Det tycks mig signifikant att Borges’ lista över de kinesiska djuren förekommer i en essä som handlar om den engelska forskaren John Wilkins (1614-1672) och hans analytiska språk72. På uppdrag av vetenskapsakademin Royal Society försökte Wilkins skapa ett språk där varje ord var sin egen förklaring och exakt motsvarade verkligheten. Hans tanke representerar en dröm om språklig precision där orden ”är gjutna kring sin innebörd”73.
Mycket förenklat kan sägas att Wilkins’ språk är uppbyggt av 40 generiska grupper av företeelser som betecknas av två bokstäver vardera – t.ex. ”element” (De), ”beast” (Zi) ”spiritual” (Cα)74. Ökad specificitet åstadkoms genom tillägg för skillnader (”difference”; 251 st) och därefter för arter (”species”; 2030 st)75. Var och en av dessa tilläggskategorier kan generera betydelser som återfinns i separata tabeller; varje kategori symboliseras av en grekisk eller latinsk bokstav. Symboler från de olika tabellerna kan sedan kombineras som fasetter. En liknande princip finns i SAB-systemet, t.ex. där signumet för pedagogisk metodik (Eab) kan kombineras med ett självständigt ämnessignum som K (historia) eller Fc (svenska språket) för att skapa nya kategorier som Eabk (undervisning i historia) respektive Eabfc (undervisning i svenska).
Hos Wilkins fungerar det alltså så att varje symbol (bokstav) som läggs till i en kombination markerar en skillnad, eller en variant, i förhållande till den närmast föregående kombinationen. Ett exempel: De symboliserar ”grundelement” (generisk kategori); om man lägger till symbolen b får man
Deb som betecknar det mer specifika ”grundelementet eld” (skillnad); lägger
man dessutom till α som ger Debα tillkommer en ytterligare bestämning (arter) som anger att det rör sig om ”grundelement, eld, låga”. Ordet blir på så sätt sin egen förklaring: kombinationen De + b + α betyder ju att eldslåga är en del av eld, som i sin tur är ett grundelement. På samma sätt symboliserar Zi + p + a ”djur + rovdjur av katt-typ + randig” = tiger. De enstaka bokstavssymbolerna får godtyckligt beteckna de olika fasetterna, eller underkategorierna, men den ordning (syntax) i vilken de sedan sammanfogas korresponderar exakt med
72 Wilkins publicerade sina tankar om ett universellt språk i boken Essay towards a Real Character, and
a Philosophical Language 1668. En faksimil av originalutgåvan finns utgiven av Menston, England:
Scolar Press, 1968.
73 Lagercrantz, Olof, 1985, Om konsten att läsa och skriva, s. 52.
74 Bokstäverna symboliserar endast det talade språket – skriftspråket berörs inte här.
75 Hela den följande framställningen baseras på Eco, Umberto, 1995 [1993] The Search for the Perfect
kategoriernas inbördes relationer. Eller som Eco uttrycker det, med hjälp av ett Wilkins-citat:
Wilkins’ choice of α and a [exempelvis] was arbitrary; once they are inserted into a syntagm, however, the syntagmatic composition is supposed to mirror the very composition of the denoted thing, so that “we should, by learning the Character and the
Names of things, be instructed likewise in their Natures” (p. 21) [Wilkins’ kursiv]76
Tanken är alltså att ordningen bidrar till att beskriva identiteten, och att både ordningen och identiteten är naturgivna. Det godtyckliga inslaget i form av sambandet mellan beteckningar (bokstavssymbolerna) och det betecknade (generiska kategorier, skillnader, arter) kan dock naturligtvis inte undvikas.
Enligt Umberto Eco utgör Wilkins projekt ”the first semiotic approach to an artificial language”77. Eco placerar honom i en lång och mångkulturell tradition av filosofer, lingvister och teologer på jakt efter det perfekta språket. I bokens dedikation påpekar Wilkins att hans arbete visserligen inte är fullständigt, men att projektet som sådant ”would prove the shortest and plainest way for the attainment of real knowledge”78. Han kontrasterar denna ordnade kunskap med ”the curse of confusion” som världens mångfald av språk utgör. Tanken att det rätta ordet är knutet till det sanna vetandet framträder bland annat i de judisk-kristna skrifterna, t.ex. i Gamla Testamentet där Adam får benämna skapelsen genom att ge namn åt djuren79. En möjlig tolkning av denna text är att Adam tilldelar varje djur det namn som korresponderar med dess väsen och innersta natur80. Korrespondensen mellan språk och verklighet bryts först när människorna bygger Babels torn, och Gud straffar deras högmod med att splittra urspråket i mängder av olika språk81.
Eco påpekar att det finns logiska brister i Wilkins’ system som bland annat beror på att de företeelser som ingår framhävs ur olika perspektiv beroende på sammanhanget. På den sista skillnadens nivå delas varje kategori in i två underkategorier som positioneras antingen via motsatser eller släktskap (”goodness” – ”evil”; ”butter” – ”cheese”) på ett sätt som Wilkins själv medger
76 Eco, 1995, p. 250. Sidhänvisningen syftar på Wilkins, 1668, men Eco specificerar inte om den gäller originalutgåvan eller faksimilen.
77 Eco, 1995, p. 6.
78 Wilkins, 1968 [1668], sidnumrering saknas.
79 1 Mos 2:19-20.
80 Se även diskussionen om tolkningen av detta stycke i Eco, 1998, pp. 24-25.
81 1 Mos 11:4-9. En intressant tolkning av denna berättelse förekommer i Mikael Wiehes sångtext “Keops pyramid” (Hoola Bandoola band, Vem kan man lita på?, 1972), där den språkliga splittringen också associeras till en delning av makten mellan de som befinner sig ”där uppe” respektive ”nere”.
är inkonsekvent82. Eco ger ordet ”defending/defence” som ett exempel. I tabellen ”Economic Relations” fungerar ”defending” som motsats till ”deserting”; i tabellen ”Military Relations” är ordet ”defence” i stället motsats till ”offence”. Detta leder till två helt olika ord – Coco respektive Sibα – för vad som i stort sett kan betraktas som en företeelse, betraktad ur olika perspektiv. På så sätt, menar Eco, är Wilkins’ språk inte ett traditionellt klassifikationssystem, utan snarare ”a great encyclopedia in which it is only to be expected that the same topics will be treated from more than one point of view in different articles”; domänen påverkar beskrivningen av ämnet.83
Slutligen föreslår Eco att det är möjligt att se systemets svagheter som indikationer på spännande möjligheter. Utgör inte Wilkins’ språk, med dess mångfaldiga länkar mellan olika aspekter av ämnen och företeelser, ett slags prototyp för dataålderns hypertexter?84
Borges säger att ”obviously there is no classification of the universe that is not arbitrary and conjectural. The reason is very simple: we do not know what the universe is.”85 Detta tolkar jag inte som att verkligheten kan vara vad som helst, och att alla klassificeringar är lika (o)användbara, utan bara som att man måste lägga ner mer möda på att motivera sina val och sätta in dem i ett sammanhang.
Anledningen till att jag uppehållit mig så länge vid dessa exempel och resonemang är att jag tycker att de väl illustrerar en central problematik när det gäller att ordna och namnge ”verkligheten”. Att klassificera är ju inte bara att tillskriva en viss företeelse vissa karakteristika, som framhålls på bekostnad av andra, utan det är också att överhuvudtaget avgränsa och benämna ett knippe stimuli som en företeelse. All sådan verksamhet äger rum i och formas av kontexter som det inte är möjligt för klassificeraren att agera oberoende av. Jag tror alltså inte att lösningen på kunskapsorganisationens dilemman är den förmenta objektiviteten, utan att det hederligaste man kan göra är att försöka redovisa sina utgångspunkter och syften. I nästa del av uppsatsen kommer jag att övergå till att diskutera aspekter av dessa frågor som är mer specifika för biblioteket.
82 Eco, 1995, p. 252.
83 Eco, 1995, pp. 256-257.
84 Eco, 1995, p. 258-259. Jag återkommer till hypertextens icke-linjära och mångfasetterade möjligheter i relation till ämnesord i avsnittet ”Ämnesord och strukturer”.