bostäder och lokalbyggnader (kommersiella och offentliga) till knappt 600 milj. m2 år 2003. Ungefär 268 milj. m2 (45%) av den upp- värmda arean finns i småhus, 180 milj. m² (30%) i flerbostadshus och 150 milj. m² (25%) i lokalbyggnader. Av figur 2.3 framgår att ca 80% av bebyggelsen har uppförts före 1980 och ca 6% efter 1990.
Antalet permanentbebodda småhus och flerbostadshus har enligt SCB:s energistatistik minskat något under tioårsperioden 1993-2003. Den totala uppvärmda arean har även den minskat medan Energi- kommissionen räknade med drygt 6% areaökning. En förklaring kan vara det låga nybyggandet under perioden, bara 60.000 nybyggda småhus mot antagna 150.000 och motsvarande ca 8 milj. m2
nybyggd area i flerbostadshus mot antagna 12 milj. m2. För småhus bedöms den minskade arean delvis förklaras av att permanentbebodda småhus övergår till att bli fritidshus, eller att ingen är folkbokförd där. Minskningen kan också förklaras av att SCB ändrat areabegrepp under tidsperioden. För flerbostadshusen kan minskningen bero på rivning av outhyrda hus eller hus att gjorts om från flerbostadshus till exempelvis lokalbyggnader.
För lokaler har den uppvärmda arean ökat med 8,4 %, vilket ligger nära de 7,4 % som Energikommissionen antog.28
27 Statens energimyndighet, ER 2005:27. 28
Uppvärmd area i bebyggelsen 2003 uppdelat per byggår 0 20 40 60 80 100 120 140 160 Saknas -1940 1941-60 1961-70 1971-80 1981-90 1991- Milj. kvm. Lokaler Flerbostadshus Småhus
Figur 2.3 Uppvärmd area i småhus, flerbostadshus och lokaler år 2003 uppdelat per byggår. Källa: Göransson, A. Energianvändning och bebyggelse 2003. Av de 135 TWh som levererades till bostäder och lokaler år 2003, ut- gjorde ca 4 TWh omvandlings – och distributionsförluster i byggna- der med lokala värmeförsörjningssystem. Detta innebär att netto- energianvändningen samma år var 131 TWh, varav ca 38% av energin tillfördes i småhus, 33 % i flerbostadshus (inkl. vissa lokaler) och 29% i lokalbyggnader. 92 TWh (68 %), av nettoenergin användes till olika uppvärmningsändamål (inkl. el för uppvärmning) främst i äldre småhus och flerbostadshus. Av bebyggelsens totala elanvänd- ning utgjorde ca 35 % el för uppvärmning, främst i nyare småhus.
Användningen av hushållsel, fastighetsel och driftel utgjorde till- sammans ca 39 TWh år 2003, varav 15,4 TWh användes för hushåll- sel i småhus och flerbostadshus och 23,7 TWh för fastighetsel och driftel i flerbostadshus och lokalbyggnader. Av den sistnämna pos- ten utgör driftel i lokaler den största delen, 17,1 TWh.
Energianvändning för uppvärmning i olika byggnadskategorier
Småhus värmeförsörjs på en mängd olika sätt medan flerbostadshus och lokalbyggnader främst värmeförsörjs via fjärrvärme. Figur 2.4 visar att energitillförseln för uppvärmning per ytenhet i småhus, flerbostadshus och lokalbyggnader har minskat kraftigt de senaste 20 åren 29. Störst var minskningen i slutet av 1980-talet. Många hus- håll som värmdes upp med olja övergick då till fjärrvärme, vilket medför att distributions- och omvandlingsförlusterna hamnade utanför huset30 (och redovisades annorlunda i statistiken).
29Energiindikatorer 2005 –Uppföljning av Sveriges energipolitiska mål – Temaområde energianvändning.
30 Ibid.
Levererad energi för uppvärmning för olika byggnadskategorier 1983–2003 0 50 100 150 200 250 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 kWh / m2 Uppvärmning, kWh/m2, Flerbostadshus Uppvärmning, kWh/m2, Småhus Uppvärmning, kWh/m2 ,Lokaler
Figur 2.4 Levererad energi för uppvärmning fördelad på småhus, flerbostadshus och lokaler, perioden 1983–2003. Källa: Energimyndigheten, Energiindikatorer
2005, s. 88.
Småhus
Småhusen omfattade år 2003 ca 268 milj. m2 uppvärmd area. Små- hus värmeförsörjs på en mängd olika sätt. Äldre småhus värms oftast upp med biobränsle medan direktverkande el är den vanligaste typen av uppvärmningssystem i hus som uppfördes under perioden 1971-80.
Det specifika nettovärmebehovet för uppvärmning av småhus minskar ju yngre husen är. Av figur 2.5 framgår att nettovärmebeho- vet domineras av hus uppförda före år 1940 respektive hus som uppfördes under perioden 1971-80. Man kan även se att småhus uppförda före 1940 i genomsnitt använder 164 kWh/m2
jämfört med 107 kWh/m2 för småhus uppförda efter 1991.
Anders Göranssons uppföljning av energianvändningen i be- byggelsen 1993-2003, visar att det specifika nettovärmebehovet för permanentbebodda småhus (hela beståndet) ökat något under perioden 1993-2003, från 133 till 138 kWh/m2 och år. Uppgiften skall dock sättas i relation till eventuella statistiska effekter och ändningar i SCBs insamlingsförfarande, som beskrivits tidigare i kapitlet.
Nettovärmebehov för småhus 2003 fördelat per byggår 0 5 10 15 20 Saknas -1940 1941-60 1961-70 1971-80 1981-90 1991- TWh/år 0 50 100 150 200 kWh/kvm och år Totalt nettovärmebehov Specifikt nettovärmebehov
Figur 2.5 Totalt och specifikt nettovärmebehov för småhus år 2003 fördelat per byggår. Källa: Göransson, A. Energianvändning och bebyggelse 2003.
Flerbostadshus
Flerbostadshusen omfattade år 2003 ca 180 milj. m² uppvärmd area (exklusive trapphus, entréer etc.), varav uthyrningslokaler utgjorde ca 16 milj. m². Största delen av arean i flerbostadshusen värms upp via fjärrvärme, totalt ca 77 %. Endast i ca 4 % av beståndet används enbart el till uppvärmning.
Som visas i figur 2.6 domineras nettovärmebehovet i flerbostads- hus av de uppförda under perioden 1941-70 (efterkrigstid och mil- jonprogram). Det specifika nettovärmebehovet i flerbostadshus minskar inte lika konsekvent med byggår som för småhus. Den ligger på samma nivå till och med 70-talshusen för att sedan sjunka till drygt 150 kWh/m² i 80- och 90-talshusen.
Av figur 2.6 framgår även att det specifika nettovärmebehovet be- räknas ha minskat något för flerbostadshus (hela beståndet) under tioårsperioden 1993-2003, från 185 till 182 kWh/m2 och år.
Nettovärmebehov för flerbostadshus år 2003 fördelat per byggår 0 5 10 15 20 Saknas -1940 1941-60 1961-70 1971-80 1981-90 1991- TWh/ år 0 50 100 150 200 kWh/ kvm och år Totalt nettovärmebehov Specifikt nettovärmebehov
Figur 2.6 Totalt och specifikt nettovärmebehovför flerbostadshus år 2003 fördelat per byggår. Göransson, A. Energianvändning och bebyggelse 2003.
Lokalbyggnader
År 2003 fanns det ca 150 milj. m² uppvärmd area i lokalbyggnader, varav kontors- och skollokaler utgör de största kategorierna. Lokal- byggnader värmeförsörjs liksom flerbostadshus främst via fjärr- värme, totalt ca 60 % av arean. Endast ca 7 % av arean värms med uteslutande direktverkande el.
Nettovärmebehovet i lokalbyggnader uppförda under olika tids- perioder varierar inte i lika stor utsträckning som för småhus och flerbostadshus, vilket framgår av figur 2.7. Nettovärmebehovet domineras dock av byggnader uppförda före 1980. Liksom för fler- bostadshus minskar inte det specifika nettovärmebehovet i lokal- byggnader med byggår lika konsekvent som för småhus. I genom- snitt var det specifika nettovärmebehovet nära 130 kWh/m² i lokal- byggnader år 2003.
Det specifika nettovärmebehovet för lokalbyggnader beräknas ha minskat under perioden 1993-2003, från 170 till 149 kWh/m2.
Nettovärmebehov för lokaler år 2003 fördelat per byggår 0 5 10 15 20 Saknas -1940 1941-60 1961-70 1971-80 1981-90 1991- TWh/år 0 50 100 150 200 kWh/kvm och år Totalt nettovärmebehov Specifikt nettovärmebehov
Figur 2.7 Totalt och specifikt nettovärmebehov för lokaler år 2003 fördelat per byggår. Källa: Göransson, A. Energianvändning och bebyggelse 2003.
Industribyggnader
Energimyndigheten har utrett hur stor del av de industritaxerade31 fastigheternas byggnader som är ”normalt klimatiserade”. De indu- stribyggnader vars energianvändning är starkt präglad av produktion och processer för tillverkning ingår inte. Myndigheten kom fram till att det gäller för ca 45 milj. m2
av totalt ca 125 milj. m2 indu- stribyggnader. Utav den normalt klimatiserade arean finns ca 3,4 milj. m2
i fristående kontorsbyggnader på industrimark. I den här rapporten antas att nettovärmebehovet för industrins kontorsbygg- nader är detsamma som för ”vanliga” kontorsbyggnader enligt SCB:s energistatistik. Om så är fallet använder industrins kontors-
byggnader ungefär 0,45 TWh per år för uppvärmning.
Energianvändning för hushållsel, fastighetsel och driftel
Användningen av hushållsel, fastighetsel och driftel i bostäder och lokalbyggnader har ökat dramatiskt de senaste tjugo åren, se figur 2.8.
31Med industritaxerade byggnader avses dels all tillverkningsindustri och dels reparationsverkstäder, lager, bensinstationer etc.
Energianvändning för hushållsel, fastighetsel och driftel 1983-2003 0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 1983 1987 1991 1995 1999 2003 Kwh/m2 Hushållsel småhus Hushållsel flerbostadshus Fastighetsel flerbostadshus Driftel lokaler, Energimyndigheten Driftel i lokaler, egen bearbetning
Figur 2.8 Elanvänding för småhus, flerbostadshus och lokaler 1983-2003. Källa: Energimyndigheten, Energiindikatorer 2005, s. 90. Egen bearbetning av driftel i uppvärmda byggnader.
Den specifika hushållselen i småhus ökade med ca 17 % mellan 1993 och 2003, från 35 till 41 kWh/m2
och år. Energikommissionen antog 5% minskning. Det finns många spekulationer om orsaker till hus- hållselens ökning. Några orsaker kan vara att hushållen inte köpt bästa tillgängliga teknik i den utsträckning Energikommissionen antog, köpt fler apparater än prognostiserat (hemelektronik, datorer, skrivare, etc.) och större standbyförluster.
För flerbostadshusen har ökningen av hushållselen varit mindre än för småhusen. Den specifika fastighetselen har dock ökat med över 15 % mellan 1993 och 2003. Energikommissionen (1995) antog att den skulle minska med 15 %. Denna beräkning är osäker, men tyder ändå tydligt på att prognosens förhoppningar inte infriats.
Efter en lång tids ökning av den specifika elanvändningen i lokal- byggnader32 (exkl. elvärme) tyder SCB:s statistik på att ökningen kan ha planat ut. Från 1993 till 2003 ligger den på ungefär samma nivå, 110 - 115 kWh/m2. Energikommissionen antog dock ca 13 % minsk- ning. Generellt brukar man säga att denna elanvändning är resulta- tet av att balansen mellan en fortgående ökning av apparatstandar- den (fler apparater, längre driftstider, fler funktioner, t.ex. ökat kyl- behov som skall tillgodoses), inte kan vägas upp av en dramatisk minskning av elförbrukningen per apparat eller funktion.
32De specifika talen för ”driftel lokaler” från Energiindikatorer 2005 är högre än i bilaga Anders Göransson, Energianvändning och bebyggelse 2003, där enbart elanvändningen
--- Källförteckning
Statens Energimyndighet, (2004). Energiläget 2004, ER 2004:17.
Statens Energimyndighet, (2004). Prognoser över utsläpp av växthusgaser, Delrapport 1 i Kontrollstation 2004.
Statens Energimyndighet, (2005). Förbättrad energieffektivitet i bebyggelsen, rapport ER 2005:27.
Statens Energimyndighet, (2005). Energiindikatorer 2005 – Uppföljning av Sveriges energipolitiska mål, Temaområde: Energianvändning.
Göransson, Anders, (2005). Energianvändning och bebyggelse 2003. Åtgärder för ökad energieffektivisering i bebyggelsen (bilaga till Chalmers energicentrums rapport till Boverket 2005, Åtgärder för ökad energieffektivisering i bebyggelsen, bilaga 2).
Göransson, Anders, (2005). Bebyggelsens energianvändning 1993- 2003. Åtgärder för ökad energieffektivisering i bebyggelsen bilaga till Chalmers energicentrums rapport till Boverket 2005, Åtgärder för ökad energieffektivisering i bebyggelsen, bilaga 2)..
SCB, (2005), Energistatistik för småhus, flerbostadshus och lokaler 2003. ISSN1404-5869 Serie EN – Energi.
SCB, (2005), Bostads- och byggnadsstatistisk årsbok 2005. ISSN 0349- 4713, ISBN 91-618-1265-X.
SOU 1995:139, Omställning av energisystemet, Energikommissionens slutbetänkande.
3 Tekniska åtgärder och potentialer
Sammanfattning
• Energieffektivisering är alltid av godo i det långa perspektivet men avvägningen av vilka resurser samhället skall sätta till för att skynda på effektiviseringsprocessen måste baseras på en avvägning mellan uppnådd samhällsnytta och samhällets kostnader för insatsen.
• Energieffektiviseringspotentialer kan alltid ifrågasättas. Hur mycket man vill satsa på energieffektivisering beror på vad man faktiskt vill uppnå och till vilket pris.
• För varje aktuellt objekt bör ett samordnat åtgärdspaket tas fram utgående från byggnadens förutsättningar och värden ur såväl byggnadsteknisk som funktionell, estetisk och kul- turhistorisk synpunkt samt med hänsyn till inomhusmiljön. Det finns inga enskilda tekniska åtgärder som man kan säga är generellt mer lämpliga än andra.
• En ensidig fokusering på energieffektivisering av klimatskär- men medför en hög risk för negativa konsekvenser för såväl kulturvärden som arkitektoniska och estetiska värden. • Inom varje åtgärdskategori finns en större eller mindre andel
åtgärder som kan vidtas utan att de medför större risker för negativa konsekvenser för kulturvärden, arkitektoniska och estetiska värden eller för inomhusmiljön.
• En minskning av den energimängd som går åt till uppvärm- ning av bostäder och lokaler med 40 % eller ca 37 TWh (en siffra som ofta nämns i dessa sammanhang) skulle innebära att samtliga befintliga byggnader skulle ha samma energibe- hov som nybyggda s.k. lågenergihus.
• Sänker man energibehovet för uppvärmning i befintliga byggnader till nybyggnadsnivån blir potentialen runt 15 TWh. Begränsar man sig till enbart byggnader som värms med el eller olja och bortser från dem som värms med ener- gislag som inte ger samhället några större kostnader eller andra olägenheter (biobränslen, värmepumpar, fjärrvärme) blir potentialen inte större än ca 4,5 TWh.
I detta avsnitt behandlas frågor om vilka konkreta åtgärder, tekniska eller andra, man kan vidta för att effektivisera energianvändningen i bebyggelsen - vad sådana åtgärder kan ge för energibesparing och vad de kostar att genomföra.