Att väcka och vidhålla engagemang

Ett av temana från intervjuerna var att deltagarna i försöksgruppen upplevde nyfikenhet kring workshop-kitet och dess innehåll. Denna nyfikenhet berodde delvis på att de inte visste vad som fanns inuti kitet samt att den visuella utformningen var intresseväckande, en av deltagarna liknade det vid ett påskägg. Detta knyter an till den första fasen av engagemang, startpunkten av engagemanget, vilket påverkas till stor del av det första intrycket och det visuella intrycket (O'Brien & Toms, 2008). Även om den visuella utformningen inte har någon praktisk funktion för workshopen så påverkar den deltagarnas första intryck och bidrar till att höja väcka engagemanget hos dem. Genom att skapa ett workshop-kit som är estetiskt tilltalande och med ett dolt innehåll väcks intresse och engagemang hos deltagarna både inför workshopen och vid dess start när de får möjlighet att öppna kitet (O'Brien & Toms, 2008). När workshopen påbörjats och deltagarna fått ett positivt första intryck som väckt engagemang behöver det fortsatt hållas vid liv, i denna fas av behöver personerna uppleva att de själva är en del av interaktionen och att de har en anknytning till workshopen (Kahn, 1992; O'Brien & Toms, 2008). Denna anknytning kan åstadkommas på flera vis, exempelvis genom att deltagarna personligen känner sig delaktiga i de interaktiva momenten som genomförs och dras in i dem, eller genom social anknytning i gruppen (Kahn, 1992). I intervjuerna nämndes flera sätt som deltagarna upplevde att de blev en del av interaktionen. Ett av sätten det skedde på var genom att de aktivt deltog i momenten med brainstorming där alla enskilt skrev sina olika idéer. Då detta genomfördes enskilt i gruppen blev alla aktiverade och delaktiga i momentet som genomfördes, till skillnad från ifall det hade genomförts i helgrupp med en öppen diskussion. Ifall brainstormingen hade genomförts i helgrupp finns risken, och deltagarna själva trodde så, att några enstaka skulle ta kommandot och övriga bli mindre aktiva vilket då skulle minska deltagarnas anknytning till workshopen. Detta i sin tur hade lett till ett minskat engagemang och visar på så vis nyttan i att genomföra momenten individuellt i men ändå tillsammans i gruppen.

Ett annat sätt som anknytning skapades på var genom lekarna i workshop-kitet där deltagarna fick möjlighet att samtala, skratta tillsammans och lära känna varandra. I dessa moment fick personliga aspekter av deltagarna inkluderas i workshopen vilket ökar anknytningen samt integreringen av deltagarnas olika sidor. Dessutom kunde deltagarnas humoristiska sidor integreras i workshopen utöver deras mer seriösa och problemlösande sidor i övriga moment. Som följd av detta ökar deltagarnas närvaro och engagemang (Kahn,

1992). Genom att ha ett enkelt system för att fördela talarordningen i gruppen blev det lätt för alla att vara aktiva och med frågornas utformning fick alla komma till tals och bli delaktiga. När deltagarna fick möjligheten att umgås avslappnat i lekarna kunde en social anknytning skapas vilket också leder till ett vidhållet engagemang.

Utöver att skapa anknytning så kan engagemanget hos deltagarna vidhållas genom att väcka intresse med variation och nya händelser/objekt under workshopens gång (O'Brien & Toms, 2008). Även detta var något som deltagarna i försöksgruppen kommenterade på gällande workshop-kitet. Under workshopens gång var de nyfikna gällande vad som fanns i nästa kuvert i kitet och vilken aktivitet det kunde tillhöra. Genom att på detta vis dölja vad som är nästa moment men samtidigt visa ledtrådar väcks en intresse vid bidrar till det vidhållna engagemanget. I detta skede är det, likt i inledningen av workshopen, viktigt med det visuella intrycket då det skapar intresse för innehållet och bidrar till ett fortsatt engagemang (O'Brien & Toms, 2008).

Engagemanget under workshopen stärks även när personen upplever att den har kontroll över situationen (O'Brien & Toms, 2008). Detta kan relateras till hur ett par deltagare diskuterade att de uppskattade möjligheten att själva kunna påverka och ha inflytande över workshopen. När de har inflytande så ligger kontrollen av delvis hos dem. I flera olika moment fick deltagarna möjligheten att själv påverka workshopen, delvis skedde det i lekarna i workshop-kitet där varje deltagare fick välja vilken fråga de ville ställa till gruppen och prata om, sedan skedde det även i omröstningarna där deltagarna tillsammans fick bestämma vilka

idéer de ville arbeta vidare på i de kommande momenten och så skedde det i samtalen där de fick formulera frågeställning ”Hur skulle vi kunna...” Slutligen fick de påverka i samtalet där de placerade ut sina problemlösningar på matrisen ”Effort/Impact”. När workshopen utformas på ett sätt så att deltagarna är med och styr dess genomförande så ökar alltså den upplevda kontrollen och således engagemanget. Ett annat sätt att ge deltagarna upplevd kontroll är genom att använda digitala verktyg som de känner sig bekväma och trygga med att använda. När deltagarna känner att de kan använda verktyget får de en känsla av kontroll, de vet hur verktyget beter sig och kan genomföra de handlingar som de vill i det. Ifall man däremot använder ett verktyg som deltagarna inte är bekväma med så minskar deras upplevda kontroll då de inte vet hur de ska använda verktyget för att genomföra de handlingar de vill göra. Detta resulterar då i ett sänkt engagemang hos deltagarna (O'Brien & Toms, 2008). Utifrån detta är det viktigt att välja rätt verktyg för workshopen och säkerställa att deltagarna är bekväma med det. Exempelvis kan en introduktion hållas med verktyget ifall det är nytt för deltagarna (exempelvis Miro) eller så kan det vara bättre att använda ett mer lättanvänt verktyg även ifall det kan vara mer begränsat funktionellt (Svava).