I Orson Welles’ film The Stranger från 1946 döljer sig en nazistisk krigsförbrytare under falskt namn i en amerikansk småstad. Filmens detektiv lyckas identifiera honom när han, under en middagskonversation, refererar till Karl Marx som ”jude” i stället för ”tysk”. Båda epitet är ju korrekta99, men det val nazisten gör när han framhåller det första som något som utesluter det andra avslöjar honom; hans sätt att klassificera är kopplat till hans värderingar. På ett mindre tillspetsat sätt kan sådana kopplingar komma till synes även i
98 Sedan är det naturligtvis en annan fråga i vilka sammanhang eventuell besittning av ett skriftspråk ska anses vara en relevant variabel för att kategorisera folk.
99 Åtminstone om man ser epitetet “jude” som en kulturell beteckning såväl som en religiös; Marx var ju som bekant inte någon anhängare av religioner.
Det är säkert inte otänkbart att en invid själv väljer att karakterisera sig som främst det ena eller andra. Det som sker i filmen är att nazisten utgår från att ”judiskhet” utesluter ”tyskhet”, och vice versa.
sammanhang som inte alls är explicit ideologiska – som till exempel urvalet av de ämnesord som förekommer i en tesaur.
Det som särskilt slår mig när jag studerar svenskt biblioteksrelaterat material om tesaurer är frånvaron av policydokument. Det är inga problem att få tillgång till SÄO:s instruktioner för skapandet av ämnesord; svårare är däremot att finna resonemang om vad indexerare egentligen anser att de håller på med när de slår fast vad ett ämne är och hur det bör beskrivas. Som Jens-Erik Mai säger är riktlinjer för indexering inte alltid till särskilt stor hjälp, ”because they focus on which document attributes the indexer should pay attention to without explaining how the indexer should extract subject information from them”100. Kanske kan denna brist också delvis förklara vissa, i mina ögon märkliga, inkonsekvenser i valen av de ord som ska karakterisera och avgränsa ett ämne. Jag vill understryka att de exempel jag valt nedan visserligen är autentiska, men samtidigt i sig själva knappast kan kallas representativa (i bemärkelsen typiska, vanliga). Min avsikt är att framhäva och diskutera de principiella aspekterna av indexeringen.
I SÄO finns mer än 200 auktoriserade ämnesord som modifieras av adjektivet ”kvinnlig(a)”; motsvarande siffra för ”manlig(a)” är ungefär 30. Flertalet av de ämnesord som har anknytning till kvinnor syftar på någon yrkes- eller fritidsverksamhet – till exempel ”kvinnliga pedagoger”, ”kvinnliga fyrmästare”, ”kvinnliga alpinister”. Detta skulle kunna tolkas som att tesaurmakarna och/eller författarna anser kön vara en relevant variabel när de gäller de listade företeelserna. Men eftersom motsvarande ord med anknytning till män saknas, verkar det snarare som om det är kvinnligt kön som pekas ut som en sådan variabel. En man är bara pedagog, fyrmästare, alpinist utan könsepitet; han är så att säga standardversionen, defaultvärdet. Att jag tycker att denna ordning avslöjar sexistiska värderingar betyder ju inte att min egen hållning är neutral och värderingsfri. Att anse att (kvinnligt) kön inte är en relevant variabel för dessa företeelser är också ett ideologiskt ställningstagande. När jag väljer ämnesordet ”fyrmästare” framför ”kvinnlig fyrmästare” är det för att jag inte uppfattar till exempel äggstockar som primära aktiva organ vid just fyrvaktande. För mig är tillägget ”kvinnlig” i detta sammanhang direkt ologiskt. Ett sätt att analysera kategorisering överhuvudtaget är att ställa sig frågan: Vilka premisser måste gälla för att detta ska vara logiskt? Kan jag gå med på dessa premisser? Enligt min analys blir
användandet av ämnesord som ”kvinnlig fyrmästare” utan motsvarande ”manlig fyrmästare” bara logiskt om man utgår från premisserna dels att kön är en relevant variabel för fyrmästare, dels att mannen är norm i detta sammanhang, och kvinnan avvikelse.
Nu är det ju fullt möjligt att det är vanligare att män än kvinnor arbetar som fyrmästare, och att de med stöd av sitt större antal faktiskt kan betraktas som norm. Enligt min mening är det dock ointressant att klassificera utifrån denna antagna norm, om den inte på något sätt är avgörande för bestämningen av huvudordet som det används i det aktuella systemet. Är det verkligen belagt att män vaktar fyrar på ett annorlunda sätt än kvinnor? Antag att fyrmästare som bär skodon är vanligare än de som inte gör det: Är det därför motiverat att – med hänvisning till normen – använda ämnesordet ”barfota fyrmästare”?
Karin Pettersson säger i sin rapport att ”detta att det finns rikligt med ämnesord för kvinnor inte är ett problem i sig, problemet ligger i att det inte finns motsvarande ämnesord för män”101. Det ligger säkert mycket i detta, men jag tror också att könsepitet ofta tillämpas slentrianmässigt, utan att det fyller någon funktion. I den mån det skulle visa sig vara motiverat med en sådan distinktion vore det lämpligare att använda det auktoriserade särskiljande tillägget ”genusaspekter”. Frågan är alltså inte om ett epitet är korrekt, utan om det är relevant. Det är ju sant att tigrar är randiga, men är denna egenskap central eller ens intressant för en kategorisering utifrån fortplantningsmetoder eller matvanor?
Men man skulle ju också kunna hävda att eftersom vi sedan lång tid lever i en samhällsordning där mannen oftast är norm finns också en mängd litteratur och information producerad enligt detta mönster. För att denna information ska bli sökbar måste också indexeringen motsvara detta. Man hävdar alltså ett slags ”literary warrant”, ett dokumentbaserat synsätt: den befintliga litteraturens innehåll får motivera valet av indexeringstermer. Detta synsätt förutsätter dock att man anser att detta innehåll kan fastslås objektivt, oberoende av värderingar. Och även om man anser att information och metadata kan präglas av ideologi (explicit eller implicit), och till och med om man är kritisk mot vissa värderingar, behöver det inte innebära att man ser det som tesaurens roll att påvisa eller kompensera för detta. Är tesaurens uppgift att i möjligaste mån avspegla de mönster som uppvisas i dokumenten, oavsett indexerarens syn? (Men vem tolkar dessa mönster, och är de enhetliga?) Måste kanske
förändringar i en tesaur föregås av förändringar i materialet, och ytterst av förändringar i samhället?
Som tidigare nämnts menar jag att ideologi knappast verkar på ett så entydigt och enkelriktat sätt; motstånd mot en rådande ordning kan utövas från många olika positioner. Det tycks mig varken möjligt eller önskvärt att ett material ska indexeras enbart utifrån sitt ”sakliga” innehåll och sin tillkomstkontext (i den mån man ens kan fastställa denna kontext på ett trovärdigt sätt), som om indexeraren kunde bortse från sin tid och situation. Att sträva efter något slags trohet gentemot textens ”ursprungliga” värderingar skulle leda till en ofantlig ökning av tesaurens särskiljande adjektiv för att alla diskursers urval av relevanta variabler skulle kunna täckas in. Jag tror nog att tanken för de flesta inom den svenska bibliotekskulturen skulle göra halt vid sådana ämnesord som ”judiska fyrmästare” eller ”homosexuella fyrmästare”, ändå kan jag livligt föreställa mig tider och kulturer där sådana epitet skulle anses helt relevanta.
Jag skulle tro att det på vilken konkret nivå som helst alltid går att hitta bisarra exempel. Tanken med stycket ovan är inte kritisera SÄO för någon enskild märklighet, utan att fästa uppmärksamheten på problemet med att inte (explicit) placera indexeringspraktiken i ett teoretiskt sammanhang. Jag tycker dock att det också är viktigt att inse att de konkreta problemen inte försvinner bara för att man medvetet teoretiserar bakgrunden till sin praktik. Detta gäller både indexeringsprocessen som sådan och de typer av analyser man kan använda för att få en bild av en forskningsdomän.
Indexeringsprocessen
Jens-Erik Mai betonar indexeringsprocessen som en tolkningsprocess. ”[A]n indexer always needs to rely on information that is not provided in the document itself when determining the subject of a document”102. Han menar att indexering inte är en representation av ett objekt (dokument), utan en representation av en tolkning (eller serie tolkningar) av ett dokument med avseende på detta dokuments användningspotentialer103. Dessa tolkningar, menar Mai, beror i minst lika hög grad på indexeraren och det system inom vilket indexeringen sker som på dokumentets text, och det är detta som ger upphov till en viss osäkerhet inom processen. Mai ser dessa potentiellt oändliga tolkningar som ett exempel på ”unlimited semiosis” och kopplar detta
102 Mai, 2004, p. 5.
till ”the process of one sign producing another sign” – en central tanke i filosofen Charles Sanders Peirces semiotiska teori104.
Extremt förenklad ser Mais modell ut så att indexering sker i tre steg: (1) fastställande av dokumentets ämne, (2) formulering av ämnesbeskrivning och (3) översättning från naturligt språk till det aktuella indexeringsspråket105. På varje nivå (steg) sker en tolkning av den aktuella nivåns objekt (dokumentet, ämnet, respektive ämnesbeskrivningen). På den första nivån är det alltså dokumentet som är föremål för tolkningen. Denna tolkning resulterar i fastställandet av ämnet, och på nästa nivå blir ämnet tolkat för att indexeraren ska kunna välja ämnesbeskrivning. Ämnesbeskrivningen tolkas sedan för att kunna översättas till indexeringsspråket. På varje nivå finns ramar för vad som anses vara en rimlig eller möjlig tolkning. Mai menar att det är oundvikligt att indexeringsspråket blir en av dessa ramar, eftersom en indexerare (medvetet eller ej) ”[will]…think in the terms of the ontology of that system”106. Samtidigt som han menar att ”ämne” inte är något som dokumentet har, utan som det tilldelas, betonar han att antalet möjliga betydelsepotentialer som uttrycks i indexeringen begränsas av praktiker inom den sociala kontext (vilken kan omfatta t.ex. domän, institution, användare) där dokumentet används107.
Liksom Mai menar Hjørland att indexeringen är beroende av extratextuella faktorer. Han ifrågasätter rentav om en text alltid är den bästa representation av sig själv, det vill säga om texten i sig uttrycker sitt ämne på ett adekvat sätt108. I praktiken består ju en bibliografisk post av mycket annat än de auktoriserade ämnesorden (t.ex. titel, institutionsnamn) just för att förse användaren med olika typer av sökingångar. Som ett tankeexperiment kan man nog ändå föreställa sig en text som mycket utförligt behandlar någon av William Shakespeares pjäser utan att någonsin nämna auktoriserade ämnesord som ”Storbritannien” ”Dramatik” ”1500-talet” ”1600-talet”.Intressant nog är denna hypotetiska möjlighet mindre på ett allmänt inriktat bibliotek än på ett litteraturvetenskapligt eller teatervetenskapligt institutionsbibliotek. Det tycks
104 Mai, 2001, p. 598. Mai gör här en ganska stor affär av att, via ett konkret exempel, koppla indexeringens tolkningsnivåer till några av Peirces tio centrala teckenkategorier. Denna operation förefaller mig var en onödig omväg som dessutom präglas av cirkelresonerande: Med ledning av exempeldokumentets karaktärsdrag fastslås den rätta kombinationen av Peirces tecken; den teckenkategori som blir resultatet av kombinationen får sedan bidra till att bekräfta tolkningen av dokumentets karaktär. Jag har alltså valt att inte beröra denna del av Mais resonemang.
105 Mai betonar att det rör sig om en modell för att analysera processen, inte en beskrivning av hur den i praktiken ser ut.
106 Mai, 2001, p. 610.
107 Mai, 2001, pp. 614-615.
108 Hjørland, Birger, 1996. Replik på Saltons, 1996, gensvar på Hjørland & Albrechtsen, 1995, “Letters to the Editor”.
som om avståndet till en domän gör det mer nödvändigt att benämna denna domän; för de som redan befinner sig innanför domänen betraktas mycket som underförstått och självklart. Problemet tycks vara på vilken nivå man tänker sig att uttolkare av nyckelord/ämnesord befinner sig. Inom en vetenskaplig domän är det helt rimligt att tänka sig att ”alla” vet vad man menar med tacit knowledge (1) eller action research (5), inom en annan är det kanske obegripligt, eller har åtminstone helt andra konnotationer109. Detta kommer att diskuteras mer utförligt längre fram.
Få forskare eller bibliotekarier skulle väl hävda att indexering är okomplicerad. Beroende på vad man anser att man håller på med när man indexerar kan man dock framhäva olika typer av problem och förslag till lösningar. Som framgått anser jag att indexeringen bör vara en lokal praktik som utvecklas i ett relativt väldefinierat sammanhang. En viktig del av ett sådant sammanhang är domänen. I nästa avsnitt kommer jag att diskutera