Riktlinjer i doktrin och praxis

4.2.1 Panträtt i uppkommen fordran, influtet vederlag och dylik egendom

Det står utom diskussion att panthavaren, sedan denne själv realiserat panten men innan betalning har influtit, erhåller panträtt i utestående köpeskilling.¹⁰⁴ Om panthavarens fordran är förfallen till betalning då medlen inflyter avräknas beloppet på panthavarens fordran; annars omfattar panträtten köpeskilling som denne har innestående i t.ex. en bank till dess att fordran förfaller.¹⁰⁵ Skulle det vara så att pantsättaren olovligen lyckas komma åt att sälja panten har Walin ansett böra gälla att panträtten övergår till att om-fatta utestående köpeskillingsfordran alternativt den köpeskilling som pantsättaren upp-bär ”enligt [RedovL] och surrogat”.¹⁰⁶ Uttalandet är något svårtolkat och det bör i fråga om vederlag som pantsättaren uppbär efter ett olovligt förfogande över panten fram-hållas att det inte är klarlagt huruvida detta omedelbart måste ha avskilts av pantsättaren (och därmed förbli identifierbart) eller om det räcker att någon av de förutsättningar som stadgas i RedovL är uppfyllda (d.v.s. att beloppet avskiljs senare alternativt finns omedelbart tillgängligt för avskiljande). För det fallet att panten skadas av en tredje part har Walin anfört att panträtten också bör gälla i utestående skadeståndsfordran;¹⁰⁷ Len-nander har dock framfört att ”man numera brukar anse, att en panthavare har en själv-ständig rätt till ersättning av en tredje man, som vållar skada på panten.”¹⁰⁸

Det säger sig självt att en panträtt i en fordran omfattar vederlag som inflyter för denna. I ett sådant fall synes gälla, i enlighet med vad som sagts ovan, att panthavaren har rätt att avräkna köpeskillingen på gäldenärens skuld om fordran har förfallit. Har fordran inte förfallit erhåller panthavaren istället panträtt i den influtna köpeskilling-en.¹⁰⁹

104 Se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 347, Walin m.fl., Panträtt s. 266 samt Walin, Separations-rätt s. 194.

105 Walin m.fl., Panträtt s. 266. Om fordran inte har förfallit är panthavaren enligt Walin redovisnings-skyldig för de medel som denne uppbär och måste därför avskilja dessa för pantsättarens räkning; Walin, Separationsrätt, s. 194.

106 Walin, Separationsrätt s. 194.

107 A.st.

108 Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom s. 199.

109 Se Walin m.fl., Panträtt s. 265 samt Undén, Svensk sakrätt s. 189. Panthavaren torde då vara redovis-ningsskyldig för denna gentemot pantsättaren; jfr Walin, Separationsrätt s. 194. Jfr härvidlag även NJA 1927 s. 330. Ett trävarubolag hade pantsatt ett upplagt virkesparti såsom säkerhet för en fordran. Sedermera sålde bolaget ett större parti virke, vari det pantsatta partiet ”helt eller delvis” ingick. Bolaget utfärdade sedan en handling genom vilken en företrädare gavs i uppdrag att uppbära köpeskillingen samt utbetala en summa motsvarande panthavarens fordran till panthavaren. Genom handlingen överläts även nyssnämnda likvid på panthavaren. Bolaget lät sedan genom företrädaren erlägga en viss summa till panthavaren som delbetalning på dennes fordran och meddelade att resterande skuld skulle gottgöras så fort köparen erlagt hela köpeskillingen. Köparen kom dock aldrig att betala resterande köpeskilling till

I fråga om fordringar bör även nämnas att det har ansetts att en panträtt som omfattar såväl en säljares rätt enligt ett avtal om avbetalningsköp som samme säljares rätt att återta godset bör övergå i utestående köpeskilling om avbetalningsköparen eller pantsät-taren säljer godset utan panthavarens medgivande.¹¹⁰ Skulle avbetalningsköparen där-emot sälja godset med panthavarens och avbetalningssäljarens samtycke blir denne en-ligt Walin in dubio redovisningsskyldig, och om avbetalningsköparen i ett sådant fall uppbär vederlag erhåller panthavaren separationsrätt i detta under förutsättning att något av rekvisiten i RedovL är uppfyllda.¹¹¹

Det finns skäl att närmare uppehålla sig vid denna sistnämnda ståndpunkt. Walin anför inte några närmare skäl för varför redovisningsskyldighet kan anses inträda in dubio i en situation som den ovanstående, och såvitt bekant saknas det stöd för att så skulle vara fallet under gällande rätt. Rättsfallet NJA 1956 s. 562 talar möjligtvis för att redovisningsskyldighet förutsätter en särskild överenskommelse därom mellan pantha-varen och pantsättaren. Ett rederibolag hade trätt i likvidation och en likvidator utsetts. Som ett led i likvidationens genomförande avsåg likvidatorn sälja ett av bolagets fartyg, som dock belastades av sjöpanträtt. Likvidatorn förhandlade före försäljningen av farty-get med ett flertal av sjöpanthavarna och de kom överens om att fartyfarty-get borde säljas under hand, under förutsättning att sjöpanthavarna fick sina anspråk tillgodosedda ge-nom den köpeskilling som skulle komma att inflyta. Likvidatorn förband sig att sätta in köpeskillingen på ett särskilt bankkonto för sjöpanthavarnas räkning. Försäljningen ge-nomfördes, men bolaget kom att sättas i konkurs. Fråga uppstod om sjöpanthavarna kunde göra den förmånsrätt som följde av deras sjöpanträtt gällande i den köpeskilling som likvidatorn uppburit. HD ansåg med hänvisning till arten av den överenskommelse likvidatorn träffat med vissa av sjöpanthavarna och omständigheterna i övrigt att denne varit redovisningsskyldig samt att beloppet avskilts utan dröjsmål för sjöpanthavarnas räkning.112

bolaget, utan deponerade med anledning av en tvist om virkets parti en summa överstigande vad bolaget hade kvar att betala till panthavaren hos bolagets bank. Då bolaget gick i konkurs ansågs panthavarens panträtt omfatta den köpeskilling som influtit vid försäljningen av virkespartiet.

110 Walin m.fl., Panträtt s. 265 f.

111 Walin, Panträtt s. 258.

112 Hovrätten var istället av åsikten att sjöpanträtterna i fartyget upphört att gälla genom att fartyget sålts till en utländsk aktör, samt att likvidatorn inte kunde anses ha uppburit köpeskillingen med redovisnings-skyldighet. Med hänsyn till att denna satts in på ett särskilt konto tillkommande sjöpanthavarna till-erkände hovrätten jämväl dessa rätt till del i det på kontot insatta beloppet ”med förmånsrätt såsom för sjöpanträtt.” Således tillämpade hovrätten allmänna principer om surrogation i sitt avgörande; se Hessler, Allmän sakrätt s. 435. Jfr härvidlag även NJA 1959 s. 128.

Enligt min mening torde även för det fallet att det är pantsättaren som med panthava-rens samtycke säljer pantobjektet för redovisningsskyldighet krävas att en övepanthava-rens- överens-kommelse av denna innebörd träffats; tillräckligt stöd för den motsatta ståndpunkten synes inte föreligga. Således bör panthavaren tillse att uppställa såsom villkor för ett visst medgivet förfogande över panten som får till följd att pantsättaren uppbär vederlag för pantobjektet att panträtten ska övergå till att gälla i vederlaget samt att pantsättaren är skyldig att redovisa detta till panthavaren.

Ett annat rättsfall av intresse är NJA 1974 s. 463. Som säkerhet för ett banklån hade ett verkstadsbolag dels pantförskrivit sin rätt enligt ett avtal med ett pappersbruk om uthyrning av truckar, dels tecknat överlåtelse till banken av hyresbeloppen under nyss-nämnda avtal. Genom avtalet förband sig pappersbruket att fortsättningsvis inbetala hyran under avtalet direkt till banken. Verkstadsbolaget och pappersbruket omvandlade sedermera hyresavtalet till ett köp utan bankens samtycke, och pappersbruket erlade köpeskillingen direkt till verkstadsbolaget. HD konstaterade att pappersbruket, oavsett i vilken mån avtalsparterna faktiskt ägde konvertera avtalet, varit skyldigt att också betala ett belopp som ”haft karaktär av ersättning för den överenskomna hyran” till banken. Vidare fastslog HD med hänsyn till hyresavtalet att det värde som truckarna represente-rade för verkstadsbolaget vid försäljningstillfället var summan av de hyresbelopp som återstod att betala samt truckarnas restvärde vid den avtalade hyrestidens utgång. Såle-des ansågs att pappersbrukets betalning enligt köpeavtalet därför ”i realiteten utgjort ersättning för den överenskomna hyran till den del betalningen överstigit truckarnas restvärde.” Eftersom restvärdet understeg skillnaden mellan köpeskillingen och det av banken fordrade kapitalbeloppet ansågs köpeskillingen omfattas av den förbindelse att betala hyra direkt till banken som pappersbruket tecknat på hyresavtalet. Banken till-erkändes därför panträtt i en del av köpeskillingen som motsvarade dess anspråk.113

I fråga om fond- och nyemissioner synes det finnas relativt väl underbyggt stöd för att panträtt i aktier in dubio även omfattar fondaktier och teckningsrättsbevis som till-kommer pantsättaren i egenskap av aktieägare.¹¹⁴ Det bör noteras att rätten att be-stämma huruvida teckningsrätterna ska användas till försäljning eller till nyteckning tillkommer pantsättaren, men att panthavaren har rätt att välja för det fallet att

113 Lindskog har ifrågasatt varför sakrättsligt skyddad panträtt ansågs föreligga från första början i fallet då pantsättaren hade kunnat sälja truckarna till någon annan än hyrestagaren med följden att hyresavtalet förföll enligt principen om köp bryter legostämma (d.v.s. pantsättaren behöll sin förfogandelegitimation); Lindskog, Betalning s. 674 not 2536.

114 Se Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom s. 118, Walin m.fl., Panträtt s. 262 f. samt NJA 1927 s. 185.

sättaren vägrar alternativt underlåter att träffa ett avtal.¹¹⁵ Beroende på hur tecknings-rätterna utnyttjas omfattar panträtten antingen det belopp som influtit vid försäljningen av teckningsrätterna eller det antal av de nytecknade aktierna som motsvarar tecknings-rätternas värde.¹¹⁶

4.2.2 Uttalanden av allmän karaktär

Den uppmärksamme läsaren har redan observerat att det utifrån det ovan be-skrivna rättskällematerialet svårligen kan uppställas några generella kriterier för surro-gationsprincipens tillämpning i fråga om panträtter. Vissa uttalanden av bredare karak-tär har dock gjorts i doktrinen. Undén har yttrat att för det fall att andra saker än pengar träder i det ursprungliga pantobjektets ställe, panthavaren erhåller panträtt däri.¹¹⁷ Vi-dare har Walin anfört att panträttslig surrogation ”överlag [bör] tillämpas när panten med eller mot panthavarens vilja förändras.”¹¹⁸ Millqvist har intagit ståndpunkten att det existerar ett ”smärre utrymme” för panträttslig surrogation, men menar att detta förmod-ligen är begränsat till ”enkla, tydliga fall av utbyte och säkerförmod-ligen krävs då att den ur-sprungliga panten varit preciserad.”¹¹⁹ Slutligen bör noteras att en panträtt i ett surrogat i allmänhet anses bestå endast om panthavaren ”ta[r] hand om” det surrogat som träder i den ursprungliga pantens ställe.¹²⁰ Vad som närmare avses med detta tvetydiga utta-lande är oklart, men rimligtvis bör det räcka att parterna tillser att rådighetsavskärande-kravet snarast uppfylls. Skulle exempelvis surrogatet utgöras av nya aktiebrev bör dessa omedelbart överlämnas till panthavaren.

Härvidlag bör NJA 2009 s. 500 uppmärksammas, i vilket bl.a. surrogations-principen behandlas. Rättsfallet rör förvisso frågan under vilka omständigheter en ägare till viss egendom kan erhålla separationsrätt i ett surrogat när ursprungsegendomen till följd av ett olovligt förfogande inte längre finns i behåll hos den som besuttit denna,121 men det saknas enligt min mening skäl att anta att principuttalandena i rättsfallet helt skulle sakna bäring på de fall medgivna förfoganden över pantobjekt som behandlas i

115 Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom s. 118

116 A.st. Se även Walin m.fl., Panträtt s. 262.

117 Undén, Svensk sakrätt s. 189. Möjligtvis är uttalandet dock begränsat till att gälla situationer då en naturafordran pantsatts; jfr Undén, Om panträtt i rättigheter s. 189.

118 Walin, Panträtt s. 258. Det bör noteras att ingen annan författare såvitt bekant har intagit ett så pass generöst synsätt på panträttslig surrogation.

119 Millqvist, Sakrättens grunder s. 190.

120 Walin m.fl., Panträtt s. 326.

121 Överfört på en panträttslig situation skulle frågan således vara huruvida pantsättaren, för det fall pant-objektet inte finns i behåll vid panthavarens konkurs, kan ges separationsrätt till ett surrogat.

denna framställning. I rättsfallet uttalade HD att surrogation förutsätter att två krav är uppfyllda: dels måste det föreligga ett ”tydligt samband” mellan den ursprungliga egen-domen och egenegen-domen som trätt i dess ställe, dels måste surrogatet kunna identifie-ras.¹²² HD utvecklar inte kravet på tydligt samband närmare, och rimligtvis är det en fråga som måste avgöras in casu. I sitt tillägg till domen ifrågasätter Lindskog huruvida det inte utöver de två av HD uppställda kraven bör fordras att surrogatet ”till sin natur är sådant att surrogation framstår som motiverad”. Som exempel på en situation då detta krav inte är uppfyllt anför han att en uppdragstagare för anförtrodda pengar köper en låda vin istället för ett konstverk.¹²³