Samarbetet kring elever i svårigheter

Tidigare har samarbetet mellan hem och skola diskuterats allmänt. I detta avsnitt tas mer konkret upp sådant som kan ha betydelse för det. Även annat samarbete berörs, t.ex. mellan lärare av olika slag.

Att god kommunikation mellan hem och skola är särskilt angelägen när det gäller barn i svårigheter förefaller rimligt. Att kommunikationen ibland inte är så god som den skulle kunna vara framgår av tidigare forskning. ”Samtalet som problemlösare och maktmedel” är en kapitelrubrik i en avhandling (Säwe, 1999, s. 16) om samarbete mellan föräldrar och en specialskola för hörselskadade barn. Rubriken indikerar såväl samtalets såväl positiva som negativa potential. Även samtal med föräldrarna i Skurup visar på brister. Ett sätt att förbättra situationen för barn i svårigheter är sålunda att skapa kommunikationskanaler för samarbetet mellan hem och skola. Liksom barn i svårigheter kan vara särskilt utsatta om skolan brister, kan deras föräldrar vara det.

I Skurup bestod kommunikationen mellan hem och skola vid införandet av barnskolan huvudsakligen i att föräldrarna inbjöds till informationsmöten. Föräldrarna deltog inte planeringen, upplägg- ningen eller det kontinuerliga utvärderingsarbetet. I de insatser som gjorts i utvärderingssammanhang kom föräldrarnas röster först när barnen lämnade grundskolan (Holmberg, 2001, 2002a). Ett sätt att öka föräldrarnas möjligheter att såväl förstå det som händer i skolan som att påverka det vore att de deltog i utvärderingsarbetet (Granlund & Roll-Pettersson, 2001).

Brister i kommunikationen mellan skolan och föräldrarna anges ofta vara skälet till att samarbetet inte fungerar. Problematiken har studerats i relation till elevernas hemarbete. Elever i svårigheter upplever oftare problem när det gäller att göra läxor, de använder mindre tid till dem, och resultatet av läxläsningen är ofta sämre än när det gäller övriga elever (Munk, Bursuck, Epstein, Jayanthi, Nelson &

Inte bara samarbetet och kommunikation mellan föräldrarna och lärarna utan också mellan lärarna sinsemellan kan påverka arbetet med elever i svårigheter. I en studie rörande hemarbete konstateras att speciallärare upplevde följande problem (Munk m.fl., 2001, s. 190):

parents do not care about their child’s homework,

general education teachers demonstrate poor initiation and quality of communication with special educators,

teachers lack time and availability for communication due to paperwork and recordkeeping responsibilities, and

parents and general educators fail to follow through with their stated responsibilities for communication.

Ovanstående lista stämmer inte helt överens med de problem som vanliga lärare, d.v.s. de som inte är speciallärare, ansåg orsaka brister i kommunikationen mellan hemmet och skolan. De lärare som inte hade speciallärarutbildningen ansåg att de saknade kunskap och just utbild- ning för att på ett adekvat sätt använda metoder och ge läxor, som är anpassade till elever med svårigheter. Ett besvärande resultat från studien var att båda lärargrupperna målade upp en bild, där föräldrarna ansågs vara de som omintetgjorde en god kommunikation. Dessutom fanns indikationer på att speciallärarna och övriga lärare hade en tendens att anklaga varandra för att vara syndabockar.

… all teacher and parent groups perceive the other parties as responsible för this lack of initiation of and frequency of communication, a troubling result. (Munk m.fl., 2001, s. 199.)

Ovanstående studie antyder att avsaknad av kommunikation eller alltför sporadisk sådan mellan skolan och föräldrarna samt de vanliga lärarnas bristande kunskaper om skolsvårigheter och läxgivning var ett allvarligt problem. Orealistiska förväntningar på varandra mellan vanliga lärare, speciallärare och föräldrar kan bidra till att ansvars- fördelningen blir otydlig, något som i sin tur kan skapa något av ett syndabockstänkande.

Den organisation som skolan har i Skurup kräver med nöd- vändighet samarbete mellan lärare, såväl horistontellt som vertikalt, d.v.s. lärare som undervisar grupper av barn i barnskolan måste

samarbete sinsemellan och dessa lärare måste också ha kontakt och kommunicera med lärare som undervisar äldre barn. Den stora flexibiliteten kräver att tid för samarbete finns och att rutiner härför skapas.

Det är tänkbart att någon form av föräldrautbildning skulle kunna medföra att dispyter mellan hem och skola skulle kunna lösas innan de uppstod. Man är tämligen överens om att den hjälp skolan kan ge barn i svårigheter sällan blir så effektiv som den skulle kunna vara om föräldrarna inte känner att deras röst blir hörd i sammanhanget. Ett sätt att involvera föräldrar i barnets skolgång kan vara att arrangera särskilda studiecirklar för föräldrar med barn i svårigheter. I sådana kan föräldrar dela med sig av såväl positiva som negativa erfarenheter. Försök finns som visar att sådana bl.a. kan minska föräldrarnas oro, vilket i sin tur gynnar barnet (Peck, 2000). En struktur för föräldrarutbildning ges av Solomon (1991):

1. Hjälp föräldrar att utveckla föräldraskap hemma som stödjer barnets lärande 2. Ge föräldrarna kunskaper som gör att de

kan stödja barnets lärande hemma 3. Underlätta för föräldrarna att ta del av

det stöd som kommunen har för barn och familjer. 4. Etablera två-vägskommunikation mellan hem och skola. 5. Involvera föräldrarna, efter utbildning, i skolarbetet i skolan.

6.

ledarskapsförmåga när det gäller att utveckla roller som innebär att styra, ge råd och försvara.

I litteraturen om föräldrarsamverkan finns ett flertal förslag till hur samarbetet mellan hem och skola kan främjas. Ofta innehåller dessa om konsensusbygganden mellan föräldrar och skola. Konkreta förslag som nämns är att (Gaustad, 1997, s. 4 av 4):

• Föräldrar deltar i skolans planering

• Skeptiska föräldrar får aktivt delta i utvärdering av skolans verksamhet.

Andra åtgärder som kan bidra till att föräldrar ökar sin delaktighet i skolans arbete kan vara (t.ex. Maynard & Howley, 1997).

• Föräldrarutbildning

• Gemensamma ansträngningar att utvidga skolans ”läroplan” till att också gälla utanför skolans väggar

• Ansträngningar att hjälpa föräldrarna att göra hemmet till en läromiljö för barnet

• Hembesök för att underlätta kontakterna mellan hem och skola • Engagemang i klassrummet för föräldrar, näringsidkare och

andra medborgare

• Sommaraktiviteter för barn och föräldrar • Samhällsbaserat lärande

• Användande av skolans faciliteter för samhällsaktiviteter • Stöd och råd från högskolor och universitet.

Ovanstående punkter har nämnts i relation till landsortsområden där å ena sidan föräldrarnas utbildningsnivå ibland är lägre än i tätorter enligt vissa forskningsresultat men där å andra sidan skolan kan betyda mer för bygden än i tätorten. Åtgärder för att etablera ”en skola mitt i byn” som är öppen för olika typer av aktiviteter som kan engagera fler än barn, föräldrar och skolpersonal sammanfattar punkterna ovan.