Miljöbalken och dess olika skyddsformer ger verktyg för arbetet med att bevara områden med höga naturvärden. För att Sverige ska klara internatio- nella åtaganden och uppnå miljömålen behöver fler land- och vattenområden långsiktigt formellt skydd, följande typer av områden räknas som formellt långsiktiga skydd: • nationalparker • naturreservat • naturvårdsområden • biotopskyddsområden • Natura 2000-områden
• våtmarker skyddade enligt våtmarkskonventionen • naturvårdsavtal med stöd av jordabalken.
Nationalpark
Varje nationalpark är unik och har därför sina egna föreskrifter för att bevara naturvärdena. Varje nationalpark har även ett syfte som beskriver på vilket sätt just den parken är viktig i Sveriges nät av nationalparker. Syftet med nationalparken avgör vilka begränsningar som gäller. Det är föreskrifterna som beskriver vad som är tillåtet och förbjudet i nationalparken. Syfte och föreskrifter för en eventuell nationalpark i området runt Bästeträsk finns ännu inte.
Nationalparker definieras i 7 kap. 2 § om områdesskydd enligt miljöbalken: 2 § Ett mark- eller vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.
Naturreservat
Varje naturreservat är unikt och har därför sina egna föreskrifter för att bevara naturmiljöerna. Varje naturreservat har även ett syfte som beskriver på vilket sätt just detta naturreservat bildats och vad som ska skyddas. Syftet med naturreservatet avgör vilka begränsningar som gäller. Det är föreskrif- terna som beskriver vad som är tillåtet och förbjudet i naturreservatet. Naturreservat definieras i 7 kap. 4 § om områdesskydd enligt miljöbalken:
4 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet.
Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa vär- defulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också förklaras som naturreservat.
Natura 2000
Natura 2000 är ett nätverk av representativa naturmiljöer inom EU. Nät- verket omfattar värdefulla naturområden med arter eller naturtyper som är särskilt skyddsvärda ur ett europeiskt perspektiv. Syftet med Natura 2000 är att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden inom gemenskapen genom att alla länderna tar ett ansvar för att säkra sin del av det gemen- samma arv som naturen är. Det svenska urvalet av Natura 2000-områden är en viktig grund för att bevara ett representativt urval av naturmiljöer i Sverige. I svensk lagstiftning finns dessa bestämmelser bland annat i miljö- balken och i förordning om områdesskydd enligt miljöbalken.
Nätverket Natura 2000 är inget skydd utan ett utpekande av natur- områden värda att bevara. Natura 2000-områden har ofta redan ett skydd som naturreservat eller nationalpark. Ett område kan få ett sådant skydd i efterhand. Gynnsam bevarandestatus är ett centralt begrepp för Natura 2000-områden. För Natura 2000-områden upprättas bevarandeplaner som beskriver vad som ska bevakas för att bevarandestatusen ska anses gynnsam för de livsmiljöer och arter som är utpekade.
Natura 2000 definieras i 16 § i förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken:
Myndigheterna ska prioritera skyddsarbetet för de områden som har förtecknats enligt Natura 2000. I fråga om sådana områden ska myndig- heterna särskilt bevaka att en gynnsam bevarandestatus bibehålls eller återställs för berörda livsmiljöer och arter. Särskild hänsyn ska tas till prioriterade arter och prioriterade livsmiljötyper.
Med bevarandestatus för en livsmiljö avses summan av de faktorer som påverkar en livsmiljö och dess typiska arter och som på lång sikt kan påverka dess naturliga utbredning, struktur och funktion samt de typiska arternas överlevnad på lång sikt. En livsmiljös bevarandestatus anses gynnsam när
1. dess naturliga eller hävdbetingade utbredningsområde och de ytor den täcker inom detta område är stabila eller ökande,
2. den särskilda struktur och de särskilda funktioner som är nödvän- diga för att den ska kunna bibehållas på lång sikt finns och sannolikt kommer att finnas under en överskådlig framtid, och
3. bevarandestatusen hos dess typiska arter är gynnsam.
Hur skiljer sig regleringen av markanvändning mellan naturreservat, national parker och Natura 2000
Alla åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område kräver ett särskilt tillstånd. Var verksamheten ligger geografiskt har ingen betydelse utan det är hur den påverkar miljön i Natura 2000-områ- det som är avgörande. Verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av det berörda områ- det är undantagna tillståndsplikten. Även verksamheter som har påbörjats före den 1 juli 2001 är undantagna tillstånds plikt. Tillståndsplikten aktualise- ras dock vid såväl nyanläggning som vid en ändring av en verksamhet.
För naturreservat och nationalparker är det istället de föreskrifter som har beslutats för det enskilda området som reglerar vad som är tillåtet respektive förbjudet. Föreskrifterna gäller bara inom respektive naturreser- vats eller nationalparks gränser och påverkar inte verksamheter som bedrivs eller etableras utanför.
Många naturreservat och nationalparker är helt eller delvis även Natura 2000-område, då behöver både föreskrifterna för området och förbudet att utan tillstånd bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön, beaktas.