Uppföljning av biologiska värden
HABITATMODELLERINGAR
Länsstyrelsen Dalarna beskriver i sin rapport från pilotverksamheten med regionala landskapsstrategier hur förändringar i de biologiska värdena i landskapet kan följas upp med hjälp av habitatmodelleringar119. Sådana modelleringar går ut på att klar- göra vad som har gått förlorat i landskapet och vad som har tillkommit.
I Dalarnas skogsbygder har länsstyrelsen undersökt om skogen är beskaffad på ett sådant sätt att den i ett landskapsperspektiv kan tillgodose behoven hos areal- krävande arter med specifika krav på sin livsmiljö. Man har analyserat satellitbilder och tagit fram yttäckande material som visar trädålder och trädslagsblandningar. Dessa underlag har sedan använts i habitatmodelleringar med syfte att få fram kartor som visar var i landskapet dessa arter kan finna livsutrymme. Det kan till exempel handla om en art som behöver sammanhängande gammal lövskog.
Sådana habitatmodelleringar är ett viktigt verktyg för att bedöma om arter långsiktigt kan överleva i ett rationellt brukat landskap. De är lämpliga att använda när man följer upp utvecklingen i stora landskapsavsnitt. Förutsättningen för sådan uppföljning är att det finns yttäckande karakteriseringar av landskapet som upp- repas regelbundet.
För skogslandskap kan så kallade kNN-skikt (k Nearest Neighbour-skikt) vara lämpliga indata att använda. Dessa skikt finns för hela Sverige och ska förnyas regelbundet. Grundprodukten är en GIS-databas med uppgifter per hektar för tio olika skogsvariabler, till exempel trädslag, ålder och medelhöjd.
BRANDREGISTER
Ett exempel på hur man kan följa upp bränder i landskapet finns från Dalarna 120. Med vetskap om var det tidigare brunnit kan nya bränder planeras på ett sådant sätt att de kan få betydelse för brandgynnade arter. Ett utredningsprojekt om satellit- bildsbaserad teknik pågår mellan Länsstyrelsen i Dalarnas län, Skogsstyrelsen och Metria miljöanalys.
NATIONELL INVENTERING AV LANDSKAPET I SVERIGE (NILS)
Inom den nationella miljöövervakningen pågår Nationell Inventering av Land- skapet i Sverige (NILS). Inventeringen syftar till att långsiktigt följa tillståndet i naturen och förändringar i markanvändning och olika naturtypers areal och fördel- ning i landskapet.
Inventeringarna görs som stickprov fördelade över hela landet i kombination med flygbildstolkning. 119 Länsstyrelsen i Dalarnas län, 2007. 120 Länsstyrelsen i Dalarnas län, 2007.
NILS tolkningsmanual fångar in variabler som landskapssammansättning, strukturer och rumsliga förändringar. Sammanställningar från den nationella inventeringen kan utgöra referens och jämförelse när enskilda landskapsavsnitt som varit föremål för samarbete på landskapsnivå ska utvärderas.
LANDSKAPSMODELL
Landskapsmodellen är en satellitbaserad metod som länsstyrelsen i Dalarna har prövat i pilotverksamheten med regionala landskapsstrategier. Metoden kan användas för att fånga komplexiteten i landskap. Det finns en historisk dimension inbyggd i modellen, och man kan få information om den utveckling som lett fram till dagens tillstånd. Det går också att göra förutsägelser om landskapets pågående och kommande förändringsprocesser. Genom att använda information från äldre satellitdata och jämföra den med dagens data, kan förändringar i landskapet följas upp.
Modellen kan med fördel kombineras med fältinventeringar. De behövs när strukturer och funktioner i landskapet ska följas upp, och när satellitbilden inte säger något om till exempel skogens kvalitet när det gäller naturvärden. Vid inventering av transekter kan alla data lagras digitalt i GIS redan i fält och användas i Landskapsmodellen. Genom att jämföra transekternas innehåll mellan två tidpunkter, till exempel. fem eller tio år, kan man lyfta fram och belysa föränd- ringar i landskapet.
Utvärdering av processorienterad verksamhet
Under denna tredje fas bör också själva processen utvärderas. Erfarenheter samlas in som kan användas för att utveckla arbetssättet ytterligare.
Deltagandeprocesser kräver delvis andra utvärderingskriterier, än traditionellt naturvårdsarbete. Bedömningarna bör inte enbart ta hänsyn till effekterna för håll- bart nyttjande av naturresurser och biologisk mångfald. Man bör också bedöma hur processen bidragit till lärande, ökad medvetenhet, vidgad kunskap och förank- ring121.
Forskning om arbete med landskapsperspektiv och deltagande i naturvårds- arbetet visar att det inte bara främjar biologiska och rekreativa värden i landskapet. Det bidrar också till att relationen mellan den politisk-administrativa och lokala sfären stärks. Samtidigt skapas förutsättningar för ett vidgat intresse för naturvård, väl förankrade strategier och för att lokala visioner uppfylls122.
Dynamiska processer får såväl väntade som oväntade effekter.I detta samman- hang bör man skilja på interna och externa effekter. Med interna effekter avses dels genomförda åtgärder, dels andra resultat som uppnås inom gruppen som arbetar fram landskapsstrategin eller åtgärdsplanen. Exempel på sådana resultat är kunskapsutveckling, lärande, vidgat engagemang och förbättrade relationer.
Med externa effekter avses påtagliga effekter i landskapet, såsom bevarande av biotoper, strukturer eller arter.
121
Thorell, 2005b; Thorell; 2008, Moseley; 2003.
122
Ett processorienterat arbetssätt är ofta svårt att värdera i siffror. Erfarenheter från pilotprojekten för regionala landskapsstrategier visar att deltagandeprocesser inled- ningsvis är tidskrävande. Det är därför viktigt att inse att utveckling och genom- förande delvis sker parallellt. Tiden och kostnaden som det innebär att
involvera aktörerna tidigt i processen får man till stora delar tillbaka i den traditionella förankringsfasen.
Ett resultat av arbetet kan också bli en mer socialt robust kunskap, det vill säga en strategi som är bedömd ur olika perspektiv, diskuterad och socialt accepterad. Dessutom har länsstyrelsen under arbetets gång byggt upp en kompetens att leda processer. Alla dessa så kallade bieffekter är betydelsefulla för framtiden. HUR LÅNGT KAN MYNDIGHETER NÅ MED DELTAGANDEPROCESSER? Erfarenheter visar att det i de flesta regioner går att mobilisera krafter för att ta fram en landskapsstrategi, utvecklingsplan eller fördjupad översiktsplan. Potentialen för lärande, kunskapsutveckling och bättre grundade beslut är också god. Men det är mer komplicerat att nå effekter som förutsätter att deltagarna på ideell basis genomför åtgärder i landskapet.
Om det rör sig om relativt enkla insatser som deltagarna känner starkt engagemang för kan det gå helt på egen hand, men annars krävs att stat eller kommun tillför resurser och stöder genomförandet.
Det finns en tendens till att föreslagna åtgärder blir svåra att förverkliga på egen hand för lokala grupper. Det kan bero på att det där saknas kompetens om hur ideella initiativ får ”ett eget liv”. Den mest rimliga förklaringen är ändå att den civila eller privata sektorns krafter inte är outtömliga. Där liksom inom myndig- hetssektorn är tid och ekonomiska resurser begränsade.
Sammanfattningsvis är rimliga förväntningar på deltagandeprocesserna att de ska bidra till ett bra beslutsunderlag som tagit hänsyn till olika gruppers perspektiv på landskapet och till såväl nyttjande- som bevarandeintressen. Det ligger också inom rimlighetens ram att kräva att arbetet ska bidra till ett väl förankrat natur- vårdsarbete, lärande och kunskapsutveckling.