Avslutningsvis kommer frågeställningarna om asylrättens innebörd att besvaras. Huruvida det finns en territoriell rätt för stater att bevilja asyl verkar det inte finnas någon oenighet om. Den territoriella deklarationen ger ett tydligt uttryck för att staterna är överens om detta. En rätt för stater att bevilja asyl finns alltså i internationell rätt. Rätten att söka asyl finns stadgad i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Dock är denna inte bindande för staterna men utgör en stark rekommendation. I flyktingkonventionen finns ingen uttrycklig rätt att söka asyl men möjligen en implicit sådan. Men ett femtiotal stater är inte anslutna till konventionen och är i så fall inte bundna av en sådan rätt. Däremot är alla stater bundna av non-refoulement-principen då den utgör sedvanerätt. Eftersom denna princip ger upphov till en rätt att söka asyl är rätten att söka asyl bindande i alla världen länder. Någon rätt att erhålla asyl finns däremot inte stadgad på ett globalt plan. Däremot finns en sådan rätt på en regional nivå i både Europa, Afrika samt Nord- och Sydamerika. Med undantag av Europa är rätten dock inte absolut i dessa världsdelar. I Asien finns överhuvudtaget ingen traktatsenlig rätt att erhålla asyl. På en global nivå har länderna bevisligen inte lyckats enas om att en rätt för flyktingar att erhålla asyl ska finnas även om upprepade försök har gjorts i den riktningen. De regionala instrumenten visar dock att det varit lättare att enas på regional nivå eftersom en rätt att erhålla asyl existerar i majoriteten av världsdelarna.
Roberts s. 791.
Så finns en rätt att erhålla asyl i internationell rätt? Goodwin-Gill och McAdams slutsats är att individen inte har någon rätt att erhålla asyl. Stern menar också att 276 någon sådan rätt inte existerar de jure. När traktatskyldigheter gällande asylrätten diskuteras förstås de generellt som en rätt att söka asyl men inte som en rätt att erhålla asyl. Trots detta vill jag likt Worster hävda att det mesta tyder på att rätten att erhålla 277 asyl har utvecklats till sedvanerätt. Svaret på frågan om asylrättens innebörd är därmed att den innehåller en rätt för stater att bevilja asyl, en rätt för flyktingar att söka asyl och även en rätt att erhålla asyl.
För att rätten att erhålla asyl ska få ett positivt genomslag är det av stor vikt att staterna lever upp till skyldigheten att också bevilja asyl i god tro. Som Dummet för fram innebär en skyldighet att ge asyl också att överväga ansökningar i rättvisans anda och inte med den motvillighet som flera länder idag ger uttryck för genom sina försök att begränsa antalet mottagna flyktingar till ett minimum. Exempelvis tog Storbritannien in 0.2 procent av alla som där sökte asyl från Sri Lanka medan Kanada tog in 82 procent. Den här stora variationen är mycket märklig med hänsyn till att det är samma kriterier som appliceras. Den uppsjö av förhindrande åtgärder som länderna använder 278 sig av för att hindra människor på flykt från att ens nå deras gränser är också svåra att se som förenliga med att i god tro uppfylla skyldigheten att ge asyl. Även om en rätt att erhålla asyl finns kvarstår följaktligen behovet av att värna om denna rätt och se till att den efterlevs i praktiken.
Utvecklingen inom asylrättens område speglar på många sätt en utvecklingslinje inom den internationella rätten i stort. De första juristerna som historiskt sett skrev om internationell rätt utgick från naturrätten och diskuterade rätten till asyl i en sådan kontext. Diskussionen kretsade kring individen och inte staten. Under 1800- och 1900-talet utvecklades positivismen och internationell rätt övergick till att handla om rättigheter och skyldigheter för stater och inte individer. Suveränitetsprincipen blev den centrala grundsatsen och att applicera generella idéer om moral var inget som internationell rätt skulle befatta sig med. Detta var istället upp till varje land och andra
Goodwin-Gill & McAdam s. 414. Även Stern verkar ha kommit till samma slutsats då hon
276
menar att det i nuläget inte finns någon skyldighet de jure för stater att erkänna en individ som flykting. Stern 2014 s. 58.
Worster s. 477.
277
Dummet s. 38.
länder skulle inte lägga sig i vad som sågs som nationella angelägenheter. Att staterna 279 inte lyckats enas om en rätt att erhålla asyl utan att det stället har varit upp till varje land att bestämma vilka de velat ta in och inte är ett tydligt uttryck för att statens suveränitet satts före individens behov. Som Neff påpekar kan möjligen en återgång på senare tid skönjas inom den internationella rätten. En återgång till en humanitär, mer naturrättslig tradition med betoning på individens rättigheter hellre än staters suveränitet. 280 Goldman och Martin skriver också att internationell rätt på senare tid har gått från en syn på att stater är de enda subjekten för internationell rätt till en syn på att individer är de ultimata subjekten för internationell rätt. Just immigrationskontroll beskriver 281 Dauvergne som ett sista försvarsverk för statssuveräniteten som fått en minska betydelse i en mer globaliserad värld. Även på detta område menar hon att suveräniteten inskränkts genom de rättigheter som flyktingar erkänts. De etiska värdena bakom dessa menar hon har fått alltmer plats i takt med att suveränitetsprincipens makt minskat. 282 Ett annat exempel på hur suveräniteten begränsats i internationell rätt till förmån för humanitära värden är doktrinen om "reponsibility to protect” eller ”R2P” som den kallas. Doktrinen har utvecklats på mycket kort tid och är tänkt att ersätta den negativa skyldigheten av icke-interventionism där stater hade en skyldighet att inte lägga sig i en annan stats angelägenheter. Principen gör det följaktligen möjligt att ingripa i andra 283 länder trots suveränitetsprincipen. R2P innebär ett ansvar för stater att skydda människor i allvarlig risk. Det huvudsakliga ansvaret faller på den egna staten att 284 skydda sina medborgare, men om staten inte gör det finns ett ansvar för andra länder att gripa in. Detta gäller främst situationer där folkmord, etnisk rensning eller allvarliga 285 brott mot humanitär lag förekommer. År 2005 antogs en resolution på 286 världstoppmötet där staterna accepterade ansvaret att skydda. R2P-doktrinen är ett 287
Jämför Neff s. 160.
279
Neff s. 175.
280
Goldman & Martin s. 303.
281 Dauvergne s. 75-92. 282 Shapcott s. 5. 283 Evans s. 39 f. 284 Evans s. 40. 285 Evans s. 45. 286 Evans s. 52. 287
tydligt uttryck för att staters suveränitet fått ge vika för etiska och humanitära värden. 288 Att en sedvanerättslig rätt att erhålla asyl har vuxit fram kan också ses som i linje med den allmänna utvecklingen av internationell rätt. Frågan är hur den framtida utvecklingen kommer att se ut. Nationalismens utbredning med betoning på statens suveränitet och motviljan att ta emot människor på flykt tyder på en annan utveckling. Den internationella rätten i allmänhet och asylrättens område i synnerhet står inför ett vägskäl. Ska nationalismen och suveränitet åter få överhanden eller ska de etiska och humanitära mänskliga rättigheterna ha kvar sin status?
Barbour och Gorlick (s. 561 f) skriver att doktrinen även skulle kunna gynna just flyktingar
288
då det att ge asyl åt de som flyr från situationer som ansvaret rör är ett mycket praktiskt och icke-kontroversiellt sätt att skydda de utsatta på.