Rättssäkerhetsgarantier och avtal om fastighetsreglering

Frågan för detta avsnitt är om avtal om fastighetsreglering på något sätt kan tänkas aktualisera regler eller principer om rätten till en rättvis rättegång. En sådan rätt till en rättvis rättegång kan i princip härledas på två olika sätt i det svenska rättssystemet:

Maunsbach (2017) s 185 ff och Maunsbach (2018) s 213.

145

Se t ex Lindskog (2012) s 55 f.

146

Se avsnitt 2.2 ovan.

antingen kan man som Lindskog anse att kravet på rättvisa förhållanden är ”universellt och supertvingande” och därför inte behöver förankras i någon lagregel, eller så 148

återför man principen på 2 kap 11 § 2 st RF och art 6(1) EKMR. 149

Vad Lindskog, så vitt jag förstår, avser med en sådan supertvingande rätt till en rättvis rättegång är emellertid endast att rättigheten i sig inte utgör något förmögenhets- objekt som kan föryttras av det rättssubjekt den tillkommer. Oavsett parternas för- mögenhetsrättsliga dispositioner har alltså domstolen en skyldighet att tillhandahålla ett rättssäkert system. Om den ”supertvingande” rätten förstås på ett sådant sätt blir det centrala i principen att parterna inom ramen för processen till exempel ges möjlighet att fritt framställa sina yrkanden. På ett teoretiskt plan finns nämligen inget motsats- förhållande mellan att en part har bundit upp sig att agera, eller inte agera, på ett visst sätt och att staten trots detta erbjuder en möjlighet till en rättssäker process. Att det är just dessa aspekter Lindskog syftar på stöds av hans öppna inställning till förmögen- hetsrättslig bundenhet vid processavtal. Den ”supertvingande” rätten tar därmed, som 150

jag förstår det, snarare sikte på de processuella överenskommelsernas processuella

genomslag än deras förmögenhetsrättsliga rättsverkningar.

Vad gäller 2 kap 11 § 2 st RF uttalas i propositionen att införandet av bestämmelsen inte anses innebära någon ändring i sak. Man får därför anta att rättsläget i stort faller 151

tillbaka på vad som redan tidigare gällt enligt art 6 EKMR, även om man kan notera 152

att konventionens så kallade tröskelkriterier inte återfinns i den svenska grundlags- texten. En intressant fråga är dock med avseende på vilka förfaranden som regeringsformens rätt till en rättvis rättegång är avsedd att tillämpas. Då vi talar om lantmäteriförrättningar har jag flera gånger påtalat att dessa enligt svensk rätt utgör förvaltningsrättslig handläggning och inte domstolsförfaranden. Europadomstolen har 153

Lindskog (2012) s 61, särskilt not 209.

148

Jfr, avseende de olika sätten att härleda principen, Samuelsson (2016/17) s 471.

149 Se Lindskog (2012) s 55 f. 150 Prop 2009/10:80 s 252. 151 Jfr SOU 2008:125 s 425 f. 152 Se avsnitt 2.2 ovan. 153

vid sin uttolkning av rätten till en rättvis rättegång frikopplat tolkningen från nationella klassificeringar, på ett sätt som lett till att rätten kommit att omfatta sådant som enligt nationell rätt inte definieras som domstolsförfaranden. Det vore helt klart märkligt 154

om svensk rätt i och för sig gjorde en uppdelning mellan exempelvis administrativa förfaranden och vad som anses utgöra egentliga rättegångar, men inte upprätthåller en sådan terminologi i grundlagen (genom att låta begreppen ”domstol” och ”rättegång” få en vidare innebörd i den övriga nationella rätten). I linje med detta uttalades i Grundlagsutredningens betänkande att bestämmelsen inte avsåg att hämta in Europa- domstolens domstolsdefinition till den svenska grundlagen. 155

För frågan om avtal om fastighetsreglering blir konsekvensen av ett sådant betraktelsesätt att det endast är överprövningen av lantmäterimyndighetens beslut (som sker i mark- och miljödomstolarna) som omfattas av grundlagens rätt till en rättvis rättegång. I detta hänseende saknar frågan om bundenhet inom ramen för lantmäteri- myndighetens handläggning direkt relevans. Frågan vid en överprövning blir ju om myndigheten, givet det underlag den haft tillgång till, fattat ett korrekt beslut. Så får nog anses vara fallet om relevanta medgivanden lämnats, alldeles oavsett om dessa medgivanden har föranletts av eventuella förmögenhetsrättsliga förpliktelser.

Vad vi slutligen har att göra med är då art 6(1) EKMR. Artikeln är utformad som så att om ett särskilt förfarande uppfyller ett av två tröskelkriterier (”prövning av civila rättigheter eller skyldigheter” respektive ”anklagelse om brott”) aktualiseras ett antal rättssäkerhetskrav som måste uppfyllas av den nationella rätten. För att art 6(1) EKMR ska anses vara tillämplig på lantmäteriförrättningar krävs således att frågor om mark- överföring kan anses röra ”civila rättigheter eller skyldigheter”. Därutöver brukar det krävas att tvisten är reell och seriös samt att den civila rättigheten har sin grund i den nationella rätten. 156

En lantmäteriförrättning där frågor om fastighetsreglering behandlas utgör, som redan nämnts, med svenska ögon sett ett slags förvaltningsrättslig handläggning. Det rör

Ringeisen mot Österrike p 94. Se vidare Mårsäter s 215 ff.

154

SOU 2008:125 s 427.

155

Danelius s 161 f, utan hänvisning till praxis. Kriterierna verkar emellertid vara vedertagna, se t ex

156

sig alltså inte om någon prövning av ett civilrättsligt rättsförhållande. Begreppet ”civila rättigheter eller skyldigheter” ska dock inte tolkas utifrån förfarandets klassificering i den nationella rätten, utan ges en för konventionen autonom innebörd. Det räcker 157

därför med att ett offentligrättsligt förfarande är ”direkt avgörande” för en civil rättighet för att art 6(1) EKMR ska aktualiseras. Faktum är att Europadomstolen i flera 158

Österrikiska fall har ansett att lantmäteriförrättningar i frågor som rör markutbyten mellan fastigheter berör civila rättigheter i sådan utsträckning att förfarandet, oavsett den offentligrättsliga prägeln i den nationella rätten, omfattas av art 6(1) EKMR. 159

Frågor om marköverföring får naturligtvis stor påverkan på den civilrättsliga ägande- rätten, även om inga fastigheter i egentlig mening byter ägare. Ett beslut i en lantmäteri- förrättning får ju potentiellt konsekvensen att mark rent faktiskt byter ägare, vilket också påverkar värdet på de berörda fastigheterna. Då just rätten till egendom ofta anges som en av de mest centrala delarna av begreppet ”civila rättigheter” är det knappast 160

långsökt att även offentligrättsliga förfaranden som påverkar äganderätten till marken omfattas.