I följande avsnitt beskriver vi vad man kommit fram till i den tidigare forskning som gjorts inom de områden som är av relevans för vår studie.
3.1. Psykisk ohälsa bland studenter
Studentlivet kan innebära påfrestningar som till exempel en stor omställning i tillvaron vilken kan medföra både en fysisk och psykisk hälsorisk (Folkhälsomyndigheten 2018). Den psykiska ohälsan har de senaste årtiondena ökat i Sverige, särskilt bland unga i åldersgruppen 18-29 år (Folkhälsomyndigheten 2019). Vidare har Folkhälsomyndigheten (ibid.) uppgett att den ökade psykiska ohälsan bland annat beror på ökade krav på utbildning för att kunna komma ut i arbetslivet och i samband med detta också ökade prestationskrav under studietiden.
Vid institutionen för medicin på Sahlgrenska akademin och Göteborgs universitet har Söderberg et al. (2017) genomfört en studie om studenternas upplevelse av stress, studiemiljö och hälsa. För att utföra studien skapades en enkät vilken besvarades av 2398 studenter (ibid.).
Resultatet av studien visade att 32 procent av studenterna upplevt milda till måttliga ångestsymtom och att 35 procent av studenterna vidare upplevt allvarliga nivåer av ångest (ibid.). Söderberg et al. (2017) visade också en förekomst av nedstämdhet bland 20 procent av studenterna och höga nivåer av depressionssymtom bland 10 procent av studenterna. Söderberg et al. (2017) har konstaterat att studenterna i högre grad rapporterar höga nivåer av ångest, snarare än depressionssymtom vilket man menat grundar sig i att utbildningarna vid Sahlgrenska akademin till stor del kräver en hög kapacitet och stresstålighet samtidigt som depression kännetecknas av symtom som bristande koncentration och energi. Söderberg et al.
(ibid.) har därför antytt att de lägre siffrorna som rapporterats för depression kan bero på att fler
studenter avbryter sina studier vid depressionstillstånd eftersom det inte finns utrymme för dessa brister av koncentration och energi i utbildningarna de läser.
3.1.1. Internationella studier
Flera internationella studier har visat att psykisk ohälsa bland studenter också förekommer i stor utsträckning i andra länder. Till exempel har man i en analys av Puthran et al. (2016) undersökt förekomsten av depression bland studenter ur ett globalt perspektiv. Puthran et al.
(2016) har genomfört en metaanalys innehållande 77 tidigare rapporter från världen över där totalt 62 728 medicinstudenter och 1845 studenter vid andra program deltagit. Denna studie uppgav att den globala förekomsten av depression bland medicinstudenter låg på 28 procent, där förekomsten vidare var som störst bland studenterna som läste första året av sina studier då förekomsten av depression var 34 procent. Bland studenterna vid andra program än de medicinska, vilka förekom i 13 av de 77 rapporterna som analyserats, förekom depression bland 31 procent av studenterna.
Överlag visade Puthran et al. (2016) alltså att förekomsten av psykisk ohälsa bland studenter är hög oavsett vilken inriktning deras studier har. Detta kan också bekräftas av en studie som Alsubaie et al. (2019) genomfört i Storbritannien vilken visade att 21 procent av 461 studenter har uppfyllt kriterier för milda till måttliga depressiva symtom.
Samtidigt har en annan studie av Sokratous et al. (2014) som undersökt studenters psykiska välbefinnande vid ett av universiteten på Cypern visat att en något mindre siffra på 9 procent av 1500 deltagande studenter själva uppgav sig ha upplevt psykiska besvär. Sokratous et al.
(2014) visade dock samtidigt att 28 procent av de 1500 studenterna skattade ett värde över 20 på CES-D självskattningsskala, ett skärmverktyg med syfte att mäta svårighetsgraden av depressiva symtom som till exempel hur ofta individen påverkats av humör, koncentrationssvårigheter och sömnsvårigheter under den senaste veckan. Att studenterna skattade ett värde över 20 på denna skala innebär att de därmed klassificeras som studenter med kliniskt signifikanta depressiva symptom (ibid.).
3.2. Studenthälsa inom högskola och universitet
Högskoleförordningen (1993:100) innebär att det är högskolorna och universiteten som har ett ansvar i att se till att studenterna har tillgång till studenthälsovård. I och med detta lagstadgade ansvar har en övergång skett då ansvaret förflyttats från studentkårerna till varje enskilt lärosäte.
Det ansvar som Högskoleförordningen (1993:100) innefattas av innebär är att högskolorna och universiteten ska främja såväl fysisk som psykisk hälsa bland studenterna.
Högskoleverket (1999) har beskrivit att studenthälsans syfte är att underlätta för studenten att genomföra sin utbildning. Då studenten befinner sig i en situation som ställer särskilda krav på individen och kan exponera densamma för såväl fysiska som psykiska hälsorisker måste det finnas en Studenthälsa som har specifik kunskap och förståelse för de problem som studenten kan stöta på (ibid.). Vidare uppger Högskoleverket (1999) att arbetet ska ske genom förebyggande verksamhet såväl som studiesocial och kurativ verksamhet. För att högskolan vidare ska kunna fullgöra det lagstadgade ansvaret har Högskoleverket (ibid.) beskrivit att det också är av stor vikt att samtliga anställda såväl som samtliga studenter vid den aktuella högskolan har informerats om studenthälsans verksamhet.
I november 2019 meddelade Utbildningsdepartementet via ett pressmeddelande (Regeringskansliet 2019) att universitetskanslersämbetet på uppdrag av regeringen ska kartlägga hur landets högskolor och universitet arbetar med sin studenthälsovård i förhållande till de krav som står i Högskoleförordningen (1993:100). Regeringskansliet (2019) meddelade vidare att uppdraget ska var klart och redovisas senast den 31 december 2020.
3.3. Lunds universitet och Campus Helsingborgs Studenthälsa
På hemsidan för Studenthälsan vid Lunds universitet (Lunds universitet 2020) har man uppgett att arbetet utgår från syftet att bemöta problem som studenten kan stöta på i sitt studentliv, till exempel tentaångest och stress. För att kunna beskriva Studenthälsans verksamhet har vi tacksamt fått ställa några frågor direkt till en anställd vid Studenthälsan på Lunds universitet och genom detta fått tillgång till en rapport färdigställd år 2020 med fokus på just detta ämne.
3.3.1. Studenthälsans uppdrag
På uppdrag av Lunds universitets förvaltningschef utfördes under vintern 2019/2020 en utredning av Studenthälsans uppdrag (Kristensson, Billgren & Byström 2020). Utredningen genomfördes med syftet att formulera Studenthälsans uppdrag såväl som att undersöka hur arbetet fungerar och hur en samverkan med andra aktörer kan förstärkas (ibid.). Intervjuer med anställda inom studenthälsan kom att visa att de anställda upplevde att arbetet inom Studenthälsan hade många styrkor i förhållande till dess kompetens men att det också finns
svårigheter gällande bland annat avsaknad av styrning, bristande strukturer samt bristande synlighet (ibid.).
3.3.2. Personal
Kristensson, Billgren och Byström (2020) har tydliggjort att Lunds universitets studenthälsa består av 14 anställda vilka utöver en avdelningschef tillhör de sex yrkeskategorierna kurator, läkare, läkarsekreterare, psykiater, psykolog och sjuksköterska. Genom kontakt med en av de anställda vid Studenthälsan har det framkommit att av dessa 14 anställda är det bara en anställd, vilken är en kurator, som arbetar på Campus Helsingborg, medan resterande är placerade i Lund. På såväl Lunds universitets hemsida som Campus Helsingborgs hemsida (Campus Helsingborg 2019; Lunds universitet 2020) finns information om studenthälsan, och man har i dessa sammanhang uttryckt att studenter vid Campus Helsingborg är välkomna att ta kontakt med studenthälsans kurator. Det bör vidare noteras att det saknas information om att även resterande yrkeskategorier tar emot studenter från Helsingborg, vilket vi själva endast fått information om tack vare vår kontakt med den anställda vid Studenthälsan.
3.4. Studenters kunskap om Studenthälsan
Vid en studie om kopplingen mellan studenters kunskap om deras högskolas/universitets studenthälsa och huruvida de har använt, eller kan tänka sig att använda, den hjälp som finns att tillgå, är det av fördel att redogöra för hur väl man når ut till studenterna. Vi har i tidigare avsnitt förtydligat att det förekommer olika former av psykisk ohälsa bland en stor andel studenter, och rapporten från Kristensson, Billgren och Byström (2020) har visat att det finns en bristande synlighet vilken behöver förstärkas för att göra Studenthälsan mer tillgänglig för studenterna. Att man också beskrivit att det finns gott om tider till Studenthälsan vid Lunds universitet vilket innebär att studenten snabbt skulle kunna få en första tid skapar i sin tur ytterligare funderingar om huruvida den bristande synligheten kan vara en bidragande faktor till detta, det vill säga att studenter inte vet var de ska vända sig (ibid.).
Yorgason, Linville och Zitzman (2008) har genomfört en studie av studenters kunskap om deras universitets studenthälsa i östra USA. 266 studenter deltog i studien och svarade på en enkätundersökning om kunskap och användning av studenthälsan på deras universitet (ibid.).
Resultatet kom att visa att över en tredjedel av studenterna upplevde att de inte fått tillräcklig information om deras tillgång till studenthälsan då de antingen inte hört talas om studenthälsan
alls eller också hört talas om den men utan att få tillräcklig information (ibid.). Yorgason, Linville och Zitzman (2008) visade vidare att information som studenter fått om studenthälsan vanligtvis kom från studentens vänner och klasskamrater, från reklam eller internet.
Av de 266 studenter som deltog i undersökningen hade endast 17 procent varit i kontakt med studenthälsan, och man kunde se ett tydligt samband mellan kunskap om, och kontakt med, studenthälsan (Yorgason, Linville & Zitzman 2008). Majoriteten hade inte haft någon kontakt med studenthälsan och anledningarna till detta var framförallt brist på tid såväl som brist på kunskap (ibid.). Även faktorer som att det kändes genant och att man inte trodde att studenthälsan skulle kunna hjälpa en var förekommande (ibid.).
3.5. Stigmatisering och hjälpsökande vid psykisk ohälsa
I flera studier som gjorts om studenters upplevelse av att söka hjälp för psykisk ohälsa har rädsla för stigmatisering varit återkommande.
Patrick Corrigan (2004) har i en studie fått fram ett resultat som visat att både självstigma och offentligt stigma är en betydelsefull orsak till att man avstår från att söka hjälp och stöd.
Självstigma syftar till det stigma en individ applicerar på sig själv och som kan påverka självkänslan och tron på sig själv negativt. Det offentliga stigmat beskriver Corrigan (2004) innebär den stigmatisering som sker utav omgivningen utifrån samhällets tankar om vad som anses avvika från det normala. Corrigan (ibid.) har vidare beskrivit att en preliminär anledning till att individer aktivt avstår från att söka hjälp för minskat psykiskt välbefinnande handlar om rädsla för att stämplas som (psykiskt) sjuk och detta kallar han för label avoidance.
I en studie av Arora Prerna, Kristina Metz och Cindy Carlson (2016) undersöktes upplevelsen av självstigmatisering i samband med attityder kring att söka hjälp för psykisk problematik bland 160 asiatiska studenter vid ett universitet i USA. Studiens resultat visade att en högre nivå av självstigma var förknippat med en mer negativ attityd kring hjälpsökande. Vidare visade studiens resultat att orsaker till att inte vilja söka hjälp handlar om rädslan för stigmatisering och en rädsla att inte uppnå de förväntningar som finns i den asiatiska kulturen (ibid.).
På liknande sätt beskriver Karen T. Zellman, Elissa E. Madden och Donna Aguiniga (2014) kopplingen mellan upplevd stigma och rädsla kring att som individ placeras i ett ‘’fack’’ eller
stigmatiseras där man anses vara onormal om andra fick kännedom om ens psykiska ohälsa. I studien undersöktes 198 socionomstudenters (Bachelor of Social Work students) attityder gentemot stigmatisering av psykisk ohälsa vid ett universitet i USA där 37 procent av studenterna svarade att de inte hade varit bekväma med att söka professionell hjälp för psykisk problematik (ibid.). Studiens resultat visade även ett starkt samband mellan en förhöjd stigmatisering kring sin egen förmåga att söka hjälp och en negativ föreställning kring andra individer med psykisk problematik (ibid.).