Rättsfallet NJA 1998 s. 62
Till att börja m e d kan rättsfallet N J A 1998 s. 62 nämnas. Visserligen gällde detta graderingsvärdering enligt FBL, m e n utslaget torde (möjligen) kunna tolkas som att HD accepterade även M-faktormetoden. S o m framgår av övriga rättsfall nedan har domstolarna nämligen hänvisat till N J A 1998 s. 62 i vissa ersättningsmål.
HD anförde att Lantmäteriverkets beräkningsmetod - den s.k. IAN-modellen (se vidare kapitel 4) - borde godtas. I det aktuella fallet hade
489 Se t.ex. rättsfallen V82:23, V84.ll, V87.1, V87:4, V87:ll, V88:2 och V89:9. Jfr även Lant-å
3.4 Speciellt om vägintrång på jordbruksfastigheter
Lantmäteriverket i sitt yttrande till HD beräknat minskningen av grade-rings värdet till 14 gånger årsskadan, varvid M-faktor 10 ingick som en av komponenterna i den använda IAN-modellen.
Övriga rättsfall
M-faktormetoden har i huvudsak tillämpats i samband m e d bestämmande av ersättning vid så kallade järnvägsförrättningar. Det är främst upphävande av servitut avseende rätt att korsa järnväg m e n även fastighetsreglering f r ny järnvägsmark. Detta återspeglas helt naturligt i rättstillämpningen. De
rätts-fall där M-faktorn prövats av hovrätt gäller sådana förrättningar.
Det framgår att Mfaktormetoden regelmässigt har godtagits av d o m -stolarna under senare år bl.a. m e d hänvisning till rättsfallet N J A 1998 s.
62.490 Det finns i varje fall inget hovrättsutslag där domstolen förordat en annan metod om en part, i princip Banverket, yrkat att M-faktormetoden ska tillämpas.
Slutsats
M-faktormetoden har över lag accepterats av domstolarna. Av rättstillämp-ningen de senaste åren kan m a n dra den slutsatsen att rättsfallet N J A 1998 s.
62 haft betydelse på så vis att domstolarna som regel hänvisat till detta o c h godtagit "hela paketet" m e d IAN-modellen inklusive M-faktormetoden.
3 . 4 S p e c i e l l t o m v ä g i n t r å n g p å j o r d b r u k s -f a s t i g h e t e r
Huvudsyftet med arbetet är alltså att lägga fast grunderna för en rättsenlig värderingsmetodik för ersättningssituationen intrång av vägar, järnvägar o c h liknande intrång på jordbruksfastigheter. Här ska ett antal principer och utgångspunkter ställas upp som grund för att bestämma intrångsersättning.
490 I Lantmäteriets rättsfallsregister har metoden prövats och godtagits i två ersättningsfall enligt 5 kap. 10 § FBL avseende stängning av järnvägsövergång: V94:18 (FD fann inte att tillräckliga skäl förelåg för att frångå faktor 10; fastighetsägaren återkallade besvärstalan i HovR) samt V99:9 (domstolarna fann ingen anledning att frångå schablonen, M-faktor 10). Även i rättsfallet V99:6 godtog hovrätten i princip M-faktormetoden för beräkning av minskat graderingsvärde för prövning av 5 kap. 8 § FBL (domstolen konstaterade bl.a. att faktorn kan variera från fall till fall).
Dessutom kan nämnas två ännu ej refererade hovrättsfall som gällde ersättning för jaktskada enligt 4 kap. 2 § ExL: Svea HovR 2000-10-20, T 1341-98 (hovrätten godtog M-faktormetoden och bedömde, med tanke på bl.a. att det var värdefull jakt i det aktuella målet, marknadsvärdeminskningen till 15 årsskador) samt Göta HovR 2001-05-11, T 142-01 (M-faktor 15 godtogs med tanke på bl.a. att jakt utgör en integrerad del av skogsbruket).
175 ö
Kapitel 3 Intrångsersättning
De ersättningsrättsliga grunder som redovisats i kapitel 2 utgör utgångs-punkterna för att b e d ö m a intrångsersättningen. S o m underströks i avsnitt 3.3 är den centrala frågeställningen marknadsvärdeminskningens innebörd vid officialvärdering vid lantmäteriförrättning. Problemställningen kommer att rekapituleras och utvecklas i avsnitt 3.4.1.
I huvudavsnittet 3.4.2 redovisas och diskuteras så den principiella meto-diken. Det kan erinras om att det är enbart jordbruksintrång orsakade av själva markintrånget som behandlas. Framställningen tar sålunda inte sikte på de speciella värderingsproblem som föranleds av undantagsreglerna från marknadsvärdeprincipen, t.ex. influensregeln och presumtionsregeln.
3.4.1 Principiella utgångspunkter Värderingsproblemet
Genomgången av värderingsmetoderna i avsnitt 3.2 har pekat på att det, åtminstone vid s m å intrång, kan vara svårt att m e d gängse metoder visa att det u p p k o m m e r någon marknadsvärdeminskning genom att jämföra hela fastighetens värde före och efter intrånget. Samtidigt kan m a n av de i avsnitt 3.3.3 redovisade empiriska undersökningarna dra slutsatsen att ett intrång i form av försämrad arrondering ändå torde leda till en viss marknadsvärde-minskning. Marknadssimulering stödjer detta resultat.
Dessa slutsatser kan i och för sig framstå som motsägelsefulla. M e n det är å andra sidan enbart generella slutsatser; vi har ju inte tillämpat de båda tillvägagångssätten på något enskilt fall och jämfört resultatet.
Dessutom har framgått att M-faktormetoden, liksom för övrigt andra direktmetoder för värdering av jordbruksintrång, syftar till att bestämma en intrångsersättning. Det är alltså en form av rättslig värdering även om detta uttryck inte har använts tidigare i tillämpningen. Metoderna är dock helt förenliga m e d det vid det här laget välbekanta uttalandet i förarbetena till expropriationslagen, att om det är svårt att påvisa någon värdeminskning så måste det anses tillåtet att använda direktuppskattning som hjälpmedel.
Ä v e n den principiella värderingsmodell som redovisats i avsnitt 2.7 är helt i överensstämmelse m e d det som nu sagts om direktuppskattning. Den stegvisa gången - (1) identifiering av intrångseffekter, (2) värdering av skador (kvantifiering och värdering av effekterna) samt (3) bestämmande av ersättningsbelopp - tar direkt sikte på enbart skadeeffekterna och inte på differensen mellan hela fastighetens marknadsvärde före och efter intrånget.
3.4 Speciellt om vägintrång på jordbruksfastigheter
F i g u r 15. Principiell skillnad mellan en direktmetodik och en differens-metodik för att bestämma intrångsersättningen vid vägintrång på jord-bruksfastigheter.
En direktmetodik, och inte en differensmetodik,491 är sålunda den i princip enda framkomliga vägen (jfr figur 15). Det löser dock inte själva grund-problemet, nämligen frågan om ersättningsbeloppets storlek i det enskilda
fallet. Teoretiskt kan m a n tänka sig att lantmäterimyndigheten (domstolen) bestämmer intrångsersättningen till ett skäligt belopp, givetvis olika stort beroende på intrångets art e t c . , m e n ändå efter en tämligen grov uppskatt-ning. M e n m a n har i så fall, enligt m i n uppfattning, fjärmat sig alltför mycket från ett rättsenligt sätt att bestämma intrångsersättningen.
Det finns därför anledning att diskutera såväl detaljeringsgraden som beloppsnivån m e d utgångspunkt från dels tolkningen av den materiella bestämmelsen i 4 kap. 1 § ExL, dels den speciella värderingssituationen vägintrång på jordbruksfastighet (med många berörda fastighetsägare), dels de särskilda förfarandereglerna vid lantmäteriförrättning (vilka i praktiken påminner om förhandlingssituationen vid vägrättsupplåtelse).