Sammanvägd  analys  och  diskussion

för  att  kvarhålla  möjligheten  att  ställa  särkrav  i  avtalet,  vare  sig  de  i  slutändan  eller  ej   har  kvar  äganderätten  eller  överlåter  fastigheten  till  annan  ägare.  

6.3  Sammanvägd  analys  och  diskussion  

Stoppregeln  och  övergångsbestämmelsens  tydlighet  -­    

Vår  studie  visar  att  kommuner  fortfarande  ställer  särkrav.  Men  det  som  kanske   framstått  som  mest  intressant  är  att  oavsett  om  kommunerna  ställer  särkrav  eller  inte   har  det  visat  sig  att  de  flesta  av  de  tillfrågade  kommunerna  enbart  verkar  se  sig  själva   som  fastighetsägare  i  markanvisningsprocessen.  Utifrån  den  uppfattningen,  att   kommunen  enbart  agerar  i  rollen  som  fastighetsägare  i  markanvisningsprocessen,  så   är  det  inte  konstigt  att  de  fortfarande  ställer  särkrav  även  vad  gäller  genomförandet  av   detaljplaner.  Att  denna  uppfattning  finns  bland  landets  kommuner  kan  ha  sin  grund  i  att   det  på  flertalet  kommuner  förekommer  en  enhetsuppdelning,  där  exempelvis  en  enskild   enhet  jobbar  med  myndighetsutövning  medan  en  annan  enhet  ser  sig  själva,  och   agerar  utifrån  rollen  som  fastighetsägare.  Vi  anser  att  lagstiftningen  borde  vara  tydlig   och  lättbegriplig  så  att  de  som  är  menade  att  följa  den  lätt  ska  förstå  den.  Det  bör  ligga  i   lagstiftarens  intresse  att  bestämmelserna  ska  följas.  Det  framkom  av  intervjuerna  att   kommunerna  upplever  att  det,  genom  paragrafens  ordalydelse,  tillräckligt  tydligt  

framgår  att  stoppregeln  är  menad  som  ett  förbud.  Det  svåra  med  bestämmelsen  verkar   istället  vara  hur  den  ska  tillämpas  vid  kommunal  markanvisning.    

Redan  i  vår  genomgång  i  teoriavsnittet  ovan  framkommer  det  att  det  råder  olika   uppfattningar  om  vilken  roll  kommunen  har  vid  markanvisningsavtal.  Vi  har  vidare   förstått  att  det  inte  är  så  svart  på  vitt  i  detta  avseende.  Markanvisningsavtalen  kan   istället  utgöras  av  två  sekvenser  där  kommunen  agerar  dels  som  markägare  och  dels   som  myndighet  inom  ramen  för  planmonopolet,  då  avtalen  avser  genomförande  av   detaljplan.  Eftersom  markanvisningsavtal  inte  enbart  är  en  fråga  om  att  kommunen   agerar  som  planmyndighet  blir  det  således  missvisande  att  det  inte  beaktas  i  lagtextens   formulering  på  ett  tillräckligt  tydligt  sätt.  Eftersom  att  det  däremot  inte  råder  någon   tveksamhet  i  underlagen  om  att  markanvisningsavtal  ska  omfattas  av  stoppregelns   förbud  anser  vi  att  ett  förtydligande  behövs  för  att  säkerställa  att  lagen  inte  enbart  följs   utan  också  efterlevs  och  kan  tolkas  rätt  av  kommunerna.  

Samtidigt  vill  vi  givetvis  poängtera  att  kommunen  som  ett  offentligt  organ  måste  ha   kunskap  om  vilka  lagar  som  ska  följas  och  hur  dessa  ska  tolkas,  det  bör  inkludera  att   de  också  måste  ha  läst  lagens  förarbeten.  Även  om  det  visserligen  kan  finnas  olika   åsikter  om  lagtolkning  och  vilken  tyngd  olika  rättskällor  ska  ha  gentemot  lagtextens   ordalydelse  bör  förarbetena  samt  även  SKL:s  cirkulär  vara  underlag  som  kommunen   måste  ta  till  sig  för  att  kunna  tillämpa  nya  lagregler.  Även  om  det  också  följer  att  SKL   inte  håller  med  regeringen  i  sak  om  att  förbud  mot  särkrav  avseende  energihushållning   och  tillgänglighet  ska  innefatta  kommunal  markanvisning,  framgår  det  ändå  tydligt  av   cirkuläret  vad  det  nya  rättsläget  innebär.  Hur  en  lag  ska  tolkas  är  istället  en  fråga  för   domstol,  och  inte  för  kommunen.    

En  kommun  kan  inte  liknas  med  en  vanlig  fysisk  person  och  av  en  kommun  måste  det   kunna  förutsättas  att  det  finns  en  baskunskap  för  ett  professionellt  agerande.  Vi  anser   att  det  innebär  att  kommuner  inte  bara  ska  ha  kunskap  om  nya  lagar  och  regler  utan   också  om  de  juridiska  underlagen.    

Vi  har  i  vår  studie  även  upplevt  att  övergångsbestämmelsen  kan  vara  problematisk,  då   det  av  den  framgår  att  gamla  föreskrifter  gäller  för  ärenden  om  detaljplaner  som  

påbörjats  före  2015.  Vår  åsikt  är  att  det  är  svårt  att  veta  när  ett  detaljplanearbete  ska   betraktas  som  påbörjat.  Enligt  vår  mening  behöver  paragrafen  förtydligas  för  vid  vilken   tidpunkt  en  detaljplan  ska  anses  som  påbörjad.  Den  utformning  

övergångsbestämmelsen  har  idag  ger  kommunerna  en  möjlighet  att  hävda  att  gamla   föreskrifter  är  tillämpliga  för  avtal,  då  arbetet  kring  tillhörande  detaljplan  påbörjats  före   2015.  Vi  har  tolkat  övergångsbestämmelsen  som  att  det  vid  markanvisningsavtal  gäller   samma  som  för  vid  exploateringsavtal.  Vi  tycker  däremot  att  övergångsbestämmelsen   borde  formuleras  tydligare  i  fråga  om  dess  giltighet  för  markanvisningsavtal.  Man  skulle   eventuellt  kunna  tänka  sig  att  frånvaron  av  begreppet  markanvisningsavtal  i  

bestämmelsen  grundar  sig  i  att  definitionen  av  markanvisningsavtal  är  ganska  ny.      

Förekomsten  av  önskemål  i  markanvisningsavtal  

I  vissa  markanvisningsavtal  framkommer  önskemål  från  kommunens  sida  om  att   byggherren  ska  bygga  utöver  de  krav  som  finns  enligt  lag,  utan  att  det  i  sig  framgår   som  ett  direkt  krav.  Vi  tror  inte  att  sådana  önskemål  egentligen  kan  ställas,  med  hänsyn   till  bestämmelsens  intention.  Dessa  önskemål  kan  utifrån  kommunens  roll  som  

myndighet  och  utövare  av  det  kommunala  planmonopolet  sätta  byggherren  i  en  trängd   position.  Byggherren  kan  uppleva  dessa  önskemål  som  tvingande  och  att  dessa   åtgärder  måste  vidtas  för  att  upprätthålla  en  god  relation  med  kommunen  och  för  att   bevara  chansen  att  få  fortsätta  bygga  inom  kommunen.    

Vi  håller  med  om  att  det  genom  överenskommelser  mellan  kommunen  och  byggherren,   i  rollerna  som  avtalsparter  och  med  hänsyn  till  LOU,  gemensamt  ska  få  beslutas  om  ett   byggande  som  går  över  nivåerna  som  krävs  enligt  lagen.  Vi  anser  däremot  att  det  i   sådana  fall  måste  framgå  det  verkligen  rör  sig  om  en  ömsesidig  överenskommelse.  Vi   tror  dock  att  detta  däremot  kan  vara  svårt  att  säkerställa  på  grund  av  kommunens   position  som  planmyndighet.    

Genom  intervjuerna  har  det  framkommit  att  några  kommuner  valt  att  bemöta  stoppet   mot  att  ställa  särkrav  genom  att  byta  ut  formuleringar  om  att  vissa  dokument  eller   åtaganden  ”ska  vidtas”  till  att  dokumenten  istället  ”bör  följas”.  Det  anser  vi  inte  vara   korrekt.    

Enligt  vår  mening  bör  kommunen  få  ange  önskemål  eller  övriga  mål  som  visar  vilka   ambitioner  kommunen  har  för  planlagd  mark  och  verksamheter  inom  kommunen  i  linje   med  planmonopolet.  Däremot  anser  vi  att  sådana  önskemål  behöver  framkomma  i  rätt   sammanhang  så  att  de  är  förenliga  med  kommunens  befogenheter.  Även  om  

önskemålen  kanske  inte  är  uttryckta  som  krav  och  i  sig  är  generellt  utformade  bör  det   inte  få  läggas  in  sådana  formuleringar  som  kan  tolkas  som  att  kommunen  har  egna  mål   för  angelägenheter  som  det  beslutats  om  på  en  nationell  nivå.    

När  kommuner  anger  egna  mål,  som  kanske  strider  mot  de  nationella  målen,  uppstår   en  mycket  oklar  situation.    

Diskussion  kring  markanvisningspolicy  -­    

Även  om  det  som  står  i  riktlinjerna  inte  nödvändigtvis  behöver  vara  bindande  för  ett   markanvisningsavtal,  givet  att  det  inte  framgår  vidare  av  avtalet,  anser  vi  det  felaktigt   om  riktlinjerna  har  innehåll  som  strider  mot  lagen.  Riktlinjerna  bör  ligga  i  linje  med  lagen   för  att  den  transparens  som  eftersträvas  ska  kunna  uppnås  och  för  att  byggherrarna,   genom  markanvisningspolicyn,  ska  kunna  veta  vad  de  har  att  förvänta  sig  vid  en   markanvisning.  Enligt  vår  åsikt  bör  stoppregeln  således  även  omfatta  ett  förbud  mot   särkrav  i  markanvisningspolicys.  Vi  anser  att  det  bara  förvirrande  och  missvisande  om   markanvisningspolicyn  innehåller  särkrav  och  vi  tycker  också  att  formuleringar  som   visar  på  att  kommunen  siktar  högre  än  lagen  bör  anses  missvisande.    

I  de  fall  kommunen  har  en  gällande  markanvisningspolicy  som  antagits  innan  2015   som  innehåller  ett  missvisande  innehåll  är  vår  uppfattning  att  riktlinjerna  borde  tas  bort   och  göras  om.  Kommunen  som  offentlig  myndighet  måste  visa  att  de  följer  

lagstiftningen.  För  att  markanvisningspolicyn  vidare  ska  uppfylla  sin  funktion  anser  vi   att  det  är  viktigt  att  dokumenten  uppdateras  och  revideras  allt  eftersom  nya  ändringar   och  omständigheter  uppträder.  

Många  kommuner  verkar  enligt  de  intervjuer  som  vi  genomfört  ha  en  positiv  bild  till  att   offentliggöra  riktlinjer  för  markanvisning  i  ett  samlat  dokument,  och  anser  att  det  leder   till  transparens.  Vi  kan  tycka  att  de  kommuner  som  fortfarande  saknar  upprättade   markanvisningspolicys  genom  efterlevnadskrav,  bör  påtvingas  att  inom  en  viss  tid   upprätta  ett  sådant  dokument  i  led  att  uppnå  lagens  intention.    

Missnöje,  önskemål  och  en  hållbar  utveckling  -­  

Genom  intervjuerna  har  det  framkommit  att  många  kommuner  är  missnöjda  med   paragrafen  och  att  det  finns  önskemål  om  att  få  ställa  särkrav  gällande  bland  annat   energieffektivitet,  uppvärmning,  tillgänglighet,  träkonstruktioner  samt  trästommar.   Kommunerna  uppges  även  önskemål  om  att  få  ställa  krav  för  att  främja  en  hållbar   utveckling.  Överlag  verkar  kommunerna  däremot  inte  se  någon  nackdel  med  att   byggnadsteknik  ska  drivas  och  regleras  på  en  nationell  nivå,  men  att  det  däremot   måste  ske  en  förändring  från  hur  det  ser  ut  idag.  De  nationella  kraven  måste  i  deras   tycke  också  skärpas  när  det  gäller  pådrivande  av  en  hållbar  utveckling.  Kommunerna   verkar  anse  att  arbetet  med  att  driva  på  utvecklingen  för  ett  hållbart  byggande  har  legat   på  kommunerna  och  byggherrarna  och  att  det  på  en  nationell  nivå  måste  ske  bättre   uppdatering  av  kraven  för  att  de  ska  hänga  med  i  utvecklingen.  

Vi  anser  att  det  måste  finnas  ett  bra  och  utformat  sätt  som  visar  hur  kommunerna  ska   få  arbeta  med  hållbar  utveckling.  Det  måste  finnas  något  för  kommunerna  att  förhålla   sig  till  eftersom  det  är  viktigt  att  utvecklingen  sker  enhetligt  och  kontrollerat.  

Någonstans  kan  vi  däremot  tycka  att  det  känns  lite  motiverat  att  det  skulle  kunna  få   ställas  lite  högre  krav  i  fråga  om  hållbar  utveckling  beroende  på  vilken  region  som   avses  och  med  hänsyn  till  hur  mycket  det  byggs  på  platsen.  I  storstäder  där  

miljöpåverkan  är  större  anser  vi  att  det  känns  mer  logiskt  att  det  ställs  högre  krav  på   byggherrarna  än  när  det  kommer  till  mindre  städer,  och  orter.    

Det  kan  också  finnas  ett  nationellt  intresse  av  att  storstäder  ligger  i  framkant  då  det   signalerar  ett  budskap  till  övriga  länder  och  värnar  om  Sverige  som  varumärke.  Men   samtidigt  förstår  vi  också  vikten  av  enhetliga  regler,  och  den  kontroll  som  uppnås  av  att   kommuner  agerar  lika.  Om  inte  själva  arbetet  med  hållbar  utveckling  ska  anses  vara   kommunens  uppgift  måste  i  alla  fall  deras  roll  och  funktion  i  samband  med  hållbar   utveckling  klargöras.    

Det  har  också  framkommit  av  intervjusvaren  att  en  anledning  till  att  krav  ibland  ställts   på  olika  sätt  har  berott  på  skillnader  i  klimat  på  de  platser  man  byggt  på.  För  att  

kommunerna  ska  få  ta  vara  på  de  skillnader  som  finns  i  klimat  i  olika  regioner  i  Sverige   vill  vissa  kommuner  se  en  zonindelning  över  hela  landet.  En  zonindelning  har  införts  i   den  reviderade  versionen  av  BBR  för  området  energihushållning.  I  och  med  att  det  i   slutet  av  2016  skedde  en  skärpning  avseende  energihushållning  är  det  alltså  något   svårt  att  avgöra  om  kommunerna  förhåller  sig  till  de  nya  kraven.  Vi  har  i  vår  granskning   jämfört  med  de  nytillkomna  kraven  och  det  har  då  ändå  visat  sig  att  det  fortfarande   ställs  särkrav.  Vi  bör  alltså  ändå  kunna  anta  att  kommunerna  inte  anser  att  de   skärpningar  som  gjorts  är  tillräckliga.    

Kommuners  arbete  vid  införandet  av  nya  lagar  -­  

Det  har  genom  vår  studie  framkommit  att  kommuner  har  olika  arbetssätt  kring  hur  de   agerar  vid  införandet  av  nya  lagar  som  påverkar  deras  arbetssätt.  Vi  har  inte  sett  någon   enhetlighet  angående  vem  som  bär  ansvaret  för  att  enskilda  kommunala  medarbetare   uppdateras  i  frågan  om  ny  lagstiftning.  En  av  de  kommuner  som  intervjuats  uppgav  att   de  håller  internutbildning  för  personalen  i  samband  med  att  nya  lagar,  som  påverkar   deras  arbetssätt,  träder  i  kraft.  Denna  rutin  verkar  däremot  vara  långt  ifrån  en  standard   inom  alla  kommuner.  Inom  vissa  kommuner  framkommer  det  att  

markanvisningsavtalen  kontrolleras  av  jurister.  Även  om  det  kan  ses  som  ett  bra  sätt   för  en  slutlig  kontroll  av  att  avtal  följer  lagen  tror  vi  att  det  kan  riskera  och  innebära  att   medarbetarnas  arbete  med  att  ta  till  sig  nya  lagregleringar  motarbetas.  Likaså  kan   incitamenten  för  att  göra  rätt  minska  om  man  vet  att  en  juridisk  kontroll  ändå  kommer   att  genomföras  efteråt.    

Eftersom  att  ansvaret  för  att  den  enskilde  medarbetaren  är  uppdaterad  angående  ny   lagstiftning  och  nya  direktiv  kan  ses  olika  mellan  kommunerna  samt  att  arbetet  med   implementeringen  av  nya  lagar  hanteras  olika  kan  det  i  sig  få  betydelse  för  hur  särkrav   tillämpas  i  praktiken.  Ett  gemensamt  arbetsupplägg  inom  kommunen  bör  förespråkas   för  att  alla  medarbetare  ska  ha  samma  enhetliga  och  korrekta  uppfattning  om  vad  som   gäller.  En  förutsättning  för  att  de  nationella  kraven  ska  kunna  tillämpas  korrekt  är  att   alla  kommuner  tolkar  bestämmelserna  lika  samt  således  även  att  alla  enskilda   medarbetare  inom  en  kommun  uppfattar  bestämmelserna  lika.  De  kommuner  som   arbetar  med  mallar  och  tydliga  steg  kring  sina  markanvisningar  är  de  som  har  bäst   förutsättningar  att  agera  i  enlighet  med  lagen.    

Valet  av  byggherre  och  behovet  av  efterlevnadsregler  -­  

Om  en  kommun  ändå  direktanvisar  mark  eller  väljer  entreprenör  utifrån  deras  

miljöarbete  och  premierar  detta  vid  byggande  inom  kommunen  så  spelar  det  egentligen   ingen  roll  om  särkrav  får  ställas  eller  inte.  Kommunen  väljer  ändå  de  byggherrar  som   de  vet  har  samma  miljöambition  som  kommunen  själva.    

Således  leder  detta  ändå  inte  till  att  konkurrensen  ökar  och  att  mindre  tekniskt   avancerade  byggherrar  får  det  lättare  att  ta  sig  in  på  marknaden.  Lagen  borde  efter   detta  resonemang  inte  ha  så  tydlig  inverkan  då  de  byggherrar  som  i  kommunens  ögon   ändå  inte  håller  måttet  inte  kommer  bli  valda  oavsett.  Det  förbud  stoppregeln  innebär   för  kommunala  särkrav  vid  markanvisningar  måste  däremot  också  bedömas  omfatta  de   tävlingskriterier  som  ställs  vid  ingående  av  vissa  kommunala  markanvisningar.    

Då  det  är  kommunen  själv  som  väljer  den  byggherre  som  ska  få  bygga  är  det  däremot   svårt  att  förstå  hur  stoppregeln  ska  realiseras  helt  i  praktiken  oavsett  om  förbudet  även   skulle  omfattar  kriterier  vid  ingående  av  markanvisningsavtal.  Om  kommunen  väljer  en   byggherre  och  det  senare  visar  sig  att  denne  inte  följer  de  ambitioner  kommunen  vill   uppnå  finns  det  ingen  anledning  för  kommunen  att  välja  samma  byggherre  igen.  Detta   gör  det  även  svårt,  rent  konkurrensmässigt,  för  mindre  byggherrar  eftersom  det  normalt   sett  är  de  större  byggbolagen  som  har  större  resurser  och  har  mer  att  erbjuda.    

Eftersom  kommunen  själva  fritt  kan  välja  byggherren  känns  det  ganska  betydelselöst   med  stoppregeln  om  det  inte  kan  säkerställas  att  bestämmelsen  följs  fullt  ut.  Eftersom   kommuner  själva  gått  ut  med  att  de  inte  följer  stoppregeln,  samt  det  genom  vår   granskning  också  visats  att  bestämmelsen  inte  följs  kan  vi  anta  att  den  allmänna   kontrollen  som  ska  göras  enligt  PBL  inte  är  tillräcklig  eller  åtminstone  inte  har  varit   tillräcklig.    

Då  intentionen  med  stoppregeln  är  att  den  ska  gälla  som  ett  förbud  anser  vi  att  det  är   märkligt  att  det  inte  finns  någon  annan  påföljd  för  kommunerna  mer  än  att  särkrav  som   ställs  blir  utan  verkan.  Om  viljan  är  att  lagen  ska  följas  är  det  viktigt  att  det  även  finns   efterlevnadskrav  till  lagen.  Vi  väljer  att  tolka  avsaknaden  av  efterlevnadskrav  som  att   lagstiftaren  har  förstått  komplexiteten  i  de  politiska  och  demokratiska  processerna  och   därför  valt  att  inte  ha  efterlevnadskrav  för  att  inte  ytterligare  försvåra  och  förlänga   planprocessen.  Eftersom  det  fortfarande  finns  kommuner  som  uppenbart  inte  följer   stoppregeln  anser  vi  att  det  ändå  finns  ett  klart  behov  av  någon  form  av  

efterlevnadskrav.  Vi  frågar  oss  varför  det  ska  finnas  en  lag  om  det  ändå  inte  säkerställs   att  den  följs.  Som  efterlevnadskrav  kan  man  tänka  sig  att  Boverket  eller  någon  annan   myndighet  skulle  kunna  vara  kontrollmyndighet  och  utfärda  anmärkningar.  Detta  skulle   visa  tydligt  för  kommunerna  vilka  krav  som  ställs  på  dem.  

Nackdelar  med  stoppregeln  och  främjande  av  prefabricerat  byggande  -­  

Även  om  vi  förstår  meningen  och  syftet  med  införandet  av  stoppregeln  kan  vi  även  se   vissa  nackdelar.  I  vissa  delar  av  landet  kan  det  finnas  olika  byggnadsstilar  som  tagits   fram  av  tradition.  Om  utvecklingen  går  mot  mer  prefabricerad  byggnation  med  

enhetliga  regler  över  hela  landet,  som  inte  möjliggör  för  kommunerna  att  ställa  särkrav   inom  vissa  områden,  så  riskerar  man  att  förlora  vissa  av  de  byggnadskulturella  

skillnaderna  och  värdena  som  finns  i  landet.  Det  kan  exempelvis  vara  motiverat  att   premiera  trästommar  och  träkonstruktioner  i  delar  av  landet  där  det  finns  en  god   träindustri.  Samtidigt  finns  det  visserligen  fortfarande  regelverk  för  kommuner  att   skydda  och  bevara  byggnadskulturella  miljöer.  Däremot  finns  risk  att  det  inte  uppförs   mer  av  den  byggnadsstil  som  man  förknippar  med  en  viss  region.  Vi  vill  dock  betona  att   kommunen  fortfarande  kan  ställa  upp  krav  på  utformning  och  exempelvis  byggnaders   fasader  och  arkitektoniska  drag  utan  hinder  av  stoppregeln.    

Ytterligare  en  risk  med  att  kraven  ställs  på  nationell  nivå  är  att  kraven  kanske  inte  blir   lika  hårda  som  vissa  kommuner  skulle  önskat.  Drivkraften  bakom  att  bygga  hållbart   kanske  avstannar  då  detta  ofta  kanske  också  är  dyrare  och  intresset  från  byggherrarna   inte  ligger  i  att  fördyra  processen  utan  snarare  göra  det  så  billigt  som  möjligt  att  bygga   för  att  öka  sin  egen  lönsamhet.  Med  det  sagt  så  kanske  det  är  bra  med  kommuner  som   vill  ligga  i  framkant  vad  gäller  miljömässigt  byggande,  för  det  sätter  också  press  på   byggherrar.    

Med  den  ökande  bostadsbristen  som  råder  och  kravet  på  förenklade  och  snabbare   byggprocesser  kan  det  finnas  en  risk  för  ett  dåligt  byggande.  Risken  med  att  bygga  för   snabbt  med  prefabricerade  och  industriella  byggelement,  som  lagregleringen  till  viss   del  syftar  till  att  främja,  kanske  inte  ger  samma  hållbara  byggnader  på  lång  sikt.  Det   finns  en  möjlighet  att  vi  går  in  i  ett  nytt  miljonprogram,  för  att  stävja  bostadsbristen,  och   att  vi  i  framtiden,  återigen,  kommer  att  stå  med  många  bostäder  som  behöver  rustas   upp  för  stora  summor  då  de  inte  håller  kvaliteten.  För  mycket  av  storskaligt  byggande   kan  enligt  oss  skapa  trista  miljöer,  som  inte  är  avsedda  för  människor  utan  är  skapade  i   syfte  för  att  så  många  som  möjligt  ska  kunna  få  bo.  Det  finns  en  risk  i  att  det  

individuella  och  småskaliga  trycks  undan  av  större  krafter.  Av  den  aspekten  kan  det   konstateras  att  det  även  finns  nackdelar  med  att  allt  ska  vara  enhetligt  och  att  

nationella  bestämmelser  ska  styra  byggandet  mot  en  snabb  och  industriell  tillverkning.  

6.4  Diskussion  kring  arbetssätt  bakom  examensarbetet

För  att  verkligen  kunna  avgöra  effekten  av  stoppregeln  tror  vi  att  det  hade  varit  bra  om   det  hade  gått  en  längre  tid  mellan  införandet  av  den  nya  regleringen  och  

genomförandet  av  denna  uppsats.  Det  har  varit  svårt  att  få  fram  gällande  

markanvisningsavtal  att  granska  då  övergångsbestämmelsen  begränsat  vårt  urval   avsevärt.  Vi  har  nästan  uteslutande  granskat  avtal  som  avser  upprättandet  av  

detaljplan  i  ett  senare  skede,  efter  ingånget  markanvisningsavtal.  Det  visade  sig  att  det   inte  var  så  många  kommuner  som  kommit  så  långt  i  processen.  Kommunerna  

genomför  inte  heller  så  många  markanvisningar  att  det  funnits  ett  stort  urval  för  oss  att   granska.    

Materialet  i  vår  studie  är  brett  utformat  och  bygger  på  två  skilda  delundersökningar;;   dels  en  inventering  av  markanvisningspolicy  och  markanvisningsavtal,  dels  inhämtning   av  information  genom  intervjuer  via  e-­post.  För  att  uppnå  bättre  statistisk  säkerhet   skulle  man  istället  ha  gjort  en  större  undersökning  utifrån  en  av  dessa  

undersökningsmetoder.      

Vi  valde  detta  tillvägagångssätt  för  att  det  ger  en  mer  mångfacetterad  bild  och  större   uppfattning  om  hur  kommunerna  faktiskt  upplever  den  nya  bestämmelsen  samt  hur  de  i   praktiken  också  förhåller  sig  till  den.  Om  vi  hade  valt  att  enbart  fokusera  på  intervjuerna   hade  det  varit  svårt  att  både  förstå  hur  markanvisningar  faktiskt  går  till  i  praktiken,  och   hur  eventuella  särkrav  faktiskt  kan  te  sig  i  utryck.