverad. Frågan är därför i första hand om den för tryckta skrifter avpassade rättegångsfor-men kan tas som mönster också för prövningen av andra yttrandefrihets-rättsliga mål. Jag återkommer strax till frågan om vilket område jurypröv-ningen bör omfatta i sådana mål.

I mål om ansvar för innehållet i en tryckt skrift uppkommer i praktiken aldrig frågor om lydelsen av det yttrande som påstås vara brottsligt. Den tryckta skriften är ett självklart bevis. Detta är bakgrunden till att juryns

uppgift har kunnat i huvudsak renodlas till en prövning av yttrandets 138 laglighet.

Den normala formen för lekmannamedverkan i prövningen av bl. a. Prop. 1986/87: 151 bevisfrågor är enligt den svenska rättegångsordningen att nämndemän

deltar i domstolarnas avgöranden. Nämndemännen tar ställning var för sig tillsammans med yrkesdomare och är skyldiga att redovisa skälen för sina ställningstaganden.

Juryns ställning är en annan. Dess överläggning sker utan medverkan av yrkesdomare. Utslaget skall inte motiveras. Det är kollektivt och ano-nymt.

Som jag förut har berört är juryprövningen ägnad att vara ett särskilt värn för yttrandefriheten. Som företrädare för en allmänt medborgerlig uppfattning har juryn ansetts vara mera skickad än en domstol för den svåra och grannlaga uppgiften att avgöra var gränsen skall dras mellan befogad kritik och straffvärda yttranden (prop. 1948:230 s. 96 f). Ett så-dant avgörande sker genom ett beslut om tillämpningen av ett lagbud. I mål om ansvar för förtal kan det förutsätta att juryn tar ställning också till viss bevisning. Detsamma gäller f. n. i mål om ansvar för meddelare och an-skaffare. Men normalt kan juryns beslut fattas helt utan att juryn behöver göra någon bevisvärdering.

Det nu anförda pekar på att avsikten med jurymedverkan inte i första hand har varit att juryn skall ägna sig åt bevisprövning. Juryrättegången har gestaltats utifrån andra motiv. Frågan om den kan införas på nya områden bör prövas från den utgångspunkten.

YFU anser att den principiellt riktiga lösningen skulle vara att juryn fick delta i prövningen av alla yttrandefrihetsmål oavsett i vilken form yttran-dena har fällts. Men det finns enligt kommittén också skäl mot att ge juryn en så vidsträckt uppgift. I mål där bevisfrågor spelar en stor roll kan jurysystemet inte införas utan komplikationer.

Enligt YFU är en rimlig avvägning mellan önskemålet om ett så vid-sträckt område för juryprövningen som möjligt och intresset av en prak-tiskt hanterbar processordning att använda juryn vid prövning av mål där ansvarighetsfrågan som regel är klar på förhand. Därigenom faller normalt sett behovet av bevisning i den delen bort. Utredningen föreslår att det skall vara juryns uppgift att delta i prövningen av yttrandefrihetsmål som rör framställningar i tryckt skrift, radio, TV, teledata och liknande överfö-ringar, film, videogram och fonogram samt sådana teaterföreställningar och utställningar som har en utgivare. Förslaget innebär att juryrättegån-gen skall vara tillämplig i fråga om alla de uttrycksformer som enligt YGL skall åtnjuta ett detaljerat yttrandefrihetsrättsligt skydd i grundlag.

Som YFU själv har påpekat kan det dock hävdas att inslaget av bevis-prövning även med den avgränsningen blir för stort. Juryprocessen förut-sätter i sin nuvarande form att de yttranden som skall bedömas är så väl dokumenterade att några bevissvårigheter inte uppkommer. Det är fallet i fråga om yttranden i tryckta skrifter, radio och TV, film, videogram och fonogram. Jag har redan i avsnitt 3.2.1 pekat på att motsvarande krav inte kan uppfyllas i fråga om sceniska framställningar och utställningar. I enlighet med mitt förslag där bör de lämnas utanför området för jurypröv-ning.

Såvitt gäller radio och TV är jurysystemet redan genomfört i vanlig lag. 139

Det saknas anledning att nu sätta den ordningen i fråga. Enligt min mening Prop. 1986/87: 151 är det i stället en självklar angelägenhet att befästa den i grundlag. Den

form av trådsändningar till allmänheten som utgörs av teledata bör dock lämnas utanför det utvidgade grundlagsskyddet i enlighet med vad jag har sagt i avsnitt 3.5. Även YFU har här uttalat tvekan om möjligheterna till juryprövning.

Också i fråga om ljudupptagningarna och upptagningarna av rörliga bilder finns starka skäl att införa det speciella skydd för yttrandefriheten som ligger i juryrättegången. En sådan ordning stöter inte heller på några större praktiska hinder.

På grund av det nu anförda föreslår jag att mål om ansvar, skadestånd och konfiskation på grund av yttranden i radio, TV, film, videogram och fonogram enligt grundlag skall prövas i yttrandefrihetsrättslig ordning i en rättegång med tillgång till jury.

Uppdelning av rättegången

Med det tillämpningsområde som juryrättegången skulle få enligt YFU:s förslag är det oundvikligt att behovet av bevisning skulle öka i jämförelse med vad som förekommer i tryckfrihetsprocessen. För att undvika de olägenheter som kan anses förenade med det föreslår YFU att frågorna om vad som har yttrats och när den frågan undantagsvis kan uppkomma -om den tilltalade är ansvarig för yttrandet skall bedömas av rätten. Den prövningen skall vara slutförd genom ett lagakraftägande beslut innan juryn underställs frågan om yttrandets laglighet.

Kommitténs förslag innebär att den yttrandefrihetsrättsliga processen delas i två skeden.

Under det första skall frågan om vad som har yttrats och om den tilltalade är ansvarig för yttrandet avgöras. Den prövningen ankommer på rätten ensam. Dess avgörande skall kunna överklagas till hovrätten, men inte längre.

När de frågor som skall prövas enbart av rätten är rättskraftigt avgjorda inträder det andra skedet. Då skall yttrandets laglighet prövas av juryn.

Därefter vidtar rättens handläggning på samma sätt som enligt TF. Det betyder att ett friande juryutslag skall leda till en frikännande dom medan ett fällande utslag skall överprövas av rätten.

Förutom de ändringar i den nuvarande tryckfrihetsprocessen som jag nu har beskrivit föreslår YFU ett särskilt förfarande för mål om meddelar-skydd utanför den offentliga rätten. Som en konsekvens av mina ställ-ningstaganden i avsnitt 3.7.1 i fråga om meddelarskyddet för andra än offentliga funktionärer saknar jag dock anledning att här gå in närmare på detta förslag.

Den uppdelning av processen som YFU har föreslagit hänger samman med kommitténs förslag om yttrandefrihetsrättsligt skydd för uttrycksfor-mer där yttrandena inte alltid framträder i tekniskt fixerat skick. Den har mött ganska omfattande kritik. På de skäl som jag har anfört i avsnitt 3.2.1 har jag för min del stannat för att inte lägga fram något sådant förslag. De

komplikationer som skulle följa för den yttrandefrihetsrättsliga processen 140

har varit en viktig bidragande orsak till det. Med den omfattning som Prop. 1986/87: 151 grundlagsreglerna får enligt mitt förslag faller det huvudsakliga behovet av

en uppdelning av rättegången bort. Den nuvarande ordningen att rätten ensam prövar vem som bär det tryckfrihetsrättsliga ensamansvaret bör dock behållas.

Mitt förslag innebär därför att de principer som nu gäller för prövningen av tryckfrihetsmål sträcks ut till att gälla även ljudupptagningar och upp-tagningar av rörliga bilder. Det innebär också att principerna skrivs in i grundlag för sådana upptagningar samt för radio, TV och andra sådana överföringar (utom teledata).

Val av jurymän m. m.

Enligt 12 kap. 4 § TF utses jurymän genom val för en tid av fyra kalen-derår. Jurymännen väljs av landstinget eller, om det inom länet finns någon kommun som inte tillhör landstingskommunen, av landstinget och kom-munfullmäktige i den eller de fristående kommunerna. För varje län skall utses 24 jurymän, fördelade på två grupper. Den första gruppen skall bestå av 16 jurymän, den andra av åtta. Jurymännen i den andra gruppen skall vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt (12 kap. 3 §).

Till jurymän skall enligt 12 kap. 5 § TF utses myndiga svenska medbor-gare, som är bosatta inom länet. De bör enligt lagrummet vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. I paragrafen föreskrivs också att skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar av länet bör vara företrädda bland jurymännen.

YFU har föreslagit en regel om proportionella val av jurymän på samma sätt som redan nu gäller för val av nämndemän enligt 4 kap. 7 § rättegångs-balken. Den fördel som står att vinna är enligt kommittén att företrädare för en majoritet av väljarna inte kan driva fram att jurymannakåren består av enbart egna sympatisörer. YFU har själv anfört viss tveksamhet beträf-fande sitt förslag (jfr SOU 1983:70 s. 205).

Jag vill för egen del först erinra om att den nuvarande regeln i 12 kap. 5 § TF såvitt nu är av intresse har gällt alltsedan TF trädde i kraft. I lagförsla-get i prop. 1948:230 fanns dock inte med någon regel om att skilda me-ningsriktningar borde vara företrädda.

I motiven till sitt förslag anförde föredragande statsrådet (prop 1948:230 s. 99) bl. a. att de farhågor som hade framförts i lagstiftningsärendet för att valen skulle medföra att juryns avgöranden präglades av politiska syn-punkter inte utgjorde ett tillräckligt skäl mot den föreslagna ordningen för juryns bildande. "Yttrandefrihetens vidmakthållande är icke en

partipoli-tisk fråga. Det är ett gemensamt intresse för alla partier, som erkänna de demokratiska grundsatser på vilka vårt samhälle är byggt" uttalade före-draganden. Någon avsevärd risk att partipolitisk trångsynthet skulle kom-ma att göra sig gällande i rättskipningen förelåg knappast enligt hans mening. En viktig garanti för rättssäkerheten låg i så fall däri att juryn enligt förslaget inte kunde åstadkomma en fällande dom annat än om domstolen biträdde dess mening. Självklart var även att en majoritet inom

landsting eller stadsfullmäktige inte hade rätt att missbruka sin ställning 141

och ge jurymannakåren en helt ensidig sammansättning. I förslaget hade Prop. 1986/87: 151 uttryckligen angetts att skilda samhällsgrupper och olika delar av länet

skulle vara företrädda bland jurymännen. Föredraganden ansåg det inte vara riktigt att, såsom i något yttrande ifrågasatts, föreskriva proportionell valmetod.

Under riksdagens behandling av propositionen uttalade konstitutionsut-skottet med anledning av en motion att proportionella val väl skulle ha det värdet att ensidiga val förhindrades. Emellertid skulle den proportionella valmetoden kunna medföra att jurymännen på ett icke önskvärt sätt be-traktade som sin uppgift att inom juryn företräda vissa väljargrupper.

Utskottet hänvisade också till att nämndemän då utsågs genom majoritets-val. Utskottet ansåg att valet av jurymän i enlighet med propositionen borde ske genom majoritetsval men att det i lagtexten borde komma till uttryck att bland jurymännen olika meningsriktningar borde vara före-trädda (KU 1948:30 s. 35).

Jag kan alltså konstatera att den nu gällande lydelsen av 12 kap. 5 § TF avses hindra det som YFU vill förebygga med regler om proportionella jurymannaval. Ändamålet med utredningens förslag bör sålunda vara till-godosett redan nu. Den föreslagna ordningen är enligt YFU:s egen mening inte heller idealisk, och remissutfallet visar att det inte är något mera påtagligt att vinna med vad kommittén har föreslagit i denna del.

Visserligen kan den övergång till proportionella valregler som har ge-nomförts i fråga om nämndemän i allmänna domstolar (prop. 1975/76:64, JuU 18, rskr. 124, SFS 1975: 1288) ses som ett skäl att genomföra samma ordning när det gäller jurymännen. Men den ordning som nu gäller i fråga om jurymannavalen saknar inte förtjänster vid en jämförelse med det proportionella valsättet. Föreskriften att skilda samhällsgrupper och me-ningsriktningar samt olika delar av länet bör vara företrädda bland jury-männen ger grund för att angripa ett ensidigt valresultat genom kommunal-besvär. I enlighet med vad KU anförde vid TF:s tillkomst är det inte

självklart att ett proportionellt valsätt är bättre ägnat att förebygga en icke önskvärd politisering av jurymannarollen än den ordning som gäller nu.

Vad som emellertid framför allt synes vara av avgörande betydelse för frågans bedömning är att det inte har gjorts gällande att den nuvarande regleringen vid något enda tillfälle har gett upphov till missbruk eller andra olägenheter under den långa tid som den har tillämpats.

Jag anser därför att övervägande skäl talar för att behålla nuvarande valsätt i fråga om jurymän.

Behörigheten att vara juryman

Som YFU har föreslagit bör reglerna om juryns sammansättning ändras så

Som YFU har föreslagit bör reglerna om juryns sammansättning ändras så