I det här avsnittet redogörs det för två olika teorier, det sociokulturella perspektivet och Translanguaing. Det sociokulturella perspektivet har ett fokus på språk men förklaras även utifrån ett perspektiv på andraspråksinlärning som är viktigt utifrån ett flerspråkighetsperspektiv. Vidare förklaras teorin om Translanguaging som fokuserar på flerspråkighet kopplat till undervisning.
3.1 Sociokulturellt perspektiv
I sociokulturell teori har det sociala samspelet en viktig roll för språkinlärning (Säljö, 2011, Vygotskij, 2001). Synen på språket i undervisningssammanhang har en viktig roll för lärande och utveckling. Säljö (2011) förklarar vidare att när kommunikation med omvärlden blir aktuell hos individen påverkas utvecklingen av sociokulturella faktorer. Skolverket (2012, s. 22) hävdar att språket utvecklas när individer aktivt använder det i samspel med andra. Det kan exempelvis innefatta att individen deltar i sociala sammanhang. När individen deltar språkligt i flera olika sammanhang så utvecklas den språkliga repertoaren. Språkutveckling och lärande hänger ihop, processen påbörjas så fort vi aktivt deltar i en språklig situation eller aktivitet.
Säljö (2011) hänvisar till Vygotskij som antyder att det finns två olika typer av redskap, fysiska och psykologiska. De fysiska redskapen benämns som artefakter och är de redskap som människan tillverkat för att kunna användas i olika sammanhang. De fysiska redskapen har en påverkan på utveckling och lärande. De redskap som används för att tänka och kommunicera benämns som psykologiska redskap. Ett exempel på ett psykologiskt redskap kan vara alfabetet som används när individen tänker och kommunicerar. Det viktigaste psykologiska redskapet är språket eftersom människan genom språket blir delaktig i olika sammanhang. För att den enskilda individen ska kunna ta till sig kunskapen behöver denne bearbeta kunskapsprocessen som är i rullning med hjälp av redskap. I en dialog är språket det främsta redskapet men visuella uttrycksformer eller föremål som exempelvis lärplattan kan också användas som ett hjälpverktyg. Detta leder till att vi förstår saker och ting samt hur vi utvecklas (Säljö, 2011, Vygotskij, 2001).
Människan är beroende av olika typer av stöd och mediering i vårt lärande och handlande. Den typ av stöd och mediering behövs endast om individen inte har full kontroll över de kunskaper och färdigheter som tas upp. Mediering och stöttning kan ske via individer som har mer kunskap om ämnet eller av artefakter och verktyg (Säljö, 2011, Vygotskij, 2001). Det finns redskap som är kulturellt präglade och historiskt framväxta i olika former. De medierande artefakterna har som uppgift att ta sig an olika former. Beroende på sammanhang varierar syftet som ska mediera lärandet av yrkeskunskaper (Lagercrantz All m.fl., 2018, s. 80). Ett annat begrepp som är viktigt inom den sociokulturella teorin är den proximala utvecklingszonen. Den proximala utvecklingszonen innebär att när människan behärskar något är de nära att lära sig andra kunskaper och färdigheter. Själva utvecklingszonen är ett avstånd som innefattar det barnet klarar på egen hand i samspel med vad barnet klarar med stöd av en annan person.
Utvecklingszonen omfattar varje barns utvecklingspotential och innebär att lärandet läggs på en nivå över det barnet redan har kunskap om (Säljö, 2011, Vygotskij 2001).
8
Lindberg (2013) menar att Lev Vygotskijs teorier har haft stor påverkan för andraspråksforskning. När det kommer till andraspråksinlärning krävs det att kognitiva och sociala aspekter tas hänsyn till. Inlärningsprocesser samt tillgängligheten hos språket påverkas av flera olika faktorer som är kopplat till den individuella inläraren samt de sociokulturella omständigheterna i samband när inlärningen sker. Utifrån den sociokulturella teorin har samtalet en viktig roll för språkinlärning. En viktig aspekt är att det inte går att ha en tydlig uppdelning mellan sociala och individuella processer, på grund av att vi människor lär oss och utvecklas i samspel med vår omgivning. Kognitiva aktiviteter som berör språkinlärning har ett kontinuerligt samspel med den sociala världen, det sker parallellt inom individen men även i samspel med andra. Det är i en sådan process som andraspråksinlärning sker. Lindberg (2013) menar vidare på att begreppet utvecklingszon inom den sociokulturella teorin är något som kan tillämpas på andraspråksinlärare med hjälp av ett tillmötesgående och strategiskt samtalsstöd.
Detta kan utveckla deras språkliga resurser för att sedan kunna kommunicera utöver sin egen förmåga. Majoriteten av flerspråkiga personer är beroende av tillgången till mediering samt kvalitén på dessa, beroende på vilket sammanhang, situation och samtalspartner man har.
3.2 Translanguaging
Begreppet translanguaging är sammansatt av två ord, trans- en brygga mellan två fenomen utan tydliga gränser med en koppling till det som finns både hitom och bortom, - languaging syftar till att något är i en pågående form, det är en aktiv process. Translanguaging innebär att en person får möjlighet att växla i sin flerspråkighet samt att undervisningen har ett synsätt som inkluderar barnens språkliga resurser i verksamheten (Svensson, 2018, s. 1-4). Flerspråkighet innebär att en individ har kunskaper inom två respektive tre eller flera språk (Hammarberg, 2013, s. 66). Utifrån flerspråkighet så finns det två olika perspektiv, institutionell flerspråkighet och individuell flerspråkighet. Institutionell flerspråkighet innebär att förskolan har ett organiserat arbetssätt utifrån flerspråkigheten i verksamheten, där barnen och personalens flerspråkighet tas tillvara på. Individuell flerspråkighet innebär att användning av flera språk sker i det dagliga livet (Norling & Sandberg, 2017, s. 30).
Svensson (2018, s. 1) förklarar det svenska begreppet transspråkande utifrån Williams studie om Translanguaging år 1996 som växte fram i en studie om tvåspråkig undervisning i skolan.
I studien framgår det att personer som är flerspråkiga bör ha en växling mellan språken i undervisningen. Det innebär att om personen får till sig information på ena språket ska denne få möjlighet att uttrycka sig på sitt andra språk. Att ha en ständig växling mellan språken har visat sig vara en positiv utveckling då det leder till en fördjupad och bredare kunskap om det specifika ämnet. Williams terminologi fick ett stort genomslag inom forskarvärlden och har haft en positiv inverkan i skolsammanhang. Svensson (2018) menar vidare att det finns en betydelse av att använda flerspråkiga resurser både inom den enskilde individen samt ute i samhället. Håland Anveden (2017) hävdar att när barn får möjlighet att använda sig av sitt förstaspråk i olika situationer bidrar det till att deras självkänsla och identitet stärks, vilket leder till en ökad motivation hos barnen i lärandet.
Svensson (2018) hävdar att en viktig del inom translanguaging är det ömsesidiga stödet mellan språken, det innebär att första- och andraspråket ska stödja varandra lika mycket och att de ska
9
utvecklas parallellt med varandra. Det språket som har kommit längst i utvecklingen kan med fördel stödja det andra språket, vilket leder till att personen får en djupare förståelse i sin kunskapsutveckling. Svensson (2018, s. 4) uppmärksammar vidare forskaren Ofélia García som menar att translanguaging kan förstås från olika infallsvinklar, genom undervisningen eller inom ”dynamic bilingualism” hos den enskilde individen. Det innebär att flerspråkiga individer har en dynamisk kraft för sin språkliga förmåga. García vidareutvecklade begreppet translanguaging och på grund av detta definieras nu translanguaging som ett synsätt på undervisningen där den enskilde individens språk tas tillvara på i undervisningen. Teorin om Translanguaging placerar inte in språk i olika fack, istället har flerspråkiga individer en ständig övergång och förbindelse mellan sina språk. En flerspråkig individ har en gemensam bas inom sig kring den underliggande språkförmågan och den föränderliga dynamiken.
Vid tillämpning av translanguaging i undervisningen ska utgångspunkten vara att flerspråkigheten ses som en viktig faktor vilket indikerar att lärare behöver arbeta strategiskt för att inkludera barnens språkliga resurser i undervisningen. För detta arbetssätt krävs det inte en specifik metod, utan det kan utövas på en mängd olika sätt kombinerat med olika typer av pedagogiska metoder. Två viktiga principer som poängteras är att lärare behöver tillämpa strategier inom translanguaging som är social rättvisa och social praktik/tillämpning (Svensson, 2018, s. 5). Strategierna social rättvisa och social praktik är varandras förutsättningar och de är lika relevanta och oskiljaktiga i undervisningen (Skolverket, 2018a).
Social rättvisa – tonen om flerspråkighet ska vara positiv samt att samtliga språk är lika mycket värda. Språken ska vara en tillgång som ska bidra till lärande och utveckling av kunskap (Svensson, 2018, s. 5). Inom social rättvisa är utvecklingen av den metakognitiva förmågan viktig, vilket innebär att barnen har en medvetenhet i sitt tänkande och handlande. Utifrån detta blir translanguaging ett förhållningssätt och strategier i undervisningen (Skolverket, 2018a).
Social praktik/tillämpning – det krävs ett strategiskt och långsiktigt arbetssätt samt att det ska finnas en medvetenhet om att utvecklingen av flerspråkighet sker över tid. Undervisningen ska ha en hög kunskapsnivå som utmanar barnen samtidigt som den inte ska överstiga barnens förmåga. Barnen ska ha tillgång till litteratur på språken de talar (Svensson, 2018, s. 5). Utifrån den sociala praktiken är det lärarens ansvar att skapa samband i barnens lärande utifrån deras modersmål och tidigare kunskap. Det sker ett lärande när barnen arbetar tillsammans och de kan få stöd från kamraterna. När translanguaging tillämpas i undervisningen handlar det inte bara om att läsa, tala och skriva verbalt språk, utan också att tillsätta multimodala resurser som exempelvis kroppsspråk, bildspråk och andra medier (Skolverket, 2018a).
Utöver translanguaging kan flerspråkiga barns kommunikation beskrivas utifrån kodväxling.
Skillnaden mellan translanguaging och kodväxling är stor. När barn använder sig av kodväxling sker växlingen mellan de olika språkliga systemen på ett medvetet sätt. Kodväxling kan innebära att individen växlar mellan olika dialekter och språk mitt i en mening (Håland Anveden, 2017). Håland Anveden poängterar även att det krävs en hög språklig medvetenhet för att kunna använda sig av kodväxling. Att kunna växla ord mellan olika språk är en positiv
10
fördel vid olika sammanhang. Barn som använder sig av kodväxling strategiskt gör det på grund av att göra sig förstådda.
Garcia och Lin (2018) hävdar att translanguaging som teori är mer användbar än kodväxling, på grund av att den har större potential till att bygga upp individens dynamiska flerspråkighet.
Translanguaging bygger på att se de befintliga språkresurserna hos två- eller flerspråkiga, att de är dynamiska och ingår i ett och samma språkligt system. Kodväxling grundar sig i att det finns en föreställning om att tvåspråkiga har separata språkliga system som de växlar mellan.
Enligt Kolu (2017, s. 130) används kodväxling inom en individs språkhandling, vilket innebär att personen växlar mellan två eller flera språkresurser i en och samma dialog. Termen translanguaging erbjuder en ideologisk syn på kodväxling och hos tvåspråkiga individer ingår kodväxling som språkpraktiker. Denna förklaring skiljer sig dock ifrån den traditionella kodväxlingsforskningen som vanligtvis behandlat de aktuella språken i separata system.
Translanguaging ser språken som en integrerad helhet som tvåspråkiga individer kan använda sig av som språkresurs.
11