Straffrättslig karaktär?

Som ovan beskrivet återfinns den administrativa sanktionsregleringen vid penningtvätt i LBF. Av 15 kap. 1 § LBF framgår att om ett kreditinstitut åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag ska Finansinspektionen ingripa. I 15 kap. 1 a § LBF statueras att om vissa krav är uppfyllda så ska ingripandet ske mot någon som ingår i kreditinstitutets styrelse eller är VD. Ingripandet kan således ske direkt mot fysiska personer. Av paragrafens punkt 15 framgår att en förutsättning att tillämpa ett sådant ingripande är att personen har befunnits ansvarig för att allvarligt, upprepat eller systematiskt ha överträtt lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Detta är således den direkta kopplingen till penningtvättens område och sanktioner som utdelas härav måste därmed sättas i kontext till en eventuell straffrättslig påföljd enligt PTBL. Sista stycket i 15 kap. 1 a § LBF anger att ett ingripande antingen kan ske genom beslut om att personen i fråga fråntas möjlighet att genomföra sitt uppdrag eller att ett beslut om sanktionsavgift meddelas.

I 15 kap. 1 b § LBF statueras att det vid valet av lämplig sanktion ska beaktas hur allvarlig överträdelsen har varit samt hur länge den har pågått. Därutöver ska hänsyn tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet samt de skador som uppstått och allvarsgraden i gärningen.

Sanktionsavgiftens omfattning för en fysisk person regleras i 15 kap. 8 a § LBF. Här anges att avgiften ska fastställas som maximalt till det högsta värdet av ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro, eller två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen om beloppet går att fastställa.

Att en person i ledande befattning i en bank riskerar att påtvingas en sanktionsavgift om fem miljoner euro är anmärkningsvärt. I kontrast till de böter eller milda fängelsestraff en eventuell straffrättslig dom skulle rendera får således det administrativa förfarandet en betydligt mer kännbar effekt för individen. De frågor som behöver utredas är därmed vad som krävs i realiteten för att en styrelseledamot eller VD i en bank som Swedbank skulle

påföras denna sanktion på grund av överträdelse av penningtvättslagen, samt hur denna sanktion står sig vid en bedömning i enlighet med Engel-kriterierna.

6.1.1 Är sanktionerna problematiska gällande förbudet mot dubbelbestraffning?

Sanktionsavgifter har i grunden likartade drag som straffrättsliga förmögenhetsstraff. Det rör sig i båda fallen om ekonomiska sanktioner vilka ingriper i den betalningsskyldiges egendom.84 Att dessa likheter existerar är uppenbart, samtidigt finns det en mycket viktig skiljelinje mellan administrativa sanktioner och straff vilken härrör ur legalitetsprincipen. En gärning måste vara straffbar enligt lag och ett straff kan därav rent definitionsmässigt antingen existera eller inte. Att en handling utgör ett brott förutsätter således att gärningen har en tydlig definition med en konkret koppling till relevant straffrättslig lagstiftning. Det får därmed inte finnas någon gråzon inom vilken sanktioner med straffrättslig karaktär döljer sig. Att administrativa sanktionsavgifter trots detta har uppenbara inslag av straffrättens påföljdssystem blir därmed inte helt oproblematiskt. På grund härav har forskare på området inte sällan valt att avhålla sig från att formulera en konkret definition över vad en sanktionsavgift faktiskt är.85 Anledningen är att det ansetts utgöra en mycket komplex uppgift att formulera någon sådan definition. Administrativa sanktioner har nämligen både flera likheter med straff samtidigt som de är intrinsikalt frånvända från den straffrättsliga lagstiftningen.

Ur en konventionsrättslig synvinkel är en förutsättning för att en sanktion kan likställas med ett straff att överträdelsen kan hänföras till de i Europakonventionens artikel 6 skyddade rättigheterna där det anges att var och en vid prövning av dennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid anklagelse mot honom för brott är berättigad vissa förfarandegarantier. Europadomstolen har av denna anledning funnit det påkallat att genom praxis tolka och klargöra vilka typer av nationella förfaranden som i enlighet med en konventionsautonom tolkning kan anses vara ”av straffrättslig karaktär”, och därigenom likställas med ”anklagelse för brott”.86 Med beaktande av att Europadomstolen använder sig av en konventionskonform tolkning där rättsreglers ”substans” är avgörande framför vilken form som medlemsstaterna gett dem ska de administrativa sanktionerna i LBF tolkas mot bakgrund av Europadomstolens rättspraxis. Den mest avgörande av denna praxis kommer

84 Nilsson, m.fl., Administrativa sanktionsavgifter – En nordisk komparativ studie.

85 A.a. s. 36.

86 Se resonemanget i Gradinger mot Österrike no 15963/90, p. 36 där domstolen konstaterar att även om överträdelser för en sak faller inom den administrativa sfären är de ändock av straffrättslig natur.

ifrån Engel-domen där domstolen uppställde tre kriterier att beakta vid klassifikationen av en sanktions eventuella straffrättsliga karaktär.

Gällande de administrativa sanktionerna i 15 kap. LBF bör det inledningsvis noteras att det i den administrativa lagstiftningen inte nämns något uttryck så som ”brott” eller ”straff”. Detta skulle kunna indikera att dessa sanktioner inte har en sådan karaktär. Samtidigt har Europadomstolen i flera domar uttalat att begreppen inte får tolkas strikt efter sin ordalydelse utan att de ska ges en autonom tolkning.87 Den avgörande faktorn för huruvida en administrativ sanktion faller under artikel 4.1 i konventionens sjunde tilläggsprotokoll är således snarare om sanktionen anses vara av ”straffrättslig karaktär”.

Vid den svenska implementeringen av kapitaltäckningsdirektivet tog lagstiftaren till viss del upp frågan om dubbelbestraffning genom att införa ett undantag från sanktionernas räckvidd för de ledningspersoner som omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet för förvärv/avyttring av aktier eller andelar i institutet.88 Dessa personer kan således inte påföras sanktioner för överträdelser av punkterna två och tre i 15 kap. överträdelsekatalog. Undantaget infördes just för att undvika att två olika sanktioner påfördes vilka hade grund i samma överträdelse, nämligen att i egenskap av privatperson inte ha anmält sitt förändrade innehav samtidigt som personen i egenskap av ledningsperson inte verkat för att kreditinstitutet anmält det. Att detta undantag existerar indikerar således att lagstiftaren sett viss problematik med sanktionerna ur dubbelbestraffningshänseende. Samtidigt finns inget sådant undantag för övriga överträdelsegrunder, penningtvätt inkluderat, varför det inte är osannolikt att någon av dessa överträdelser även kommer innebära en överträdelse av en straffrättslig regel vilken kan leda till åtal och lagföring för brott. Gällande överträdelser av LBF:s krav att följa penningtvättslagen måste därmed utredas huruvida detta kan anses ha straffrättslig karaktär vilket görs i avsnittet nedan.

87 Se Danelius s. 56.

6.2 Engeldomens tre kriterier i förhållande till LBF:s administrativa