5
forskningen inom området, som består av fyra underrubriker. Vidare beskrivs vilka teoretiska utgångspunkter som denna studie förhåller sig till, vilka är en vetenskapsteoretisk inriktning och en emotionssociologisk teori samt Garlands teori om straffets funktion. Sedan redogör vi för studiens metod, där en förklaring även ges för tillvägagångssättet samt studiens validitet, reliabilitet och generaliserbarhet. Därefter följer en diskussion kring de etiska ställningstaganden som gjorts i samband med denna studie. Efter detta presenteras studiens resultat med tillhörande analys, där vi även introducerar viktiga citat från materialet. Slutligen framförs en djupgående diskussion där vi redogör för de viktigaste slutsatserna, teoretiska kopplingar, studiens begränsningar samt förslag för framtida forskning.
2. Tidigare forskning
Vi har genomfört en litteraturgenomgång gällande den tidigare forskningen i relation till denna studies valda ämne. Vi har funnit att det finns en kunskapslucka i den specifika grenen av ämnet, det vill säga hur förövaren och gärningen framställs i skriftliga domar. Vi har hittat en mängd forskning om rättsväsendet, dels hur de hanterar objektivitet och känslor i rättegångsprocesser och dels kring hur personer dömda för vissa typer av brott återfaller i brottslighet och huruvida brott har begåtts under allvarlig psykisk störning. Stor del av den litteratur som vi funnit har inte varit relevant att presentera i förhållande till denna studies syfte. Den relevanta litteratur som funnits presenteras utifrån en “tratt-modell”, där den bredare relevanta forskningen presenteras först för att sedan smalnas av och bli mer relevant och specifik mot slutet.
Tillvägagångssättet för litteratursökningen finns beskrivet i bilaga 1.
2.1 Emotioner och empati i rättssalen
Goodrum (2013) har i en intervjustudie från USA studerat relationen mellan åklagare och brottsoffer, men där brottsoffret inte är den som blivit direkt utsatt utan någon som förlorat en person genom ett mord. Goodrum (ibid., s. 258) beskriver bland annat hur mord i en brottmålsrättegång är ett utmärkt exempel på en situation där organisationer och individer, både hanterar och uppfattar samma situation på olika sätt. Med olika sätt menar författaren att man uppfattar situationen utifrån olika nivåer av känslomässig intensitet. Fortsättningsvis beskriver Goodrum också att åklagare tenderar att hantera mordfall med professionalism, medan personen som exempelvis förlorat en nära anhörig istället rent emotionellt är närmare ansluten till mordfallet. I intervjustudien har inte bara åklagare och brottsoffer studerats utan även erfarenheterna hos domare, rådgivare, målsägandebiträde och försvarare; detta utifrån deras
6
yrkesmässiga erfarenhet gällande mordfall, där fallet på många sätt varit influerat av emotioner (ibid., s. 259).
Resultatet i studien förklarar Goodrum (2013, s. 268) visade på att likasinnade känslor mellan åklagare och offer, utgjorde en slags ”nyckelmekanism” för att offret skulle kunna känna sig ansluten till det straffrättsliga systemet. Vidare beskriver även författaren hur åklagarens förmåga att visa empati förbättrade personers upplevelse av rättssystemet rent generellt. Enligt Goodrum (ibid.) identifierades tre viktiga resultat i studien vilka var att offer (som berövats någon) ville känna en känslomässig koppling till åklagaren, att den känslomässiga kopplingen gav offren en tillfredsställande känsla av åklagaren och slutligen att dessa känslomässiga förbindelser ofta upplevdes som ett slags ”verktyg” för att uppnå offrens personliga mål och även åklagarens organisatoriska/yrkesmässiga målsättningar. Trots att offren i studien påstod sig ha förstått åklagarens yrkesmässiga roll i officiell ställning, som en juridisk företrädare och inte deras personliga advokat, menar Goodrum (ibid., s. 284) att studiedeltagarnas svar ändå påvisade en underliggande förväntan av en informell juridisk representation från åklagarens sida.
2.2 Känslouttryck inom det svenska rättssystemet
Wettergren och Bergman Blix (2016, s. 20) har genomfört en studie som syftat till att undersöka hur åklagare inom det svenska rättssystemet använder emotioner och empati i sin professionella yrkesroll. Vidare menar författarna att tidigare forskning tenderat att undersöka den problematiska relationen mellan objektivitet och empati inom rättsväsendet, medan den aktuella studien ämnar klargöra huruvida relationen mellan objektivitet och empati hos svenska åklagare är problematisk eller inte. I den beslutsfattande processen menar Wettergren och Bergman Blix (ibid., s. 20) att parternas användning av empati kan vara en påverkande faktor, vilket Demasio (2003, refererad till i Wettergren & Bergman Blix, 2016, s. 20) klargör genom att förklara hur rationella beslutstaganden grundas i personens erfarenhetsbaserade förståelse. Henderson (1987, refererad till i Wettergren & Bergman Blix, 2016, s. 21) förklarar att rättsväsendets legitimitet generellt bygger på att samtliga parter i en rättsprocess blir hörda, vilket innebär att bland annat domare får ta del av olika perspektiv av ett fall.
Wettergren och Bergman Blix (2016, s. 27) framställer delar av studiens resultat och förklarar att studien påvisat att åklagare anpassar sin taktik utifrån den specifika domare som tillsatts rättegången. Detta beskriver författarna vidare genom att exemplifiera hur domarens humör och
7
krav på framställningen av bevismaterial har en inverkan på det rättsliga resultatet i rättegången.
Genom att använda en empatisk egenskap i rättssalen menar Wettergren och Bergman Blix (ibid., s. 31) att åklagaren kan frambringa relevant information som är objektiv, från den åtalade och offren. Avslutningsvis hävdar författarna att en känslomässig insikt är ett krav för att kunna upprätthålla objektiviteten, men genom att följa den “rättsliga regelboken” för ett korrekt uppträdande så hindras parterna från att reflektera över de känslomässiga perspektiven (ibid., s. 32).
2.3 Domarens uttryck för känslor och neutralitet
Bergman Blix och Wettergren (2019, s. 726) förklarar att objektivitet enligt det svenska rättssystemet uppnås genom att inte vara känslomässigt involverad. Vidare menar författarna att genom att separera objektivitet och opartiskhet i studiens analys, påvisades att domaren uppträder objektivt genom att begränsa sina empatiska uttryck och att detta resulterade i ett opartiskt uppträdande. Jacobsson (2008, refererad till i Bergman Blix & Wettergren, 2019, s.
729) förklarar att domare och åklagare ur ett rättsligt perspektiv besitter samma objektivitetsplikt, men att utövandet av objektivitet i praktiken skiljer sig åt med anledning av deras olika arbetsuppgifter. Bergman Blix och Wettergren (ibid., s. 730) beskriver att operationaliseringen av begreppet objektivitet till en innebörd av standardisering medför en uppfattning att beslutsfattandet är fritt från personliga åsikter och bias. Känslor och kognition är enligt Bergman Blix och Wettergren (ibid., s. 731) båda att klassa som obligatoriska verktyg för att kunna uppnå och upprätthålla objektivitet, vilket gäller samtliga yrkesverksamma inom rättsväsendet.
Domare, utifrån ett rättsligt perspektiv, utövar enligt Bergman Blix och Wettergren (2019, s.
733) i första hand opartiskhet och i andra hand objektivitet. Vidare menar författarna att opartiskhet innebär att en domare behandlar de olika parterna likvärdigt, oavsett om den objektiva faktan rent rättsligt lutar fördelaktigt åt den ena parten. Fortsättningsvis redovisar Bergman Blix och Wettergren i studiens resultatdel att uppvisandet av opartiskhet är domarens fokusområde under rättegången, vilket författarna menar tyder på att objektiviteten tas för givet.
Bergman Blix och Wettergren (ibid., s. 734) beskriver hur rättegångsregler och förhållningssätt, bland annat ur ett objektivt perspektiv, skapar förutsättningen för att domstolen uppnår två centrala funktioner. Vidare förklarar författarna att dessa funktioner är att säkra en rättvis rättegång och att begränsa uttrycket av de känslor som kopplas till brottet. Studien har enligt Bergman Blix och Wettergren (ibid., s. 743) påvisat att objektiviteten i rättssalen är beroende
8
av ett kontinuerligt samarbete mellan samtliga yrkesverksamma samt att yrkespersonerna i rättssalen besitter god kunskap om sin egen emotionshantering.