Rättsfall

De ovan nämnda kriterierna gällande vad som krävs för att positiv särbehandling skall anses vara tillåtet har utmynnats ur bland annat nedanstående rättsfall. Samtliga rättsfall berör hur artiklarna 2.1 samt 2.4 i likabehandlingsdirektivet (76/207/EEG) skall tolkas. Artikel 2.1 syftar till att ingen direkt eller indirekt diskriminering på grund av kön får förekomma. Artikel 2.4 avser att direktivet inte skall hindra åtgärder som främjar jämställdheten mellan kvinnor och män. I synnerhet gällande att avlägsna befintliga ojämlikheter som påverkar kvinnors möjligheter på de områden som nämns i artikel 1.1. Rättsfall Kommissionen mot Frankrike berör även artikel 2.3 vilket reglerar att direktivet inte skall påverka bestämmelser om skydd för kvinnor särskilt vid graviditet och moderskap.⁵⁷

Kommissionen mot Frankrike, 312/86

Genom ett antal regler hade Frankrike givit kvinnor speciella rättigheter, såsom att ta ut en ledig dag vid barns skolstart, ledigt på mors dag samt möjlighet att ta ut ledighet vid sjukt barn. Detta med stöd av likabehandlingsdirektivets dåvarande bestämmelse i artikel 2.3 och 2.4. Kommissionen ansåg dock att dessa bestämmelser gick utanför artiklarnas områden och ledde till diskriminering mellan kvinnor och män i arbetslivet. Domstolen fastslog att artikel 2.4 syfte var att tillåta åtgärder som kan verka diskriminerande men som i själva verket minskar ojämlikheter. Dock ansågs inte de regler som Frankrike givit kvinnorna vara skapade i enlighet med detta syfte. Reglerna ansågs därmed inte överrensstämma med artikel 2.4.

Frankrike hade därmed inte uppfyllt de krav som ställdes på dem genom direktiv 76/207/EEG

55 Prop. 2007/08:95, s. 167.

56 Ibid, s. 168.

57 Rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor.

16 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män ifråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor.

Kalanke, C-450/93

Den tyska domstolen bad EU-domstolen om ett förhandsavgörande gällande tolkning av likabehandlingsdirektivets dåvarande artikel 2.4. Tolkningen gällde om artikeln tillät en reglering som gav kvinnor företräde vid befordran i de fall kvinnorna utgjorde mindre än hälften till antalet. Detta efter att Eckard Kalanke ansåg sig ha blivit förbigången av sin kvinnliga kollega Heike Glifsmann i ett befordringsärende då företaget LGG tillämpade ett kvoteringssystem som gjorde att kvinnorna fick företräde om lika meriter förelåg. Detta ansåg Kalanke stred mot den tyska rätten. Domstolen konstaterade att nationella bestämmelser som har i syfte att förbättra kvinnors möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden på samma villkor som män är godtagbara i enlighet med artikel 2.4. Dock anses en nationell reglering som ovillkorligt och undantagslöst garanterar kvinnor företräde vara förbjuden. Detta eftersom en sådan regel går längre än att främja lika möjligheter och därmed går utöver vad artikel 2.4 avser. Domstolen påpekar även att artikel 2.4 skall tolkas restriktivt då den utgör ett undantag från direktivet. Domstolen dömde att en sådan regel som vid lika meriter automatiskt ger kvinnor företräde då de är underrepresenterade inte är tillåtet enligt artikel 2.1 och 2.4 likabehandlingsdirektivet.

Marschall, C-409/95

Även i detta mål bad den tyska domstolen om ett förhandsavgörande från EU-domstolen huruvida likabehandlingsdirektivets dåvarande artiklar 2.1 samt 2.4 överrenstämde med den tyska delstaten Land Nordrhein-Westfalen bestämmelse. Regleringen löd att kvinnor skulle ges företräde vid befordran om de var underrepresenterade dock var de tvungna att inneha samma lämplighet, kvalifikationer samt yrkesskicklighet som männen. Några övervägande skäl till att välja den andre sökanden skulle dessutom inte existera. Detta framkom efter att läraren Helmut Marschall ansökt om en högre tjänst på den skola han arbetade på. Dock hade tjänsten tilldelats en kvinna med likvärdiga meriter. Domstolen angav att kvinnor trots likvärdiga meriter kan ha svårare att bli befordrade då stereotypa föreställningar om kvinnorollen och kvinnors kapacitet i arbetslivet fortfarande lever kvar. Därmed kan bestämmelser som motverkar sådana föreställningar vara tillåtna i enlighet med artikel 2.4.

Lagstiftningen får dock inte ovillkorligt och undantagslöst ge kvinnor företräde. Vid likvärdiga meriter skall även de manliga sökandenas ansökningar ges en objektiv bedömning.

17 Den kvinnliga sökanden skall likväl inte ges företräde om ett eller flera kriterier föranleder att en manlig sökande bör väljas. Kriterierna får dock inte diskriminera kvinnorna.

Badeck, C-158/97

Tysk jämställdhetslagstiftning prövades även i detta mål med dåvarande artikel 2.1 samt 2.4 i likabehandlingsdirektivet. Detta efter att 46 ledamöter av ”Hessens Landtag” väckt talan vid den nationella domstolen för att få till en prövning av en av delstatens lagar som de ansåg stred mot Hessens konstitution. Lagstiftningen innehöll detaljerade bestämmelser med syftet att kvinnor och män skulle få lika tillgång till offentliga tjänster genom bland annat befordringsplaner för kvinnors anställnings-, arbets- och karriärvillkor som innefattar bindande målsättningar. Domstolen konstaterade att positiva och såväl negativa kriterier som främst kom kvinnor till fördel men som även kunde gynna män fick beaktas vid bedömningen av de sökandens kvalifikationer. Kriterierna skulle redovisas öppet så att prövning av beslut kunde göras.

Domstolen konstaterade att artikel 2.1 samt 2.4 i likabehandlingsdirektivet inte hindrar nationella bestämmelser;

- Som avser att kvinnliga sökanden kan ges företräde inom den offentliga sektorn om de är underrepresenterade och lika meriter föreligger. Kravet är att det skall anses vara nödvändigt för att uppnå målsättningarna i en befordringsplan för kvinnor. De manliga sökandena skall likväl ges en objektiv bedömning.

- Där bindande målsättningar i en befordringsplan för kvinnor innebär att det föreskrivs att tillfälliga vetenskapliga tjänster samt assistenttjänster skall innehas av en andel kvinnor som motsvarar minst den andel kvinnor som utexamineras vid varje fakultet.

- Som har i syfte att undanröja kvinnlig underrepresentation. Att vid kvalificerade yrkesgrupper där kvinnor är underrepresenterade skall minst hälften av utbildningsplatserna tilldelas kvinnor. Detta gäller dock ej de utbildningar staten har monopol på, ej heller då antalet kvinnliga sökanden är otillräckligt.

- Som fastställer att kvinnor skall kallas till anställningsintervju inom de sektorer de är underrepresenterade i om likavärdiga meriter föreligger.

- Bestämmelser om att hänsyn skall tas till föreskrifter om att minst lika många kvinnor som män skall deltaga i arbetstagarorganisationernas styrelsers sammansättning.⁵⁸

58 Badeck C – 158/97.

18 Domen fastställde till stor del vad som framkommit i Kalanke samt Marschall. Dock ansågs Badeck vara mer långtgående eftersom målet avsåg att tjänster skulle avsättas för kvinnor enligt bindande målsättningar som innefattar regelrätta kvoter. Därmed krävdes godkännande av överordnad om en man skulle anställas i strid med bemanningsplanen. Innan bindande bemanningsplaner tagits fram får inte anställning ske överhuvudtaget.⁵⁹

Abrahamsson, C – 407/98

Då en proffesurtjänst skulle tillsättas vid Göteborgs universitet angavs att positiv särbehandling i enlighet med den svenska förordningen kunde komma att tillämpas för att främja jämställdheten i arbetslivet. Efter genomgång av ansökningarna stod valet till slut mellan Elisabeth Fogelqvist och Leif Andersson. De båda sökanden ansågs ha samma pedagogiska skicklighet, men Andersson ansågs ha betydande större vetenskapliga meriter dock föreföll Fogelqvist ha en aning bättre administrativ skicklighet. Fogelqvist tilldelades tjänsten med hänvisning till dåvarande Tham-förordningen⁶⁰ samt skolans jämställdhetsplan.

Samtidigt uppgav skolan att skillnaden i ”kvalifikationer inte var så stor att tillämpningen av positiv särbehandling stod i strid med kravet på saklighet vid tillsättningen.” Leif Andersson samt Katarina Abrahamsson som också sökt tjänsten överklagade beslutet till universitetets överklagandenämnd varav de vilandeförklarade ärendet och tog hjälp av EU – domstolen.

Frågor ställdes bland annat gällande om Tham – förordningen stod i strid med artikel 2.1 och 2.4 i dåvarande likabehandlingsdirektivet. EU – domstolen konstaterade att Tham – förordningen automatiskt gav företräde till det underrepresenterade könet om tillräckliga kvalifikationer förelåg. Detta eftersom den sökande som i slutändan väljs då tillräckliga meriter föreligger grundar sig på vilket kön som är underrepresenterat. Domstolen ansåg likaså att en objektiv bedömning inte gjordes av ansökningarna med beaktande av deras personliga förhållanden. Därmed ansågs urvalsmetoden inte överrensstämma med artikel 2.4 i dåvarande likabehandlingsdirektivet.

59 Ann Numhauser-Henning, ”Perspektiv på likabehandling och diskriminering”, Lund: juristförlaget, 2000, s.161.

60 Förordning (1995:936) 3 §, Vid anställningen gäller i stället för 4 kap. 16 § högskoleförordningen (1993:100) följande

En sökande av underrepresenterat kön med tillräckliga sådana kvalifikationer som avses i 4 kap. 15 § första och tredje styckena högskoleförordningen skall utses framför en sökande av motsatt kön som annars skulle ha utsetts (positiv särbehandling), om det behövs för att en sökande av det underrepresenterade könet skall utses.

Upphävdes 2005-06-01.

19 Schnorbus, C - 79/99

Efter avslutad juridikexamen sökte Julia Schnorbus en notarietjänst. Hennes ansökan avslogs dock på grund av att de personer som innehade allmän värnplikt eller civilplikt fick företräde.

Företräde gavs till dem då det ansågs kompensera för de nackdelar en fullgjord värnplikt kunde innebära. Eftersom endast män kunde göra värnplikt ansåg Schnorbus detta vara diskriminerande och väckte talan vid Verwaltungsgericht Frankfurt am Main som i sin tur bad om ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Frågan som ställdes var om bestämmelserna stämde överrens med dåvarande artikel 2.1 och 2.4 i likabehandlingsdirektivet. Domstolen konstaterade att bestämmelsen inte utgjorde direkt diskriminering eftersom endast bestämmelser som tillämpas på olika sätt beroende på de berördas kön är att anses som direkt diskriminering. Domstolen dömde att regleringen utgjorde indirekt diskriminering då endast manliga sökanden gavs företräde eftersom endast de kunde göra värnplikt. Emellertid fann domstolen bestämmelsen saklig eftersom den var avsedd för att kompensera för den försening av studier som värnplikten annars kunde orsaka. Bestämmelserna bedömdes därmed inte strida mot principen om likabehandling. Domstolen konstaterade även att artikel 2.4 i likabehandlingsdirektivet kunde tillämpas på män.

Lommers, C - 476/99

1995 ansökte H. Lommers som var tjänstearbetare vid jordbruksministeriet om en barnomsorgsplats för sitt ännu inte födda barn. Ansökan avslogs då barnomsorgsplatserna som jordbruksministeriet innehade endast erbjöds kvinnliga arbetare samt manliga arbetare om det förelåg en nödsituation. Lommers överklagade beslutet varefter det gick till högsta instans som förklarade målet vilande och begärde ett förhandsavgörande från EU – domstolen. Frågan som ställdes var om bestämmelsen överrensstämde med dåvarande artikel 2.1 samt 2.4 i likabehandlingsdirektivet. Jordbruksministeriet ansåg att bestämmelsen var inom ramen för artikel 2.4 då det var ett sätt att motverka underrepresentation av kvinnor i ministeriet. Domstolen fastställde att artiklarna 2.1 samt 2.4 inte utgjorde ett hinder för bestämmelsen. Regeln ansågs syfta till att förbättra kvinnors möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden vilket var inom ramen för artikel 2.4 likabehandlingsdirektivet. Det påpekades att undantaget måste vara proportionellt till ändamålet, vilket det i detta fall bedömdes vara. Dock fastställdes att manliga anställda som har ensam vårdnad om sina barn skulle bli erbjuden barnomsorgssystemet på samma villkor som de kvinnliga arbetarna.

20 6 Positiv särbehandling på grund av kön

I nedanstående kapitel skall positiv särbehandling på grund av kön presenteras. Det första avsnittet behandlar regleringen gällande positiv särbehandling på grund av kön i arbetslivet varav det andra avsnittet behandlar positiv särbehandling av kön vid utbildning. I det tredje stycket framförs rättsfall som förekommit inom området.