Våldsskildringar i filmer, videogram m. m

Utredningens förslag: Den nuvarande filmcensuren skall omvandlas när det gäller offentlig visning för vuxna. Förhandsgranskningen skall finnas kvar men inte längre vara förenad med någon möjlighet för biografbyrån att förbjuda visning av en film eller ett videogram för vuxna. Biografbyråns uppgift blir att avge ett utlåtande i frågan om en framställning innefattar olaga våldsskildring. Byråns utlåtande skall inte vara bindande för domsto-larna vare sig byrån anser att en framställning innefattar olaga våldsskild-ring eller inte. Frågan om ett brott har begåtts genom visningen skall i båda fallen kunna prövas i efterhand av domstol i yttrandefrihetsrättslig ord-ning. När det gäller offentlig visning för barn skall grundlagen medge att den bindande förhandsgranskningen behålls och utsträcks till att gälla också uthyrning och försäljning. Förhandsgranskningen skall få omfatta filmer och videogram för barn och ungdom upp till 18 år.

Remissinstanserna: Remissutfallet är mycket splittrat i frågan om

för-handsgranskning för vuxna skall förekomma och om förför-handsgranskning- 87 Mitt förslag: Kravet på förhandsgranskning av filmer och videogram

som skall visas offentligt — med rätt för statens biografbyrå att förbjuda visning - skall finnas kvar för alla ålderskategorier. För filmer och videogram som sprids på annat sätt skall ingripande kunna ske i efterhand om utgivaren gjort sig skyldig till olaga vålds-skildring som skall vara ett särskilt yttrandefrihetsbrott. Härigenom förbjuds sådana våldsskildringar i filmer och videogram som i dag är förbjudna enligt lagen (1981: 485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag. Nuvarande möjligheter behålls att inskränka rätten till lokala kabelsändningar, om det i en TV-kanal vid upprepade tillfällen förekommit våldsskildringar eller om kana-len varit ensidigt inriktad på sådana skildringar.

en i så fall skall vara bindande eller rådgivande. Även i frågan om höjning Prop. 1986/87: 151 av åldersgränsen för barncensuren till 18 år är meningarna delade.

Flera remissinstanser, som i och för sig önskar censurens avskaffande, anser att det nuvarande systemet är bättre än det som har föreslagits. I frågan om förhandsgranskning över huvud taget skall finnas av filmer avsedda att visas för vuxna är meningarna delade. De remissinstanser som företräder barn och ungdom, de flesta kvinnoorganisationerna liksom de kyrkliga organisationerna anser att förhandsgranskningen skall rinnas kvar och utsträckas till att också omfatta uthyrning och försäljning. Däremot anser film- och videobranschens företrädare, de flesta kulturföreträdarna och flertalet av de juridiska instanserna att tiden nu är mogen att avskaffa filmcensuren för vuxna. Också biografbyrån har den uppfattningen.

Den nya 18-årsgränsen är de flesta remissinstanserna kritiska till. Skol-överstyrelsen, biografbyrån, statens filmgranskningsråd och statens barn-filmnämnd är dock positiva.

Bakgrunden till mitt förslag: Möjligheter att ingripa mot våldsskildringar har sedan länge förelegat främst genom reglerna om filmcensuren i biograf-förordningen. Där föreskrivs bl. a. att filmer inte får godkännas för offent-lig visning, om deras förevisande "på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott".

Filmcensuren är omdebatterad, vilket inte är förvånande. I ett öppet samhälle väcker varje censurmöjlighet självfallet betänkligheter; i Sverige saknas också censurregler på andra områden. Frågan om filmcensurens avskaffande har därför utretts flera gånger och varit föremål för övervä-ganden i olika sammanhang.

Filmcensurutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1969: 14) Filmen - censur och ansvar att filmcensuren skulle avskaffas för vuxna men behållas för filmer som visas offentligt för barn under 15 år. Utred-ningens förslag remissbehandlades men ledde endast till åtgärder när det gällde vissa frågor om barncensurens organisation (prop. 1972: 1 bil. 10, KrU 18, rskr. 210).

Förslaget överlämnades i övriga delar till MMU. I sitt huvudbetänkande föreslog den utredningen som jag tidigare redovisat en samlad grundlag för yttrandefriheten i tryckt skrift, radio, TV och film. Utredningen tog emel-lertid inte ställning i sakfrågan om filmcensur skulle finnas eller inte.

I direktiven till YFU anförde departementschefen att det borde ankom-ma på den kommittén att överväga om det föreligger tillräckliga skäl att behålla någon form av vuxencensur på filmens område. Att viss

barncen-sur behövs ansågs ganska klart.

Tidigare var det filmen som vid sidan av televisionen var det medium som dominerade i fråga om visning av rörliga bilder. Under åren kring 1980 etablerades i takt med att det blev allt vanligare med videobandspelare i hemmen en verksamhet med uthyrning av videogram för privat bruk.

Eftersom reglerna om förhandsgranskning i biografförordningen då endast gällde offentlig visning av biograffilm och det vid den tiden inte heller gällde några andra regler för videouthyrningen, började det till allmänheten

spridas våldsskildringar av ett slag som tidigare i praktiken inte varit 88 tillgängliga i Sverige på grund av reglerna om förhandsgranskning.

Utbudet av sådana videogram med skildringar av grovt våld av olika slag Prop. 1986/87: 151 kom att tilldra sig stor uppmärksamhet. Diskussionerna om

videotekni-kens utveckling har sedan dess i stor utsträckning kommit att handla om hur denna leder till en spridning bland allmänheten av våldsskildringar, framför allt om problemet att barn och ungdomar relativt lätt kan komma att se videogram med sådant innehåll. Missförhållandena på detta område ledde till att riksdagen antog lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag, den s. k. videovåldslagen (omtryckt 1986: 18). I lagen straffbeläggs yrkesmässig spridning av vissa extrema våldsskildringar. När videovåldslagen beslutades pågick fortfarande YFU:s utredningsarbete. Det betonades därför i lagstiftningsärendet att lagen var ett provisorium i avvaktan på resultatet av YFU:s överväganden (KU 1980/81:28 s. 33).

Frågan om filmcensuren och våldsskildringarna i filmer och videogram är utförligt behandlad i YFU:s huvudbetänkande (s. 273-284). Den har också tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet under remissbehandlingen av betänkandet. Utöver remissvar från dem som av departementet anmo-dats eller beretts tillfälle att yttra sig har ett stort antal yttranden kommit in från olika organisationer m. m. Vidare har det förekommit opinionsyttring-ar i form av namninsamlingopinionsyttring-ar, uppvaktningopinionsyttring-ar m. m. Merpopinionsyttring-arten av dessa går ut på att YFU:s förslag för att komma till rätta med de extrema våldsskildringar som förekommer i videogram är otillräckliga och att för-handsgranskningen bör omfatta även filmer och videogram som sprids på annat sätt än genom offentlig visning. Videovåldslagen - som ju endast medger ingripande i efterhand - är enligt dessa åsiktsyttringar inte tillräck-ligt effektiv mot skildringarna. Kritiken avser också den tidigare olika behandlingen av film och videogram i granskningshänseende.

I syfte att så snart som möjligt förbättra möjligheterna att ingripa mot våldsskildringar i videogram har riksdagen under år 1985 på förslag av regeringen beslutat dels en ändring i RF (prop. 1984/85:83, KU 20, rskr.

117, KU 1985/86: 1, rskr. 1, SFS 1985:862), dels ändringar i videovåldsla-gen och biografförordninvideovåldsla-gen (prop. 1984/85: 116, KU 1985/86: 11, rskr. 40, SFS 1985:989-991). Ändringarna, som delvis har utformats mot bakgrund av YFU:s förslag, har trätt i kraft den 1 januari 1986. De innebär främst följande.

RF tillåter numera förhandsgranskning av såväl filmer som videogram som skall förevisas offentligt. I biografförordningen jämställs film och videogram. Kriterierna i 1 § videovåldslagen har skärpts för vad som skall anses vara otillåtna våldsskildringar så att rekvisiten närmare stämmer överens med den praxis biografbyrån tillämpar vid förhandsgranskningen.

Efter ändringen gäller att filmer och videogram med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur inte i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller annars i förvärvssyfte får spridas genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, om inte spridandet är försvarligt med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.

Däremot är bestämmelserna i 2 § oförändrade. De innebär därför

fortfa-rande att filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstro- 89

gen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur Prop. 1986/87: 151 inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte får lämnas ut till

barn under femton år eller spelas upp vid en särskilt anordnad visning när något sådant barn är närvarande.

Andra ändringar avser ansvarssystemet. Inte endast detaljister utan också grossister och andra leverantörer har uttryckligen gjorts straffrätts-ligt ansvariga som gärningsmän för spridningen av filmer och videogram med våldsinslag. En ny bestämmelse innebär att en detaljist undgår ansvar om han hyr ut en film eller ett videogram som har försetts med ett intyg om att innehållet motsvarar ett exemplar som godkänts av statens biografbyrå.

Den regeln skall ses i samband med en annan föreskrift som anger att filmer och videogram som har godkänts av biografbyrån är undantagna från videovåldslagens tillämpning. Avsikten med den angivna ändringen är bl. a. att underlätta möjligheterna till frivillig förhandsgranskning. Vidare bör nämnas en annan ny bestämmelse som innebär att allmänt åtal för brott mot videovåldslagen får väckas endast efter medgivande av statens bio-grafbyrå. Tanken bakom denna regel är att man skall få en mer enhetlig praxis och kunna spara resurser. En av olägenheterna med videovåldsla-gen har ansetts vara att vid varje ingripande polis, åklagare och domstolar måste göra en egen bedömning av videogrammet.

Som jag redan har nämnt (avsnitt 2.3) har också en särskild utredare tillkallats för att utreda frågor om åtgärder mot våldsskildringar i inspel-ningar av rörliga bilder. Utredaren har antagit namnet våldsskildringsut-redningen.

Utredaren skall kartlägga hur utvecklingen av nya medier för att återge inspelningar av rörliga bilder påverkar risken för att framför allt barn och ungdomar utsätts för skadeverkningar genom våldsskildringar i sådana inspelningar. Utredaren skall vidare bedöma om utvecklingen kan väntas leda till att det behövs nya eller ändrade regler för att motverka sådana skador. Utredaren skall i så fall avge förslag till lämpliga regler. Alternati-vet med förhandsgranskning av alla filmer och videogram skall belysas ingående. Utredaren skall vidare behandla vissa frågor rörande barncen-suren samt se över biografförordningen med tillhörande författningar i tekniskt hänseende.

Utredningsarbetet pågår. Utredaren räknar med att bli klar med sitt arbete under den senare delen av år 1987.

Slutligen vill jag här nämna att det i lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar finns föreskrifter om att sändningsrätten i lokala kabelnät kan inskränkas, om det i en TV-kanal vid upprepade tillfällen har förekom-mit program med skildringar av det slag som avses i videovåldslagens extremvåldsparagraf eller om en TV-kanal har varit ensidigt inriktad på våldsskildringar. Beslut härom meddelas i ett förfarande som i princip överensstämmer med den tryckfrihetsrättsliga processordningen.

De nu redovisade möjligheterna att ingripa mot våldsskildringar har det gemensamt att de avser rörliga bilder i olika medier. I övrigt saknas det bestämmelser som särskilt tar sikte på just våldsskildringar, även om bestämmelserna i BrB om barnpornografibrott (16 kap. 10 a §), otillåtet

förfarande med pornografisk bild (16 kap. 11 §) och förledande av ungdom 90

(16 kap. 12 §) kan vara tillämpliga också på vissa former av sådana fram- Prop. 1986/87: 151 ställningar.

Skälen för mitt förslag: Möjligheter att ingripa mot våldsskildringar som sprids till allmänheten finns i huvudsak enbart i fråga om framställningar i olika former av rörliga bilder. För filmer och videogram gäller f. n. flera principiellt olika system. Ett innebär att filmer och videogram som skall visas offentligt granskas på förhand av en myndighet, medan möjligheterna att ingripa straffrättsligt i efterhand är små. På filmer och videogram som sprids till allmänheten på annat sätt tillämpas i stället videovåldslagens ansvarsbestämmelser, som alltså avser straffrättsliga ingripanden i efter-hand.

Sprids filmer och videogram till allmänheten i form av TV-program finns det ytterligare regelsystem för vissa typer av sändningar.

När man skall i grundlag skapa en så enhetlig reglering av yttrandefrihe-ten i olika medier som möjligt, är det flera frågor av principiell natur som inställer sig. Skall man ha kvar särskilda möjligheter att ingripa mot vålds-skildringar i rörliga bilder? Är den nuvarande uppdelningen av möjligheter-na att ingripa mot våldsskildringar på olika system lämplig? Skall man ge avkall på principen att offentliga framställningar inte får underkastas en granskning på förhand?

Behovet av restriktioner i fråga om våldsskildringar

När man skall diskutera vilka möjligheter som bör finnas att ingripa mot våldsskildringar som sprids till allmänheten, är den grundläggande frågan vilket behovet är av sådana ingripanden. Utgångspunkten måste vara att det skall finnas ett starkt behov av att samhället motverkar framställningar av detta slag för att man över huvud taget skall begränsa yttrandefriheten i detta syfte.

Nuvarande lagstiftning om ingripanden mot våldsskildringar i rörliga bilder har motiverats med den risk för allvarliga skadeverkningar som sådana framställningar kan medföra. Jag är ense med YFU om att det är detta skäl som kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Forskning om effekten på åskådaren av film- och TV-seende har bedrivits länge och har främst varit inriktad på om dessa medier bidrar till att skapa aggressiva attityder och beteenden. Det är främst barn och ungdomar som har stude-rats.

De teorier som oftast framförs av vissa forskare går ut på att filmer med aggressivt innehåll har i huvudsak tre slags effekter. De kan för det första verka mönsterbildande genom att åskådarna imiterar beteenden och hand-lingsmönster i filmerna. Beteenden kan gälla nya sätt att slåss eller nya vapen, handlingsmönstren kan gälla nya situationer då det är berättigat och naturligt att ta till våld. För det andra kan filmerna ha en utlösande effekt på så sätt att aggressioner som ligger latenta i åskådarna ger upphov till våldshandlingar då åskådarna t. ex. provoceras i anslutning till filmförevis-ningen. Den tredje sortens effekt är en mera långsiktig avtrubbning som

innebär att den åskådare som har sett många våldsinriktade filmer så 91

småningom blir likgiltig för våld i omvärlden och för andra människors Prop. 1986/87: 151 lidanden.

De vetenskapliga resultaten är säkrast när det gäller kortsiktiga påverk-ningar som har studerats i laboratorieexperiment. Vid sådana undersök-ningar kvarstår emellertid alltid en stor osäkerhet om i vilken grad resulta-ten kan generaliseras och tillämpas på situationer i det verkliga livet.

Undersökningar som syftar till att studera påverkningar i verkliga livet brottas å andra sidan med svåra metodproblem, något som blir särskilt märkbart vid studier som sträcker sig över längre tidsperioder. Det blir svårt att hålla olika påverkande faktorer under kontroll och därigenom att uttala sig med säkerhet om orsak och verkan.

På senare tid har forskningen mindre intresserat sig för de isolerade effekterna av våldsfilmer än för dessa filmers roll i en ungdomlig motkultur som i övrigt innehåller avståndstagande från vuxenvärldens värderingar, trots mot skolan, avvikande klädsel, utseende och musiksmak och ibland kriminalitet och missbruk. Det är alltså inte våldsfilmernas individualpsy-kologiska verkningar som i första hand är av intresse, utan deras funktion i en fortgående "utstraffning" ur det etablerade samhället.

Med dessa förutsättningar är det givet att uppfattningarna går starkt isär om vad forskningsresultaten egentligen bevisar om effekterna av våldsin-nehåll i filmer, TV och videogram. De som hävdar att egentligen ingenting är bevisat om att aggressivitet i film skulle leda till aggressivitet eller våld i verkligheten — eller t. o. m. att verkningarna till en del skulle vara rakt motsatta - åberopar bl. a. metodiska svagheter eller bristande generaliser-barhet i de enskilda undersökningarna. De som hävdar motsatt ståndpunkt pekar på att flertalet undersökningar som publicerats har visat positiva samband mellan medieaggressivitet och verklig aggressivitet.

Själv vill jag peka på att filmer och numera också videogram i andra sammanhang utgör erkänt starka påverkningsmedel, t. ex. i fråga om kläd-moden, musik och vissa yttre attityder i övrigt. Även om det kanske inte föreligger full vetenskaplig bevisning i fråga om deras förmåga att påverka när det gäller aggression, våld och skrämsel, måste det ligga mycket nära till hands att anta att de åtminstone för vissa grupper eller individer har betydelsefulla verkningar även i dessa hänseenden. Denna påverkan måste i så fall förutsättas äga rum i ett samspel mellan mediet, den enskilde åskådaren och hans omgivning, som antagligen är alltför komplicerat för att helt kunna fångas med de metoder som är tillgängliga för forskarna.

Filmer och videogram kan alltså sällan antas vara den enda orsaken till beteenden som t. ex. råa gängslagsmål eller övergrepp mot okända perso-ner. Å andra sidan bör man inte underskatta betydelsen av filmerna och videogrammen i den process som lett fram till eller utlöst sådana beteen-den.

Sammantaget anser jag att det finns starka skäl för att staten inte av-händer sig möjligheten att inskrida mot spridningen till allmänheten av upptagningar av rörliga bilder som, på det sätt jag nu angivit, kan ha en skadlig inverkan på åskådarna. Det finns därför alltjämt behov av möjlig-heter att kunna ingripa mot våldsskildringar i dessa medier. Däremot

saknas det lika starka skäl när det gäller sådana uttrycksformer som 92

tryckta skrifter och radio. Jag återkommer dock i nästa avsnitt om porno- Prop. 1986/87: 151 grafin.

Det finns emellertid självfallet anledning att varna för uppfattningen att man enbart med hjälp av restriktiva ingripanden mot filmer och videogram skulle kunna komma till rätta med problem som har sin grund bl. a. i utslagningsmekanismer i samhället och där filmerna och videogrammen endast utgör en del i ett komplicerat sammanhang. För mig står det klart att generella åtgärder mot våldsbrottsligheten bör vara en av huvudpunk-terna i samhällets kriminalpolitik. Jag vill här hänvisa till regeringens skrivelse 1986/87:21 om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott.

Formerna för ingripanden mot våldsskildringar

Eftersom jag således anser att det bör finnas särskilda möjligheter att ingripa mot våldsskildringar i rörliga bilder som sprids till allmänheten, skall jag nu gå in på frågan om vilka former sådana ingripanden bör ha.

Framför allt gäller det möjligheterna till förhandsgranskning visavi utrym-met för straffrättsliga ingripanden i efterhand. Man kan här tänka sig tre huvudalternativ: enbart förhandsgranskning, enbart efterhandsingripan-den eller en kombination av båda metoderna. Man kan också ha olika alternativ för olika spridningsformer för rörliga bilder.

Nuvarande reglering innebär som framgått i praktiken enbart förhands-granskning i fråga om offentlig visning av filmer och videogram. Annan yrkesmässig spridning av filmer och videogram kan leda till efterhandsin-gripanden på straffrättslig väg. TV-program är i praktiken undantagna från båda dessa former av ingripanden och följer i stället den radiorättsliga regleringen.

Jag börjar med att diskutera frågan om det bör finnas någon form av förhandsgranskning av rörliga bilder i syfte att motverka spridningen av

våldsskildringar till allmänheten.

Viktiga principiella invändningar kan resas mot att rörliga bilder skall underkastas en granskning på förhand. Det krävs därför enligt min mening mycket starka skäl för att vi skall ha kvar censur i någon form. Jag vill dock framhålla att censurfrågan inte kommer i ett väsentligt nytt läge bara därför att regleringen av yttrandefriheten i vissa bildmedier skall ske mera utförligt i grundlag än f. n. Enligt min mening är det de sakliga skälen för och emot förhandsgranskning som skall vägas mot varandra. Den naturliga utgångspunkten är därvid att undersöka om skälen för ett sådant system är tillräckligt starka för att man skall överbrygga de principiella invändningar-na mot detta.

När det gäller TV-program anser jag att det inte finns anledning att gå ifrån nuvarande ordning att förhandsgranskning inte skall förekomma.

Denna ståndpunkt har jag redan tagit i avsnitt 3.3. I specialmotiveringen berör jag frågan om gränsdragningen mellan TV-program och offentlig visning av filmer och videogram.

Frågan om förhandsgranskning av filmer och videogram som sprids på annat sätt än genom offentlig visning utreds som jag tidigare nämnt av

våldsskildringsutredningen. I väntan på resultatet av det arbetet, som inte 93

kan föreligga i sådan tid att det kan beaktas i förevarande lagstiftningsären- Prop. 1986/87: 151 de, anser jag mig inte ha underlag för att nu föreslå någon grundlagsregel

kan föreligga i sådan tid att det kan beaktas i förevarande lagstiftningsären- Prop. 1986/87: 151 de, anser jag mig inte ha underlag för att nu föreslå någon grundlagsregel